Tony växer upp/Kapitel 33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 32
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 33
Kapitel 34  →


[ 174 ]

XXXIII.

Maud tog fram en påse choklad, som hon gömt bakom en soffkudde, och kastade den i mitt knä, där jag satt på en låg stol framför den flammande brasan i hennes rum.

[ 175 ]— »Vojla, sade greven, ty han var av fransk härkomst!» skrattade Maud och sjönk ned på en braskudde bredvid mig.

Hon lade händerna i mitt knä och grep om chokladpåsen. I skenet från brasan valde hon ut en stor chokladbit med en valnöt i och stoppade i min mun. Jag såg ned på hennes hår, som var glänsande och vågigt. Brasan och skymningen tillsammans skapade en varm förtrolig stämning. Mauds svärmiska ögon mötte en sekund mina.

— Låt oss prata, sade hon, och stödd mot mitt knä vände hon sitt ansikte mot elden.

Ovan som jag var att umgås förtroligt med en flicka av min egen ålder, satt jag tyst och kände värmen från hennes arm bränna mot mitt ben. Jag flyttade litet på mig, och Maud skrattade plötsligt till.

— Du! sade hon. Har du läst Blicher-Clausens »Farbror Frans»?

— Nej! Är den vacker?

— Underbar!

Maud sträckte handen bakom sig och tog boken, som låg på en stol.

— Hör här!

Hon läste upp några valda stycken, som jag såg att hon strukit för med blyerts. I mitt [ 176 ]tycke var det hon läste sentimentalt och överdrivet och en smula sliskigt. Men då jag inte ville såra henne, mumlade jag något, som kanske kunde tas som ett svagt gillande. Hon slängde boken på golvet och kröp ihop som en kattunge.

— Kärleken, sade Maud, är underbar! Jag kan säga det, ty jag har känt den.

— Du menar pastor Ek?

— Kanske! Ibland är jag inte säker på att han är den rätte! Man skall känna det på sig genast, förstår du; genast som man tar honom i handen, känna det, som om blixten sloge ned: »Den är det!»

— Var det inte så med honom då?

När vi kommo in på detta ämne, kände jag mig alltid mycket tafatt, nästan blyg. Den känsla, som denna unga flicka tycktes ha erfarit otaliga gånger och vars salighet hon så gärna skildrade, var för mig något främmande på samma gång som den stod för mig som något heligt och brinnande. Jag hade aldrig tagit mitt lilla svärmeri för kadett Puke på allvar, men under det jag lyssnade till Maud, vände jag och synade detta mitt svärmeri, och medan de vita vedkubbarna föllo samman till lysande, glödande kol började min känsla att [ 177 ]alltmer kostymera sig till likhet med den kärlek min väninna beskrev. Var det så, då behövde jag ju inte längre sörja över att jag inte förstod! Då kunde även jag få räknas till dessa, som Maud kallade »de utvalda».

— Pastor Ek, sade Maud och tog en chokladbit till, försök med den här biten, min lilla vän! Pastor Ek mötte jag en gång då jag var sorgsen och nedstämd. Löjtnant Stenning, du vet jag talat om, som är son till prosten därhemma och ibland kommer hem till sina föräldrar då han har permission, hade just rest. Vi hade haft så roligt tillsammans. Vi hade dansat och åkt kälke och seglat isjakt på sjön. Gud, vad han är stilig, snälla du, han — — —.

— Du träffade pastor Ek, påminde jag, ty Maud tycktes ha glömt, att det var honom hon börjat tala om.

— Ja visst! Avbryt mig inte! Det var ju det jag ville säga! Jag var så ledsen den dagen och tog mig en lång promenad inne i skogen. Just som jag går där och tänker och sörjer, möter jag en ung man. Han hade stora svarta penséögon och var blek som döden. Han såg intressant ut. Så stannade han och frågade mig om vägen tillbaka till prostgården. Det var [ 178 ]den nye pastorsadjunkten som kommit på morgonen och som jag hade hört så mycket talas om.

— Och då kände du det?

Maud såg på mig med stora tankfulla ögon.

— Jag vet inte, Tony! Det där kom inte som en blixt, och därför är jag inte säker på att han är den rätte. Det kom så småningom och svepte över mitt hjärta som en mild vind.

Vi sutto tysta en stund, därpå frågade Maud med låg röst:

— Har du någon gång blivit kysst?

Jag kände, hur jag plötsligt blev het.

— Nej, aldrig! sade jag.

Och med ens steg det upp en häftig längtan inom mig att Maud skulle berätta om sin erfarenhet därav, och berätta utförligt! Hennes hand sökte min, och som i tankarna smekte hon den sakta, mer jag märkte det knappast.

— Och du? frågade jag.

— Det var en eftermiddag, sade Maud. Pastor Ek och jag voro ute och gingo i skogen. Vi talade om religion, om Gud och frälsningen och allt det där. Det var en smal stig vi gingo på, och han var alldeles bakom mig. Då kände jag plötsligt hans hand glida in under min arm. Jag började gå fortare, men hans arm trycktes [ 179 ]hela tiden mot min. Ah, Tony, om du bara anade, hur skönt det var!

Hon andades häftigt, och hennes ögon glänste. Jag satt tyst, men tog inte blicken från hennes blossande mun. Det föreföll mig, som om denna röda flickmun med de fuktiga läpparna för mig skulle uppenbara det mysterium, som kom mitt blod att bränna, utan att jag själv förstod varför.

— Och så… jag måtte halkat, jag vet ej hur, men jag låg i hans armar, och hans svarta ögon voro så nära, så nära! Och han kysste mig. Hans läppar voro som eld. Det… det var outsägligt!

Jag ryste litet.

— Älskade! viskade Maud och tryckte sin mun mot mitt knä. Det var nu nästan mörkt i rummet.

— Skall du inte tända lampan? sade jag.

Maud reste sig och tände fotogenlampan på det lilla skrivbordet. Jag såg den tjocka geografiboken ligga där.

— Tyckte du att geografien var svår? frågade jag.

— En kyss, sade Maud, och satte kupan över lampglaset, är förmodligen det enda tillfälle då en mans och en kvinnas själar flyta [ 180 ]samman, utan att det gnisslar i hela mekanismen. Jag måste titta ett tag på geografien. Du kan ju läsa litet i »Farbror Frans» under tiden.

Men jag läste inte, mina tankar voro alltför upptagna. »En kvinna» hade Maud sagt. Jag hade ännu knappast börjat tänka på mig själv som »kvinna». Inför denna unga flicka kände jag min underlägsenhet, kände den som ett fel som måste avhjälpas. Och för första gången gick det upp en aning inom mig, att mitt eget liv inte var likt de andras. Maud, hon hade levat med i verkligheten, medan jag hade drömt om ting som icke finnas. Varför var jag inte lik henne? Varför var jag inte lik de andra, som levde ute i livet och andades in dess luft med alla porer? Trots sin extatiska natur tycktes Maud dock ha alla sina sinnen riktade utåt. Något robust, livskraftigt tog udden av hennes drömmerier och gjorde dem till rent fysiska förnimmelser. Jag förstod det intuitivt utan att ändå fullt förstå. Längre fram i livet skulle jag förstå det. Längre fram skulle jag också förstå den känsla jag då smärtsamt kände som underlägsenhet.

Maud kastade geografien i luften och fångade den åer.

— Egypten! Folkets förtryck! De bygga [ 181 ]pyramider! Landets växtlighet! Öknen! Ökenstormar! upprepade hon ur minnet och dunkade sig för varje ord i huvudet med boken.

— Jag vet inte, Tony, hur det skall gå på repetitionen i morgon, tant Englind är kymig. Lova mig att viska! De ämnen, som intressera mig, fysik och kemi, kan jag som vatten, men geografi bryr jag mig inte ett dugg om. Nu är det din tur, Tony! Den där kadetten du en gång nämnde! Å, berätta då!

Jag visste inte, hur jag skulle börja.

— Han ser bra ut! sade jag tvekande.

— Hurdan mun? frågade Maud blixtsnabbt.

Som i en röd dimma såg jag hans mun framför mig. Men ack. Vad min historia var fattig mot Mauds! Sammanträffandet på ett par bjudningar, och ett möte av en slump i yrväder! Jag berättade det, sökande efter orden och som jag själv tyckte tämligen färglöst. Men Maud sprang upp från stolen och slog samman händerna:

— O, det är ju romantiskt, du lilla nyckelpiga! Var så säker på att han är kär i dig!

Den tanken hade aldrig fallit mig in att någon kunde vara kär i mig.

— Inte? sade jag tvivlande.

[ 182 ]Maud tog lampan i handen och gick fram till spegeln.

— Kom! sade hon leende.

Jag var mindre än hon, och när vi stodo bredvid varandra, kittlade en slinga av mitt hår hennes mun. Hon slog armen om mina axlar.

— Det är lustigt att se ansiktena bredvid varandra så här! sade hon.

Jag tyckte inte alls, att det var lustigt. Jag tyckte att hon var så vacker och jag själv så ful Hennes kinder voro röda och mina bleka. Hennes mun såg ut som en rosenknopp eller ett körsbär, då hon höll den sluten, och min mun var mycket större. Hennes näsa var rak och fin, och min var trubbig. Hennes ögon tindrade, och mina tycktes försvinna i en skugga, eller såg det endast så ut i lampskenet?

— Du är verkligen gräsligt söt! sade Maud.

Jag trodde att hon skämtade med mig.

Du är söt! utbrast jag. Men jag… nej visst inte!

Maud gjorde en av sina häftiga rörelser och var nära att tappa lampan. Medan hon försiktigt satte ned den på skrivbordet, mumlade hon:

— Det där förstår du inte! Men det gör jag! Jag har en morbror som är målare, och han [ 183 ]skulle säga precis detsamma. Jag är rödblommig som en bondunge, men du… du är bräcklig som en dyrbar smäcker vas! Jag tror att jag läst det där uttrycket någonstans, men det gör detsamma! Och jag ville så gärna ha dig till min bästa vän! Vill du inte bli det?

En högtidlig känsla intog mig nu helt och hållet, och jag såg allvarligt på Maud. Visst ville jag det! All den instängda ömhet, som jag aldrig haft tillfälle att ge utlopp åt, genomströmmade mig, där jag stod i det lilla varma rummet. Nerifrån gården hörde jag den tunga porten till målarverkstaden slå igen med en smäll, som kom fönsterrutorna att skallra, och någon gick visslande förbi under vårt fönster. Så blev det åter alldeles tyst igen. Jag räckte min hand till Maud.

— Ja, låt oss bli det! sade jag.

Hon tog inte min hand. Hon smög sig intill mig mjukt som en våg. Hennes hår doftade! Hennes hud doftade! Något liknande en svindel kom över mig. Hon tryckte sin mun mot min, och jag drog mig undan.

— Inte så, Maud! sade jag skälvande i hela kroppen. Inte bruka flickor kyssa varandra.

Maud skrattade och svängde om på klacken.

[ 184 ]— Visst! sade hon. Och bästa vänner göra det alltid.

Jag ville ej visa mig ovänlig, men jag ville inte heller att hon skulle kyssa mig mer.

Lyckligtvis knackade det i detta ögonblick på dörren, och fru Sandahl kom in. Hon hälsade, men gick genast fram och stängde kakelugnsluckorna samt sköt spjället.

— Jojo! sade hon med sin obehagliga röst. Om man eldar med öppna luckor på det här viset, går det nog åt ved också. Men Maud är ju van att ha hela skogen till sin desposition. (Hon sade »desposition»!) Här i staden är en säck ved dyr, och fastän jag har reumatisten om vintern, får jag nöja mig med en liten brasa om dagen.

Maud gav mig en blick och gjorde en lätt grimas.

— Om man stänger luckorna för tidigt, blir det os! sade hon och slog åter upp sin geografibok.

Fru Sandahl såg härvid inte vidare vänlig ut och gick åter sin väg.

— Så där är hon jämt, sade Maud med uttråkad min. Nu kom hon bara in för att se, om jag hade stängt spjället. Om hon pratade [ 185 ]litet mindre och dammade rummet litet mera, skulle det vara trevligare för mig. Se här! Man kan ju rita i dammet.

Det var nog sant, när Maud drog fingret över bordet, blev det vägar och krumelurer på bordytan.

När jag skulle gå, följde Maud mig nedför trappan och tryckte hårt min hand till avsked. Jag vandrade hem, halvt yr i huvudet av aftonens olika intryck och Mauds historier.

Just som jag gick förbi det hus, där fru Linden bodde, såg jag en herre öppna grinden. Jag höll på att ropa högt; jag tyckte att det var Pa. Men jag var ej säker därpå. Och vad skulle han för övrigt göra där?

När jag kom hem, hörde jag, att Pa var på ett sammanträde.

Mors ögon hade samma uttryck som vanligt, men det föreföll mig, som om den glans de förut haft över sig denna afton var slocknad.