Tony växer upp/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 25
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 26
Kapitel 27  →


[ 136 ]

XXVI.

Sommar med vita glidande moln och mognande ax som böja sig för vinden! Sommar med blommande vallmo i trädgårdarna, lysande blåklint bland rågen och rodnande nyponbuskar utmed den dammiga landsvägen! Sommar med doft av klöver och honung och med humlor och bin som tunga och brummande tumla bland blommorna! Vita fjärilar jaga varandra i lustig lek över ängarnas långa toviga grässtrån. Syrsorna surra vid dikeskanterna, gräshoppan tar ett väldigt skutt upp i luften, [ 137 ] bäcken rasslar med ett ljud som av klingande silvertärningar över runda vita kiselstenar.

Jag sitter uppkrupen i den stora lönnen vid grinden och försöker hålla kvar en uppslagen bok mot en hal trädgren. Mellan gröna löv och ostyriga kvistar ser jag ned på gårdsplanen som lyser så vit, att det gör ont i ögonen. Nan står mitt på gården och viftar med svansen, och när en hund viftar med svansen betyder det att han är vänligt stämd. Jag tycker om Nan, men ack, hon har ingen stamtavla, inga anor, inga relationer! Stackars Nan! Din svans är för lång, och dina öron sloka, och du är säkert halvannan decimeter bred över ryggen! Egentligen skulle du blivit en terrier, men nu är du varken terrier eller bondhund, du är något mitt emellan, utan ras och utan grace! Morbror John tycker inte om Nan. Morbror John som är så noga anser att Nan borde vara en fin terrier med stubbad svans. Hopp, Nan! Var det en fluga? Sa han så, lillingen! Raringen! Rör på dig, Nan! Snart är du två decimeter över ryggen, och då kan du bara ligga framför spisen och gläfsa litet i drömmen och snusa och snarka! Vad var det, Nan? Se på henne så hon spetsar öronen! Vad [ 138 ]hör hon? Ett skott i skogsbrynet! Ett till! Piff-paff! Det är krig i dag!

Tidigt på morgonen, medan jag ännu låg och en solstrimma sträckte sig som ett gyllene band tvärs över min säng, hörde jag trampet av många fötter. En trupp beväringar tågade förbi. Jag drog upp rullgardinen och tittade ned på landsvägen. Där red löjtnant Möller med hakan käckt i vädret, och hela truppen hade vita bindlar kring mössorna. Fältmanöver! Jag har hört dem då och då hela dagen Ibland rusa några soldater över landsvägen. Jag har också sett deras fiender krypa utefter gärdesgården därborta. Vår gröna lilla villa är omgiven av soldater, och krigsyran har också spritt sig till hönsgården, ty oupphörligt ryka ungtupparna ihop, och dun och fjädrar ligga fläckvis strödda över marken.

Nu kommer vår värdinna ut på trappan och skuggar med handen mot solen. Jag kallar henne för tant Ellen, och hennes runda mjuka ansikte och vackra ögon äga mitt allra högsta gillande. Tant Ellen älskar landet och blommorna och mest av allt hönsen. Hennes röst har en öm och moderlig klang, då hon lockar: »Pullorna! Pullorna! Pullorna!», och hönsen äta ur hennes hand och svara henne skrockande [ 139 ]och vänligt. Jag tycker att tant Ellen är en lycklig människa, ty hon har kor också, stora, drumliga, dumma kor som sävligt idissla och drägla medan ladugårdspigan mjölkar dem och som slå med svansarna åt bromsar och flugor. Den varma ångande luften i ladugården, den vita mjölken som silas i blänkande kar, de tuggande korna, den rödblommiga pigan, alltsammans utgör min förtjusning, och jag vistas där långa stunder och kommer in i rummen och doftar kossa så att det känns på långt håll. Tant Ellen och jag äro goda vänner. Jag älskar hennes mjuka händer och glada röst, och ibland sjunger hon för mig:

Lipton te! Lipton te!
Lippi lippi lippi
Lipton te!

Och den lustiga melodien kommer mig att kikna av skratt.

När man ser tant Ellen, är hennes katt Sippan inte långt borta. Sippan är tjugu år. Hon har nog en gång varit en vacker katt, men nu rinna hennes ögon av ålder, och hon går sin väg fram långsamt och gravitetiskt. Småfåglar och råttor fresta henne inte mer, [ 140 ]och så hon hårar av sig sedan! Hon har en särskild viloplats i en soffa som alltid är vit av hennes hår, och hur försiktigt man än smeker henne får man alltid en hårtofs mellan fingrarna.

Aj! Där föll boken! Jag hasar mig ned från trädet, och Nan rusar genast fram och slickar mina händer.

— Så ja, så ja! Du fula flicka!

Jag bor hos morbror och moster denna sommar så länge regementsmötet varar. Ett par kilometer ifrån oss ligger Heden. Det är regementsplatsen. En vidsträckt slätt av sand och gulnat gräs sträcker sig framför den vita officersbyggnaden. Regementsbyggnaderna bilda en hel liten stad och en lång skuggig björkallé leder fram till officersmässen. Barackerna äro röda och långa, beväringarnas rockar och byxor vifta ofta i fönstren, och ute på gångarna springa officerarnas hundar mellan ens ben.

Så snart man kommit in på området, ryckes man ovillkorligt med av livet och rörelsen där. Från en byggnad hörs en beväring öva sig med att blåsa tapto, utanför en annan blankar man gevären och visslar muntert, en kalfaktor går med långa steg över planen med ett par nyborstade officersstövlar i handen, och borta [ 141 ]i köksdepartementet slamrar det av grytor och tallrikar.

Jag tycker mycket om att få följa med morbror John och se på allt, och köket som inrymmes i en byggnad för sig är ett kök för jättar och storätare. Grytorna äro av mer än manshöjd och så breda att ett par beväringar skulle kunna stå bredvid varandra i dem, och man rör om med långa käppar. Jag får smaka på bruna bönor och en slev ärtsoppa, och en brett grinande soldat räcker mig ett stop rykande kaffe. Översten själv är en kusin till min far, så att jag är verkligen lierad med regementet!

Ibland äro vi även inbjudna till officersmässen, och medan man sitter på den långsträckta verandan spelar regementsmusiken anförd av den röde och tjocke musikdirektören. Jag har inte mycket sällskap av officerarnas barn, ty antingen äro de mycket yngre eller mycket äldre än jag, men jag tycker inte illa om att sitta tyst på en stol och höra på de äldre som skämta och prata med varandra.

Där är bland andra en högrest mörk officer, som är en smula uppfinnare och som ständigt roar sina kamrater med nya påhitt. Han konstruerar en egendomlig cykel som drivs av en motor och som han själv åker på, kanske [ 142 ]ingen annan törs, och vid en av regementets fester släpper han upp en väldig ballong som svävar högt över våra huvuden med överstens och överstinnans namn målade i stora bok- stäver på ett brett band.

Översten, farbror Rutger Hastfehr, är en smärt man av medellängd, livlig, humoristisk och populär. Han ser utomordentligt bra ut, då han sitter till häst framför sitt regemente, och jag beundrar honom i smyg och tänker att när jag gifter mig vill jag att min man skall vara precis lik farbror översten.

Och de andra! Solbrända, starka unga män som tala högt och skratta bullersamt och i allmänhet göra sig till sin fördel i den åtsittande mörkblå uniformsrocken kantad med gula ränder. Hela dagen äro de i rörelse ute på den solheta slätten, och om aftnarna dricka de iskall punsch på verandan, omsvävade av tjocka cigarrettmoln. Jag uppsnappar ibland deras historier. Man har »städat» hos en kamrat, och man skrattar som pojkar åt offrets förargade min, då han kommer in i sitt rum och finner alla möbler upp och nedvända, ett handfat i sängen, byrålådorna utdragna och böcker och kläder i en hög mitt på golvet. Man skämtar även mycket om regementets originelle hjulbente [ 143 ]skräddare, som kan förvandla ett par alltför länge begagnade uniformsbyxor till en elegant syrtut och tvärtom. Gamla historier dyka upp, nya skapas lika hastigt som punschhalvorna växla i iskylaren. Sommarnattens vaga svalka är behaglig, och över slätten susar en vind, som ruskar om litet i de mariga tallarnas gulnade kronor.

Bakom regementsplatsen finns en vacker sjö, dit jag ibland går och badar. En härlig, gul sandstrand med en sandbotten, räfflad av vågorna.

Fru Linden som hyrt en villa inte långt ifrån sjön är ofta med mig. Smidig, vithyllt med höga bröst och med mjuka gropar strax ovanför de välformade knäna, ligger hon utsträckt på sin badkappa långa stunder och låter solen flöda över hela sin gestalt. Jag sitter bredvid henne med tårna nedborrade i den heta sanden, lyssnar till de porlande vågorna och ser ibland på den vita kvinnan bredvid mig.

Trots att vi prata muntert är det ändå, som om en underlig tystnad rådde emellan oss. Något mystiskt dunkelt ruvar inne i hennes svarta ögon, och ibland ler hon litet, då hon ser på mig, som om hon erinrade sig något.

Ofta nödgas vi fly in i det lilla ruckliga, grå [ 144 ]badhuset, då soldaterna rida ut i sjön ett stycke ifrån oss och bada de präktiga bruna hästarna. Deras röster, hästarnas fnysningar och gnäggningar störa ett ögonblick friden, och vi stå lätt tryckta mot badhusväggen och kisa ut genom springorna, till dess hästarna galopperat sin väg i riktning mot Heden.

Vad jag tycker att fru Linden är fullkomlig! Själv är jag inte vuxen och inte heller längre barn. Mina bröst ömma, och ibland värker min rygg. När jag ser mig i spegeln, möter jag ett par undrande ögon, vilkas uttryck jag inte kan tolka. Jag är överdrivet glad och överdrivet sorgsen. Mina stämningar växla ständigt mellan de båda ytterligheterna, och jag skrattar innan tårarna hunnit torka.

Moster Amelie har ett egendomligt intresse för mig, som kanske mera tjänar till att skärpa mina olika egenskaper än att slipa av dem. Hon målar ett porträtt av mig, som jag betraktar med en känsla av skygghet. Detta är alltså jag! En massa dunkelrött ostyrigt hår, ett par glänsande ögon som skulle likna min mors om inte uttrycket vore ett annat, en trubbig, liten näsa, en mun, vars vinklar böja sig uppåt, och en djup grop i den runda hakan.

— Vad tänker du på? säger moster Amelie [ 145 ]ibland, då hon sitter framför staffliet med penseln i handen.

Tänker! Jag vet inte om jag tänker! Min själ är endast ett knippe stämningar som växla färg allteftersom belysningarna falla på dem.

Jag är för ung att förstå moster Amelie, men hennes inflytande över mig är icke desto mindre starkt. Hennes humor kastar ett överraskande ljus över saker och ting och jagar bort den skugga, som ibland tycks skymma hennes blick. Hon älskar att studera människorna. Det är, som om hon uppfattade dem som en samling oskattbara studieobjekt. Ändock kan hon ej studera dem utan att lida med var och en; men hon finner visst ett slags njutning i själva lidandet.