Tom Sawyers äventyr/Kapitel 10
| ← Kapitel 9 |
|
Kapitel 11 → |
X.
De två gossarna fortsatte, utan att stanna, sin flykt mot staden, mållösa av fasa. Då och då kastade de en blick av rädsla tillbaka, som om de fruktade, att någon förföljde dem. Var enda trästubbe, som stack upp på deras väg, föreföll dem som en människa och en fiende och kom dem att hålla andan; och när de kommo springande förbi några kojor, som lågo utanför staden, och några vaksamma gårdvarar började skälla, var det som om de fått vingar under fötterna.
»Om vi bara kunde komma till det gamla garveriet innan vi stupa!» viskade Tom, pressande fram orden mellan flämtningarna. »Jag står inte ut mycket längre.»
Huckleberrys hastiga andetag voro hans enda svar, och gossarna fäste blicken på målet för sitt hopp och ansträngde sig av alla krafter för att nå det. Det kom alltjämt närmare, och till sist störtade de sida vid sida genom dörren och föllo ned tacksamma och utmattade i det skyddande mörkret därinne. Småningom stannade pulsens häftiga slag, och Tom viskade:
»Huckleberry , vad tror du det blir av det här?»
»Om doktor Robinson dör, blir det nog hänga av, tänker jag.»
»Tror du?»
»Nej, jag vet det, Tom.»
Tom funderade en stund. Så sade han:
»Vem skall tala om'et? Vi?»
»Vad tänker du på? Tänk om någonting hände, och Indian-Joe inte bleve hängd, så skulle han knäppa oss förr eller senare, så säkert, så säkert som att vi ligga här.»
»Det är just vad jag tror också, Huck.»
»Ska' någon pladdra, så låt Muff Potter göra det, om han är nog galen. Vanligtvis är han nog full till'et.»
Tom sade ingenting — han funderade fortfarande. Om en stund viskade han:
»Huck! Muff Potter vet det inte. Huru kan han tala om det då?»
»Hur kan du säga, han inte vet det?»
»För att doktorn just hade nypit till honom, då Indian-Joe gjorde det. Tror du han kunde si' nå'nting då? Kan han veta nå'nting då, tror du?»
»Sannerligen har du inte rätt, Tom!»
»Och dessutom, tänk om — kanske han stöp för alltid för det slaget.»
»Nej, det är inte troligt, Tom, för han var full. Det såg jag, och för resten ä' han alltid det. Och när farsgubben är full, kan du ta och dunka'n i huve' med en kyrka, och det skulle inte bita på'n. Han säger så själv. Och då är det naturligtvis på samma sätt med Muff Potter. Men om man är spik nykter, tänker jag, att kanske ett så'nt där nyp kunde ge en dödsknäppen — jag vet inte.»
Efter ännu en stunds tyst begrundande sade Tom:
»Huck, är du säker, att du kan hålla mun?»
»Vi måste hålla mun, Tom, det förstår du väl. Den där indianrackar'n skulle inte fråga mer efter att dränka oss, än ett par kattor, om vi skulle pladdra ur oss och dom inte hängde honom. Vet du vad, Tom, låt oss ta och svära på — ja just det ska' vi göra — svära, att hålla mun.»
»Det är jag med dig om, Huck. Det är bäst vi gör det. Vi ta varann i hand och svär, att vi —»
»Inte! Det duger rakt inte för det här. Det kan var nog i små skräpsaker — särskilt med flickor, för dom skvallrar på en ändå och babblar, om dom kommer i nå'n knipa —, men i en så viktig sak som den här måste det vara skrivet, och med blod, du!»
Tom gillade detta förslag av hela sin själ. Det var någonting mörkt, dystert, hemlighetsfullt, och timmen, omständigheterna och omgivningarna stodo i harmoni därmed. Han tog upp ett rent takspån, som han såg ligga, där månljuset silade in genom en springa på väggen, tog fram ur fickan en liten bit rödkrita, lade takspånet så att det var väl belyst av månen och klottrade med mycket besvär nedanstående rader, givande uttryck åt varje streck nedåt genom att trycka tungan hårt mot tänderna, varemot han lät trycket giva efter vid de finare uppstrecken.
Huckleberry var full av häpen beundran över Toms förmåga att skriva och över de högtidliga orden. Han tog genast fram en knappnål från rockuppslaget och tänkte sticka sig, men Tom sade:
»Stopp! Gör inte det. En knappnål är av mässing — hon kan ha erg på sig.»
»Vad är erg för slag?»
»Det är ett gift — vet du inte det? Svälj bara ned någe av'et, så får du si.»
Tom lindade nu av tråden från en av sina synålar, och båda gossarna stucko sig i tummen och pressade fram en droppe blod.
I sinom tid lyckades Tom efter några klämningar att teckna sina initialer, varvid han begagnade spetsen av lillfingret som penna. Därpå visade han Huckleberry huru denne skulle göra ett H. och ett F., och eden var färdig. De grävde ned spånet tätt intill väggen under många hemska ceremonier och besvärjelser, och de fjättrar, som bundo deras tungor, ansågos tillåsta och nyckeln bortkastad.
En gestalt kom förstulet krypande genom en öppning på väggen i andra ändan av den för fallna byggnaden, men de märkte honom icke.
»Tom», viskade Huckleberry, »gör det här, att vi aldrig, aldrig komma att tala om'et?»
»Naturligtvis gör det det. Det må hända vad som helst, måste vi hålla mun. Vi skulle falla ner döda på fläcken — vet du inte det?»
»Jo, jag gissar, att det är så.»
De viskade med varandra ännu en stund, men så höjde en hund ett långdraget, sorgligt tjut strax utanför — på knappast tio fots avstånd från dem. Halvdöda av rädsla slogo de två gossarna på en gång armarna omkring varandra.
»Vilken av oss menar han?» stönade Huckleberry.
»Jag vet inte … titta genom springan … skynda dig!»
»Nej, gör det du, Tom!»
»Jag törs inte — jag törs inte, Huck!»
»Kan du inte göra det, Tom? Hör du, nu igen!»
»O, je, vad jag är glad!» viskade Tom. »Jag känner igen rösten på'n: det är Bull Harbison.»[1]
»O, det var då för väl — vet du, Tom, jag är näkan skrämd till döds; jag kunde ha slagit vad om vad som helst, att det var en vildhund.»
Hunden tjöt igen, och åter sjönk gossarnes mod.
»O, je, det är inte Bull Harbison!» viskade Huck. »Titta efter, Tom!»
Skälvande av fruktan gav Tom efter och satte ögat till springan. Hans viskning var knappast hörbar, då han sade:
»O, Huck, det är en vildhund!»
»Fort, Tom, fort! Vem menar han?»
»Han måtte mena oss båda två — vi sitter ju bredvid varann.»
»O, då är det ute med oss, och det kan inte bli tu tal om vart jag kommer, tänker jag — jag har varit så elak.»
»O, så förfärligt! Det kommer av att skolka och göra allting, som man inte får göra. Jag kunde ha varit snäll som Sid, om jag hade försökt — men det ville jag inte, naturligtvis. Men om jag slipper undan den här gången, lovar jag att springa i söndagsskolor med ett!»
Tom började småsnyfta.
»Du elak!» Och Huckleberry började också snyfta. »Du är ju riktigt som en ängel mot vad jag är. O Gud, o Gud, o Gud! Jag önskar bara jag hade hälften så stor utsikt som du.»
Tom sväljde djupt ett tag och viskade:
»Titta, Huck, titta! Han har vänt svansen åt oss!»
Huck tittade med glädje i hjärtat.
»Ja, ta mig sjutton, har han inte det! Gjorde han det förut?»
»Ja, det gjorde han, men jag, min dumsnut, tänkte aldrig på'et. Det var riktigt kiligt. Men vem kan han mena då?»
Tjutet upphörde. Tom spetsade öronen.
»St! Vad är det?»
»Det låter liksom… liksom… som när en gris grymtar. Nej, nej, Tom, det är någon som snarkar.»
»Ja, det är det. Varest kan det vara, Huck?»
»Jag tror att det är borta vid andra ändan — låter så åtminstone. Farsgubben brukade ligga och sova där ibland tillsammans med svina, men förbaska mig är det inte så han kan lyfta av taket då han snarkar, och dessutom tror jag inte han har kommit tillbaka till sta'n.»
Äventyrsandan väcktes än en gång till liv hos de båda gossarne.
»Törs du gå med, om jag går före, Huck?»
»Inte har jag mycken lust. Tänk om det är Indian-Joe!»
Tom ryste. Men om en stund blev frestelsen för stark och gossarne överenskommo att försöka med det villkoret, att de skulle taga till fötterna om snarkningen avstannade. De smögo sig nu fram varsamt på tå, den ene före och den andre efter. Då de kommit inom fem stegs avstånd från den snarkande, trampade Tom på en sticka, som bröts av med en skarp smäll. Mannen stånkade, vred på sig litet, och hans ansikte kom i månljuset. Det var Muff Potter. Gossarnes hjärta hade stannat och deras fötter också, då mannen rörde på sig, men nu var det slut med deras fruktan. De gingo på tå ut genom den söndriga brädväggen, men stannade på litet avstånd för att utbyta några ord till avsked. Det långdragna sorgliga tjutet skar ännu en gång genom natten! De vände sig om och sågo den främmande »vildhunden» stå några fot från det ställe där Potter låg, och vände sig mot denne med nosen pekande uppåt.
»O, jemini, det är han!» utropade båda gossarne i samma andetag.
»Vet du, Tom, dom säger, att en vildhund kom och tjöt utanför Johnny Millers hus omkring midnattstid för så där en två veckor se'n, och en uggla kom och slog sig ner på staketet och sjöng samma kväll, men ingen har dött där än.»
»Ja, jag vet det. Men föll inte Gracie Miller i kökselden och brände sig förskräckligt just lördagen efter?»
»Ja, men hon har inte dött, och, vad mer är, hon håller på att bli bättre nu.»
»Åhja, men vänta, får du si. Hon är dödsens så säkert som att Muff Potter är det. Så säger åtminstone niggerna, och dom vet allt om så'nt här.»
Härpå åtskildes de med huvudet fullt av tankar.
Då Tom kröp in genom sitt sängkammarfönster, var natten nästan till ända. Han klädde av sig med utomordentlig varsamhet och föll i sömn, lyckönskande sig själv över, att ingen kände till hans utflykt. Han anade icke, att den lugnt snarkande Sid var vaken och hade varit det en hel timme.
Då Tom vaknade, hade Sid klätt sig och gått ut. På dagern och på själva luften kändes det, att det var sent. Tom spratt till. Varför hade man icke väckt honom — pinat honom tills han steg upp som vanligt? Tanken fyllde honom med onda aningar. Inom fem minuter var han klädd och utför trappan, uppfylld av oroliga känslor och sömnig. Familjen satt ännu till bords, men alla hade redan ätit. Ingen enda röst höjde sig för att banna honom, men alla vände bort ögonen, och det rådde en tystnad och en högtidlig stämning, som spred iskyla genom brottslingens hjärta. Han satte sig och försökte se glad ut, men det var fåfäng möda; han kunde icke framkalla ett enda leende, icke ett enda svar, och han föll i tystnad, och hjärtat sjönk djupt, djupt ned i hans bröst.
Efter frukosten tog hans tant honom med sig, och Tom nästan strålade av hopp, att han skulle få sig ett kok stryk, men det blev icke så. Tant Polly föll i gråt och frågade honom, huru han kunde vilja så krossa hennes gamla hjärta, och slutligen sade hon honom att gå på och fördärva sig själv och bringa hennes gråa hår med sorg i graven, ty det tjänade ingenting till, att hon försökte med honom längre. Detta var värre än att få risbastu tusen gånger, och Toms hjärta led nu mer än hans kropp. Han grät, han bad om förlåtelse, han lovade gång på gång att bättra sig och fick därpå gå, men han kände, att han endast hade fått en ofullständig förlåtelse och blott ingivit ett svagt förtroende. Då han lämnade audiensrummet, var han alltför eländig till mods för att ens känna någon hämndlystnad mot Sid, och denne senares hastiga flykt genom bakporten var därför icke nödvändig. Tom vankade av till skolan dyster och nedslagen och tog jämte Joe Harper, för att de skolkat dagen förut, emot sin stut med en min som om hjärtat var fullt med svårare bekymmer och fullkomligt likgiltigt för småsaker. Därpå begav han till sin plats, lade armbågarna på bordet och huvudet i händerna och stirrade mot väggen med den stela blick av lidande, som nått sin gräns och icke kann gå vidare. Hans armbåge tryckte mot något hårt föremål. Om en stund ändrade han långsamt sorgset ställning och tog upp föremålet med en suck. Det var inlagt i ett papper. Han öppnade det. En långdragen, vibrerande, kolossal suck följde, och hans hjärta brast. Det var mässingsknapp, som han hade givit Becky! Denna sista fjäder knäckte kamelens rygg.
- ↑ Om herr Harbison hade ägt en slav med namnet Bull skulle Tom hava kallat honom »Harbisons Bull», men en son eller hund med det namnet var Bull Harbison.