Tom Sawyers äventyr/Kapitel 05

←  Kapitel 4

Tom Sawyers äventyr av Mark Twain Översättare: Petrus Hedberg Kapitel 5

Kapitel 6  →

V.

Omkring klockan halv elva började den lilla kyrkans spruckna klocka att ringa, och efter hand började folket att samla sig till högmässan. Söndagsskolebarnen fördelade sig här och var i templet, sättande sig bredvid sina föräldrar för att övervakas av dem. Tant Polly kom, och Tom, Sid och Mary satte sig bredvid henne. Tom hade sin plats närmast mittelgången för att vara så långt borta som möjligt från det öppna fönstret och den förledande utsikten. Åhörarna strömmade nu in genom gångarna; den gamle, fattige postmästaren, som hade sett bättre dagar; borgmästaren och hans fru — ty de hade en borgmästare där bland annat som var onödigt; fredsdomaren; den vackra, smidiga, fyrtioåriga änkefru Douglas, en ädelmodig, godhjärtad och förmögen dam, vars på en kulle liggande hus var det enda palatset i staden och därjämte det mest gästfria och det ojämförligt mest frikostiga hus i fråga om festligheter, varav S:t Petersburg kunde berömma sig; de av åren böjda och vördnadsvärda major och fru Ward; advokaten Riverson, en nykommen notabilitet; därnäst stadens största skönhet, åtföljd av en skara med band och bjävs utpyntade unga hjärtetjuserskor, och så kommo alla de unga bokhållarna i staden i sluten trupp — ty de hade stått i vestibulen sugande på sina käppknappar — en hel mur av pomaderade och smäktande beundrare, tills den sista flickan hade sprungit gatlopp mellan dem; och sist av alla kom mönstersonen Willie Mufferson, tagande så öm omsorg om sin moder, som om hon varit av slipat glas. Han följde alltid sin moder till kyrkan och var alla fruars förtjusning. Gossarna hatade honom, för att han var så god, och dessutom hade han så ofta framhållits för dem som ett mönster. Hans vita näsduk hängde fram ur bakfickan såsom vanligt om söndagarna — tillfälligtvis. Tom hade icke någon näsduk, och de gossar, som hade en sådan, ansåg han för snobbar. Då alla nu hade kommit in, ringde klockan en gång till för att raska på efterblivna sölare, och så uppstod en högtidlig tystnad i kyrkan, som endast avbröts av fnittrande och viskningar bland sångkören på läktaren. Kören brukade alltid fnissa och viska under hela gudstjänsten. Det fanns en gång en kyrkosångkör, som icke uppförde sig illa, men nu har jag glömt, varest det var. Det var många, många år sedan, och jag kan knappast komma ihåg något om den, men jag tror, att det var utrikes någonstans.

Prästen uppgav psalmen och läste den högt med en salvelse och i en egendomlig ton, som var högeligen beundrad i denna del av landet. Han började i mellanregistret och klättrade stadigt upp, tills han nådde en viss punkt, varest han starkt accentuerade de översta ordet, och därpå dök han med ens ned som från en trampolin.

Skall blomsterprydd och utan sorg min väg till him

len gå,

När andra genom mödor, kval och marter vand

ra få?

Han ansågs som en utomordentligt framstående talare. På bönemöten uppmanades han alltid att deklamera poesi, och när han fyllt sitt värv, brukade damerna lyfta upp sina händer och låta dem falla hjälplöst ned på knäet, välva ögonen och skaka på huvudet som om de ville säga: »ord kunna icke uttrycka det; det är för vackert, allt för vackert för denna dödliga jord.»

Sedan psalmen hade sjungits, förvandlade pastor Sprague sig själv till en annonstavla och läste upp tillkännagivanden om möten och sammankomster och allt möjligt, tills det tycktes som om listan skulle räcka till yttersta domen — ett besynnerligt bruk, som ännu hålles vid makt i Amerika, även i städerna, ännu i denna på tidningar så rika tid. Ju mindre det finnes, som kan anföras till försvar för ett gammalt bruk, desto svårare är det ofta att bliva det kvitt.

Nu framsade pastorn en bön; det var en god, varmhjärtad bön, som gick in i en mängd detaljer; han bad för kyrkan och för kyrkans små barn, för de andra kyrkorna i staden, för staden själv, för provinsen, för staten, för statens ämbetsmän, för Förenta Staterna, för kyrkorna i Förenta Staterna, för kongressen, för presidenten, för regeringens medlemmar och ämbetsmän, för stackars sjömän, som kastas omkring på stormiga hav, för de förtryckta miljoner, som sucka under de europeiska monarkiernas och den österländska despotismens häl, för dem, som hava ljuset och det goda budskapet och dock icke hava ögon att se med eller öron att höra med, för hedningarna på oceanens avlägsna öar, och han slöt med att bedja, att de ord, han stod i begrepp att tala, måtte finna nåd och välbehag och bliva som en säd, sådd på fruktbar jord, givande i sinom tid en tacknämlig och god skörd. Amen.

Det hördes ett prasslande av kläder, och den stående församlingen satte sig. Den gosse, vilkens historia omtalas i denna bok, var icke förtjust i bönen, han blott fördrog den, om han ens gjorde det. Han var idel oro; han höll omedvetet räkning på bönens olika delar — icke för att han lyssnade, men han kände av gammalt grundtemat och prästens sedvanliga marschruta — och när någon obetydlig nyhet interfolierades, upptäckte hans öra det, och hela hans natur reste sig däremot; han ansåg det oskickligt och nedrigt att göra några tillägg. Mitt under bönen hade en fluga slagit sig ned på baksidan av bänken framför honom och irriterade honom genom att lugnt sitta och gnugga sina framben och omfamna huvudet med benen och polera det så kraftigt, att det nästan tycktes hota att skiljas från kroppen, och den trådsmala halsen blev synlig; hon skrapade vingarna med sina bakben och glättade intill kroppen, som om de varit frackskört; gick igenom hela sin toalett lika lugnt som om hon varit i fullkomlig säkerhet. Och det var hon verkligen, ty huru det än kliade i Toms händer av lust att fånga henne, vågade han dock icke, då han trodde, att hans själ skulle ögonblickligt gå förlorad, om han gjorde något sådant, medan bönen pågick. Men då sista meningen kom, började hans att att kröka sig och försiktigt sträckas ut, och i samma ögonblick »Amen» ljöd, var flugan krigsfånge. Tant Polly upptäckte det, och befallde honom att släppa henne.

Predikanten läste upp sin text och mumlade fram entonigt en utläggning, som var så långtrådig, att det ena huvudet efter det andra började att nicka, och dock sysslade han i utläggningen med eld och svavel, som aldrig släckas, och han avprutade de utvalda heligas antal till en så liten skara, att det knappt var mödan lönt att frälsa dem. Tom räknade sidorna i hans predikan; efter gudstjänsten visste han alltid, huru många sidor den innehållit, men han visste sällan något annat om föredraget. Denna gång blev han dock verkligt intresserad för en liten stund. Predikanten framställde en storartad och rörande tavla av församlandet av världens härskaror under det tusenåriga riket, då lejonet och lammet skola ligga tillsammans, och ett litet barn skall leda dem. Men det gripande, det lärorika, det upplyftande i detta stora skådespel gick förlorat för gossen; han endast tänkte på huru härligt det skulle vara att få utföra huvudrollen inför hela folk som åskådare; hans ansikte lyste upp vid den tanken, och han sade sig själv, att han önskade, att han kunde få bli det barnet, om det var ett tamt lejon.

Nu började hans pina igen då den torra utläggningen åter vidtog. Om en stund erinrade han sig en skatt han hade, och han tog fram den. Det var en stor svart skalbagge med fruktansvärda käkar — en »knip-bagge», som han kallade den. Den låg i en knallhattsdosa. Det första skalbaggen gjorde var, att han knep sig fast i hans finger. Tom slängde naturligtvis till med handen, och skalbaggen for sprattlande ut på gången och blev liggande på ryggen, och det skadade fingret stacks in i gossens mun. Skalbaggen låg där och kavade hjälplöst med sina ben, urstånd att vända sig om. Tom satt och betraktade den och längtade efter den, men den var utom håll för honom. Andra åhörare, som icke intresserade sig för predikan, funno en förströelse i skalbaggen och sutto också och betraktade den.

Kort därefter kom en kringstrykande pudel promenerande, sorgsen i hjärtat, dåsig av sommarvärmen och tystnaden, trött på fångenskapen, längtande efter någon förändring. Han fick syn på skalbaggen; den slokade svansen höjdes och viftade. Han tog en överblick över fyndet, gick runt omkring det igen, blev modigare och luktade på närmare håll, lyfte överläppen, navsade försiktigt efter insekten, men förfelade honom, förnyade försöket ett par gånger, började finna nöje i förströelsen, lade sig på magen med skalbaggen mellan sina framtassar och fortsatte sina experiment, tröttnade till sist, blev likgiltig och sinnesfrånvarande. Hans huvud nickade, och småningom sänkte sig nosen och rörde vid fienden, som genast knep sig fast. Det hördes ett gällt tjut, pudeln skakade våldsamt på huvudet och skalbaggen föll ett par famnar längre bort och låg åter på rygg. De närsittande åskådarna skakade av hämmad skrattlystnad, flera ansikten gömde sig bakom solfjädrar och näsdukar, och Tom var utomordentligt lycklig. Hunden såg dum ut och kände sig kanhända även så; men det låg förbittring i hans hjärta och längtan efter hämnd. Därför gick han till insekten och började ett försiktigt anfall mot den igen, hoppande mot den från varenda punkt i en cirkel, petande med framtassarna på en tums avstånd från honom, navsade efter honom allt närmare med tänderna och kastade huvudet av och an, så att öronen slängde. Men efter en stund blev han trött igen, försökte att roa sig med en fluga, men fann icke någon lättnad, förföljde en myra runt omkring med nosen tätt intill golvet, men ledsnade hastigt därpå, gäspade, suckade, glömde helt och hållet skalbaggen och — satte sig på honom! Det hördes ett vilt tjut av förtvivlan, och pudeln kom rusande genom gången. Alltjämt tjutande sprang hunden tvärs över kyrkan framför altaret, flög utför den andra sidogången, passerade dörrarna, hans ångest blev allt större och större, tills han om en stund endast var en komet av ull, som kretsade omkring sin egen medelpunkt med ljusets glans och hastighet. Till sist avvek den besinningslöse martyren från sin kurs och hoppade upp i sin ägares knä; denne kastade ut honom genom fönstret och klagoljuden avtogo hastigt i styrka och dogo på avstånd.

Alla i kyrkan voro nu pionröda i ansiktet och nära att kvävas av undertryckt skratt, och predikanten hade nödgats göra en paus. Han började om en stund åter sitt föredrag, men det var nu svagt och haltande, då varje möjlighet att väcka åhörarnas uppmärksamhet var försvunnen. Ty även de allvarligaste känslouttryck mottogos oupphörligt med ett kvävt utbrott av ohelig munterhet under skydd av någon avlägsen bänkrygg, som om den stackars prästen hade sagt någonting oerhört skrattretande. Det var en verklig lättnad för hela församlingen, då pinan var över och välsignelsen blivit läst.

Tom begav sig hem, munter och glad, tänkande för sig själv, att en gudstjänst ändå inte var så tråkig, om det bara var en smula omväxling i den. Det var blott en omständighet, som störde hans glädje: han tillät gärna att hunden fick leka med hans knip-bagge, men han tyckte, att det inte var rätt av honom att springa sin väg med den.