Tom Sawyers äventyr/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 28
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 29
Kapitel 30  →


[ 84 ]

XXIX.

Den kvällen voro Tom och Huck färdiga för sitt äventyr. De höllo sig i närheten av värdshuset till efter nio, den ene på avstånd bevakande gränden och den andre hållande ögat på dörren till värdshuset. Ingen gick in i gränden eller kom därifrån; ingen, som liknade spanjoren, gick in genom eller ut ur dörren till värdshuset. Natten lovade att bliva vacker, varför Tom gick hem, sedan de hade överenskommit, att om det bleve mycket mörkt skulle Huck komma och jama, och då skulle Ton smyga sig ut för att försöka nycklarna. Men natten förblev klar, och Huck avslöt sin vakt och gick och lade sig i ett tomt sockerfat omkring klockan tolv.

På tisdagen hade gossarne samma otur, ävenså på onsdagen, men torsdagen visade sig mera löftesrik. Tom smög sig ut i god tid med sin tants gamla blecklykta och en stor handduk att linda omkring den med för att hindra ljuset från att synas. Han gömde lyktan i Hucks sockerfat, och vakten tog sin början. En timme före midnatt stängdes värdshuset, och dess ljus, de enda i grannskapet, släcktes. Ingen spanjor hade varit synlig. Ingen hade gått [ 85 ]eller lämnat gränden. Alla omständigheter voro gynnsamma. Det var alldeles kolmörkt, och tystnaden avbröts endast genom ett avlägset mullrande då och då av åskan.

Tom tände sin lykta inne i sockerfatet, svepte väl om henne med sin handduk, och de två äventyrarna smögo sig i mörkret bort mot värdshuset. Huck stod på post, och Tom trevade sig fram in i gränden. Den stund av orolig väntan, som nu kom för Huck, låg tung som bly över hans sinne. Han började önska, att han skulle få se en glimt från lykan — det skulle skrämma honom, men det skulle åtminstone säga honom, att Tom ännu fanns bland de levandes antal.

Han tyckte, att det måtte vara flera timmar, sedan Tom försvann. Säkert hade han svimmat — kanske han var död också — kanske hans hjärta hade brustit av fasa och förfäran. I sin oro började Huck draga sig allt närmare och närmare till gränden, fruktande alla slags gräsligheter och väntande i varje ögonblick, att någonting förfärligt skulle inträffa, som skulle beröva honom förmågan att andas. Det behövdes icke mycket därtill, ty han tyckte sig icke vara i stånd att draga in mer än en fingerborg luft i vart andetag, och hans hjärta skulle snart bliva utnött, så hårt som det nu slog. Plötsligt sköt ett ljussken fram, och Tom kom störtande förbi honom.

»Spring!» sade han. »Spring för livet!»

Han hade icke behövt upprepa uppmaningen; en gång var tillräcklig; Huck gjorde redan sina trettio à fyrtio mil i timmen, innan Tom hunnit upprepa den. Gossarna stannade icke, förr än de hade uppnått skjulet till ett övergivet slakteri i nedre ändan [ 86 ]av staden. Just som de kommit under tak, bröt ovädret ut, och regnet störtade ned. Så snart Tom fått igen andan, sade han:

»Huck, det var förfärligt! Jag försökte med två av nycklarna så tyst jag någonsin kunde, men jag tyckte ändå, att de gjorde ett sådant ohyggligt buller, att jag knappast kunde dra andan, så rädd var jag. Och jag kunde inte vrida dem i låset. Men utan att jag riktigt visste, vad jag gjorde, hade jag fått tag i dörrvredet, och — dörren gick opp! Den var inte låst Jag skuttade in och skakade av handduken, och — du helige Nikodemus!»

»Vad — vad såg du, Tom?»

»Jag hade så när trampat på Indian-Joes hand.»

»Hu då!»

»Joo du! Han låg där tungt insomnad på golvet med sin gamla lapp över ögat och armarna utsträckta.

»Herrije! Vad gjorde du? Vaknade han?»

»Nej, han rörde sig inte ett dyft. Han var väl full, kan jag tro. Jag nappade till mig handduken och sprang.»

»Aldrig hade jag kunnat tänka på handduken.»

»Men jag gjorde det. Tant skulle ha gett mig, så jag hade känt det, om jag hade mist honom.»

»Såg du lådan, Tom?»

»Jag tordes inte stanna så länge, att jag hann si efter. Jag såg inte lådan och jag såg inte korset jag såg ingenting annat än en butelj och en bleck bägare på golvet bredvid Indian-Joe! Och så såg jag två kaggar och en hel hop andra buteljer i rummet. Förstår du inte nu, hur det är med spökerierna där?»

[ 87 ]»Nej — huru?»

»Det är brännvin, som spökar där! Kanske alla nykterhetsvärdshus ha ett spökrum — tror du, Huck?»

»Ja, det kan nog hända. Vem hade kunnat tänka något sådant! Men, hörru Tom, nu är det just rätta tillfället att komma åt lådan, då Indian-Joe full.»

»Det är det! Vill du göra det?»

Huck ryste.

»Nej, vet du, det har jag inte lust till.»

»Inte jag heller. Bara en butelj bredvid Indian-Joe är inte nog. Om det hade varit tre där, skulle han ha varit nog full, och då hade jag gjort det.»

De togo sig nu en lång funderare, och så sade Tom:

»Hörru, Huck, vi gör inte om det igen, förr än vi vet, att Indian-Joe inte är där. Det är så ohyggligt. Om vi håller vakt varenda natt, kan vi slå oss i backen på, att han går därifrån förr eller senare, och då nappar vi åt oss lådan som en blixt.»

»Ja, det är jag med om. Jag ska' hålla vakt hela natten i ända, och jag ska' göra det varenda natt, om du vill göra resten.»

»Ja, det ska' jag. Allt du har att göra är, att du springer opp på Tunnbindargatan och jamar — och om jag sover, så kasta bara lite sand på fönstret, så vaknar jag nog.»

»Ja, det blir det bästa.»

»Nu, Huck, är ovädret över, och jag går hem. Det blir ljust om ett par timmar. Gå tillbaka och håll vakt du till dess — vill du det?»

»Jo, du kan vara så säker. Jag ska' spionera på [ 88 ]det där värdshuset varenda natt i ett helt år. Jag ska' sova om dagarna och hålla vakt hela nätterna.»

»Det blir utmärkt. Var tänker du sova?»

»På Ben Rogers höskulle. Han har gett mig lov att göra det, och det har hans pappas nigger, onkel Jake, gjort också. Jag pumpar vatten åt onkel Jake, så ofta han vill, och så ofta jag ber honom, ger han mig en liten smula att äta, om han har något. Det är en riktigt bra nigger, Tom. Han tycker om mig, för jag låter honom aldrig se, att jag står över honom. Ibland kan jag till och med rent av slå mig ner och äta tillsammans med honom, men det får du inte tala om för någon. En stackare får göra en hel mängd saker, då det skriker i magen på en, som han inte annars skulle göra.»

»Om jag inte behöver dig något på dagen, Huck, ska' jag låta dig sova. Jag ska' inte komma och störa dig. Men om du får se någonting på natten, så kom genast och jama.»