Tony växer upp/Kapitel 32
| ← Kapitel 31 |
|
Kapitel 33 → |
XXXII.
Maud Borck och jag hade samma väg hem från skolan, och under dessa promenader blevo vi snart goda vänner.
Jag hade inte haft någon egentlig vän sedan Ebba Marméns tid. Vad var det då hos denna flicka, som så tilltalade mig? Jag vet inte riktigt. Kanske berodde dock min växande känsla för henne delvis på att jag just vid denna tid kände mig särskilt ensam och i behov av ömhet. Alltnog! Hennes glada skratt, hennes röst, som hade en svag accent som var sällsynt fascinerande, hennes snabba oreflekterade rörelser, hennes lustiga maner att berätta om allt, flygande från ämne till ämne utan mycket uppehåll, alltsammans intog mig oemotståndligt.
Maud hade fått sin bostad hos änkan efter en fotograf i staden, en fru Sandahl, vilken tog emot skolflickor i inackordering, och som var en pösande storväxt dam med hög ansiktsfärg, små listiga bruna ögon och ett påfallande tarvligt sätt. Hos detta värda fruntimmer hade Maud nu ett litet rum inåt en gård, där det växte en stor lönn, vilkens grenar nådde nästan ända fram till rutorna. På nedre botten av huset fanns en målarverkstad, och man såg ständigt målargesällerna springa ut och in under åskorna av mästers mullrande brännvinsskrovliga bas. En lukt av målarfärg och nya möbler slog emot en, så snart man öppnade fönstret.
Trots omgivningen tyckte min nya väninna ej illa om gården för lönnens skull. Den gav henne en känsla av landet mitt inne i staden; och jag vet att hon under de första veckorna längtade mycket hem.
— Jag tycker om dig, du lilla nyckelpiga, sade Maud ett par veckor efter sin första skoldag, då jag tittat upp på frukostlovet för att få sällskap med henne till skolan.
— Nyckelpiga? upprepade jag undrande.
Just det! log hon. Nyckelpigan är liten och röd, och så bringar den lycka!
Hon hade tagit mig om halsen och kysst min mun, innan jag hunnit göra en rörelse. Hennes läppar voro heta, men hon doftade friskt av någon god tvål. Hennes häftighet gjorde mig nästan blyg. Jag såg på henne, då hon satte på sig den lilla vita filthatten framför spegeln. Hennes blonda hår krusade sig mjukt över pannan, och när hon tryckte ned hatten, sköts håret fram i ett burr under brättet.
— Bra så?
Hon vände sig snabbt om och tog böckerna, som lågo uppstaplade på skrivbordet, och stoppade in dem i skolväskan.
— Ett, två, tre, fyra! räknade hon hastigt. Algebran, grammatikan, engelskan, lexikonet! Kom då!
I korridoren stötte vi ihop med den allestädes närvarande fru Sandahl. Hon höll upp dörren för oss och log sött mot mig.
— Så vänlig hon var! sade jag, då vi voro i trappan.
Maud tog min arm och tryckte den lätt emot sig.
— Äsch! skrattade hon, så där är gumman alltid, då det är någon ny!
Vi gingo i den prydliga planteringen, som låg utanför Gosskolan. Ett par gymnasister som vi mötte tittade på oss. Maud log dem mitt upp i ansiktet med sitt glada leende.
— Träffar du mycket pojkar? frågade hon strax därpå.
— Åja! Några!
— Skolföreståndarinnan är väl inte så glad över att de under rasterna gå förbi flickskolan? fortsatte hon ivrigt pratande.
Nej, jag kunde med full sanning svara, att skolföreståndarinnan ej var glad däråt. Mångfaldiga gånger hade hon strax efter morgonbönerna talat förmanande ord till flickorna och rentav förbjudit dem att prata med skolgossarna under rasterna. Men vad hjälpte det? Gosskolan låg ju på andra sidan om planteringen mitt emot flickskolan, och då båda skolornas fristunder ofta inföllo på samma gång, tyckte gymnasisterna om att ta sig en promenad förbi oss. Man kunde då få se lärarinnorna i fönstren, där de spionerade på flickorna och antecknade vilka som närmade sig de förföriska skolgossarna; syndabockarna togos alltid sedan i enskilt förhör och kommo ut från lärarinnerummet med rödgråtna ögon.
Min väninna och jag promenerade långsamt framåt, njutande av den klara septemberdagen, vars genomskinliga luft kändes så lätt att inandas. I rabatterna lyste de röda och vita astrarna, och runt omkring blomstersängarna knöto penséerna dunkelt blänkande sammetsband. Maud stannade framför en rabatt.
— Ser du den stora svarta penséen där? sade hon. Den är alldeles lik pastorsadjunktens ögon därhemma. Jag älskar honom.
Jag såg undrande på den blonda, rosiga flickan. Hon sade »jag älskar honom» ungefär som hon kunde sagt: »Jag tycker gräsligt mycket om jordgubbar!»
— Han är gudomlig, ser du! fortsatte hon, då vi gingo vidare. Och när han predikar i kyrkan, sitter jag hela tiden och darrar av rörelse och hör ej ett ord av vad han säger!
I detta ögonblick mötte vi min släkting Bo Ruthven, landshövdingens äldste son. Han var student sedan våren och gick denna höst hemma och kompletterade i några ämnen, innan han skulle ge sig in på juridiken. Han hälsade och stannade. Jag presenterade honom för Maud, och vi pratade tillsammans, till dess vi hörde skolklockan pockande kalla oss. Då rusade vi i väg med flygande flätor och hattarna på nacken och kommo in i skolrummet flämtande och röda efter den häftiga språngmarschen.
Mitt under lektionen, då jag satt och hörde på lärarinnans skildring av Nilens Deltaland, sköts en liten vit papperslapp över till min pulpet, och jag uppfångade en skymt av Mauds bortvända rodnande kind. Det dröjde en stund, innan jag vågade titta på lappen, men eftersom lärarinnan tycktes ha fastnat i Deltalandet och någon fråga ej var att befara på länge, vecklade jag försiktigt upp papperet i mitt knä. Maud satt nu med händerna på pulpeten och stirrade frånvarande framför sig. Men det var nog inte in i Nildeltat! På papperet stod:
»Så stilig han var! Raring!»
Ett ögonblick visste jag inte vad jag skulle tro. Var det fråga om Bo eller pastorsadjunkten? »Raring» var tydligen adresserat till mig, och utropstecknen voro stora och svävande som ballonger. Det kunde knappast vara fråga om någon annan än Bo, och jag konstaterade det med ett hastigt styng i bröstet.
Jag hade känt Bo ända sedan jag var liten, men inte vuxit i fatt honom förrän på det sista året. Jag hade lekt med hans yngre bröder förut, men då vi blevo äldre hade dessa gossar, av ungefär samma ålder som jag, med ens förefallit mig flera år yngre. Bo hade bjudit mig på studentbalen, och vi hade haft mycket roligt tillsammans. På sätt och vis betraktade jag honom som min speciella tillhörighet, men det hade aldrig fallit mig in att kalla honom »stilig». Han var lång och gänglig med ett par ögon, som tycktes spegla hans ljusblå och irrande drömmar. Han skrev vers, då han skulle läsa latin, och hans skrivbokspärmar voro fullklottrade med ritningar av vackra flickprofiler, väldiga hårrosetter och damer med ohälsosamt smala midjor.
Maud gav mig en snabb blick och log. Någon fick i detsamma en fråga, och alla blevo med ens idel uppmärksamhet.
Nilens Deltaland förgrenade sig. På kartan såg det inte mycket ut, men det band tankarna tillräckligt för att jag under en stund skulle glömma Bo och Maud.