Tony växer upp/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 24
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 25
Kapitel 26  →


[ 131 ]

XXV.

Det har kommit en tillsats i mitt liv. En tillsats som plötsligt gjort det rikare och som jag tar emot utan att ana dess ursprung. Det är en upptäckt som jag begagnar mig av med blossande kinder och oroligt klappande hjärta, och jag har ej behövt gå långt bort för att finna fyndet. Min egen kropp bär det inom sig: en rodnande skälvande frukt, som mina fingrar sakta treva efter och gripa om, kalla och darrande av längtan. Njutning? Jag känner ännu icke det ordets innebörd, men under långa skymningsstunder då jag ligger på knä på [ 132 ]en stol och ser ut genom fönstret, är jag mycket nära att förstå ordet i hela dess betydelse.

Jag har upptäckt min kropp. Förut har jag inte tänkt på den annat än när den någon gång kommit mig att lida plågor. Jag visste ej att jag längtade efter något som min egen kropp kunde ge mig. Icke heller har jag den minsta aning om att dessa mina första utflykter i ett paradisiskt land kunna matta ut mig och skada mig. Ibland har jag väl en svag känsla av att inte allt är som sig bör, men denna känsla skänker endast den tidiga vällust jag hänger mig åt en spänning, som visst icke är obehaglig.

Under denna tid blir jag mycket svärmisk och nästan extatiskt religiös. Jag har långa samtal med Jesus, och med slutna ögon drömmer jag om änglarna, vilkas dunvita vingar jag ibland tycker mig skymta. Mina tankar flyta ut, obestämda, töckniga, stundom genomborrade av den sällhetsrysning som är de starkare erotiska känslornas förebud.

En dag då jag är uppe hos moster Amelie, märker jag att hon forskande betraktar mig. Jag blir förvirrad, utan att veta varför.

— Du mår väl bra? säger hon prövande. Jag tycker inte om min lilla flickas utseende.

[ 133 ]— Å, moster Amelie, jag mår visst bra.

Men hon är ändå inte nöjd. Hon stänger båda dörrarna till sitt rum, vilket på mig gör ett hemskt intryck, och i det hon sätter sig i soffan tar hon min hand.

— Jag har länge tänkt tala med dig, säger hon, men när man hunnit så långt i livet som jag, är det som om man glömde bort, hurudan man var vid din ålder. Ser du, mitt lilla barn, vad jag ville säga dig är så svårt att säga. Det finns så mycket i livet du borde veta! Faror du borde akta dig för, bråddjup som du springer emot utan att se, och till och med din egen själ kan bära på önskningar som kunna göra dig ont, om du ger efter för dem.

Jag vet redan inom mig, vart min moster vill komma med dessa ord, och jag känner mig helt orolig.

— Kanske att du redan haft någon erfarenhet därav? säger hon och ser på mig med sina klara ögon.

Jag sitter tyst. Jag tycker att det är, som om någon har spionerat på mig. Så ser jag upp och möter hennes ögon. Jag tänker på att min mors ögon kunde haft samma kärleksfulla uttryck. I detta ögonblick vill jag gärna tala, [ 134 ]men jag känner mig skygg och även skrämd av detta allvar.

— Din kropp är inte din egen, säger moster Amelie långsamt, som sökte hon orden. Du vet ju att Gud har skapat dig, och det man skapat vill man inte ha förstört eller smutsat. Gud har inom dig nedlagt goda och onda begär. Det är de onda du skall strida emot, som en tapper liten soldat. Du förstår nog vad jag menar.

Jag gör en häftig rörelse. Moster Amelie trycker sakta min hand.

— Det har vaknat vissa känslor inom dig, inte sant, känslor som du vill tillfredsställa på elt visst sätt? Du kanske redan gjort det?

Jag behöver inte svara, ty hennes ögon ha redan förstått.

— Det är synd att göra det, ser du. Jag kan inte förklara, varför det är synd. Är det inte nog för dig att veta att det är synd mot Gud?

Som i en dimma ser jag Guds stränga ögon riktade på mig. Jag har redan syndat. Kanske jag redan är en förtappad varelse? I kväll skall Guds vredgade röst ropa på mig, i kväll skola Jesu goda ögon vara sorgsna och änglarna fly bort från min säng, och med en suck trycker [ 135 ]jag mig intill moster Amelie. Uttröttad som efter en lång vandring lutar jag mig mot hennes axel och sluter ögonen.

Jag har ofta sedan tänkt tillbaka på den där stunden i moster Amelies rum, och jag har tänkt för mig själv att det är underligt att denna kloka intelligenta kvinna talade på detta sätt till mig. Varför säga inte de vuxna mera? Det är synd mot Gud! säga de, och ett litet barn är mera rädd för att synda mot Gud än för något annat i världen. Men de säga intet mera. Inga förklaringar! Ingen utredning av en fråga som så tidigt syssesätter dessa små kvinnor och som det är så oändligt mycket bättre att ge ett svar på än att komma med lösa antydningar om, antydningar som endast tjäna till att ytterligare uppegga fantasin.

Jag möter dem ibland: små flickor med lemmar som redan runda sig under de korta skolklänningarna och med ögon fyllda av både drömmeri och odygd; och jag ler inom mig och undrar om någon av dem är lik Tony. Om någons hjärta klappar liksom förr hennes av oro och förväntan, om någon liksom en gång Tony tycker sig vara behärskad av onda andar som locka och fresta, om någon liksom [ 136 ]Tony tycker sig höra det stora livet närma sig som ett hav i storm?

Efter samtalet med moster Amelie ta mina skymningsstunder ett hastigt slut. Jag blir rädd för skymningen: den förrädiska och trolska timmen, som suddar ut alla konturer och linjer och för med sig tusen drömmar i sin ljusblå slöja. Flera år senare återfann jag dock min barndomskärlek skymningen, men upptäckte att den endast begagnat den långa mellantiden till att göra sina drömmar ljuvare och farligare än någonsin förut.