Trollsländan som backfisch/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Nya grannar
Trollsländan som backfisch
av Bertha Clément
Översättare: Einar Ekstrand

Bergraset
Kattguld  →


[ 128 ]

IX.
BERGRASET.

I Oron hade det efter utflykten till Chillon regnat nästan oavbrutet varenda dag, varför de dagliga promenadturerna inställts. Bergjättarnas huvuden voro osynliga, mörka moln omhöljde dem; för den täta dimmans skull kunde man ej ens urskilja de lägre, närmare belägna bergen.

[ 129 ]— Hurra, det slutar regna, jublade Hilde en eftermiddag efter lektionerna, nu kan vi gå ut och spatsera.

Det blev dock ingen promenad den gången. De unga flickorna måste nöja sig med att vistas i trädgården, vars sandgångar hastigt torkade av, och roa sig där så gott de kunde.

Mitt under de muntra lekarna förskräcktes de plötsligt av ångestfulla rop och skrik från byn. Nyfikna sprungo de till häcken och sågo då gamla och unga, gubbar och barn komma från byn i vild flykt.

— Vad är det? ropade Hilde. Kan det vara eldsvåda? Det syns ingen rök någonstans. Vad är det de ropa?

— O Gud! utropade Valentine bleknande. De ropa: Berget kommer!

De tyska flickorna sågo förundrade på varandra, de schweiziska med förfäran, ty de visste vad detta rop betydde.

— Fort in i huset! ropade Luise, och hastigt sprungo allesammans in och underrättade mademoiselle om vad som hänt. Denna skyndade att meddela sig med madame Mellet.

Nu kommo de första flyktingarna fram till huset och bådo om skydd i Sûrcrêt. Alla flickorna och husets tjänstfolk trängdes ängsligt omkring förestånderskan, vilken med sitt lugna och sansade väsen var väl ägnad att lugna de upprörda.

— Vad är det egentligen, sem skett? frågade hon. Och varifrån kommer ni?

— Från St. Matton, madame, svarade en gammal man. Redan tidigt i morse märkte vi en ny remna i Hornberget och hörde emellanåt ett lätt knastrande. Då och då störtade jordkokor ned, men som ni vet, madame, förekommer det ofta efter ett långvarigt regn, så att vi fäste oss inte så mycket vid det. Då öppnade sig på middagen plötsligt en djup klyfta, som blev allt bredare. Det var en förskräcklig syn. Marken i närheten av klyftan trycktes ihop, träden vacklade och några störtade. Och så…

[ 130 ]Längre kom han ej i sin berättelse; ett förfärligt dånande och brakande hördes i detsamma. Förskräckta rusade några fram till fönstren, andra flydde till andra ändan av salen och andra åter trängdes hjälpsökande kring madame Mellet.

Under tiden störtade nya flyktingar från St. Matton och Oron in i huset, somliga mållösa av skräck, andra gråtande och jämrande. Brakandet och knastrandet där borta varade alltjämt.

Enär Sûrcrêt låg på en höjd och dimman nu var skingrad, kunde man från fönstren se något av det storslagna och fruktansvärda, som försiggick där ute i naturen. Stora klippblock, trädstammar och jordtorvor störtade, blandade med söndertrasade buskar genom luften ned i dalen.

— Hur ska det gå för vår kära professor Wendt och hans syster? ropade Hilde förskräckt.

I samma ögonblick öppnades dörren, och det gamla syskonparet inträdde, välkomnade av alla. Madame Mellet skyndade fram till honom och frågade, om han trodde, att de vore säkra här.

— Ja, för tillfället åtminstone, sade han. St. Matton är förlorat och La Rochelle också, är jag rädd. Förödelsen sträcker sig ända till Oron, men om inga nya ras inträffa, hoppas jag att byn blir tämligen skonad. Jag ville emellertid endast följa min syster hit, ty jag ämnar gå tillbaka för att hjälpa pastorn med att föra de gamla och sjuka i säkerhet. Tillåter ni, madame, att vi föra några av dem hit upp?

— Ja visst, herr professor, jag ska sörja för att så många som möjligt ska få en fristad här.

Den gamle herrn gick, och förestånderskan vidtog sina åtgärder för flyktingarnas upptagande. Rummen i nedre våningen inrättades åt dem. Flera av flickorna, däribland Hilde och Valentine, erbjödo sig att hjälpa till, vilket med tacksamhet antogs.

Emellanåt genljöd hela dalen som av kanondunder, då nya klippblock och jordmassor störtade ned från bergets krön, och dessa massor medförde sådana moln av stoft, att man icke kunde se hur långt förödelsen [ 131 ]sträckte sig. Först fram mot kvällen blev det litet lugnare, men ingen kunde ännu tänka på sömn.

Morgonen därpå var allt lugnt, himlen var klar, solen sken och belyste en sorglig scen. Två byar, som legat på bergssluttningarna, voro fullständigt begravda under klippblock, rullstenar, grus och jord. Men det var icke blott egendom som gått förlorad, flera människoliv hade spillts. Oron hade skonats så när som på några stugor.

Madame Mellet gick med lärarinnorna och de unga flickorna på en omväg till St. Matton, åtföljda av professorn, och med fasa och djup rörelse blickade de ut över den stora förödelsen.

Här och var stodo kvinnor gråtande och klagande, medan män med bleka, förtvivlade ansikten skottade undan jorden från spillrorna av deras hus för att söka efter de döda.

Några av flickorna började gråta vid åsynen av allt detta elände, och föreståndarinnan hade redan givit tecken till återvändande, då en man, som bar ett barn på armen, hastigt gick fram till henne.

— Madame, sade han, detta barn räddades som genom ett under, vi funno det nyss under spillrorna, levande, och som det tycks, alldeles oskatt. Hennes föräldrar och gamla mor Ohnet är omkomna, den lilla låg på golvet bredvid dem men skyddad av en omkullstjälpt säng. Hon har nu ingen anhörig i livet. Det är en liten snäll tös, vill ni tills vidare taga hand om henne, madame?

De unga flickorna sågo, fulla av deltagande, på det kanske fyra år gamla barnet, som på ett så sorgligt sätt förlorat sina föräldrar, och som nu med stora, förundrade ögon betraktade de omkringstående.

Nu sträckte den lilla armarna mot den gamla damen och sade med ett älskligt leende:

— Farmor, ta Blanche… Blanche hungrig.

Rörd böjde sig madame Mellet över barnet och kysste det.

— I Guds namn, kom med mig, kära Blanche, sade hon och frågade därpå mannen, om han ville bära bar[ 132 ]net till Sûrcrêt. Därtill förklarade han sig villig, och under det han gick vid sidan av madame, berättade han om barnets föräldrar.

Då de kommo fram till Sûrcrêt, fick den lilla först äta sig mätt och lades sedan till ro i madame Mellets rum.

Under de närmast följande dagarna längtade barnet efter sina föräldrar, grät och ropade efter dem, men då de ej kommo på hennes bönfallande rop vände hon sig leende mot madame Mellet, för var gång hon fick se henne och frågade:

— Är du min kära farmor?

Madame Mellet lät henne tills vidare behålla denna tro. Hon hade gjort efterforskningar och fått bekräftelse på, att inga anhöriga eller släktingar till den lilla funnos.

Alla beklagade livligt föräldrarnas öde och det ensamma barnet. Emellertid fann sig Blanche snart nog på små barns sätt till rätta i de nya förhållandena och trivdes väl på Sûrcrêt.

Detta var ej heller underligt ty alla kommo henne kärleksfullt till mötes, ja, lärarinnorna måste slutligen se till, att barnet icke blev alltför bortskämt.

De unga flickorna tävlade om dess gunst. Men Blanche visade sig vara en liten dam med bestämda och stadiga böjelser. Hon skänkte redan från första dagen sin tillgivenhet huvudsakligast åt Hilde, och denna var alltför mycket allas favorit för att man skulle kunna vara avundsjuk på henne, i synnerhet som hon aldrig skröt däröver.

Den brännande frågan, som höll allas sinnen i spänning, var denna: Vad skulle det bli av Blanche? Skulle madame Mellet behålla henne? Flickorna önskade detta, och alla voro villiga att göra en eller annan uppoffring för barnet, om det behövdes.

De hade beredvilligt öppnat sina börsar och gjort en insamling för de nödlidande, som förlorat allt vad de ägt, och under madames ledning arbetade man nu med all flit för desamma. Madame Mellet hade köpt [ 133 ]garn, linne och bomullstyg och nu sysslade redan allas flinka händer med att sy och sticka.

— Flickor, jag har hört något! ropade Käthe, i det hon en eftermiddag rusade ned på lekplatsen, varest de andra voro församlade. Nyfikna trängde sig allesammans omkring henne och hon fortfor:

— Då jag gick genom korridoren, stod madames dörr öppen, och då hörde jag henne säga åt mademoiselle och miss White: Jag har tänkt att låta Blanche stanna här och att välja en av flickorna till fostermor åt henne. Vad tycker ni om det? Jag väntade naturligtvis inte på svaret utan sprang ned för att meddela er den stora nyheten. Alltså en petite-mère! Ja, inte lär det bli mig hon väljer!

— Inte mig heller! ropade Hilde, i det hon grep tag i sin lilla älskling och dansade omkring med henne.

— Inte mig heller! Inte mig heller! ropade några, och en av dem tillade: Jag skulle inte vilja det för resten. Det skulle bli ett sådant besvär! Andra åter tyckte, att det skulle vara förtjusande att få vara petite-mère åt Blanche och hade ingenting emot att valet fölle på dem.

Då de som vanligt samlades i salen till den musikaliska aftonunderhållningen, rådde stor spänning bland flickorna. Madame Mellet var redan där, men hon satte sig ej som vanligt vid pianot med detsamma, utan drog Blanche intill sig och sade:

— Jag har något att meddela er, kära flickor, ett beslut, som säkert skall glädja er alla. Jag har beslutat behålla Blanche Ohnet hos mig och med Guds hjälp uppfostra henne så, att hon en gång må kunna stå på egna fötter. Jag vill be er, kära flickor, att bistå mig häruti och inte skämma bort er gemensamma älskling, ty ni inse nog alla, att det skulle vara barnet till skada, när det växer upp. För att den lilla skall ha någon att hålla sig till, har jag beslutat att utse en av er till hennes petite-mère, som skall vara skyldig att vaka över Blanche och skydda henne mot bortklemande. Jag har gjort i ordning ett litet rum bredvid mitt sovrum åt Blanche och hennes petite-mère, ty den senare skall naturligtvis sova hos henne och klä av och på henne, vaka [ 134 ]över hennes klädsel och sy i avslitna knappar och dylikt, som kan förekomma.

Här gjorde madame en paus, blickade över de rosiga flickansiktena som färgades av förväntans rodnad, och fortfor därpå: Mitt val skall kanske överraska er. Jag har inte utsett den värdigaste bland eder till petite-mère, utan en, som jag hoppas skall taga sig själv till vara och bli ordentligare än förut genom det ansvarsfulla värv, som blir henne ålagt. Hildegard Hermsdorf, kom hit till mig.

Med glödande kinder och klappande hjärta trädde Hilde fram till föreståndarinnan, som vänligt lade sin hand på det blonda huvudet och sade:

— Vill du åtaga dig detta värv, mitt barn, och vill du bemöda dig om att bli en samvetsgrann petite-mère för Blanche? Du får tänka över det tills i morgon, kära Hildegard, ty det kan hända att du emellanåt måste göra en eller annan liten uppoffring för barnet, om du åtager dig saken. Naturligtvis vill jag inte påbörda dig hela ansvaret för barnet, hennes egentliga uppfostran ligger i min hand, du behöver endast på din lediga tid åtaga dig en del små plikter. Jag har med nöje märkt, hur Blanche har slutit sig särskilt till dig. Håller du också tillräckligt mycket av henne för att vilja bli en samvetsgrann liten fostermor för henne? Eller önskar du hellre slippa det, så säg mig det uppriktigt?

— Nej nej, jag tycker så mycket om Blanche, svarade Hilde, glödande av iver, och jag vill göra allt vad jag kan för henne.

— Men tänk på, att anmärkningar för oordning inte få förekomma då, förmanade madame med ett stilla leende.

Hilde rodnade.

— Nej, det ska de inte heller, madame Mellet, lovade hon. Jag ska bli förskräckligt ordentlig och bli ett gott föredöme för Blanche. Inte sant, Blanche, min älskling, jag ska bli din petite-mère?

Den lilla, som med kloka ögon sett från den ena till den andra, sprang jublande i Hildes armar och ropade:

[ 135 ]— Ma petite-mère, ma petite-mère, jag tycker så mycket om dig!

Hilde svarade med en kyss, och då madame Mellet räckte henne sin hand, tryckte hon denna till sina friska läppar och sade:

— Jag tackar er, madame, för att ni anförtrott Blanche åt mig, jag skall bemöda mig om att göra er tillfredsställd.

— Så synd, att vi nu inte få dela rum längre, viskade Luise litet senare, och Käthe anmärkte: Ja, fröken Virvelvind, nu är det allt slut med alla upptåg.

Hilde såg bestört på dem, men så skrattade hon:

— Äsch, dumheter! Jag får naturligtvis inte göra något fuffens eller ofog, men att vara glad och livad skadar inte; det skulle jag inte kunna underlåta, om jag också vore petite-mère för trettio barn. Men avrivna knappar och borttappade handskar och förlagda böcker får inte förekomma längre. Ack, du store, vilket dygdemönster jag måtte bli till sist!

Redan samma kväll flyttade Hilde in i det lilla vackra rum, som var iordningssställt åt Blanche och henne, och började med verklig glädje sina nya sysslor. Omsorgsfullt hängde hon upp de små klädesplaggen, när Blanche skulle lägga sig, ehuru hon visserligen bortsåg ifrån att knappen i det lilla vita förklädet blott hängde på en tråd.

Morgonen därpå steg hon upp tidigare än vanligt, såg med hjärtliga blickar på sin lilla sovande skyddsling och väckte henne, då hon själv var färdigklädd, med en kyss.

Jublande sträckte Blanche sina små knubbiga armar emot henne och förtjust lyfte Hilde upp henne och klädde på henne under ett livligt jollrande och småprat. Omsorgsfullt borstade hon de långa, svarta lockarna och såg noga efter, att den lilla varelsen såg prydlig och ordentlig ut.

Den löst hängande knappen i förklädet föll av; Hilde grep genast efter en säkerhetsnål, som hon så gärna gjorde vid dylika tillfällen, men det föll henne in, [ 136 ]att varje oordentlighet i Blanches klädsel skulle kunna ådraga henne själv en anmärkning. Överväldigad av denna tanke sjönk fröken Virvelvind ned på en stol.

Redan såg hon i tankarna streck efter streck i anmärkningsboken. Nej, det fick icke ske, då skulle hon ju få skämmas för Blanche. Beslutsamt tog hon fram nål och tråd och sydde fast knappen.

Då det ringde till morgonandakt, trädde hon in i salen med den lilla vid handen. Madame Mellet såg prövande på dem och nickade därpå vänligt.