Tom Sawyers äventyr/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
VI.
Måndagsmorgonen var Tom Sawyer vid ett miserabelt lynne; han var alltid det på måndagsmorgnarna, emedan då en ny lång veckas lidanden i skolan började. Vanligen började han den dagen med att önska, att han icke haft någon fridag, då denna endast gjorde det så mycket mera förhatligt att gå tillbaka till fångenskap och bojor.
Tom låg och tänkte. Efter en stund föll det honom in en önskan, att han vore sjuk; då kunde han stanna hemma från skolan. Här fanns en svag möjlighet. Han genomgick noga sitt hälsotillstånd, men fann icke några krämpor och gjorde om sin undersökning på nytt. Nu tyckte han, att han upptäckte några symptomer till kolik, och han började att med glada förhoppningar uppmuntra dem. Men de blevo snart svaga och dogo om en stund alldeles bort. Han funderade vidare. Plötsligt upptäckte han någonting: en tand i överkäken satt lös. Detta var lyckligt; han stod i begrepp att börja jämra sig till en liten början, då det föll honom in, att om han kom inför domstolen med detta argument, skulle hans tant draga ut tanden, och det skulle göra ont. Han beslöt därför att hålla tanden i reserv för närvarande och söka vidare. Han kunde för en stund icke hitta på någonting, men så kom han ihåg, att han hört doktorn tala om någonting som gjorde en patient oförmögen till arbete i två eller tre veckor, och hotade honom med förlusten av ett finger. Gossen drog nu ivrigt sin onda tå fram under lakanet och höll upp den till granskning. Men nu visste han icke de nödvändiga symptomerna. Det tycktes honom dock väl värt att göra ett försök, varför han satte i med att jämra sig med ansenligt eftertryck.
Men Sid sov utan att höra något.
Tom stönade högre och inbillade sig, att han började känna plågor i tån.
Sid rörde sig icke.
Tom flämtade nu av ansträngning. Han vilade sig en stund, men tog därpå ny sats och lyckades åstadkomma en hel rad av beundransvärda stönanden.
Sid snarkade.
Tom blev förargad. Han ropade: »Sid! Sid!» och ruskade på honom. Detta hjälpte, och Tom började stånka igen. Sid gäspade, sträckte på sig, reste sig sedan upp på ena armbågen fnysande och tog till att stirra på Tom. Denne fortsatte att stånka. Sid sade:
»Vad är det åt dig, Tom?»
Intet svar.
»Tom, hör du, hur är det med dig?» och han skakade honom och såg honom oroligt in i ansiktet.
Tom stönade fram:
»Åj, låt bli, Sid; du får inte ruska på mig!»
»Vad är det med dig, Tom? Jag måste gå efter tant.»
»Nej, bry dig inte om det, det går kanske snart över; tala inte om det för någon!»
»Jo, jag måste! Jämra dig inte så där, Tom, det år så hemskt. Hur länge har det varit så här?»
»I flera timmar. Åj, åj, åj ! Håll dig stilla, Sid. Du tar livet av mig.»
»Varför har du inte väckt mig förr, Tom? O, Tom, varför kan du inte vara tyst! Det kryper i hela kroppen på mig, när jag hör dig. Tom, vad är det?»
»Jag förlåter dig allt, Sid (stönande), allting du någonsin har gjort mig. Då jag är borta …»
»O, Tom, du håller väl inte på att dö? Gör inte det, Tom, o, gör inte det! Kanske …»
»Jag förlåter alla, Sid (stönande), säg dem det. Och du ska' ge min fönsterhake och min enögda katt åt den nya flickan, som har kommit till staden, och säga henne …»
Men Sid hade kastat på sig sina kläder och gått ut. Tom led verkliga plågor nu, så kraftigt arbetade hans fantasi, och hans jämmer hade fått en ton av verklighet.
Sid skyndade ned utför trappan och sade:
»O, tant Polly, kom! Tom håller på att dö!»
»Dö!»
»Ja, tant, skynda, kom strax!»
»Åh, prat! Det tror jag inte!»
Men hon sprang icke desto mindre uppför trappan, hack i häl åtföljd av Sid och Mary. Och hennes ansikte var kritvitt, och det ryckte kring hennes läppar. Då hon kom fram till sängen, flämtade hon:
»Tom, huru är det med dig?»
»O, tant, jag är …»
»Huru är det med dig — vad är det, kära barn?»
»O, tant, min onda tå är avdomnad!»
Den gamla damen sjönk ned på en stol och föll i skratt, så grät hon litet, och så skrattade och grät hon på en gång. Detta återställde henne, och hon sade:
»Så du skrämde mig, pojke! Sluta upp med de där dumheterna och stig upp.»
Jämrandet upphörde och värken försvann ur tån. Tom kände sig en smula snopen och sade:
»Jo, jag tyckte, att den var avdomnad, tant Polly, och det gjorde så ont, att jag inte alls brydde mig om tanden.»
»Såå, en tand! Vad är det med din tand då?»
»Han är lös och han värker så rysligt så.»
»Så, så, börja inte och jämra dig nu igen. Upp med munnen! Ja, verkligen, tanden är lös, men det dör du inte av. Skaffa mig en silkesända, Mary, och en eldbrand från köket.»
Tom sade:
»Åh, snälla tant, ryck inte ut den! Den värker inte mer nu. Så sant jag lever, den gör det inte. Snälla tant, gör det inte! Jag vill inte stanna hemma från skolan.»
»Åhå, vill du inte det! Så att allt det här spektaklet var för att du trodde att du skulle få stanna hemma från skolan och gå och meta! Tom, Tom, jag håller så av dig, och du tycks försöka alla möjliga sätt du kan få tag i för att komma mitt gamla hjärta att brista för dina fuffens.»
Tandutdragningsapparaten var nu i ordning. Den gamla frun gjorde fast den ena ändan av silkestråden vid Toms tand med en rännsnara och band den andra ändan vid sängstolpen. Därpå fattade hon eldbranden och stack den hastigt nästan in på näsan å gossen. Tanden hängde nu och dinglade vid sängstolpen.
Men varje prövning har sin belöning. När Tom efter frukosten slank av till skolan, var han ett föremål för alla gossars avund, som han mötte, emedan tomrummet i överkäken satte honom i stånd att spotta på ett nytt och utomordentligt stiligt sätt. Han hade omkring sig ett helt följe av gossar, som voro intresserade av denna nya märkvärdighet, och en som hade skurit sig i fingret och förut hade ådragit sig allas uppmärksamhet, fann sig nu själv plötsligt utan en enda anhängare och i förlust av all sin ära. Hans hjärta var tungt, och han sade med ett förakt, som han icke kände, att det icke var någon konst att spotta som Tom Sawyer, men en annan gosse sade: »Sura rönnbär!» Och han gick in väg, en fallen hjälte.
Kort efteråt sammanträffade Tom med parian bland stadens ungdom, Huckleberry Finn, son till stadens värste drinkare. Huckleberry var fruktad av alla mödrar i staden, emedan han var lat och laglös och simpel och dålig, och emedan alla barn högt beundrade honom så och voro så förtjusta i hans förbjudna sällskap och önskade, att de vågade vara lika honom. Tom var lik de övriga av de aktningsvärda gossarna däri, att han avundades Huckleberry hans härliga, biltoga ställning och var strängt förbjuden att leka med honom. Därför lekte han med honom varje gång han kom åt. Huckleberry var alltid klädd i fullvuxna mäns avlagda kläder och de stodo i ständig blom av fladdrande trasor. Hans hatt var en enda ruin med en halvmånformig flik utriven ur brättet; hans rock, när han bar någon, hängde honom nästan till hälarna, och knapparna baktill sutto långt nedom ryggen; endast ett hängsle uppbar hans benkläder; bakdelen på dessa senare hängde ned som en säck, som innehöll ingenting, och de fransade byxkanterna släpade i smutsen, då de icke voro uppvikna. Huckleberry gick och kom som han ville. När vädret var vackert, sov han i en trappa, och när det var fult i en tom tunna; han behövde icke gå i skolan eller i kyrkan eller kalla någon varelse för husbonde eller lyda någon; han kunde gå att meta och bada när och var han behagade och stanna borta, så länge han fann för gott; ingen förbjöd honom att slåss; han kunde sitta uppe på kvällarna, så länge han ville; han var alltid den förste som gick barfota på våren och den siste som tog tillbaka skorna på hösten; aldrig behövde han tvätta sig, aldrig ta på sig rena kläder, och han kunde svära så styvt. Denne gosse var med ett ord i besittning av allt som gör livet dyrbart; så tyckte varenda plågad, trakasserad och aktningsvärd gosse i S:t Petersburg. Tom ropade till den romantiske dagdrivaren:
»Hallåh, Huckleberry!»
»Hallåh på dig själv, får du se, huru du tycker om'et.»
»Vad är det du har där?»
»En död katt.»
»Låt mig se honom, Huck. Åh je, vad han är styv! Var har du fått'en?»
»Köpt'en av en pojke.»
»Vad gav du honom?»
»Ett blått kort och en oxblåsa, som jag fick tag i hos slaktarn.»
»Var hade du fått det blåa kortet?»
»Köpte det av Ben Rogers för två veckor sedan för en tunnbandskäpp.»
»Vad är döda kattor bra för, Huck?»
»Bra för? Att bota vårtor med.»
»Äh! Är det så? Men jag vet något, som är bättre.»
»Jag håller, att du inte gör det. Vad skulle det vara?»
»Joo du, fnöskvatten!»
»Fnöskvatten? Jag ville inte ge en styver för fnöskvatten.»
»Ville du inte det? Har du någonsin försökt det?»
»Nej, det har jag inte, men Bob Tanner har gjort det.»
»Vem har sagt dig det?»
»Jo, han talte om'et för Jeff Tatcher och Jeff talte om'et för Johnny Baker, och Johnny talte om'et för Jim Hollis, och Jim talte om'et för Ben Rogers, och Ben talte om'et för en neger, och negern talte om'et för mig — nu vet du vet.»
»Nå, än se'n då? Dom ljuger allihopa, åtminstone alla utom negern, för honom känner jag inte, men jag har då aldrig sett en neger, som inte ljuger. Prata! Men huru bar Bob Tanner sig åt, Huck?»
»Han doppade ner handen i en rutten trästubbe, där det var regnvatten.»
»Var det på dagen?»
»Visst var det det!»
»Med ansiktet mot stubben?»
»Jaa — åtminstone tror jag det.»
»Sa' han nå'nting?»
»Jag tror inte det. Jag vet inte.»
»Aha! Tala om att försöka bota vårtor med fnöskvatten på ett så tokigt sätt. Det duger ju inte alls. Nej, man ska' gå ensam mitt uti skogen, varest man vet, att det finns en fnöskvattenstubbe, och precis vid midnatt ska' man gå baklänges till stubben och sticka ned handen och säga:
Majsmjöl, majsmjöl kommer till korta;
Fnöskvatten, fnöskvatten, och vårtan är borta!
Och så går man hastigt elva steg med tillslutna ögon, vänder sig runt tre gånger och går hem utan att säga ett ord till någon, för om man säger ett ord, är det slut med förtrollningen.»
»Åhja, det där låter inte illa, men så var det inte Bob Tanner gjorde det.»
»Nej, du kan slå dig i backen på, att han inte gjorde det, för han är den vårtigaste pojke i hela sta'n, och han skulle inte ha en enda vårta, om han förstod sig på fnöskvatten. Jag har tagit bort tusen, tusen vårtor från händerna på det sättet, Huck. Jag leker så mycket med grodor, att jag alltid har så rysligt mycket vårtor, så. Ibland tar jag bort dom med en böna.»
»Jaa, bönor ä' bra — det har jag gjort med.»
»Har du? Hur bar du dig åt?»
»Man tar och klyver bönan och skär i vårtan, så att hon blöder, och så strycker du blod på ena hälften av bönan, och tar och gräver ner henne vid midnatt vid ett vägskäl, då det inte är månljust, och så bränner man opp andra hälften. Ser du, den där biten, som har blodet på sig, drar och drar och försöker få den andra biten till sig, och det hjälper blodet att dra vårtan, och ett tu, tre är hon borta.»
»Ja, det är riktigt, Huck …! Fastän det är då bättre att du säger, när du gräver ned bönan: 'Ned med bönan, bort med vårtan, kom ej mer och plåga mig!' Så är det Joe Harper gör, och han har varit nästan ända till Coonville och nästan över allt. Men säg mig, hur botar du den med döda kattor?»
»Jo, man tar katten och går med henne på kyrkogården en stund före midnatt, där någon dålig människa har blivit begravd; och när klockan slår tolv, kommer det en gast, eller kanske två eller tre, men man kan inte se dem, utan man hör bara liksom det blåste, eller kanske man hör att dom talar, och när de ta och bära bort den stackarn, kastar man katten efter dem och säger: 'gasten följer liket, katten följer gasten, vårtan följer katten, jag är fri från er!' Det tar bort vad vårta som helst.»
»Ja, det låter bra. Har du nå'nsin försökt det, Huck ?»
»Nej, men Hopkins käring talte om'et för mig.»
»Då är det väl riktigt, då, för man säger, att hon är en häxa.»
»Säger! Nej, Tom, jag vet att hon är det. Hon förhäxade farsgubben; det har han sagt själv med sin egen mun. Han kom och gick en dag, och så fick han se, att hon höll på att förhäxa honom, och så tog han upp en sten, och om hon inte hade hukat sig ned, hade han hittat henne. Och vet du, att samma natt rullade han ned från ett skjultak, där han låg full, och bröt armen av sig.»
»Usch, det var rysligt! Men huru visste han, att hon förhäxa' honom?»
»Åh, det ser gubben så lätt, så! Han säger, att om de se på en riktigt stadigt, håller dom på att förhäxa en, särskilt om de mumla, för om de mumla, läsa de Herrens bön baklänges.»
»När ska' du försöka med katten, Huck?»
»I natt. Jag gissar, att dom kommer att ta gubben Williams i natt.»
»Men han begravdes i lördags, Huck! Kom dom inte och tog honom i lördags natt?»
»Hur du pratar! Hur kunde de ha någon makt före midnatt? Och då blev det ju söndag. Och gastarna ä' inte ute på söndagarna, som du vet.»
»Det tänkte jag inte på. Men så är det. Kan jag inte få följa med dig?»
»Visst får du det — bara du inte ä' rädd.»
»Rädd! Pyttsan! Du jamar väl, som vanligt?»
»Ja, och jama du tillbaka, om du kommer åt. Sista gången lät du mig stå och jama tills gubben Hays börja' på att kasta stenar på mig och sa': 'Bannade katt!' Och då kasta' jag ut fönstret hos'en med en tegelsten — men du skvallrar väl inte på mig?»
»Inte då! Jag kunde inte jama den kvällen, för tant var över mig med ett. Men den här gången ska' jag jama. Vad är det där, Huck?»
»Äh! det ä' bara en fästing.»
»Var har du fått tag i den?»
»Ute i skogen.»
»Vad vill du ha för honom?»
»Jag vet inte — jag har inte lust att sälja'n.»
»Som du vill. Den där är ju en så'n stackare.»
»Det är ju lätt att skälla ner en fästing, som man inte äger själv. Jag är nöjd med honom — han är nog bra åt mig.»
»Pasch — det finns fullt upp av fästingar. Jag kunde skaffa mig tusen, om jag ville.»
»Varför gör du det inte då? För att du vet mer väl, att du inte kan. Det här är en mycket tidig fästing också, ska' jag säga dig; det är den första, som jag har sett i år.»
»Äh, Huck, du får min tand för honom.»
»Låt mig se honom!»
Tom tog fram ett sammanviket papper och vek upp det försiktigt. Huckleberry stod och såg på med spänd uppmärksamhet. Frestelsen var mycket stark. Till sist sade han:
»Är han riktigt ål räjt?»
Tom gapade och visade tomrummet.
»Allt klart», sade Huck; »kör till då!»
Tom lade fästingen i knallhattsdosan, som nyligen hade varit knipbaggens fängelse, och gossarna åtskildes, båda tyckande sig rikare än förut.
Då Tom kom till det lilla ensamliggande, av restvirke uppförda skolhuset, marscherade han in helt obesvärat, som om han han hade kommit i tillbörlig tid. Han hängde upp sin hatt på en pinne och kastade sig ned på bänken med affärslik brådska. Läraren, som satt och tronade på sin höga, med rottingsits försedda länstol, var dåsig, vaggad till sömns av det enformiga surret från de läsande barnen. Avbrottet väckte upp honom:
»Thomas Sawyer!»
Tom visste, att det betydde något obehagligt när hans namn uppropades i dess hela längd.
»Ja, herr magister!»
»Kom upp hit ! Varför kommer du sent nu igen, som vanligt?»
Tom stod i begrepp att tag sin tillflykt till en lögn, men i detsamma såg han två långa gula hårflätor hänga ned för en rygg, som han med kärlekens elektriska sympati kände igen, och vid denna gestalt fanns den enda lediga platsen på flicksidan i skolrummet. Ögonblickligen svarade han:
»Jag stannade för att tala med Huckleberry Finn.»
Lärarens hjärta stannade, och han stirrade häpen omkring sig. De läsandes sorl upphörde; barnen undrade om den dumdristige pojken hade alldeles förlorat förståndet. Läraren sade:
»Du … du … vad gjorde du?»
»Stannade för att tala med Huckleberry Finn.»
Man kunde icke misstyda hans ord.
»Thomas Sawyer! Detta är den mest häpnadsväckande bekännelse, som jag någonsin har hört. Färlan räcker icke till för denna förseelse; tag av dig jackan.»
Lärarens arm arbetade, tills den blev uttröttad och risknippan ansenligt hade förminskats. Därpå följde befallningen:
»Nu går du och sätter dig hos flickorna! Och låt detta bliva dig en varning.»
Det fnitter, som hördes över hela rummet, tycktes göra Tom något häpen, men i själva verket härrörde detta resultat snarare av hans skygga tillbedjan av hans okända gudom och det oerhörda nöje, som bereddes honom av hans utomordentliga tur.
Han satte sig ned på ändan av träbänken, men flickan makade sig bort från honom med en knyck på huvudet. Knuffningar och vinkar och viskningar korsade rummet, men Tom satt stilla med armarna lagda på det långa, låga bordet framför honom och tycktes fördjupad i sin bok. Småningom vände sig uppmärksamheten från honom, och den sövande luften fylldes ännu en gång av det vanliga sorlet. Efter en stund började gossen kasta förstulna blickar på flickan. Hon märkte det, gav honom en sur min och vände nacken mot honom för en minut ungefär. Då hon försiktigt vände på huvudet igen, låg en persika framför henne. Hon sköt häftigt undan den, Tom lade den sakta tillbaka, hon sköt undan den igen, men med mindre häftighet. Tom lade den tålmodigt tillbaka på sin plats, och hon lät den ligga kvar. Tom klottrade på sin griffeltavla: »var snäll och ta den — jag har flera.» Flickan sneglade på orden, men gjorde icke någon min av att följa uppmaningen. Nu började Tom att rita något på griffeltavlan, döljande sitt verk med vänstra handen. För en stund nedlät sig icke flickan att lägga märke till det, men hennes nyfikenhet började snart att visa sig genom knappast märkbara tecken. Tom fortfor att rita, skenbart okunnig därom. Flickan gjorde ett halvt eftergivande att få se, men Tom förrådde icke, att han såg det. Slutligen gav hon efter och viskade tveksamt:
»Låt mig se det.»
Tom avtäckte delvis en förfärlig karrikatyr av ett hus med två gavlar och en korkskruvliknande rökpelare, som uppsteg från skorstenen. Flickan började bliva intresserad för hans mästerverk och glömde allting annat. Då det var färdigt, betraktad hon det ett ögonblick och viskade:
»Det är vackert — rita en karl.»
Artisten uppställde framför huset en man, som liknade en hissbock. Han skulle hava kunnat kliva över huset, men flickan var icke över sig kritisk, hon var belåten med vidundret och viskade:
»Han är riktigt vacker — rita, att jag kommer och går också.»
Tom ritade ett timglas, med en fullmåne på, och lemmar som halmstrån, och försåg de vitt utspärrade fingrarna med ett vidunderligt stort parasoll. Flickan sade:
»O, vad det är stiligt — jag önskar jag kunde rita.»
»Det är lätt», viskade Tom. »Jag ska' lära dig.»
»O, vill du? När?»
»I middag. Går du hem och äter middag?»
»Jag stannar, om du vill.»
»Gott — det är avgjort. Vad heter du?»
»Becky Thatcher. Vad heter du? O, jag vet, du heter Thomas Sawyer.»
»Så heter jag när jag får stryk. Jag heter Tom då jag är snäll. Kalla mig Tom. Vill du det?»
»Ja!»
Nu började Tom klottra något på griffeltavlan, gömmande undan orden för flickan. Men nu var hon icke ovillig, utan bad att få se. Tom sade:
»Åh, det är ingenting.»
»Jo, det är det.»
»Nej, det är det inte — du får inte se det!»
»Jo, får jag se det, snälla, får jag se det!»
»Du skvallrar på mig.»
»Nej, det gör jag inte — minsann, minsann, och en gång till minsann, om jag det gör.»
»Lova, att inte tala om det för någon alls, inte så länge du lever!»
»Nej, jag ska' aldrig tala om det. Låt mig se nu.»
»Nej, du får inte se det!»
»Efter du behandlar mig så, skall jag se det.» Och hon lade sin lilla hand på hans, och en liten skärmytsling följde. Tom låtsade på fullt allvar sätta sig till motvärn, men lät småningom handen glida undan, tills dessa ord visade sig:
»Jag älskar dig.»
»Usch, vad du är stygg!» Och hon gav hans hand en smäll, men rodnade icke desto mindre och såg belåten ut.
I detsamma kände Tom ett långsamt, kraftigt grepp om sitt öra och erfor på samma gång en stadigt upplyftande rörelse. På det sättet blev han ledd tvärs över rummet och sattes ned på sin egen plats under en harmfull korseld av flin och fnissande från hela skolan. Sedan stod läraren över honom några hemska ögonblick, men gick slutligen bort till sin tron utan att säga ett ord; men fastän det susade för Toms öron, var det idel jubel i hans hjärta.
Då lugnet i skolan blivit återställt, gjorde Tom en ärlig ansträngning att läsa, men upproret inom honom var för stort. Än ställde han sig i innanläsningscirkeln och fuskade i hast undan den, därpå i geograficirkeln och gjorde sjöar till berg, berg till floder och floder till kontinenter, tills allt blev som före världens skapelse, blandat huller om buller om vart annat; så kom han till stavningscirkeln; men stakade sig där på en hel mängd de enklaste ord, tills han flyttades under de andra och fick lämna ifrån sig den medalj, som han med sådan stolthet hade burit flera månader.