Thora/2-1
| ← VIII. |
|
II. → |
II
» SNÅLA BARON »
I.
Granås är namnet på en gammal herrgård,
hvilken högt på en kulle inbäddad i löfträd reser
sitt mörka tak öfver Vättern längst nere i dess
sydöstra hörn. Byggnaden är mycket stor, så
stor, att den nästan verkar oformlig. Den är
uppförd af sten med tre våningar öfver
hvarandra, och då den öfversta länge stått obebodd,
hade byggnaden därigenom på den tid, då denna
berättelse spelar, fått ett dystert och skrämmande
utseende, som vore den upp under takåsen
beströdd med tomma, blinda ögonhålor, till hvilka
intet ljus kunde nå. Detta intryck förstärktes
ytterligare däraf, att fönstren mörknat af ålder,
och att glasrutorna därigenom kommo att skifta
i alla regnbågens färger, om man nu kan tänka
sig regnbågsfärger lysa i mörka gluggar som
dessa, där spindelväfvarna täcka de gamla glasen. Längre fram skall berättas, huru det tillgått, att
denna öfversta våning många år tidigare blifvit
stängd. Stängd var den emellertid, och när
tjänarna tvungos gå upp på vinden, var det med
motvilja, de passerade de tillbommade dörrarna
med deras gamla rostiga vreden och tomma
nyckelhål. Doft genljödo stegen på de nötta
stenarna i korridorer och trappor. Ensam gick
ingen gärna dit upp. Och den, som måste gå
ensam, påskyndade i hemlighet sina steg, för
följd af alla de hemlighetsfulla knäppningar,
vinddrag och andra ljud, hvilka hördes från de stora
tomma rummen.
Under de allra sista åren hade emellertid äfven den andra våningen stått tom, men för den långa filen af dess fönster, höga och tomma äfven de, voro nedrullade hvita gardiner, som aldrig fingo dragas upp, och som af sol och kyla gulnat med åren. Härigenom hade Granås gamla herresäte fått utseendet af ett oerhördt ödehus. Många kallade det äfven för ett spökhus. Döende såg det ut, där det låg i vårdager, kylig höstluft eller med den stora gårdsplanen täckt med snö, där vägar långsamt trampades upp, emedan snöplogen blott sällan kom till användning, och husbonden själf hellre lät sig snöas inne, än han gaf befallning om skottning. Döende föreföll hela gården, därför att byggningen med de stängda våningarna var så stor. Ty blott den nedersta våningen var det, som såg bebodd ut, och i ett af fönstren till vänster om stora trappan kunde man under stundom se en ensam, högväxt gubbe stå, i timtal stirrande ut öfver den vanvårdade planen, där den gamla solvisarens sockel sjunkit, så att urskifvan kommit på sned, och visaren bändts uppåt i rät vinkel. Förfallen såg gårdsplanen ut med dess högar af gamla löf, afbrutna kvistar, hästspillning och obestämbart bråte, som skräpade öfverallt. På byggningens murbruk syntes breda fantastiskt slingrande sprickor, hvilka som ett förrädiskt nät sträckte sig öfver den mörknade, gråa fasaden. Här och där hade en fönstergesims lossnat och fallit ur, lämnande ett gapande hål i fasadens yta, och på midtelvåningen voro et par fönster spräckta, så att man utifrån kunde se, hur de nedfällda gardinerna gungade för vinddraget. Öfver hela den åldriga byggnaden med dess imposanta form och vackert formade tak med gafvelkrön och den drakformade vindvisaren af handsmidt järn hvilade en tystnad, i hvilken alla de sägner och rykten frodades, som gingo bygden rundt om det hemlighetsfulla gamla nästet.
Förfallen var äfven trädgården, där mossan växte högt upp på de gamla fruktträdens stammar, gångarna syntes bevuxna med ogräs, som höllo de på att gro igen, medan bärbuskarna med sina långa, risiga grenar ohejdadt sköto i höjden. Oklippt och oansad växte också den väldiga hagtornshäcken, som omslöt hela trädgården; vid de klippta öppningarna i densamma, hvilka ledde ut till parken, hade grenar och skott skjutit ut, så att man måste tränga dem undan för att komma fram, och det såg ut, som hade hela trädgården varit kringvuxen af en enda ogenomtränglig mur af taggar och grönt. Inom densamma växte blommor, fruktträd och bärbuskar vildt, och de skyggaste fåglar häckade i de många murkna, ihåliga stammarna.
Så hade Granås blifvit, allt sedan friherrinnan dog, och gamle baron blef ensam. Under den första tiden hade baron Olthov gått omkring i huset ur rum i rum som ett sjukt djur, hvilket icke kan få ro för sin stumma plåga. Andra hade fått handla för honom, och allt, som angick begrafningen, hade han ej velat röra vid med ett finger. Talande för sig själf, gick han. När någon kom nära, bytte han plats och gick in i ett annat rum. Hela nätterna brände han ljus, och nattvakten, som gick rundt den stora, tysta byggningen, kunde se, hur ljuset flyttade sig från fönster till fönster. Uppe från andra våningen glänste detta ensamma ljus. Där funnos praktrummen, de stora rummen, om hvilka sagolika berättelser gingo kring bygden, och som få af godsets nuvarande underhafvande någonsin hade sett. Där uppe hade nämligen lilla friherrinnan bott, och längst bort i den stora sängkammaren, där fönstren voro täckta med svart, hade hon stått lik en gång. Länge sedan, tyckte folket, hade detta skett.
Baronen var gammal redan när detta skedde, och ingen af hans underhafvande kunde säga sig någonsin egentligen ha känt honom. Mager och lång gick han där, som hade det hela varit honom en dröm. Ansiktet med de buskiga, rödblonda mustascherna var slappt och ögonen däri liksom döda. När sonen kom hem ur skolan för begrafningen, var det, som om fadern lika litet hade sett honom som någon af de öfriga. Konrad hette han, och när detta skedde, var han ännu ett barn. Skygg och ensam gick gossen omkring i det stora huset, där hans mor hade dött. Ingen hade han att tala med, och när den fjortonårige satt ensam i barnkammaren, där gunghästen och leksaksskåpet stodo kvar som minnen från lyckligare tider, sågo tjänarna, att han tankfull och tigande i timmar satt vid fönstret, men aldrig att han grät.
Först när begrafningen var öfver, och gästerna från den stora, trista middagen hade kört ifrån gården, var det, som om baronen hade vaknat till lif. Då gick han ned i köket och befallde, att den stora servisen, glasen, silfret, allt det, som förvarades i stora, väl låsta skåp och blott på högtidsdagar kom i bruk, ögonblickligen skulle bäras upp i våningen en trappa upp och ställas i salen. Intet fick diskas, intet göras rent. Såsom det kommit från bordet, skulle det bäras upp, och inga invändningar hjälpte. Själf gick gamla baron med och såg noga till, att allt ställdes på den plats, han befallt, att intet glömdes, och att hans vilja blef fullgjord. Först när allt stod på de platser, han önskat, blef han lugn. Då befallde han alla att lämna honom allena och gå till hvila. Ensam skulle han fullgöra sin outtalade vilja.
Så lämnade honom husfolket allena, och när detta skedde, slog den gamla pendylen i salongen redan tolf, och ute på gården blåste nattvakten i sin lur till tecken, att midnattstimmen var inne.
Hela våningen syntes då ännu upplyst af festens ljus, hvilka baron icke tillåtit någon att släcka. Och när tjänarna stängt dörren om husbonden och lämnat honom allena, trodde alla, att han ämnade fortsätta sina stumma vandringar ur rum i rum som under föregående nätter. Nere i köksafdelningen hviskades det om, att det stod illa till med baron, och att fara vore för handen, att han kunde förlora sitt förstånd.
Under tiden gick baronen däruppe i den stora våningen och tillsåg noga, att de hvita linnegardinerna voro neddragna för fönstren. Efter hvarannat släckte han därefter alla lampor och ljus. Ur rum i rum gick han, och där han gjort mörkt efter sig, stängde han fast och säkert alla dörrar. I handen bar han en liten blindlykta, och när han släckt de sista ljusen, bommade han igen alla de dörrar, hvarigenom våningen var förbunden med vestibulen, stängde dem därpå säkert med dubbla lås och tog ur alla nycklar.
Dagen därefter förklarade han för husfolket, att numera blott den undre våningen i det stora huset fick bebos. Och samma dag körde kusken unga baron Konrad tillbaka till skolan i Jönköping.
Från denna dag var det, som Granås gamla herresäte börjat att förfalla. Från denna dag gick baronen omkring som en skugga i sitt eget hus. Godset lät han förfalla, folket fick sköta sig själft, trädgården fick växa igen, och in i de stängda rummen släppte han ingen. Ej heller gick han själf dit.
Så hade baron Olthov nu lefvat i öfver åtta år, och den enda, som numera kunde tala med honom, var mamsell Kristin. Att hon kunde detta och att han öfver hufvud lyssnade på henne, berodde därpå, att mamsell Kristin kom i huset två år innan salig friherrinnan dog, och för henne hade baronens aflidna hustru i lifstiden haft ett blindt förtroende. »Det är väl, att du har mamsell Kristin, när jag en gång är borta,» hade friherrinnan sagt, och på dessa ord, som hon mer än en gång hört, grundade mamsell Kristin den allmakt, hvilken hon mer och mer utöfvade såväl inomhus som i allt, hvilket rörde äfven godsets angelägenheter.
Mamsell Kristin var en liten, fetlagd dam med en ansiktsfärg, som gick i brunrödt, vare sig därför att hon haft ansiktsros, eller därför att skarp kyla någon gång borttagit den naturliga ansiktsfärgen. Tyst och snabbt gled hon fram, när hon någon gång beträdde de rum, hvilka gamle Olthov stängt af för att däri gömma sig själf och sin sorg. Snabbt och vaket blickade hennes små skarpa ögon fram under den svarta bindmössan. Lågmäldt och undfallande samtalade hon med husbonden, i det som rörde gårdens angelägenheter eller som också icke sällan hände — hennes egna. Väl lade hon då sina ord, och mera än hon behöfde, sade hon aldrig. När samtalet var slut, gled hon ut till sina sysslor igen, snabbt och tyst som hon kommit. Ute i köket hände det dock, att hennes stämma kunde vara hörbar nog, och mer än en gång bar ett svullet kindben eller rödgråtna ögon hos någon af tjänstfolket vittne om, att mamsell Kristin förstod häfda sin vilja nedåt lika väl som hon visste underordna densamma, då hon trädde inför husbondens ögon.
Mamsell Kristin var framför allt en sparsam person, som förstod att taga vara på smulorna och se till att ingenting förfors i huset, och att intet öfverflöd där lyckades innästla sig. I trakten hette det allmänt, att den, som tjänade på Granås, fick vara beredd på att dra igen svångremmen både före och efter målen och så väl var allting undanläst och öfvervakadt, att till och med kokerskan fick vara bra påpasslig, om hon skulle lyckas att ens för egen del komma öfver något extra. Sparsamheten var också en egenskap, hvilken baron Olthov visste att värdera mera än någon annan. Ty denna egenskap hade hos honom växt till en lidelse, hvilken var så stark och enväldig, att några kallade den en galenskap, andra en last.
Hvilket af dessa namn, som var det riktiga, är svårt att säga, men säkert är att ägaren af Granås gamla herresäte i hela trakten gick under namnet »snåla baron», och att han kallades så, var icke att undra öfver. Underligare var, hur han blifvit sådan, men det sades, att han i sin mannaålder undergått en plötslig karaktärsförändring, hvilken på kort tid förvandlade den omtyckte, gästvänlige och lefnadsglade mannen till den sällsamma enstöring, hvilken hela trakten numera betraktade med en blandning af rysning och åtlöje. I tidigare år var nämligen Granås fullt af gäster, och äfven den tredje våningen, hvilken ingen af husfolket på gården mindes annat än som stängd, upptogs då af idel gästrum, hvilka sällan stodo tomma. Släktingar och vänner från fjärran och när bodde där under månader, och bland alla dessa människor, hvilka njöto af deras gästfrihet, gingo baronen och hans hustru som två stora barn, lyckliga åt den glädje, hvilken rikedomen spridde åt alla, hvilka kommo i beröring med dem själfva och deras lycka. I den krets, som så bildades, kallades den unga hustrun aldrig annat än lilla friherrinnan. Till och med godsets underhafvande kallade henne så, och när hennes namn blef nämndt, log folket gärna ett godt löje. Namnet hade hon fått en gång, när hon första gången en julidag i höskördens tid kom körande med sin man under guirlander af lönnlöf, som voro spända mellan de båda askarna, hvilka skuggade öfver inkörsporten till Granås. När hon då satt vid sidan af sin högresta man, såg hon ut som ett litet barn, och ordet »lilla friherrinnan» kom af sig själf på allas läppar. Ett barn var hon också, ty hon var då knappt sjutton år fyllda. Ett barn förblef hon också under hela sitt lif. Späd och liten var hon till växten, barnsligt och oskyldigt förblef hennes ansikte. Med åren undergick det knappast annan förändring, än att kinderna bleknade en smula, och att ögonen, hvilka förut så oskyldigt och gladt blickat alla till mötes, fingo ett uttryck af skrämd förvirring och undran, som kunde hon aldrig förstå eller lära sig, hurudan världen egentligen var.
Säkert kunde hon det aldrig heller och lika litet kunde baronen lära sig denna konst. Det var tydligen icke någon slump, som gjort, att han och lilla friherrinnan en gång funnit hvarandra. Öppen och vänsäll lefde han, och någon annan tanke hade han aldrig, än att lifvet skulle få förblifva den njutningens och vänskapens hvardagsfest, till hvilken han och hans hustru inbjödo alla dem, hvilka befolkade de många rummen i herrgårdens öfversta våning tre trappor upp. Hvad det var, som till sist åstadkom en så plötslig och genomgripande förändring i dessa båda människors hela lif, visste ingen. Men det hviskades om, att efter några års äktenskap var baronen på Granås icke längre så rik, som han förr hade varit, och det hviskades också, att förlusten kommit däraf, att baronen varit för lättrogen i vänskap, och att den, han trott bäst, begagnat sig af hans svaghet och svikit honom .
Sådant sker ofta, och få äro de, hvilka icke genomlefvat dylikt och repat sig. Baronen repade sig emellertid aldrig, och troligt är, att detta kom af att han fäst sitt hjärta alltför varmt vid dem, han kallat sina vänner. När han började märka, att han var ensam, blef världen svart inför hans ögon, och han själf förändrades. Småningom uteblef emellertid från besöken på Granås en efter annan af dem, hvilka förut plägat komma. De, som ännu infunno sig, stannade icke länge och vände ogärna tillbaka. Slutligen gingo baronen och den lilla friherrinnan ensamma på den stora gården, och en vacker dag lät friherrinnan nedtaga gardinerna i de tomma gästrummen tre trappor upp. Baronen själf gick efter henne och stängde dörrarna i dubbla lås. Nycklarna tog han ur och hängde dem i det lilla nyckelskåpet, hvilket stod på chiffonieren i hans inre rum.
Från denna dag var det, som herren till Granås började kallas för »snåla baron». Från denna dag var också hans dörr stängd utåt. Hästar och selar såldes, betjänten, som var jämnårig med salig baron, den nu lefvandes fader, afskedades, trädgårdsmästaren ersattes af en dräng och den gamla inspektoren af en rättare . På gården tänkte ingen annat än det, som var dystert, slitsamt och sorgligt. Det gick där, som det alltid gör, när tanken på penningen fyller alla. Penningen — eller rättare bristen därpå — förde spiran på Granås, och ingen bekämpade heller denna brist med arbete. Grämelsen ersatte arbetet. Grämelsen, som går i slitna kläder, äter dålig mat, lurar på att spara i det lilla och gör lifvet surt.
Baronen själf förföll under denna tid, liksom gården gjorde det. Hans kläder sågo slitna ut, hans linne smutsigt, skägget växte ovårdadt öfver hans fina ansikte, i hvilket de förr så vänliga ögonen lyste med en stickande glans. Elak och hård blef han, orätt såg han med likgiltighet, nöd och olycka likaså, hans börs var stängd som hans hjärta, och om någon klagade, visades han bort med hårda ord. Ingenting gjorde han själf för att förbättra förhållandena på gården. Men då folket minst det anade, dök hans stora hatt fram bakom stenmuren på åkern, vid timmerhuggningen i skogen eller i ladan under skörden. Tyst och snabbt kom han och gick, hälsade på ingen, såg sig blott om med skarpa, stickande ögon och försvann, brådskande och tyst, som han kommit. På samma sätt förde han spiran i ladugård och stall, i visthus och magasin. Det fanns dagar, då han från morgon till kväll vandrade omkring på ägorna, gick utan rast och ro och knappt gaf sig tid att äta. Sådana dagar plägade folket säga: »I dag är snåla baron ute och spökar.» Ty som ett spöke kom han och gick. Som en osalig ande vandrade han från plats till plats, sökande igenom allt det, han kunde kalla sitt, som fruktade han, att icke allt stod på sin plats, att något, af hvad han ägde, förkommit. Folket förstod, att han var rädd om sitt, rädd, att något skulle förfaras. Och de skrattade åt den rike, som fruktade för att bli fattig. Ty alla visste de, att hvad han förlorat, var intet att räkna mot det, han ägde kvar. I hans sjuka tankar var det, som fattigdomen hotade honom.
Andra dagar satt emellertid snåla baron på sitt rum i slö hvila eller trampade han den slitna gångmattan med korta, långsamma steg, medan hans läppar rörde sig, som hade han räknat mattans gula och röda ränder under det lager af smuts, som åren samlat däröfver.
Själf unnade han sig knappt att äta. Det sämsta, som stod att få, höll han till godo med, och syntes honom maten för god eller för dyr, kallade han in kokerskan och ropade, att hon ruinerade honom och gjorde honom till en fattig man. Till sist gick han själf i köket och såg till, att hans mat blef densamma, som drängarnas, och att äfven deras icke blef vare sig för riklig eller för god.
För hela världen såg det ut, som om baronen hatat alla människor, och säkert är, att alla, med hvilka han kom i beröring, vände sig bort ifrån honom. Hatade honom gjorde de väl ej, men de betraktade honom med en blandning af fruktan och medlidande, som allmogen ägnade den , hvilken de tro, att Gud slagit, emedan han blifvit så olycklig och svår, att han på sitt samvete måste bära någon hemlig synd, då Gud låtit honom blifva sådan . »Snåla baron» var dem knappast en husbonde. Han var en olycka, med hvilken de måste dragas, liksom han med sin .
»Snåla baron» var emellertid i främsta rummet sin egen olycka, och med hvar dag, som gick, blef han mera misstrogen, hatfull och hård. När hans barn föddes, grät han, därför att han fått en ny mun att mätta, och den enda, som icke förstod detta, var lilla friherrinnan själf. Senfödd var denne son, som i dopet kallades Konrad, lycklig var knappast ens hon, som var dess moder, när detta barn blef födt. Med oförstående barnaögon hade hon följt mannens förändring, och kände därvid endast, hur olycklig den man blifvit, som hon gifvit sitt hjärta, och hur oförmögen hon själf var att skänka honom den tröst, han behöfde. Att han blifvit förändrad i hjärteroten och skyddes af alla, älskade hon för blindt för att kunna se. Att han däremot förblef likgiltig äfven mot sitt barn, det såg lilla friherrinnan. Och däröfver grät hon många tårar, därför att så barn hon var, var hon dock också mor. Men detta grämde henne blott därför, att hon därigenom tydligare än eljest såg, hur djupt natten sjunkit öfver mannens sinne. »Han är så olycklig, att han icke ens förmår att längre fröjdas öfver något.» Längre gingo icke den lilla kvinnans tankar. Och under den rysliga mask, med hvilken förtviflan öfver själfva tillvaron täckt mannens anlete och hela person, anade hon ända till sin dödsstund allt det manliga, vackra och goda, som en gång vunnit henne och lärt henne älska för lifvet.
Men medan baronens inre människa liksom krympte samman och blef osynlig för alla andra ögon än kärlekens, medan han själf blef förvandlad till den hemska skråpuk, som gick under namnet af »snåla baron», tynade den lilla friherrinnan bort mer och mer. De, som sett henne förr, funno, att hon äfven kroppsligen blef mindre. Det var nästan, som om hennes kropp förflyktigats, hon själf bleknat, krympt samman inför all den styggelse, som dagligen mötte hennes oförstående ögon. Till sist blickade dessa underbara, stora ögon med en nästan skrämmande skönhet fram ur ett vaxblekt litet ansikte med en smärtsamt sluten barnamun. Ingen visste, hvad hon led af, och någon doktor kom sällan. När han kom, skakade han blott på hufvudet och kunde ingenting uträtta. Slutligen låg friherrinnan en morgon till sängs, för trött att stiga upp. I två år stannade hon i bädden, och när hon dog, slocknade hon, som när ett ljus brunnit ut i staken, lämnande kvar endast en förbränd veke.
Under denna tid hade Konrad, hennes son, växt upp, fått informator först och slutligen skickats i skolan. Under hela denna tid hade lilla friherrinnan från sin man, som var hård mot alla, aldrig rönt annat än kärlek. Därför kunde hon i det sista le emot honom, innan hon dog. In i det sista hade »snåla baron» varit mot henne, sådan han icke var emot någon annan, sådan hon mindes honom från kärlekens första tid.
Lifvet hade förvandlat honom, krängt afvigsidan ut och förtorkat hans hjärta. Men hustrun upphörde han aldrig att älska. Mot henne var han städse god och mild, henne dyrkade han som den enda människa på hela jorden, för hvilken han hyste en mänsklig känsla, ja, han älskade henne så högt, att han inför henne glömde äfven sin girighet. Allt det bästa, han kunde finna, skulle hon ha. I allt det, som var vackert och dyrt, skulle hon klädas. Gyllene smycken, pärlor och ädla stenar skulle hon bära. Det bästa, som fanns i visthus och kök, skulle anrättas för henne. Medan »snåla baron» själf nöjde sig med drängarnas kost, satt lilla friherrinnan bredvid honom och åt kalasmat. Hela paradvåningen stod uppeldad och varm för hennes räkning, medan barons egna rum på nedra botten blott nödtorftigt eldades. Ängslig som han var att själf få för mycket, var han det äfven, att icke hon skulle få nog. Inga invändningar tålde han heller. Barskt och fast satte han i detta som i allting annat sin vilja igenom, och när lilla friherrinnan till sist måste intaga sängen, och mamsell Kristin kom i huset, då blef kampen mellan girigheten och lusten att gifva åt hustrun allt starkare än någonsin. Njuggare än förr blef snåla baron under denna tid mot sig själf och alla andra, uppfinningsrikare också i att skaffa allt, som kunde glädje hustrun. Hvar och en kunde se, hur han led, när sedlarna togos fram ur den nötta plånboken med stålklämmaren. Och dock gaf han allt, gaf, utan att räkna. Våldsammare än förr blef han mot husfolket. Inne i sitt rum gick han och vred de långa, magra fingrarna i ångest öfver penningarna, hvilka icke ville stanna i hans hand.
Men lilla friherrinnan dog, utan att ha förstått något af allt det, som hvarje annan kunde se med sina ögon. Lycklig gick hon bort, därför att hon alltid varit älskad. Och den sista kamp med girigheten, hvilken baronen för hustruns skull hade att utkämpa, gällde utgifterna till hennes begrafning, som blef lysande. När den var förbi, stängde han också dörrarna till våningen, där lilla friherrinnan lefvat och dött. Den öfversta, hvilken ännu genljöd af minnena från deras lyckliga ungdomstid, hade länge varit stängd.
Nu lefde blott bottenvåningen i det stora, tysta huset. Där gick snåla baron ensam i sina tre rum. Där intog han hvar dag sina knappa måltider. Där sjönk han djupare och djupare i grubblet öfver lyckan, som gått, och farhågan för ännu värre olyckor, som han väntade.
På andra sidan om stora förstugan låg köksafdelningen. Där härskade mamsell Kristin med hvart år, som förgick, allt mera enväldigt.