Tom Sawyers äventyr/Kapitel 12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 11
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 12
Kapitel 13  →


[ 105 ]

XII.

Ett av de skäl, varför Toms sinne till en del hade befriats från sin hemliga oro, var, att han hade funnit en ny och viktig fråga att intressera sig för: Becky Thatcher hade slutat att gå i skolan. Tom hade kämpat med sin stolthet några dagar och försökt att slå henne ur hågen, men misslyckats. Han började träffa på sig själv patrullerande omkring hennes faders hus om nätterna, och han kände sig mycket olycklig. Han var sjuk — tänk om han skulle dö! Det låg en viss förströelse i den tanken. Han fann det icke längre roligt att leka krig, icke ens att vara sjörövare. Alla livets behag voro försvunna, och det fanns endast tråkighet kvar. Han ställde undan sitt tunnband och sitt slagträ; de beredde honom icke mer någon glädje. Tant Polly blev orolig; hon började experimentera med all slags medicin på honom. Hon var en av dessa människor, som svärma för patenterade läkemedel och alla nyuppfunna metoder för att frambringa eller förbättra hälsan, och hon var envis med sina försök. När något nytt av detta slag kom ut i handeln, var hon som febersjuk, innan hon fick pröva det, aldrig på [ 106 ]sig själv, ty hon var aldrig illamående, men på vilken annan som helst, som var till hands. Hon prenumererade på alla hälsotidskrifter och frenologiska humbugsböcker, och den storartade okunnighet, varmed de voro uppfyllda, var för hennes näsa en ljuv lukt. All den smörja de innehöllo om ventilation, om huru man skulle äta och vad man skulle dricka, och huru mycken motion man skulle taga, och vilken sinnesstämning man skulle hålla vid makt, och vad slags kläder man skulle bära, var allt som gudsord för henne, och hon märkte aldrig, att hennes hälsotidskrifter för den löpande månaden vanligen vände upp och ned på allt, som de hade förordat månaden förut. Hon var så okonstlad och ärlig som dagen var lång, och därför var hon ett lätt offer. Hon samlade ihop sina kvacksalvaretidningar och sin kvacksalvaremedicin, och sålunda beväpnad mot döden red hon, bildlikt talat, omkring på sin bleka häst med dödsriket i hälarna. Men hon trodde alltid, att hon var en hälsobringande ängel och en förkroppsligad Gileads balsam för sina lidande grannar.

Kallvattenkuren var någonting nytt nu, och Toms opasslighet var ett kärt fynd för henne. Hon väckte honom i dagbräckningen varenda morgon, tog honom med sig i vedboden och dränkte honom i en syndaflod av kallt vatten; därpå gned hon honom med en handduk så vass som en fil, rullade därpå in honom i ett vått lakan och stuvade in honom under flera täcken tills han svettades sin själ ren och »de gula fläckarna av den trängde ut genom hans porer», såsom Tom sade.

Trots allt detta blev gossen allt mer melankolisk, blek och nedslagen. Hon tillade varma bad, [ 107 ]sittbad, dusch och neddoppningar. Men gossen var ändock så sorgmodig som en likbår. Hon började att låta vattnet understödjas av en slemmig havremjölsdiet och dragplåster. Hon beräknade hans rymdinnehåll ungefär som om han varit en kruka och fyllde honom för var dag med kvacksalvareuniversalmedel.

Till sist blev Tom alldeles slö och likgiltig för all misshandling. Denna hans sinnesstämning fyllde den gamla fruns hjärta med häpnad. Nu hörde hon för första gången talas om »smärtdödaren». Hon rekvirerade en hel mängd på en gång. Hon smakade på den och hennes glädje kände ingen gräns. Det var helt enkelt eld i flytande form. Hon lät vattenbehandlingen och allt annat fara och »koncentrerade» hela sin tillit på smärtdödaren. Hon gav Tom en tesked av vätskan och avvaktade resultatet med den djupaste oro. Hennes bekymmer stillades ögonblickligt och hennes själ fick frid igen, ty det var med ens slut på Toms slöa likgiltighet. Gossen hade icke kunnat visa ett vildare och hjärtligare intresse, om hon hade tänt upp en eld under honom.

Tom kände, att det var tid att vakna upp; ett sådant liv kunde vara romantiskt nog i hans olyckliga sinnestillstånd, men det började innehålla för litet känsla och för många obehagliga omväxlingar. Han funderade därför på åtskilliga planer för sin räddning och hittade slutligen på att säga sig tycka om smärtdödaren. Han begärde att få därav så ofta, att han blev odräglig, och tant Polly sade honom slutligen, att han fick ta in själv och sluta upp med att plåga henne. Om det hade varit Sid, skulle inga [ 108 ]misstankar hava grumlat hennes belåtenhet, men som det var Tom, höll hon i hemlighet ögonen på flaskan. Hon fann, att medicinen verkligen minskades men det föll henne icke in, att gossen botade hälsan hos en golvspringa i vardagsrummet med den.

En dag, då Tom just höll på att giva golvspringan dess vanliga dosis, kom hans tants gula katt spinnande och fäste ögonen med ett snålt uttryck på teskeden, bedjande att få smaka. Tom sade:

»Be inte att få, om du inte vill ha det, Petter.»

Men Petter visade, att han ville ha det.

»Laga, att du är alldeles säker på din sak.»

Petter var säker.

»Efter du begär att få det, så vill jag ge dig det, för jag är aldrig kitslig; men om du finner, att du icke tycker om det, så får du inte klandra någon annan än dig själv.»

Petter samtyckte, varför Tom spärrade upp munnen på honom, och hällde in smärtdödaren. Petter hoppade ett par famnar rätt upp i luften, gav därpå till ett krigstjut och satte i väg runt omkring i rummet, stötande mot möblerna, slående omkull blomkrukor och åstadkommande en allmän ödeläggelse. Därpå reste han sig på bakfötterna och dansade runt i ett övermått av njutning och glädje med nosen i vädret och förkunnande med rösten sin outsägliga sällhet. Så började han åter sätta av runt omkring rummet, spridande kaos och förstörelse på sin väg. Tant Polly kom in just då han gjorde ett par dubbla volter, höjde ett sista väldigt jubelrop och seglade ut genom det öppna fönstret, tagande med sig de återstående blomkrukorna. Den gamla damen stod [ 109 ]som förstenad av förvåning, tittande över glasögonen; Tom låg på golvet, färdig att spricka av skratt.

»Tom! vad i all världen går det åt katten?»

»Jag vet inte, tant», tjöt gossen.

»Aldrig har jag då sett slikt. Vad kan det vara, då han beter sig så?»

»Sannerligen jag det vet, tant Polly. Men kattor göra ju alltid så där, när de hava riktigt roligt.»

»Göra de det, säger du?» Det var någonting i tonen, som gjorde Tom betänksam.

»Ja, tant — det vill säga, jag tror det.»

»Jaså, du tror?»

»Ja, tant.»

Den gamla damen lutade sig ned, och Tom bevakade hennes rörelser med ett intresse, som stegrades av hans oro. Men han upptäckte för sent hennes avsikt. Skaftet på den allt förrådande teskeden var synligt under sängomhänget. Tant Polly tog upp skeden och höll upp den. Tom stod handfallen och slog ned ögonen. Tant Polly lyfte upp honom vid det vanliga handtaget — hans öra — och knackade hans huvud, så det small, med sin fingerborg.

»Hör du, munsjör, varför har du behandlat det stackars oskäliga djuret så?»

»Jag gjorde det av medlidande — för att han inte hade någon tant.»

»Inte hade någon tant, din dumskalle! Vad har det att göra med det?»

»Jo därför, att om han hade haft någon, skulle hon ha bränt upp honom själv! Hon skulle ha rostat inälvorna ur honom utan mer förbarmande än om han varit en människa!»

Tant Polly kände plötsligt ett styng av [ 110 ]samvetsförebråelse. Detta var att ställa saken i en ny dager; vad som var grymhet mot en katt, kunde vara grymhet mot en gosse också. Hon började vekna: hon kände sig sorgsen. Hennes ögon blevo en smula fuktiga. Hon lade handen på Toms huvud och sade milt:

»Jag menade dig endast väl, Tom. Och det har gjort dig gott.»

Tom såg upp i hennes ansikte med en min, vari skälmaktigheten nätt och jämnt tittade fram genom allvaret:

»Jag vet, att tant menade väl, och så gjorde jag med Petter också. Det gjorde honom också gott. Jag har aldrig sett honom springa runt så där trevligt…»

»Åh, håll mun på dig, Tom, så du inte retar mig igen. Och försök om du inte för en gång kan vara en snäll gosse, så behöver du inte ta in nå'n mer medicin.»

Tom kom till skolan förr än klockan hade slagit. Man hade märkt, att detta vidunderliga förhållande hade inträffat varenda dag på senare tiden. Och nu stod han som vanligt sedan några dagar och hängde vid grinden till skolgården i stället för att leka med sina kamrater. »Han var sjuk», sade han, och han bar syn för sägen. Han försökte att ge sig sken av att se åt alla håll, utom åt det, varåt han verkligen blickade — nedåt vägen. Om en stund visade sig Jeff Tatcher, och det glimmade till i Toms ansikte; han stod och såg på honom en stund, men vände sig därpå bort sorgsen. Då Jeff kom fram, slog sig Tom i samspråk med honom och slog omkring försiktigt för att giva tillfälle till en anmärkning om Becky, men [ 111 ]den trögtänkte drummeln såg icke betet. Tom vände och väntade, full av hopp så snart en fladdrande kjortel kom i sikte och full av hat mot kjortelns ägare, så snart han såg, att hon icke var den rätta. Till sist kom det icke mer några kjortlar, och han försjönk i ett hopplöst svårmod; han gick in i den tomma skolsalen och satte sig ned för att lida i ensamhet. Då kom ännu en kjortel in genom grinden, och Toms hjärta hoppade häftigt till. I nästa ögonblick var han ute och »gick på» som en indian; höjde stridsrop, skrattade, jagade gossarne, hoppade över planket med fara för liv och lemmar, hjulade, stod på huvudet — med ett ord gjorde alla de hjältedater han kunde upptänka och höll hela tiden i hemlighet utkik om Becky Thatcher lade märke till honom. Men hon syntes vara omedveten om allt; hon såg aldrig åt hans håll. Kunde det vara möjligt, att hon icke visste, att han var där? Han flyttade skådeplatsen för sina bedrifter i hennes omedelbara närhet, kom springande under ett stridsrop, ryckte mössan från en gosse, kastade den upp på taket av skolhuset, bröt sig väg genom en hop gossar så att de tumlade åt alla håll, och föll själv sprattlande mitt framför Becky och hade så när knuffat ikull henne; men hon vände sig bort med näsan i vädret, och han hörde henne säga: »Phu! Somliga tycker att dom ä' väldigt duktiga — gör sig alltid så viktiga!»

Toms kinder brunno. Han steg upp och smög sig bort, krossad och modlös.