Unga kvinnor/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hemligheter
Unga kvinnor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Ett telegram
Brev  →


[ 215 ]

FEMTONDE KAPITLET.
Ett telegram.

— November är den otrevligaste månad på hela året, sade Margret, stående vid fönstret en ruskig eftermiddag och seende ut i den av frosten här och där härjade trädgården.

— Det är därför jag är född i den, anmärkte Hanna tankfullt och fullkomligt okunnig om bläckfläcken på hennes näsa.

— Om det hände oss någonting mycket roligt nu, så tyckte vi bestämt att november vore en förtjusande månad, sade Betty, som såg allting i ljust, till och med den ruskiga november.

— Kan nog vara möjligt, men det händer aldrig något roligt här i huset, sade Margret, som ej var vid gott lynne. [ 216 ]Vi gå och släpa här dag ut och dag in utan en smula omväxling, och bara då och då få vi roa oss litet. Vi skulle ha lika trevligt, om vi vore i en trampkvarn.

— Min Gud, så olyckliga vi äro! utbrast Hanna. Jag undrar verkligen inte på att du tycker det är svårt, stackars Margret, då du ser andra flickor ha goda dagar medan du bara får slita och släpa år ut och år in. Ack, den som bara kunde arrangera saker och ting åt er som jag gör det för mina hjältinnor! Du ser tillräckligt bra ut och är mer än snäll nog, tycker jag, och därför ville jag ha någon rik släkting, som ett tu tre testamenterade dig sin förmögenhet; och då skulle du uppträda som arvtagerska, stuka alla som varit elaka mot dig, resa utrikes och komma hem som »hennes nåd Någonting», omstrålad av en gloria av skönhet och elegans.

— Man får sig ingen förmögenhet på det viset nu för tiden; mannen måste arbeta sig till och kvinnan gifta sig till pengar. Det är en rysligt orättvis värld vi leva i! sade Margret bittert.

— Hanna och jag skola skaffa förmögenhet åt er alla; vänta bara tio år till och ni få väl se om vi inte göra det, sade Amy, som satt i ett hörn och modellerade fåglar, frukter och ansikten i lera.

— Jag kan inte vänta så länge och är rädd för att jag inte just har mycket förtroende för bläck och lera, fast jag är tacksam för era goda avsikter!

Margret suckade och såg åter ut i den frostbitna trädgården. Hanna mumlade någonting för sig själv och intog en förtvivlad ställning med båda armbågarna stödda mot bordet, och Amy modellerade med brinnande iver. Betty, som satt vid andra fönstret, sade småleende:

— Nu få vi bestämt två glada underrättelser, för jag ser mamma därute på gatan och Laurie kommer springande genom trädgården, och det ser ut på honom som han hade något roligt att berätta.

Båda inträdde nästan samtidigt; fru March med sin [ 217 ]vanliga fråga: — Har det kommit något brev från pappa, flickor? och Laurie för att på sitt övertalande sätt säga: — Vilja inte några av er fara ut och åka med mig? jag har pluggat matematik, så att jag är alldeles yr i mössan, och därför tänker jag friska upp mig med att åka litet. Det är ruskigt i dag, men luften är bra, och jag tänker fara och hämta Brooke, så att det nog blir trevligt inne i vagnen, om det också är ruskigt utanför. Vill ni komma med nu, Hanna, Betty och Margret?

— Ja, visst vill vi det!

— Tack så mycket, snälla Laurie, men jag har så brått, sade Margret och ryckte åt sig sykorgen, ty hon hade liksom sin moder kommit till den övertygelsen att det var bäst, för henne åtminstone, att ej för ofta fara ut och åka i sällskap med informatorn.

— Vi andra äro färdiga på ögonblicket, ropade Amy och sprang ut för att tvätta sig om händerna

— Kan jag göra något för er, fru moder? frågade Laurie och lutade sig över fru Marchs stol, med den ömma blick och ton han alltid gav henne.

— Nej tack, ingenting annat än att vara snäll och höra efter på posten om jag har något brev. I dag kunde jag vänta brev och brevbäraren har inte varit här. Men han är eljest punktlig som solen, men han har kanske fått något förhinder.

I detsamma hördes en häftig ringning, och ett ögonblick därefter kom Elsa in med brev.

— Här är en av de fasliga telegrafotyget, sade hon och räckte fram brevet med en min som om hon fruktade att det skulle explodera och göra någon skada.

Så snart fru March hörde ordet »telegraf», ryckte hon åt sig telegrammet, genomögnade de två rader det innehöll och sjönk därefter tillbaka i stolen lika vit i ansiktet som om papperet skickat en kula i hennes hjärta. Laurie störtade utför trappan efter vatten medan Margret och Elsa uppehöllo fru March, och Hanna med darrande röst läste högt:

[ 218 ]

»Fru March!

Er man är mycket sjuk. Kom genast.

S. Hale.
Blank Hospital, Washington.»

Vilken dödstystnad det rådde i rummet medan man lyssnade med återhållen andedräkt! Vad det mörknade besynnerligt utanför hemmet! Hur hela världen plötsligt tycktes flickorna ha blivit förändrad, då de trängdes kring modern med en känsla liksom om all deras lycka och stöd vore nära att bliva dem fråntagna! Fru March återvann snart sansen, läste om telegrammet och räckte därpå armarna mot sina döttrar, sägande i en ton, som aldrig gick ur deras minne:

— Jag måste resa genast, men det är kanhända för sent. Ack, mina barn, mina barn! Hjälp mig att bära detta slag!

Under några minuter hördes ingenting annat än ljudet av snyftningar, blandade med halvkvävda tröstande ord, ömma försäkringar om deltagande och förhoppningsfulla viskningar, som dränktes av tårar. Den stackars Elsa var den som först kom till besinning, och utan att den goda kvinnan själv visste det, var det hon som föregick de andra med gott exempel, ty arbetet var hennes universalmedel i all slags motgång och sorg.

— Herren bevare min älskade husbonde! Jag skall inte spilla ett ögonblick med att lipa utan genast göra i ordning era saker, sade hon hjärtligt, avtorkande tårarna med sitt förkläde och med sin grova hand deltagande kramande fru Marchs, varefter hon skyndade ut för att arbeta för tre.

— Elsa har rätt. Vi ha ingen tid att gråta nu. Gråt ej barn, och låt mig samla mina tankar, sade fru March.

De stackars flickorna försökte lugna sig, och deras moder satte sig upprätt i stolen, blek men fullkomligt sansad, och slog för ögonblicket bort sin sorg för att planera för sina barn och göra sig i ordning att resa.

[ 219 ]— Var är Laurie? frågade hon genast, efter att ha samlat sina tankar och bestämt vad som först måste ske.

— Här, fru March, låt mig göra någonting för er! utbrast gossen, skyndande in ur det närbelägna rummet, dit han dragit sig undan i känslan av att denna deras första sorg var för helig till och med att bevittnas av hans vänliga ögon.

— Telegrafera att jag kommer genast. Nästa tåg går tidigt i morgon bittida. Jag följer med det.

— Är det ingenting annat? Hästarna stå och vänta. Jag kan fara vart som helst — göra allt möjligt, utropade Laurie och såg ut som om han varit färdig att flyga till andra ändan av världen.

— Lämna ett brev till faster March. Hanna, ge mig penna och papper.

Rivande av den rena hälften från ett av sina nyss renskrivna ark, satte Hanna i ett ögonblick fram bordet åt modern, genast gissande att pengar måste lånas för den långa, sorgliga tiden och kännande att hon möjligen skulle kunna göra någonting för sin fader genom att lämna ett litet bidrag till den summa, som behövdes.

— Se så, Laurie, nu är det färdigt, men rid nu inte ihjäl er själv; det behövs inte.

Fru Marchs varning var synbarligen given för döva öron, ty fem minuter därefter sprängde Laurie bort på sin snabba häst som om det gällt livet.

— Spring upp på Föreningen, Hanna, och säg åt fru King att jag inte kan komma dit på någon tid. Köp på vägen de här sakerna, som pappa behöver. Jag skall packa ner dem; de komma bra till pass och jag måste bereda mig på att bli sjuksköterska. Det är inte alltid som det på sjukhusen finns allt vad som behövs. Spring över till herr Laurence, Betty, och bed att du får ett par buteljer gammalt vin. Jag är inte för stolt att begära för er fars skull; han måste ha det bästa av allt. Amy, säg åt Elsa att hon bär ner den svarta kappsäcken; och du, Margret, [ 220 ]skall hjälpa mig att plocka fram mina saker, ty jag är halvt vanmäktig.

Och det skulle väl ej vara underligt om den stackars fru March blivit vanmäktig av att på en gång skriva, tänka och utdela befallningar, och Margret bad henne därför att på en stund gå in och vila sig i hennes rum och låta dem göra i ordning till resan. Systrarna spriddes åt alla håll liksom löven för en stormvind, och den nyss så fridfulla lyckliga familjekretsen var så plötsligt försänkt i sorg och klagan, som om det ankomna telegrammet varit en ond ande.

Betty kom nu i brådskande fart tillbaka med herr Laurence; den välvillige herrn hade samlat ihop allt som han trodde bliva kärkommet för den sårade och lovade på det vänligaste fru March att beskydda hennes flickor medan hon var borta, vilket var henne en stor tröst. Det var ingenting som han ej erbjöd henne, från sin egen nattrock till sig själv såsom ressällskap. Men det senare anbudet kunde fru March på inga villkor förmås mottaga. Hon ville icke höra talas om att herr Laurence skulle företaga den långa resan, men i hennes ansikte kunde man likväl läsa ett uttryck av lättnad, när han erbjöd sig att vara hennes ressällskap, ty ängslan gör oss föga lämpliga att ge oss ut på resa. Herr Laurence såg vad hon tänkte, rynkade ögonbrynen, gnuggade händerna och gick tvärt sin väg, lovande att han snart skulle vara tillbaka. Då Margret en stund senare med en brödkorg i ena handen och en kopp te i den andra skulle skynda in till sin mor, hade hon så bråttom, att hon i dörren stötte ihop med den i detsamma anländande Brooke.

— Vad jag är ledsen över vad jag hör, fröken Margret, sade han i en vänlig och tröstande ton, som gjorde den nedslagna flickan mycket gott. Jag kommer för att erbjuda mig såsom ressällskap åt er mor. Jag skall uträtta några ärenden åt herr Laurence i Washington, och det skulle bli [ 221 ]mig en stor glädje att på samma gång kunna vara er mor till någon tjänst.

Vid dessa ord släppte Margret brödkorgen i golvet och tekoppen var på god väg att göra sällskap, då hon räckte Brooke sin ena hand, varvid i hennes ansikte lästes ett uttryck av så livlig tacksamhet, att informatorn borde ha funnit en rik belöning för en mycket större uppoffring än den obetydliga förlust av tid och bekvämlighet, som han nu gick att underkasta sig.

— Vad det är snällt gjort av er! Mamma skall bli tacksam för ert anbud, det är jag säker på, och det skall bli oss en stor lindring i vår sorg att veta, att hon har någon som ser om henne. Hjärtligt, hjärtligt tack!

Margret talade ur sitt fullaste hjärta och glömde alldeles bort teet, tills en blick ur Brookes bruna ögon gjorde henne uppmärksam på att detta kallnade. Hon begav sig nu till salongen, sägande att hon skulle underrätta sin mor om hans besök.

Allt var i ordning, när Laurie återkom från faster March med ett brev, innehållande den begärda summan och några rader; vari den gamla damen upprepade vad hon sagt många gånger förut, nämligen att »hon alltid ansett att herr March gjorde en dumhet när han sökte anställning såsom fältpräst samt att därav aldrig skulle komma något gott, varefter hon slutade med att uttala sin förhoppning att man en annan gång skulle rätta sig bättre efter hennes råd. Fru March kastade brevet på elden, stoppade pengarna i sin portmonnä och fortsatte med sina förberedelser till resan, varvid hon höll läpparna sammanpressade på ett sätt som Hanna skulle ha förstått, om hon varit där.

Den korta eftermiddagen försvann hastigt, alla de andra ärendena voro uträttade och Margret och hennes mor voro sysselsatta med något nödvändigt syarbete, medan Betty och Amy gjorde teet i ordning och Elsa stod och strök, men ännu hade Hanna ej synts till. Man började bli [ 222 ]orolig, och Laurie skyndade ut för att söka reda på henne, ty man kunde ej så noga veta vad hon fått i sitt huvud. Laurie fann henne emellertid, och när Hanna inträdde i rummet, lästes i hennes ansikte en besynnerlig blandning av glädje och fruktan, tillfredsställelse och saknad, vilket retade hela familjens nyfikenhet, och förvåningen blev ännu större, då hon på bordet framför modern lade en rulle sedlar och med lindrigt darrande stämma sade:

— Låt mig få bidraga med det här, så att pappa inte behöver sakna något och snart kan komma hem.

— Mitt barn, varifrån har du fått dessa pengar? Tjugufyra dollars? Hanna, du har väl inte gjort något obetänksamt?

— Nej, det är hederligt förvärvade pengar. Jag har varken tiggt, lånat eller stulit dem. Jag har förtjänt dem, och jag tror inte att mamma skall banna mig, ty jag har bara sålt vad som var mitt eget.

Medan Hanna sade dessa ord tog hon av sig hatten, varvid ett utrop hördes från allas läppar, ty hennes rika, vackra hår var borta.

— Ditt hår! Ditt vackra hår! Ack, Hanna, hur har du kunnat göra det? Det enda vackra du hade! Mitt söta barn, det hade du inte behövt göra. Jag känner inte mer igen min Hanna, men jag älskar henne ännu högre än förut.

Dessa och liknande utrop uppgåvos av familjen, och Betty fattade ömt om det stubbade huvudet, men Hanna antog en likgiltig min, varav likväl ingen lät sig bedragas, och sade, i det hon med handen strök över vad hon hade kvar av sitt hår och försökte se ut som om hon tyckt att ingen skada skett:

— Det inverkar i alla fall ingenting på vårt folks öden, så det är inte värt du jämrar dig, Betty. Det kommer att göra min fåfänga gott; jag var på väg att bli högfärdig över min peruk. Och dessutom skall min hjärna må bättre nu sen jag blivit av med den stora kaluven. Jag känner [ 223 ]mig så sval och lätt om huvudet, och frisören påstod att det inte kommer att dröja länge förrän jag har kort knollrigt hår. Då kommer jag att se ut som en pojke. Det klär mig bra och är inte så besvärligt att kamma. Jag är nöjd med vad jag gjort; tag därför pengarna, mamma, och låt oss nu äta kväll.

— Berätta allt för mig, Hanna. Jag tycker inte om vad du gjort, men kan inte banna dig, då jag tänker på hur villigt du uppoffrat din fåfänga, som du kallar det, för vad du älskar. Men, mitt barn, det var alldeles onödigt, och jag är rädd för att du kommer att sakna det förr eller senare, sade fru March.

— Nej, det skall jag inte, svarade Hanna beslutsamt och glad över att hennes tilltag ej möttes av allmänt ogillande.

— Hur kom du på den idéen? frågade Amy, som lika gärna kunde ha fallit på den tanken att låta hugga av sig huvudet som att klippa av sitt vackra hår.

— Jo, jag ville prompt göra någonting för att hjälpa pappa, svarade Hanna, då de samlades omkring bordet, ty den friska ungdomen kan äta till och med mitt i sorgen. Liksom mamma vet jag ingenting värre än att låna pengar, och jag visste att faster March skulle kraxa mot, ty det gör hon ju bara det är fråga om ett niopencestycke. Margret hade givit hela sitt kvartal som hjälp till hyran och det förargade mig att mitt gått åt till kläder åt mig; därför satte jag mig i sinnet på att skaffa mig litet pengar, om jag också skulle sälja min egen näsa.

— Du behöver visst inte göra dig några förebråelser, mitt barn, ty du hade ju inga vinterkläder och har ju dessutom bara skaffat dig vad du nödvändigt behövde för dina egna surt förtjänta pengar, sade fru March med en blick som värmde Hannas hjärta.

— Till en början hade jag inte den minsta tanke på att sälja mitt hår, men då jag gick förbi de granna bodarna och funderade på hur jag skulle bära mig åt, fick jag i [ 224 ]fönstret hos en perukmakare se några hårflätor med priset påsatt. En lång, svart, som var längre men inte så tjock som min, kostade fyrtio dollars. Nu kom jag plötsligt på den tanken att jag hade någonting, som jag kunde få pengar för, och utan att besinna mig ett ögonblick, gick jag in och frågade om man köpte hår där och vad jag kunde få för mitt.

— Jag kan inte förstå hur du vågade det, sade Betty i rädd ton.

— Å, det var inte farligt, för i boden stod en liten karl, som såg ut som om han inte levde för någonting annat än att olja in hår. I början blev han en smula häpen, liksom om han inte var van att se flickor komma inrusande i hans bod och fråga om han ville köpa deras hår. Han sade att han inte kunde köpa mitt därför att färgen inte var modern men om det skulle bli någon affär av, så kunde han inte betala mycket, emedan det måste nedläggas mycket arbete innan det fick den moderna färgen och så vidare. Det hade emellertid blivit sent och jag blev rädd för att det inte skulle bli något köp av alls, och som ni veta, så släpper jag inte en sak sedan jag väl föresatt mig den; därför bad jag honom köpa mitt hår och sade honom varför jag var så angelägen att få sälja det. Det var dumt gjort av mig, det medger jag, men mannen blev i en hast medgörlig, ty jag var mycket upprörd och berättade förhållandet på mitt bakvända sätt, och hans hustru, som hört på mig, sade så vänligt: Köp det, Thomas, och gör den unga flickan en tjänst. Jag skulle önska jag kunde göra så mycket för vår Jimmy en dag, om jag hade en enda test som vore värd något.

— Vad var Jimmy för en? frågade Amy, som alltid ville, att man skulle förklara allt för henne.

— Deras son, sade hon, som är soldat, svarade Hanna. Vad det gör en gott att höra främmande människor tala så. Hon berättade om sin son hela tiden medan hennes man klippte mig, och det tröstade mig mycket.

[ 225 ]— Tyckte du icke att det var rysligt när han först klippte till? frågade Margret med en rysning.

— Jag kastade en avskedsblick på mitt hår sedan perukmakaren klippt av det, och så var det slut. Jag lipar aldrig för sådana där småsaker, men jag måste ändå medge att jag kände mig så besynnerlig, då jag såg mitt kära hår ligga på bordet och vidrörde den korta borstiga stubben, som han låtit sitta kvar. Jag tyckte nästan att jag bara hade en arm och ett ben. Då frun märkte hur jag såg på mitt hår, tog hon ut en lång lock och bad mig behålla den. Den skall du få, mamma, såsom ett minne av den försvunna härligheten, men ett sådant här stubbhår känns så skönt, att jag tror att jag aldrig mer kommer att ha någon sådan där man som förut.

Fru March lindade ihop den kastanjebruna locken och lade in den i en byrålåda tillsammans med en kort grå. Hon sade endast: — Tack, mitt barn! men det låg någonting i hennes ansikte som manade flickorna att byta om samtalsämne, och därför överhopade de Brooke med de hjärtligaste tacksägelser för hans vänlighet mot modern samt uttalade sin förhoppning att morgondagen skulle bli vacker och att de skulle få många glada dagar, när deras fader kom hem och de fingo ägna honom sina ömma omsorger.

Ingen ville gå och lägga sig, då fru March klockan tio fått allt i ordning och sade: — Kom nu, flickor! Betty satte sig vid pianot och spelade sin fars älsklingssång; alla stämde i början in modigt, men tystnade utav inom kort den ena efter den andra tills Betty satt där ensam, sjungande av fullaste hjärta, ty musiken var alltid hennes ljuvaste tröst.

— Gån till vila och tala inte mer för i dag, ty vi måste vara uppe tidigt och behöva den sömn vi kunna få. God natt, mina älskade barn, sade fru March, då sången avstannade, ty ingen hade styrka att börja den omigen.

Därefter kysste flickorna modern och gingo till vila [ 226 ]lika tyst som om den älskade fadern legat i rummet bredvid. Betty och Amy somnade snart trots sin stora bedrövelse, men Margret låg vaken, upptagen av de allvarligaste tankar hon någonsin tänkt i hela sitt korta liv. Hanna låg utan att röra sig, varför systern trodde att hon sov, tills en kvävd snyftning kom henne att utropa, när hon kände en våt kind:

— Kära Hanna, hur är det med dig? Gråter du över pappa?

— Nej, inte nu.

— Över vad då?

— Mitt — mitt hår! utbrast den stackars Hanna, som förgäves sökte begrava sin rörelse i örngåttskudden.

Margret kysste och smekte på det ömmaste den bedrövade hjältinnan.

— Jag ångrar mig visst inte, protesterade Hanna med kvävd stämma. Jag skulle göra på samma sätt i morgon, om jag kunde. Det är bara mitt fåfänga, själviska jag som gråter på det här enfaldiga viset. Tala inte om det för någon, nu är det över alltihop. Jag trodde att du hade somnat, och därför passade jag på och bestod en liten tårskvätt åt det enda vackra jag haft. Hur kom du att vakna?

— Jag kan inte sova, jag är så ängslig, svarade Margret.

— Tänk på någonting roligt, så skall du få se att du snart lurar av.

— Jag har försökt det, men det är ännu värre än förut.

— Vad var det du tänkte på?

— Vackra ansikten, isynnerhet ögon, svarade Margret småleende för sig själv i mörkret.

— Vilka ögon tycker du mest om?

— Bruna — det vill säga ibland — blå äro så vackra.

Hanna skrattade, och Margret ålade henne i sträng ton att icke tala mer. Därefter lovade hon att krusa [ 227 ]hennes hår och somnade för att i drömmar bo i sina luftslott.

Då klockan slog tolv och allt var tyst i rummen svävade en vit gestalt från säng till säng, slätande ut täcket här, jämkande en huvudkudde där; därefter stod hon en lång stund och betraktade ömt de oskyldiga ansiktena, kysste vart och ett av dem med läppar som framstammade en tyst välsignelse och bad dessa brinnande böner varav endast en moder är mäktig. Då, hon lyfte på gardinen och såg ut i den mörka natten, kom månen plötsligt fram ur molnen och kastade sitt sken över henne liksom ett klart, välvilligt ansikte, vilket i tysthet tycktes viska: — Var vid gott mod, älskande hjärta, det finns alltid ljus bakom molnen.