Tom Sawyers äventyr/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 10
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 11
Kapitel 12  →


[ 98 ]

XI.

Strax före middagen spred sig plötsligt som en elektrisk gnista den fasaväckande nyheten över hela staden. Här behövdes icke någon telegraf, som ingen ännu hade någon aning om, utan berättelsen flög från man till man, från grupp till grupp, från hus till hus med föga mindre än telegrafens skyndsamhet. Naturligtvis gav skolläraren lov för eftermiddagen; hela staden skulle funnit det besynnerligt, om han icke gjort det. En blodig kniv hade anträffats tätt bredvid den mördade mannen och den hade känts igen av någon såsom tillhörande Muff Potter — så berättade man. Och det sades, att en medborgare, som hade varit sent ute, hade träffat på Potter, då han höll på att tvätta sig i bäcken omkring klockan ett eller två på natten, och att Potter genast hade smugit sig bort — allt misstänkta omständigheter, särskilt tvagningen, som icke hörde till Potters vanor. Det sades också, att hela staden hade blivit genomsökt för att finna denne »mördare» — allmänheten är alltid snar att granska bevisen och fälla sitt domslut — men att han icke hade anträffats. Ryttare hade begivit sig av på alla vägar åt [ 99 ]alla håll, och stadsfiskalen var övertygad om, att han skulle bliva gripen innan kvällen.

Hela staden strömmade ut till kyrkogården, Toms oro försvann, och han slöt sig till tåget, icke därför, att han icke tusen gånger hellre ville gå åt ett annat håll, utan därför, att en hemsk, oförklarlig tjusning drog honom dit. Anländ till mordplatsen slingrade han sin smala kropp genom hopen och hade den ohyggliga synen framför ögonen. Det föreföll honom vara en hel tidsålder sedan han var där sist. Någon nöp honom i armen; han vände sig om, och hans ögon mötte Huckleberrys. Därpå sågo båda genast åt annat håll, undrande om någon hade märkt någonting i det ögonkast de växlat, men alla talade på en gång och hade uppmärksamheten fäst på den fasaväckande tavlan framför dem.

»Stackars gosse!» — »Stackars unge man!» — »Det här bör bli en läxa för gravplundrare!» — »Muff Potter kommer att hänga för det här, om de få fatt i honom!» Så ungefär ljödo anmärkningarna runt omkring, men pastorn sade: »det var en Guds dom; hans hand är här.»

Nu började Tom skälva från huvudet ned till fötterna, ty hans ögon hade fallit på Indian-Joes orörliga ansikte. I detsamma började folkmassan bölja av och an under stötar och knuffningar, och flera röster hördes ropa: »Det är han! det är han! han kommer av sig själv!»

»Vem? Vem?» från ett tjugutal munnar.

»Muff Potter!»

»Titta, han stannar! Nej, ser ni, han vänder om! Låt honom inte slippa härifrån !»

[ 100 ]Det var de, som sutto i grenarna av träden ovanför Toms huvud, som sagt, att han tycktes ämna fly, men han endast såg tveksam och förvirrad ut.

»En sådan nedrig oförskämhet!» sade en närstående; han tänkte komma och i lugn betrakta sitt verk — väntade sig icke något sällskap.»

Folkmassan delade sig nu och stadsfiskalen kom med viktig min och ledde Potter vid armen. Den stackarens ansikte såg förfallet ut, och ur ögonen blickade den fruktan fram, som han kände. Då han stannade bredvid den mördade mannen, skakade han, som om han haft frossa och brast i gråt.

»Jag har inte gjort det, go' vänner», suckade han. »På mitt ord, om jag nå'nsin gjort det.»

»Vem har anklagat dig?» hördes någon ropa.

Detta skott tycktes träffa pricken. Potter lyfte huvudet och såg sig omkring med en rörande, hopplös blick. Han såg Indian-Joe och utropade

»O, Indian-Joe, du lovade mig, att du aldrig skulle…»

»Är det här din kniv?» Och stadsfiskalen höll kniven framför honom.

Potter skulle hava fallit omkull, om de icke fattat tag i honom och hjälpt honom att sätta sig ned. Därpå sade han:

»Det var någonting som sa' mig, att om jag inte kom tillbaka och tog…» Han ryste, gjorde därpå en rörelse med. sin kraftlösa hand, som om han erkände sig besegrad och sade: »Tala om för dem, Joe, tala om för dem — det tjänar ingenting till att neka.»

Huckleberry och Tom stodo stumma och med [ 101 ]stirrande ögon och hörde den kallblodige lögnaren helt lugnt rabbla upp sin berättelse, medan de i varje ögonblick väntade, att Guds blixtar skulle från den klara himmelen falla ned på hans huvud, och undrade över, att det dröjde så länge innan slaget föll. Och när han hade slutat, och ännu stod där vid liv och helbrägda, avtog och försvann deras obestämda lust att bryta sin ed och rädda den stackars bedragne fångens liv, ty denne bov hade tydligen själv sålt sitt liv åt den onde, och det kunde vara farligt att söka göra en sådan herre hans egendom stridig.

»Varför rymde du inte? — Vad kom du hit för?» sade någon.

»Jag kunde inte låta bli — jag kunde inte låta bli», jämrade sig Potter. »Jag ville rymma, men det var som om jag icke kunde gå annat än hit.» Och han började snyfta igen. Några minuter efteråt upprepade Indian-Joe vid den rättsliga rannsakningen sina uppgifter på sin ed; och då gossarne sågo, att blixten ännu icke föll ned, styrktes de i sin tro, att Indian-Joe hade sålt sig åt den onde. Han hade nu blivit för dem det mest ohyggligt intressanta föremål de någonsin hade sett, och de kunde, liksom förhäxade, icke taga sina ögon från hans ansikte. I sitt inre beslöto de att bevaka honom om nätterna, då tillfälle erbjöd sig, i hopp om att få se en glimt av hans fruktade herre.

Indian-Joe hjälpte till att lyfta den mördade mannens kropp och lägga den på en vagn för att föras bort, och en viskning gick genom den rysande massan, att såret hade blött litet! Gossarne trodde, att [ 102 ]denna lyckliga omständighet skulle vända misstankarna åt rätt håll, men deras väntan blev besviken, ty mer än en av stadens invånare anmärkte: »Han var mindre än två fot från Muff Potter då han blödde.»

Toms rysliga hemlighet och gnagande samvete oroade hans sömn under en hel vecka, och vid frukosten en morgon sade Sid:

»Tom, du väsnas och talar i sömnen, så du håller mig vaken halva natten.»

Tom bleknade och slog ned ögonen.

»Det är ett dåligt tecken», sade tant Polly allvarsamt. »Vad är det du har på hjärtat, Tom?»

»Ingenting, tant — ingenting, det jag vet.» Men gossens hand skakade så, att han spillde sitt kaffe.

»Och du pratar så'n smörja», sade Sid. »Nu i natt sade du: 'det är blod, det är blod, just det är det', och du sade det gång på gång. Och så sade du: 'låt mig vara — jag skall tala om'et'. Tala om vad för slag? Vad är det du vill tala om?»

Det svindlade för Toms ögon, och det är icke gott att veta vad som kunnat hända, men lyckligtvis försvann den bekymrade minen ur tant Pollys ansikte, och hon kom Tom till undsättning utan att veta det. Hon sade:

»Åh, det är det här ohyggliga mordet. Jag drömmer själv om det nästan varenda natt, och ibland drömmer jag, att det är jag, som har begått det.»

Mary sade, att det hade gått henne nästan på samma sätt, och Sid syntes vara tillfredsställd. Tom lämnade rummet så fort han kunde utan att väcka uppseende, och så beklagade han sig för tandvärk [ 103 ]under en vecka och band för munnen varenda natt. Han fick aldrig veta, att Sid låg vaken om nätterna för att bevaka honom, och ofta sköt ned förbandet och satt lutad mot armbågen och lyssnade en god stund för var gång och därpå förde förbandet tillbaka på sin plats. Toms själsoro avtog småningom, och tandvärken blev långtrådig och lades bort. Om Sid verkligen lyckades begripa något av Toms osammanhängande mummel, så behöll han det för sig själv. Det föreföll Tom, som om hans skolkamrater aldrig kunde upphöra med att hålla rättsliga undersökningar om döda kattor, varigenom de alltjämt höllo hans bekymmer vakna. Sid lade märke till, att Tom aldrig var likbesiktningsman vid alla dessa rannsakningar, ehuru han alltid hade för vana att vara förste mannen vid alla nya företag; han lade också märke till, att Tom aldrig uppträdde som vittne — och det var besynnerligt; och Sid förbisåg icke den omständigheten, att Tom till och med visade en kylig motvilja mot dessa rannsakningar och alltid undvek att vara närvarande vid dem, om han kunde. Sid var förvånad, men han sade ingenting. Huru det var, kommo äntligen dessa rannsakningar ur modet och plågade icke längre Toms samvete.

Var eller varannan dag under denna sorgliga tid begagnade Tom varje tillfälle han kunde för att begiva sig till det lilla förgallrade fönstret i fängelset och smuggla in sådana små vänskapsgåvor till »mördaren», som han kunde komma över. Fängelset var en obetydlig liten tegelbyggnad, som stod på en sumpig äng i utkanten av staden, och ingen vakt hölls där; det var också sällan upptaget. Dessa gåvor bidrogo i hög grad till att lätta Toms samvete. [ 104 ]Stadsinvånarna hade god lust att tjära och fjädra Indian-Joe och låta honom rida på en stång för gravplundring, men hans karaktär var så allmänt fruktad, att ingen fanns, som ville taga första steget härvid, varför förslaget föll. Han hade varit nog försiktig att börja vittnesmål med berättelsen om striden, utan att bekänna den gravplundring som föregick den, och därför ansågs det klokast att icke draga saken inför domstol.