Tom Sawyers äventyr/Kapitel 07

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 6
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 7
Kapitel 8  →


[ 63 ]

VII.

Ju ivrigare Tom försökte fästa sin uppmärksamhet vid boken, desto mer vandrade hans tankar omkring, så att han slutade med en suck och en gäspning. Det föreföll honom, som om middagsvilan aldrig ville komma. Luften var oerhört tung; icke en fläkt rörde sig. Det var den mest sömngivande av alla sömngivande dagar. Det nedtyngadne mumlet från tjugufem läsande barn lade sig över sinnet likt den förtrollning, som ligger i surret från bin. Lång borta i det strålande solskenet lyfte Cardiff Hill sina mjuka, grönskande sidor genom en dallrande slöja av värme, som genom avståndet skiftade i purpur.

En och annan fågel svävade på trötta vingar högt upp i luften; ingen annan levande varelse var synlig utom några kor, och de lågo och sovo.

Toms hjärta trånade efter att bli fri eller eljes få fatt på något roligt att göra för att få den tråkiga tiden att gå. Händerna genomsökte alla hans fickor, och hans ansikte glimmade till av en stråle av tacksamhet, som var en bön, ehuru han icke visste det. Så kom knallhattsdosan förstulet fram. Han [ 64 ]befriade fästingen ur hans fängelse och satte honom på det långa, horisontela bordet. Även det lilla djuret strålade antagligen av tacksamhet, som närmade sig till en bön i detta ögonblick, men det var att glädja sig i förtid, ty när han tacksam började gno i väg, vände Tom honom åt sidan med en knappnål och förmådde honom att taga en ny riktning.

Toms bäste vän satt näst intill honom lika pinad och plågad, som Tom hade varit, men nu var han inom ett ögonblick på det livligaste intresserad av denna förströelse. Denne väns namn var Joe Harper. De två gossarna voro svurna vänner hela veckan och förbittrade fiender på lördagarna. Joe tog fram en knappnål från sitt rockuppslag och började hjälpa till att exercera fången. Leken blev genast än mera roande. Snart sade Tom, att de voro i vägen för varandra, och att ingendera fick skörda nöjet av fästingen i dess fullaste mått. Han lade därför Joes griffeltavla på bordet och drog ett streck mitt över densamma, uppifrån och ned.

»Si så», sade han, »så länge han är på din sida, får du peta på den, och jag skall låta bli'n, men om du låter honom gå över på min sida, så skall du låta honom vara i fred, så länge som jag kan hindra honom från att gå över strecket.»

»Det är bra, gå på bara — sätt'en i gång!»

Fästingen avvek inom kort från Tom och passerade ekvatorn. Joe jagade honom en stund, och sedan kom den undan och gick över igen. Ombytet av operationsfält repeterades ofta. Medan den ene gossen med odelat intresse plågade fästingen, såg den andre på med lika starkt intresse, och de två huvudena voro böjda tillhopa över griffeltavlan och de [ 65 ]två själarna främmande för allt annat. Till sist tyckes lyckan gynna Joe och dröja hos honom. Fästingen prövade än den ena, än den andra vägen och blev lika ivrig och orolig som gossarna själva, men gång på gång, just som segern vinkade honom så att säga, och det ryckte i Toms fingrar för att få börja på nytt, gav Joes nål fästingen en ny riktning och behöll sitt rov. Till sist kunde Tom icke uthärda längre, frestelsen blev för stark. Han räckte därför ut handen och hjälpte till med sin nål. Joe blev ögonblickligen arg och sade:

»Låt bli, Tom.»

»Äh, jag vill bara pigga opp'en en liten smula, Joe!»

»Nej, det är inte ärligt spel; låt bli, säger jag.»

»Äsch, ja ska' inte peta'n så mycke'.»

»Låt bli, säger jag!»

»Det gör jag inte!»

»Jo, du skall — han är på min sida om strecket.»

»Hör du, Joe, vem är det som äger fästingen?»

»Det angår mig inte, vem som äger honom — han är på min sida om strecket; du får inte röra honom.»

»Jo, du kan slå dig i backen på, att jag gör det. Det är min fästing och ta mig katten gör jag inte med den vad jag vill, om jag också skulle dö!»

Ett kraftigt slag föll ned på Toms axel och ett dito på Joes. Och under bortåt två minuter fortfor dammet att flyga från de två jackorna och hela skolan att ha roligt åt det. Gossarna hade varit allt för mycket upptagna för att märka den tystnad, som lagt sig över hela skolan en stund förut, då läraren kom gående på tå över golvet. Han hade suttit och [ 66 ]betraktat en god del av skådespelet, innan han bidrog därtill med en liten smula omväxling. Då lektionen var slut vid middagen, sprang Tom till Becky Thatcher och viskade i hennes öra:

»Sätt på dig bahytten och låtsa att du går hem. Men stanna efter de andra, när du kommer till hörnet. Gå genom gränden och kom tillbaka. Jag ska' gå andra vägen och kugga dem på samma sätt.»

Så gick den ena med en grupp av skolbarn och den andra med en annan. En stund senare möttes de två vid slutet av gränden, och när de kommo till skolan, voro de ensamma herrar på täppan. De satte sig nu ned tillsammans med en griffeltavla framför sig, och Tom lämnade Becky griffeln och höll hennes hand i sin, förande den, och så skapade de ett nytt förvånansvärt hus. Då intresset för konsten började svalna, kom språklådan i gång. Tom sam i ett hav av lycksalighet. Han sade:

»Tycker du om råttor?»

»Nej, jag avskyr dem.»

»Ja, det gör jag också — levande. Men jag menar döda, som man svänger runt om huvudet med ett snöre.»

»Nej, jag tycker inte alls om råttor. Vad jag tycker om är smällkarutscha!»

»Det tror jag det! Den som hade någon ändå!»

»Jag har en bit. Du skall få tugga på den en stund, men du måste ge mig den tillbaka.»

Detta var livat och nu tuggade de omväxlande, och nu dinglade de med benen mot bänken i övermåttet av förtjusning.

»Har du nån'sin varit på cirkus?» sade Tom.

[ 67 ]»Jaa då, och min pappa ska' låta mig följa honom dit snart igen, om jag är snäll.»

»Jag har varit på cirkus tre eller fyra gånger — en hel mängd gånger.»

»Kyrkan är ingenting mot en cirkus. På en cirkus håller dom alltid på med något roligt hela tiden. Jag ska' bli pajas på en cirkus när jag blir stor.»

»O, så roligt, så roligt! De äro så vackra och så fläckiga.»

»Jo, lita på det, du. Och de tjäna pengar som gräs — nästan en dollars om dagen, säger Ben Rogers. Har du nånsin varit förlovad, Becky?»

»Vad är det?»

»Förlovad naturligtvis, då man skall gifta sig.»

»Neej.»

»Skulle du ha lust att bli det?»

»Kanske — jag vet inte. Vad är det likt som?»

»Likt? Det är inte likt någonting alls. Du bara säger en pojke, att du aldrig vill ha någon annan än han, aldrig, aldrig, aldrig. Och så kysser ni varandra, och det är allt. Vem som helst kan göra det.»

»Kysser? Vad ska' man kyssas för?»

»Jo, sir du, det förstår du är för, för att — ja, så gör man alltid!»

»Allihopa?»

»Ja, allihopa, som ä' kära i varandra. Kommer du ihåg, vad jag skrev på griffeltavlan?»

»N—jaa.»

»Vad var det?»

»Jag vill inte säga det.»

»Ska' jag säga det för dig?»

»N—jaa, men en annan gång.»

»Nej, nu.»

[ 68 ]»Nej, inte nu — men i morgon.»

»Nej, snälla Becky, nu. Jag ska' viska det. Jag ska' viska det så tyst, så tyst.»

Becky tvekade, Tom tog hennes tystnad för samtycke och slog armen omkring hennes liv och viskade orden knappast hörbart med munnen tätt invid hennes öra. Och så tillade han:

»Viska det till mig du nu — alldeles detsamma.»

Hon gjorde motstånd en stund, men så sade hon:

»Vänd bort ansiktet då, så du inte kan se mig, så ska' jag göra det.»

»Men du får inte tala om det för någon enda — säg, Tom? Nej, det gör du väl inte — säg?»

»Nej, minsann, minsann jag gör det. Nu, Becky!»

Han vände bort ansiktet, hon lutade sig blygt mot honom, tills hennes andedräkt fläktade i hans lockar, och viskade:

»Jag — älskar — dig.»

Därpå sprang hon upp och ilade runt, runt omkring bord och bänkar med Tom efter sig och tog till sist sin tillflykt till ett hörn med sitt lilla vita förkläde för ansiktet. Tom slog armen omkring hennes hals och bad:

»Nu, Becky, är allting färdigt — allt utom kyssen. Var inte rädd för den — det är rakt ingenting. Snälla, rara Becky!»

Och han ryckte på förklädet och händerna.

Efter hand gav hon vika och lät sina händer falla; hennes ansikte, glödande av striden, visade sig och räcktes fram. Tom kysste de röda läpparna och sade:

»Nu är det gjort, Becky. Och nu förstår du, får du aldrig någonsin älska någon annan än mig, och [ 69 ]du får aldrig gifta dig med någon annan än mig, aldrig, aldrig, aldrig. Säg, vill du det?»

»Nej, jag skall aldrig älska någon annan än dig, Tom, och jag skall aldrig gifta mig med någon annan än dig, men då får du inte heller gifta dig med någon annan än mig.»

»Ja visst, naturligtvis ! Det är så det ska' vara. Och alltid då vi kommer till skolan eller då vi gå hem ska' du gå med mig, då det inte är någon som ser oss — och du ska' välja mig, och jag ska' välja dig, då vi leker, för det är så man gör, då man är förlovad.»

»O, så roligt! Det har jag aldrig hört förut.»

»Ja, det är riktigt kiligt ! Jag och Amy Lawrence …»

Hennes vidöppna ögon sade Tom, att han begått en blunder, och han tvärtystnade förvirrad.

»O, Tom! Då är jag inte den första du har varit förlovad med.»

Hon började gråta. Tom sade:

»Nej, gråt inte, Becky. Jag bryr mig inte alls om henne mera.»

»Jo, det gör du, Tom — jag vet att du gör det.»

Tom försökte att lägga armen om hennes hals, men hon knuffade undan honom och vände ansiktet mot väggen och grät. Tom försökte om igen med lugnande ord på läpparna, men blev åter bortstött. Då vaknade hans stolthet, och han lämnade henne och gick ut. Orolig och missnöjd stod han en stund utanför, kastande då och då en blick på dörren, i hopp att hon skulle ångra sig och komma efter honom. Men hon kom icke. Då började han känna sig helt eländig till mods och frukta, att han hade [ 70 ]orätt. Det kostade på att taga första steget, men han stålsatte sig själv och gick in. Hon stod ännu i vrån och snyftade med ansiktet vänt mot väggen. Toms samvete slog honom. Han gick bort till henne och stod stilla en stund utan att rätt veta, vad han skulle taga sig till. Men så sade han tveksamt:

»Becky, jag … jag bryr mig inte om någon annan än dig.»

Intet svar — bara snyftningar.

»Becky!» i bevekande ton.

»Becky, vill du inte säga ett enda ord?»

Flera snyftningar.

Tom tog fram sin förnämsta skatt, en mässingsknapp av en eldgaffel, och höll den framför henne, så att hon skulle se den, och sade:

»Snälla Becky, vill du inte ha den här?»

Hon slog till den, så att den föll ned på golvet. Då vandrade Tom ut ur skolhuset och över kullarne och långt bort för att den dagen icke mer återvända till skolan. Efter en stund började Becky hysa misstankar. Hon sprang till dörren; han syntes icke till; hon skyndade bort till lekplanen; han fanns icke där. Då ropade hon:

»Tom! kom tillbaka, Tom!»

Hon lyssnade ivrigt, men det kom intet svar. Hon hade icke något annat sällskap än tystnad och ensamhet. Så satte hon sig ned och grät igen under starka självförebråelser, och snart började barnen på att samlas åter, och hon måste dölja sin sorg och stilla sitt brustna hjärta och taga på sig korset av en lång, tråkig, pinsam eftermiddag, utan att äga någon bland alla dessa främmande barn, åt vilken hon kunde anförtro sina bekymmer.