Tom Sawyers äventyr/Kapitel 30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 29
Tom Sawyers äventyr
av Mark Twain
Översättare: Petrus Hedberg

Kapitel 30
Kapitel 31  →


[ 89 ]

XXX.

Det första Tom hörde på fredags morgon var en glad nyhet — domaren Thatchers familj hade kvällen förut kommit tillbaka till staden. Både Indian-Joe och skatten sjönko för ögonblicket till saker av underordnad betydelse, och Becky intog främsta rummet i gossens intresse. Han träffade tillsammans med henne, och de hade utomordentligt roligt, lekande »blindbock» och »stå knut» med en skara skolkamrater. Dagen avslöts på ett särdeles tillfredsställande sätt, som riktigt satte kronan på verket: Becky släppte icke sin mor, förr än hon hade utsatt nästa dag till den länge sedan utlovade och länge uppskjutna utflykten. Flickans förtjusning var gränslös, och Toms icke måttligare. Inbjudningarna kringsändes före kvällen, och stadens hela ungdom kom genast i en feberaktig upphetsning under alla förberedelser till det väntade nöjet. Toms hela inre var i ett sådant uppror, att han hölls vaken till ganska sent, och han hyste gott hopp att få höra Huck jama och att få sin skatt att förvåna Becky och de andra deltagarna i utflykten [ 90 ]följande dag. Men hans hopp kom på skam: ingen signal hördes den natten.

Morgonen inbröt äntligen, och klockan tio eller elva samlades ett uppsluppet och bullersamt sällskap hos Thatchers, och allt var färdigt till avfärden. Det var icke brukligt, att äldre personer med sin närvaro störde barnens glädje vid dylika utflykter. Barnen ansågos vara fullkomligt trygga under skydd av några unga damer på aderton och några ungherrar på tjugutre år eller däromkring. Den gamla ångfärjan var förhyrd för tillfället, och om en stund tågade den glada skaran utför Storgatan, alla bärande matkorgar. Sid var sjuk och måste umbära nöjet, och Mary stannade hemma för att roa honom. Det sista fru Thatcher sade till Becky var:

»Det blir nog sent, innan du kommer hem. Kanske det är bäst att du stannar över natten hos någon av flickorna, som bo nära ångbåtsbryggan, barnet mitt.»

»Då stannar jag hos Susy Harper, mamma.»

»Ja, gör det. Och laga att du är snäll och inte ställer till något obehag.»

Om en stund sade Tom till Becky, där de gingo tillsammans:

»Hör du, Becky, jag vet, vad vi ska' göra. I stället för att gå till Harpers, kliver vi oppför kullen och gå till fru Douglas och stanna hos henne i natt. Hon bjuder oss på glace! Hon har det nästan varenda dag — en förfärlig mängd. Och hon blir så rysligt glad, när vi kommer.»

»O ja, det blir roligt!»

[ 91 ]Men så besinnade sig Becky ett ögonblick och sade:

»Men vad ska' mamma säga?»

»Åh, hon får aldrig veta det.»

Flickan funderade på förslaget och sade därpå tvekande:

»Jag är rädd att det orätt… men…»

»Åh skräp! Din mamma får aldrig veta det, och vad är det för ont i det? Allt vad hon vill är, att du skall vara i trygghet, och jag kan hålla vad med dig om, att hon skulle ha sagt, att du skulle gå dit, om hon hade tänkt på det. Jag är säker om, att hon hade gjort det.»

Änkefru Douglas' utomordentliga gästfrihet var ett frestande lockbete. Detta jämte Toms övertalningsförmåga vann segern. Men de beslöto att icke säga ett ord till någon om sitt program för natten.

Kort därefter kom Tom att tänka på, att Huck kanhända kunde komma just den natten och ge signalen. Den tanken berövade till en del det väntade nöjet dess behag. Men ändå kunde han icke förmå sig att uppgiva planen att gå till fru Douglas. Och varför skulle han uppgiva den? tänkte han — signalen kom icke natten förut, så varför skulle det då vara mera sannolikt, att den skulle komma nu i natt? Det vissa nöje han hade att vänta på aftonen vägde tyngre i vågskålen än den ovissa skatten, och på pojkars vanliga sätt beslöt han att giva efter för den stackars frestelsen och att icke låta tanken på lådan med penningarna dyka upp mera den dagen.

Tre mil nedanför stannade ångfärjan vid ett [ 92 ]ställe, där en skogsbeväxt dalkjusa mynnande ut vid stranden, och förtöjdes där. Skaran svärmade i land, och snart genljöd skogen och de klippiga höjderna vitt och brett omkring av rop och skratt. Man hade gått igenom alla möjliga sätt att bli varm och trött, och efter hand kommo de olika strövpartierna troppande tillbaka till lägret, utrustade med en försvarlig aptit, och nu överföll man de medförda godsakerna. Sedan man ätit och druckit sig belåten, lade man sig att vila och språka en stund i de lummiga ekarnas skugga. Om en stund ropade någon:

»Vem har lust att gå till grottan?»

Det hade alla. Buntar av ljus togos fram, och strax efteråt sågs hela skaran i färd med att klättra uppför kullen. Ingången till grottan låg högt uppe på kullen; den hade formen av ett A. Dess massiva ekdörr stod olåst. Där innanför fanns ett litet rum, kyligt som i en iskällare och av naturen försett med solida kalkstensväggar, utför vilka fuktigheten sipprade ned. Det var romantiskt och hemlighetsfullt att stå här i det djupa mörkret och se ut över den gröna dalen, som låg och skimrade i solskenet. Men det djupa intrycket av denna syn dunstade snart bort, och oväsendet började igen. Genast ett ljus blev tänt, blev det en allmän rusning till dess ägare, som nu anfölls och tappert försvarade sig ; men snart var ljuset slaget ur hans hand eller utblåst, och då hördes skallande skrattsalvor och en ny jakt började.

Men allting har ett slut. Efter hand började det långa tåget i gåsmarsch skrida utför den branta [ 93 ]nedgången till grottans huvudavdelning, varvid de fladdrande ljusraderna otydligt belyste de höga klippväggarna nästan ända upp till den punkt, där de gingo ihop, sextio fot högt över deras huvuden.

Denna huvudgång var icke mer än åtta à tio fot bred. Få steg emellan utgrenade sig från den å ömse sidor andra höga och ännu smalare gångar, ty Mc Douglas grotta var endast en väldig labyrint av slingrande valv, som förenade sig med varandra och åtskildes igen och icke ledde till något bestämt mål. Det sades, att man kunde vandra hela dagar och nätter genom detta förvirrande virrvarr av remnor och klyftor utan att någonsin komma till grottans slut, och att man kunde gå nedåt och nedåt och alltjämt nedåt in i jordens innandömen och ändå var det överallt likadant — labyrint under labyrint och ingen ände på någon av dem. Ingen enda människa hade utforskat hela grottan; detta var helt enkelt omöjligt. De flesta av de unga männen kände till en del av den, och det var icke vanligt att man vågade sig långt utanför denna kända del. Tom Sawyer kände till grottan lika bra som trots någon.

Tåget fortsatte genom huvudgången ungefär tre fjärdedels mil, och därpå började man i smärre grupper eller par om par att smyga sig åt sidan in i sidogångarna, springa genom de hemska korridorerna och överraska varandra vid de punkter, där gångarna stötte ihop med varandra. De olika partierna kunde vara i stånd att gäcka varandras efterforskningar under hela halvtimmen, utan att någonsin gå utanför den kända delen.

Småningom kom den ena gruppen efter den andra [ 94 ]strävande tillbaka till grottans ingång, andfådda, glada, nedsmetade från huvudet till fötterna med talg, som drupit från ljusen, fulla av lerfläckar och utomordentligt förtjusta över dagens nöjen. Så blevo de förvånade, när de funno, att de icke hade lagt märke till tidens gång och att det nästan var kväll. Ringklockan på båten hade redan under en halv timme givit den ena signalen efter den andra till avfärd. Men det var romantiskt att på detta sätt avsluta dagens nöjen, och därför rådde allmän belåtenhet. Då ångfärjan lade ut från stranden med sina upprymda passagerare, var det ingen enda mer än kaptenen på båten, som för sex styver frågade efter den förlorade tiden.

Huck stod redan på post, när ångfärjans lanternor kommo gläntande förbi kajen. Han hörde icke något buller ombord, ty den ungdomliga skaran var nu lika lugn och tyst, som människor vanligen äro, när de äro nästan dödströtta. Han undrade mycket vad båt det kunde vara, och varför den icke stannade vid kajen — och så slog han bort tankarna på den och ägnade hela sin uppmärksamhet åt sitt företag. Himlen var molnhöljd och det blev allt mer och mer mörkt. Klockan slog tio, och slamrandet av åkdon upphörde, de här och var synliga ljusen släcktes det ena efter det andra, alla fördröjda fotgängare försvunno, staden gick till vila och lämnade den lille väktaren ensam med tystnaden och spökena. Klockan slog elva, och ljusen släcktes på värdshuset; nu var det mörkt överallt. Huck väntade, som han tyckte, en förfärligt lång och tråkig stund, men ingenting hände. Hans tro började vackla. Tjänade det något till? Tjänade det verkligen [ 95 ]till någonting? Vore det inte bättre att giva upp saken och gå och lägga sig?

Ett ljud nådde hans öron. Ögonblickligen var han idel uppmärksamhet. Dörren till gränden stängdes varsamt. Han sprang till hörnet av tegelladan. I nästa ögonblick kommo två män och gingo förbi honom så nära, att de nästan rörde vid honom, och den ena tycktes hava någonting under ena armen. Det måste vara lådan! Så de tänkte gå och gömma skatten nu! Varför skulle han väcka Tom? Det vore alldeles galet — männen kunde komma undan med skatten, och det bleve kanske omöjligt att träffa på dem igen. Nej, han skulle följa dem tätt i hälarna i hopp att mörkret skulle skydda honom för upptäckt. Sålunda rådplägande med sig själv steg Huck ut på vägen och smög sig med sina bara fötter tyst som en katt efter de båda männen, låtande dem komma så långt före sig, att de nätt och jämt voro synliga.

De gingo förbi tre kvarter på Strandgatan och togo därpå av åt vänster in på en tvärgata, samt gingo sedan rakt fram, tills de kommo till den stig, som gick upp till Cardiff Hill, och som de nu slogo in på. De gingo utan att visa någon tveksamhet förbi den gamla walesarens hus, som låg halvvägs uppför kullen, och stego på högre uppåt. Gott, tänkte Huck, de tänka gömma det i det gamla stenbrottet. Men de stannade icke vid stenbrottet, utan fortsatte ända till kullens topp. Här döko de av in på en smal stig mellan de höga sumakbuskarna och hade snart alldeles försvunnit i mörkret. Huck fortade nu på sina steg för att förkorta avståndet mellan sig och dem, ty de skulle här icke kunna se [ 96 ]honom. Han småsprang en stund, men så saktade han farten av fruktan att vinna för mycket på dem, gick på ett stycke, men stannade till sist och lyssnade. Intet ljud, utom att han tyckte sig höra sitt eget hjärtas slag. En ugglas skri hördes från andra sidan kullen — ett olycksbådande tecken! Men inga fotsteg. Gud sig förbarme, skulle allt vara förlorat! Han stod just i begrepp att av alla krafter lägga på språng, då en man klarade strupen icke fyra fot från honom! Hucks hjärta flög honom med ens upp i halsen, men han sväljde det igen; och så stod han och skalv, som om ett dussin frossor på en gång hade huggit klorna i honom, och han kände sig. så knäsvag, att han säkert väntade att han skulle falla. Han visste, varest han befann sig; han visste, att han var mindre än fem steg från stättan, som ledde in på fru Douglas' område. »Finemang!» tänkte han; »låt dem gräva ner det där — det ska' inte bli svårt att finna.»

Nu hördes en röst tala lågt — mycket lågt — det var Indian-Joes:

»Fördöme henne! Hon måtte ha främmande — det är ljust där, fastän det är så sent.»

»Inte sir jag något ljus.»

Det var den främmande mannen — främlingen från spökhuset — som talat. En isande köld trängde till Hucks hjärta — detta alltså var »hämndaffären». Hans första tanke var att fly, men så erinrade han sig, att änkefru Douglas mer än en gång hade varit vänlig mot honom och kanhända dessa män ämnade mörda henne. Han önskade att han vågat äventyra att varna henne, men han visste, att [ 97 ]han icke vågade — de kunde komma och knipa honom. Han tänkte på allt detta och mycket mera under det ögonblick, som förflöt mellan den främmande mannens yttrande och nästa ord av Indian-Joe, vilket var:

»Därför att buskarna står i vägen för dig. Kom hit — här — nåå, sir du nu?»

»Ja, nu sir jag. Det är nog främmande där, gissar jag. Bäst vore att låta alltihop vara.»

»Låta det vara, nu när jag ska' lämna landet för alltid! Låta det vara och kanhända aldrig mer få något tillfälle! Jag säger dig igen, som jag har sagt dig förr, att jag inte bryr mig om hennes pluringar — dem må du ta. Men hennes man var nedrig mot mig — många gånger var han nedrig mot mig — och framför allt var det han, som var fredsdomare och satte mig i kurran som landstrykare. Och det var inte allt — det var inte miljondelen! Han lät prygla, prygla mig utanför fängelset, som om jag varit en nigger — och hela sta'n stod och såg på! Prygla mig! Begriper du? Han gick mig i förväg och dog, men jag ska' kräva ut det av henne.»

»Men du får inte göra henne kall! Gör inte det!»

»Göra henne kall! Vem har sagt någonting om att göra henne kall? Jag skulle si hjärteblodet på honom, om han funnes här, men inte på henne. Om du vill hämnas på en kvinna, ska' du inte döda henne — det är ingenting — utan du ska' ge dig på hennes utseende — slita upp näsborrarna på henne och stubba öronen på henne som på en sugga.»

[ 98 ]»Ja men, det är då, ta mig tu—»

»Håll mun på dig! Det är säkrast för dig, det. Jag ska' binda fast henne vid sängen. Om hon blöder ihjäl, är det mitt fel kanske? Men jag ska' inte gråta, om hon gör det. Hör du, min gosse, du ska' hjälpa mig i den här saken — för min skull — det är därför du är här — jag kan nog inte reda mig ensam kanske. Om du sviker mig, tar jag livet av dig. Hör du det! Och måste jag kniffsa dig, kniffsar jag henne med — och då tänker jag just ingen någonsin får riktigt reda på, vem som har gjort det.»

»Nåja, om det ska' ske, så låt oss ta i tu med de nu då. Ju fortare, dess bättre — jag ryser från topp till tå.»

»Göra det nu? Nu, då det är främmande där Hör du, akta du dig, att jag inte börjar få misstankar mot dig! Nej — vi ska' vänta, tills de släcker ljusen — det är ingen brådska.»

Huck förstod, att en stunds tystnad nu skulle uppstå — något som var ännu mer hemskt än huru mycket som helst av deras mordiska tal; han höll därför andan och flyttade försiktigt ena foten bakåt; han satte ned foten varsamt och stadigt efter att hava balanserat mycket osäkert på ena benet och varit nära däran att falla först åt den ena sidan och sedan åt den andra. Han tog ett nytt steg bakåt med samma försiktighet och samma risk, därpå ett till och ett till, och så trampade han på en kvist, så att den bröts av! Han vågade icke andas och stod och lyssnade. Nu vände han sig om i sina egna [ 99 ]spår mellan väggarna av sumakbuskar — vände sig så varsamt, som om han varit ett fartyg — och därpå klev han på hastigt, men varsamt. Då han nådde stenbrottet, kände han sig säker, varför han kvickt lyfte på sina snabba hälar och lade på språng. Nedåt, nedåt ilade han, tills han nådde walesarens hus. Han knackade på dörren, och genast stucko den gamle mannen och hans resliga två söner ut huvudena genom fönsterna.

»Vad är det för buller? Vem är det, som knackar? Vad vill ni?»

»Släpp mig in — fort! Jag ska' tala om allt.»

»Vem är det?»

»Huckleberry Finn — fort, släpp in mig!»

»Åhå, Huckleberry Finn! Det är just inte något namn, som öppnar många dörrar, tänker jag! Men släpp in honom, gossar, så få vi höra, vad det är fråga om.»

»Snälla, tala aldrig om för någon, att det är jag, som har talat om det för er», voro Hucks första ord, när han kom in. »Snälla er, gör inte det — för då skulle de ta livet av mig — men fru Douglas har varit snäll mot mig ibland, och jag vill tala om — jag vill tala om allt, bara ni lovar mig, att ni aldrig säger för någon, att det var jag.»

»Sannerligen har han inte något att tala om, för annars skulle han inte bära sig åt så här!» utropade den gamle mannen. »Fram med det! Ingen av oss kommer att förråda dig, gosse.»

Tre minuter senare voro den gamle mannen och hans söner väl beväpnade på väg uppför kullen och [ 100 ]gingo på tåspetsarna in på sumakstigen, hållande sina vapen tillreds. Huck följde dem icke längre; han gömde sig bakom en stor kullersten och stod och lyssnade. Det följde en stunds långsam, änglig tystnad, och så hördes plötsligt några skott och ett rop. Huck väntade icke på några närmare detaljer; han sprang sin väg och skyndade utför kullen, så fort hans ben kunde bära honom.