Berättelser/Sag-Sara och hennes dotter

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kungsgård
Berättelser
av Camilla Collett

Sag-Sara och hennes dotter
Utmed Andelfven  →


[ 34 ]

Sag-Sara
och hennes dotter.

Trädgården i Eidsvolds prestgård ligger nära intill kyrkan, ett godt stycke från gården, med hvilken den medelst en lång, trubbvinklig allé står i förbindelse. Den är vid slutet af förra århundradet i storartad skala anlagd af dåvarande kyrkoherden professor Leganger, hvilken med mera sinne för det sköna än det praktiskt nyttiga valde denna plats, för att deri kunna inrymma ett skogsparti med en märklig utsigt öfver Vormen.

Det aflägsna läget, kanske också kyrkogårdens något nedtryckande närhet, gjorde att den på min tid var föga besökt af gårdens invånare, hvilka vid sina utfärder föredrogo de leende trakterna omkring Andelfven. Sällan sågs en arbetare i denna trädgård; det enda lif man en sommareftermiddag, när de kämpalika träden på muren höljde den i skugga, märkte, var ljudet af en spade från kyrkogården eller stegen af en vädrande hund, som sökte sin herre, hvilken nyss gått öfver slätten, eller också ett prasslande i trädgårdens enda stora äpleträd, som betydde att traktens små tjufvar »nog skulle gå en genväg», såsom de gerna uttryckte sig när man grep dem på bar gerning, men denna »genväg» gick då just upp i äpleträdet.

[ 35 ]Jag hade på många år icke varit i denna trädgård, då jag en vacker, varm julieftermiddag gick genom den. Enslig hade den alltid varit, ehuru lifvad genom möjligheten; nu var den alldeles öde. Jag hade icke riktigt mod att se mig omkring, utan gick rakt fram genom den lilla porten i muren in på kyrkogården. Här var lika tyst: blott grafvar, öfverallt grafvar, gröna grafvar, insjunkna grafvar, nakna grafvar! Bonden är icke mycket för att plantera för de lefvande, ännu mindre för de döda. Den östra sidan är deremot rätt vacker och väl bibehållen, emedan traktens mera bildade familjer hafva valt den till sina hviloställen. Jag hade funnit de grafvar jag sökte, och jag lemnade dem, djupt och tacksamt rörd öfver att se, huru kärleksfullt främmande händer hade fredat och smyckat dem. Så gick jag emellan de andra grafvarne, alla gamla bekanta sedan barndomsåren; nästan till alla knöto sig minnen och intryck, som aldrig utplånas. Ack, öfverallt, till och med här i dödens obevekliga rike, visar tiden sina spår; några af de välbekanta högarne hade nedsjunkit till frodiga grästorfvor; andra hade lemnat plats for nya, nyss smyckade. Ack, säger jag? Nej, Herren vare lofvad! Just här i dödens stilla rike skall tiden segrande och gladast fira sin förvandling! Der ligger den unga, ståtliga qvinnan, som ville så gerna dansa; hon dog i messlingen. Vid den grafven stod jag såsom en liten sexåring, den minsta af dem som strödde blommor derpå. Outplånligt är detta intryck af vemodsfull högtidlighet och sällsam, obeskriflig, nästan öfverväldigande betydelse. Ännu tycker jag mig se den lilla papperskorgen med häggblommor och gul Maria sänghalm. Inskriften omkring träramen är [ 36 ]icke mera läslig. Här hvilar Mathilda, min kära, snälla elev, enkans glädje, lagd i grafven redan vid sexton år, ack, med så många tårar och blommor! Ännu kan jag läsa de långa, pompösa inskrifterna på de tre jernskifvorna, som betäcka stoftet af von K—ska familjen. Man, hustru, dotter begrafna här 1800, 1801, 1802. Den sistnämnda dog först, midt i sin ungdoms och skönhets blomstring, såsom det vanligen berättas, af hjertesorg. Hon älskade en borgerlig man, men den tidens stränga ståndsfördomar tillät henne icke att äkta den älskade. På dödssängen blef slutligen lyckan henne lofvad. Huru ofta har jag icke stått här och stafvat mig till den långa förteckningen på hennes dygder, och emellan hvarje af de stela, kalla raderna stod i osynliga runor tecknad den smärta som förtärde henne! Det var med en egen helig bäfvan jag alltid närmade mig denna graf; på den vågade jag aldrig stiga med min fot, under det jag utan betänkande gick öfver de andra grafvarne. Det mörknade redan då jag återvände genom den ödsliga del af kyrkogården, der allmogen hade sina grafvar. Ett träkors af egen form föll mig i ögonen. I midten var anbragt en liten dörr, som tycktes utgöra stängslet till ett skåp, och som hade denna inskrift:

Öppna dörren,
Se hvad der står,
Stäng den igen,
Innan du bortgår.

Jag följde naturligtvis uppmaningen. Innanför stod: Sara Sandmark, född 1760, död 1836. Sara Sandmark! Sara Tränäsa! Sag-Sara! Således hvilar du här, gamla Sara! Det var denna afton liksom minnet gripit mig och icke ville släppa mig; öfverväldigad nedsjönk jag [ 37 ]i gräset och fördjupade mig i en mängd nya scener och bilder, som detta namn hade väckt hos mig. Sara var moder till vår barnpiga, vår präktiga, oförlikneliga Lisbeth-Maria, Hon besökte emellanåt dottern, eller ock aflade vi barn ett besök hos henne uppe i tjället på andra sidan Vormen. Alltid var hon föremål för en med fruktan blandad nyfikenhet, och hennes tränäsa var så långt ifrån att väcka vårt gäckeri eller skrattlust, att vi tvärtom betraktade hela personen med den djupaste respekt. Huru klar står icke en scen för mig! Jag och min yngre bror hade en vacker sommardag utverkat oss tillåtelse att gå öfver till Sara i ett ärende. Då vi hade uträttat detta, gingo vi litet längre upp i skogen för att plocka blåbär, men efter en stund kommo vi begge gråtande och klagade vår nöd för Sara. Min brors nya mössa låg midt i Svartmyren, och mitt försök att komma åt den hade jag betalt med begge mina skor. Ogerningsmannen Murat, vår svarta pudelvalp, måste det likväl räknas till förtjenst, att han hade släpat ut den dit, utan att göra den vidare skada. Murat var för längesedan en bannlyst personlighet. Efter en mängd mindre förbrytelser, hvaribland jag vill nämna ett öfverfall och mord på kaptenens Andrik, hvilket hade till följd en spänning emellan begge familjerna, hade han just dagen förut begått en ny, som alldeles fällde honom. Jag kan icke afhålla mig ifrån att berätta denna lilla tragikomiska tilldragelse, i det jag vädjar till hvars och ens egna barndomsintryck, och man skall sjelf då känna hvilken vigt ett sådant kan erhålla för oss. Min mor var sjelfva vänligheten och välvilligheten; hon sökte alltid med största möjliga resignation foga sig i den tidens fordringar på landtlig gästfrihet, och att finna [ 38 ]sig i dess mångahanda besvärligheter. Men antingen hon nu gaf vika för ett anfall af mensklig svaghet eller hon just den dagen hade något arbete som icke kunde uppskjutas, nog af, hon sade sig ej vara hemma för den gamle, skräflande och ytterst besvärlige löjtnanten och läste in sig med sin sömnad i sidorummet. Under det nu löjtnanten samspråkade med sina offer i hvardagsrummet, måste min mor från fönstret i sitt fängelse med en martyrs ståndaktighet uthärda att se Murat sönderslita tre gardinlufter, hvilka snöhvita lågo på gräsplanen för att torka; han hade snart slutat sitt förstörelseverk och lemnade efter sig blott en hop trasor. Anklagelsen mot hundvalpen gjordes, och vi barn ansträngde naturligtvis all vår vältalighet för att rädda honom. Vi förmenade nemligen, att löjtnanten, vår mors egen passivitet, som nästan kunde anses som medvetenhet om förseelsen, utgjorde mildrande omständigheter. Vår logik hjelpte icke; saken, som genomgick husets alla öfriga instanser, min far, informatorn och husmamsellen, afgjordes så att Murat blef dömd till döden. Och likväl hade han nu så lönat oss! Gamla Sara hörde vår klagan, ställde ifrån sig spinnrocken och gick straxt ut för att rädda. I detsamma kom Murat skällande efter, och som vi kände oss betydligt tröstade genom Saras mellankomst, började vi lättsinnigt den gamla leken att kasta trästickor åt honom. En trästicka flög öfver staketet in i Saras trädgård; Murat efter, rifvande och krafsande i landen efter stickan, men dermed var det icke slut! — Vårt lockande och våra rop hjelpte ej; han upphörde ej att grassera i trädgården så länge der fanns en buske eller planta, hvaremot han kunde utöfva sitt vilda ödeläggelsebegär: ärtsängen, infattad med salvia, [ 39 ]blomsterrabatten med vallmo ringblommor och åbrodd, voro snart blott en smutsig hög af gräs. Min lilla bror kilade af det fortaste han kunde, slagen af räddsla. Jag stod qvar som jag varit fastnaglad vid marken och väntade bäfvande Saras återkomst. Redan på afstånd kunde hon öfverskåda ödeläggelsen; men hvad jag hade väntat, en gammal ursinnig qvinnas råa utbrott af klagan och vrede, uteblef alldeles. Lugn, nästan majestätisk skred hon fram på gångstigen, och för att göra min förödmjukelse fullkomlig, medförde hon, utom de förlorade sakerna, äfven en qvast friska svällande bär, som hon stillatigande räckte mig; derpå gick hon bort till staketet, betraktade skadan tyst ett ögonblick, och utbrast slutligen i bärarens ord i den arabiska sagan: »O ve! O ve! mina 200 guldstycken! Mina 200 guldstycken! o ve! o ve!» Den hjertgripande patos som låg i detta utbrott förstod jag icke riktigt, men hennes lugn gjorde det djupaste intryck på mig. Man tror kanske att Sara ej kände till arabiska sagor? Jo, hvad hon kände till, både denna och många andra dessutom, både norska, spanska och franska, men sjelf berättade hon dem blott sällan. Hon hade nedlagt hela sin rikedom i denna väg hos dottern, den omnämnda Lisbeth-Maria, och här upprepades samma psykologiska fenomen som visar sig i nästan alla stora mästares lif. Naturen förmår blott genom flera led preparera och frambringa det fulländade, geniet, men dermed har hon också uttömt sig; geniet producerar ej åter sin like. Lisbeth förhöll sig till Sara som Rafael Mengs till fadren, som Bertel Thorvaldsen till den gamle Gotschalk, träsnidaren. Med modrens märkvärdiga minne och rena, korrekta, jag kan nästan säga klassiska sätt att berätta, förenade hon en [ 40 ]skapande förmåga, mera fantasi samt en viss romantisk innerlighet, och jag behöfver icke anföra ett mera slående bevis på hennes stora gåfvor, än att hon i tio hela år hade det värfvet att förnöja en barnflock lika omättlig på berättelser som svalungar efter mask, och så förundransvärdt löste hon denna uppgift, att vi alltid trodde oss höra något nytt, till och med då hon förtäljde det gamla. En stor del af Asbjörnsens sagor förskrifver sig från denna vår gamla barnpiga. Han låter henne äfven sjelf, om jag ej misstar mig, uppträda i några af dessa, under namnet Anne-Marie. Med vemod hörde jag under mitt besök der uppe att hon var död. Hon hade slutligen denna kära, trofasta själ, gått bort 1858, från detta sorgens och träldomens land, som för henne i särskilt mening, från den dag hon blef gift från vårt hus, hade varit ett sorgens, mödans och träldomens land.

Mekaniskt tillslöt jag den lilla dörren på grafvården, och snart hade det yttre lifvet med sina mångahanda intryck utträngt tanken på Sara Tränäsa och hennes dotter.

Någon tid derefter företog jag mig en vacker solskensdag en ridtur till andra sidan om Vormen uppåt Guldverket, ett ställe, som ligger ungefär på höjden af den fjallsträckning, hvilken i rak linie från norr till söder, parallelt med elfven, skiljer Eidswold från norra Oudalen. Skogsvägen kröker sig bred och välbanad i jemna våglinier ditupp, och just denna enformighet är i vissa stämningar ytterst välgörande. Ingenting kan vara mera gynnsamt för den ensliga betraktelsen än en sådan tur till häst eller till fots på enformiga instängda vägar, under det lifsandarne uppfriskas genom rörelsen och själen omedvetet insuger den stilla skönheten af den [ 41 ]omgifvande naturen. Vill man rätt sköta sitt tankelif och låta det obehindradt gifva sig luft, så bör man undvika utsigterna, och man välje då helst en allé att vandra fram och tillbaka uti. Jag hade uppnått mitt mål nästan innan jag visste ordet af; det var en mil uppe i skogen; det ställe man kallar Guldverket var ett alldeles tillfälligt mål. I verkligheten existerar ju intet sådant guldverk, och har ej heller någonsin existerat annat än i den fantastiske Bernt Ankers spekulationer och drömmar. I alla händelser är deraf nu ej mera i behåll än namnet och en hop usla kojor. Jag var redan halfvägs nere igen, och det var verkligen med ett slags missmod jag såg det ljusna i skogen, och att min lilla fjällvandring snart skulle vara slut. Sinnet var nu öppet för omgifningarna, vädret var vackert; ty det lilla molnet öfver bergspetsen deruppe, det var ju blott ett vackertvädersmoln! Grålle, min jagthäst — på hvarje stor gård hålles det alltid en sådan — snubblade ej alltför ofta, oaktadt han ej var fjällvan; jag beslöt derför att förlänga turen. Genom att följa en sidoväg till venster, som ungefär en half mil sydligare skulle stöta till stora vägen, kunde jag komma tillbaka längs elfven ända till färjstället, hvarigenom jag kom att beskrifva en halfcirkel. Men jag hade ej ridit långt förrän jag ångrade denna plan. Vägen, som syntes bra i början, urartade alltmera och slutade i en vanlig säterstig, eller en af dessa timmervägar, som blott begagnas om vintern. Den var på många ställen brant samt nästan otillgänglig, och det var tyvärr alltför säkert att den ej var den riktiga. Jag fortsatte den emellertid hårdnackadt, i hopp att den likväl skulle föra någonstädes, och som jag hade tillräckligt att göra med att hålla mig i sadeln [ 42 ]och föra undan qvistarna, gaf jag min häst frihet och öfverlemnade mig åt hans instinkt. Äfven ofvanifrån började det hota. Det liila »vackertvädersmolnet» visade sig nu ha varit en förlöpare, ett slags spejare för en ganska allvarsam by, hvilken försåtligt steg upp från skogssidan. Med denna föga tröstande utsigt att i regnväder rida vilse på fjället, fortfor jag att mana på hästen, eller rättare, att öfverlemna mig åt hans ledning. Huru länge det fortgick på detta sätt, kan jag ej säga, och kanske var det ej så länge som det föreföll mig, ty under sådana omständigheter som dessa, då själen är i en viss spänning, tappar man lätt måttstocken både för tid och rum. Ändtligen ljusnade det. Vägen förde ut till en rödja eller uthuggning i skogen. Veden stod till en del redan färdig i stora staplar, dels lågo de stora träden nedhuggna och afqvistade, en sorglig valplats! Ingen menniska var att se. En fogel flaxade långsamt bort öfver stället, uppgifvande ett genomträngande, regnbådande skri. Öfver tufvor, rötter och trädstubbar, genom ljung och snår uppnådde jag slutligen skogsbrynet; vägen blef här just lagom bred för en hästhof och ledde ned till en stor myr. Der stod nu Grålle och jag: icke ett spår af väg mera!

Dermed var också nöden förbi. På andra sidan om myren hörde jag yxhugg, och innan jag försökt att passera omkring den, kom en gammal, gråskäggig man med sin yxa på axeln och mötte mig halfvägs. Utan många ord och utan att yttra någon synnerlig förundran öfver en sådan företeelse till häst midt i moraset, tog han lugnt min gångare vid tygeln och förde den ett godt stycke upp på vägen igen. Den gamle mannen var, som sagdt, icke fallen för mångordighet. Det var [ 43 ]på ett eget lakoniskt sätt han hos mig inskärpte sina råd, hvilka, utan all pittoresk och vilseledande utförlighet, inskränkte sig till tvenne märken, som jag hade att hålla mig till: »Den stora björken» och »tomteledet.» Men dessa blefvo också inpluggade i mitt minne. Det var omöjligt att glömma dem. »Kommer ni till tomteledet, så är ni på rätta spåret igen,» ropade gubben väl för tionde gången efter mig. Knappt var han borta, förrän regnskuren kom. Det dånade i de stora granarna, och de små skogsbäckarna fingo en sådan fart och ett så högröstadt målföre, att man kunde tro sig nära en fors. Men nu brydde jag mig ej mera om regnet, i min glädje öfver att ha återfunnit vägen; ja, regnet förekom mig, trött och varm som jag var, nästan uppfriskande.

Aftonen var herrlig! Skuren var öfver, och hela fjällvegetationen uppsände sina rikaste dofter efter regnet. Två talltraster, den ena nära, den andra längre bort, sjöngo med sådan kraft, att det genljudade i hela skogen och mot de närmaste bergen. Hela fogelkören förstummades för dessa väldiga toner; endast kråkorna aktade dem icke; skriande flaxade de upp i stora flockar från de våta granarna, som om de anade det rika byte af krypdjur och maskar som regnet lockat fram.

Solen bröt just fram då jag uppnådde ledet vid skogsbrynet. Framför mig i det plötsliga ljusflödet låg dalen med sin väldiga ström. Regnmolnen, som blifvit jagade mot norr, utgöto sig i en bred, sned, hvitgrå strimma öfver Mjösen och Mordskogen. Den vackraste regnbåge jag någonsin sett sänkte sig med sin ena ända ned i Vormen, den andra förlorade sig i fjerran, obekanta skogstrakter i öster. Innanför denna praktfulla [ 44 ]halfbåge, mot den dunkla regniga himmeln, låg Dorrlandet med sina skogrika höjder, hvaröfver sågs den spetsiga Ninabbe[1], belyst af den skimrande aftonsolen. Nej, detta var nu alltför skönt; jag steg af hästen, och under det han betade, stod jag lutad mot ledet och fördjupad i betraktande af denna utsigt. Denna rödja der nedanför! . . . Mellan de svarta, afbrända stubbarna stå — man kan knappt säga råg, men rågax, kanske två ax för hvarje sten som var bortröjd! . . . Och granroten der till höger, der blåbärsriset väser så frodigt och grönt, jag tyckte mig känna igen detta ställe! Ja, riktigt . . . Sara, gamla Sara, skall jag åter möta din skugga! Taket dernedanför rödjan i björkhagen, det är taket på hennes stuga. Här genom detta led var det hon kom då Murat hade ödelagt hennes trädgård; der nere stod jag med min ängslan och mitt onda samvete. Jag hade förut ofta sett Sara, men i det ögonblicket då hon gick nedåt gångstigen inpräglade sig hennes gestalt outplånligt i mitt minne. Hon var gammal, men det oaktadt högväxt och smidig; hennes drägt afvek icke från de vanliga, fattiga bondhustrurnas, utom att den var ytterst renlig. Hon hade ett uttryck af klokhet och resigneradt tålamod, hvartill hennes näsa, underligt nog, tycktes passa så väl, att den aldrig syntes synnerligt ovanlig; blott när hon berättade en saga, gick hennes lugn öfver til! sådan liflighet, att denna orörliga del af hennes ansigte med dess lugn och passivitet spelade den besynnerligaste rol. Om denna näsa föröfrigt var grekisk eller romersk, cirkassisk eller mongolisk, var icke lätt [ 45 ]att bestämma, och gamle Ola Tömte, som hade modellerat den, har säkerligen icke gjort sig mycket hufvudbry med den saken. I sitt tal var Sara en typ för detta sentensrika, lakoniskt djupsinniga, ofta genialiska sätt att uttrycka sig som man understundom finner hos den simpla bondqvinnan, när hon grånat i stora sorger och bitter nöd. Det nästan poetiska sätt hvarpå hon uttryckte sig förhöjdes genom ett språk, som var så sirligt och bildadt man kunde önska; till och med oss barn tilltalade hon alltid med »De» och »Dem». Jag vill här berätta hennes historia, sådan jag ofta hört den. Hon var dotter af en klockare i Eidsvold, som hade studerat, utan att dock ha lyckats få ikläda sig den svarta prestrocken och den hvita kragen. Helt ung, tog hon tjenst i Köpenhamn. Den vackra, lifliga norska flickan blef allmänt omtyckt; hon hade åtskilliga tillbud och förlofvade sig slutligen med en hygglig ung man, som var tapetserare och i goda omständigheter. Glad och lycklig reste hon upp till Norge för att taga afsked af sitt gamla hem, innan hon utbytte det mot sitt nya. Under detta besök var hon utan gensägelse den ståtligaste flicka i trakten; man försäkrade att hennes väsen var lika fint som prestgårdsmamsellernas, men hennes vänlighet mot alla gjorde att ingen förargade sig deröfver. Om hennes skönhet har jag icke hört talas, men att döma af vissa tecken var den af sådan noblare art som faller alltför litet i ögonen för att vara populär. Dagen för hennes afresa var bestämd; då blef hon bjuden på bröllop till granngården Bjerke. Sara ville tidigt begifva sig hem, ty hon skulle resa dagen derefter. Löjtnanten, som förherrligade bröllopet med sin närvaro, bad henne om ännu en polska; han var enträgen, och [ 46 ]hon gaf slutligen efter. Framför dem dansade Hans Östgård; han hade svurit att han skulle träffa taket med sin fot. Ett vildt hojtande och ett ursinnigt kastande med hela kroppen visar, att det är hans allvar: en jernskodd klack blänker mot taket . . . Dam, förvirring . . . . Då löjtnanten vänder sig om för att fatta sin dam, ligger hon afsvimmad på golfvet. Hon bortbäres, dansen fortsattes som om ingenting händt. Hvad var det också i sjelfva verket att göra väsen af? — Stackars Sara! — en framtid var förspilld . . . . En framtid, en fästman . . . . en näsa.

Då Sara efter en långvarig, smärtsam sjukdom kom sig igen, var hon vanställd för hela sin lefnad. Ett bref från hennes fästman, fullt af oro öfver hennes tystnad, anlände då. Hon underrättade honom om sin olycka, löste honom från sitt löfte och bad att återfå sin ring. Hennes fästman hade väl käckt utfordrat ödet, men att det skulle taga honom så förskräckligt på orden, derpå hade han aldrig tänkt; profvet var grymt, det var alltför hårdt för hvar menniska, och en tapetserare är icke mera än en menniska. Han skickade henne ringen tillbaka. Spelade då ej, måntro, ett bittert leende öfver Saras läppar? — ty ett hemligt hopp att han ej skulle mottaga hennes offer bodde kanske i hennes hjerta. Flera år förflöto i hennes glädjelösa hem; under den tiden led hon och grubblade mycket, och ett annat lif måtte då hafva börjat för henne. Då friade den gamle enklingen der nere i stugan till henne; han egde icke en handsbredd jord, men många utsvultna barn, och Sara antog anbudet. Han gjorde mattor af ljung, och hon uppfostrade hans barn med godhet till gudsfruktan och anständighet. Ack, en sådan [ 47 ]fattig qvinna är ett vördnadsvärdt föremål, som förtjenar mera beundran än rikedomens obepröfvade dygder. Hennes man erkände äfven hennes värde; han drack ej, han slog henne aldrig, ja, det var ej nog med dessa negativa bevis på hans ömhet. Det var gamle Ola som med konstfärdig hand modellerade de tränäsor hvaraf hon fick sitt namn i bygden. Han gjorde två, en till hvardags- och en till helgdagsbruk. Den förstnämnda var blott simpel, målad, den andra var ännu sorgfälligare skuren och var betsad. Så länge gamle Ola lefde drog han alltid försorg om denna artikel; efter hans död drog Sara liksom så många andra enkor in på staten; hon hade ej längre råd till den lyxen att ha två näsor, utan måste lägga bort helgdagsnäsan.

Detta var Sara Sandmarks yttre lif. Ja, en sandmark, ett öde Sahara, der hvarje fotsteg betecknades med smärta och tårar, detta var ditt verkliga lif, arma Sara! Blott i dina rika minnen och i din inbillningskrafts skatter, som lefde i skepnad af otaliga sägner och sagor på dina läppar, skapade du dina oaser och sorlande källor. Hvem har väl gjort sig riktigt begrepp om lifvet i en stuga uppe på det vilda berget? Det var alltid en gåta huru hon, som aldrig tiggde, kunde existera med sin familj. Det är den nobla fattigdomens hemlighet, att man ej kan begripa det. Men om någon kommer och för oss uttyder de sorgliga gåtorna, veta vi ändå hvad det vill säga att äta vattvälling morgon, middag och qväll? Det enda afbrott här kommer i fråga är att ej hafva någon vattvälling alls. Saras dotter berättade för oss, att sådana aftnar, då de ej hade någonting att äta, berättade modren sagor för dem, och de glömde hungern för de förtrollade slotten och Tusen [ 48 ]och En natts herrligheter. Ack, denna dotter måste ofta hafva svultit, ty hon kunde många sagor!

Solen stod just vid horisonten då jag uppnådde Saras fordna koja. Den stora björken, hvarunder jag så många gånger sett henne sitta och syssla med sitt arbete, var nedhuggen och trädgården omskapad till ett potatisland. Två, tre smutsiga, hvithåriga pojkar i bara skjortan stodo utanför farstuqvisten och tittade efter mig då jag skyndade förbi.



  1. Ett fjäll vid Vormens utlopp i Mjösen. Det lärer hafva 9 spetsar, men ser på afstånd ut som en regelmessig kägla.