Unga kvinnor/Kapitel 16

←  Ett telegram

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Brev

Föga plikttrogna  →

SEXTONDE KAPITLET.
Brev.

Då systrarna vaknade i den kalla grå daggryningen, tände de lampan och läste ett kapitel i sina böcker med ett allvar som de aldrig förut känt ty nu hade de gjort bekantskap med skuggan av den verkliga sorgen, vilken visade dem hur rikt på solsken deras liv förut varit. De små böckerna överflödade av hjälp och tröst, och medan flickorna klädde sig, kommo de överens att säga sin moder ett glatt, förhoppningsfullt farväl och att ej genom tårar och klagan nedstämma henne, då hon skulle anträda den sorgliga resan. När de gingo ned föreföll dem allt helt annorlunda mot eljest. Lika mörkt och tyst som det var utomhus, lika ljust och livligt var det inne. Att äta frukost så tidigt förekom dem besynnerligt, och även Elsas välbekanta ansikte tyckte de vara sig olikt, då hon sprang fram och tillbaka i nattmössan. Den stora kappsäcken stod färdig i tamburen, moderns kappa och hatt lågo på soffan och hon själv satt vid bordet och försökte äta, men såg så blek ut och medtagen av sömnlöshet och ängslan, att det blev mycket svårt för flickorna att utföra det beslut de fattat, när de stego upp. Margrets ögon fylldes mot hennes vilja med tårar. Hanna var mer än en gång tvungen att gömma sitt ansikte i förklädet och i de två yngre systrarnas drag lästes ett uttryck av nedslagenhet, liksom om de aldrig förut vetat av någon sorg.

Ingen talade mycket men då avskedsstunden närmade sig och man väntade på vagnen, sade fru March till flickorna, som sysslade omkring henne — en med att lägga ihop hennes schal, en med att släta ut hattbanden, den tredje med att sätta på henne ytterkängorna och den fjärde med att spänna resremmen om hennes andra småsaker:

— Barn, jag lämnar er i Elsas vård och herr Laurences beskydd; hon är troheten själv och vår gode granne skall vaka över er såsom vore ni hans egna barn. Jag känner mig icke orolig för er, men jag är rädd att ni taga er för häftigt av denna sorg. Sörj icke när jag är borta och tro icke att ni kunna trösta er genom att göra ingenting och söka glömma. Fortfar med ert arbete som vanligt, ty arbetet är en välsignad tröst. Hoppas, arbeta flitigt och kom ihåg, vad än må hända, att ni aldrig kunna bliva faderlösa.

— Ja, mamma.

— Var förståndig, Margret, och vaka över dina systrar, fråga Elsa till råds och gå till herr Laurence, om du skulle komma i förlägenhet för någonting. Var ödmjuk, Hanna, låt ej förtvivlan få makt med dig och handla aldrig obetänksamt; skriv ofta till mig och var min modiga flicka, som alltid är redo att hjälpa och glädja oss alla. Trösta dig, Betty, med din musik och uppfyll troget dina små husliga plikter; och du, Amy, hjälp alla du kan, var lydig och låt friden ej bli störd i hemmet.

— Det vill vi, mamma.

Bullret av en framkörande vagn kom dem alla att spritta till och lyssna. Det var ett svårt ögonblick, men flickorna stodo sig tappert: ingen grät, sprang sin väg eller lät höra någon klagan, ehuru deras hjärtan voro mycket sorgsna, då de sände sina hälsningar till fadern, att det var för tidigt för honom att övergiva dem. De kysste innerligt sin moder, hängde sig smekande fast vid henne och försökte att tillvinka henne den sista avskedshälsningen, sedan hon sakta lösgjort sig ur deras armar.

Laurie och hans farfar kommo även för att taga avsked av fru March, och herr Brooke säg så deltagande, allvarsam och vänlig ut, att flickorna genast döpte om honom till »herr Storhjärta».

— Farväl, mina älsklingar! Gud välsigne och bevare oss alla! viskade fru March, då hon kysste det ena kära ansiktet efter det andra och skyndade upp i vagnen.

I samma ögonblick denna rullade bort, kom solen fram ur molnen, och då fru March vände sig om såg hon dess strålar övergjuta gruppen i porten, vilket föreföll henne såsom ett gott förebud. Systrarna märkte det även samt smålogo och viftade med näsdukarna, och det sista modern urskilde då vagnen körde om hörnet, var de fyra ljusa ansiktena och bakom dem, likt en livvakt, herr Laurence, den trogna Elsa och den tillgivne Laurie.

— Så vänliga alla äro mot oss, sade hon, vändande sig till herr Brooke, i vars ansikte stod att läsa ett vördnadsfullt deltagande såsom det närmaste beviset på sanningen av hennes ord.

— Jag kan inte heller inse hur det skulle kunna vara annorlunda, svarade herr Brooke, därvid uppgivande ett så smittsamt skratt, att fru March ej kunde annat än småle, och sålunda började den långa resan med de goda förebuden solsken, leenden och kärleksfulla ord.

— Jag känner mig alldeles som om det hade varit jordbävning, sade Hanna, då grannarna återvände hem för att äta frukost, lämnande dem i ro att hämta sig själva.

— Det tycks mig som hade halva huset ramlat, tillade Margret i förtvivlad ton.

Betty öppnade sina läppar för att säga någonting, men kunde endast peka på den hög av nätt lagade strumpor, som låg på moderns bord, vittnande om att hon även under den sista brådskan tänkt på och arbetat för dem. Detta var visserligen en småsak, men den gick dem djupt till hjärtat, och trots sin fattade föresats brusto de ut i en bitter gråt.

Elsa gjorde förståndigt i att låta dem giva fritt lopp åt sina känslor, men när det tycktes klarna upp efter tårregnet, kom hon in till deras räddning, beväpnad med kaffepannan.

— Kom ihåg, mina små mamseller, vad mamma sade och var inte ledsna. Drick en kopp kaffe och gå sedan till arbetet!

Kaffe var bland det bästa flickorna visste, och Elsa hade gjort det riktigt gott denna morgon. Ingen av dem kunde längre motstå hennes övertalande nickningar eller den doftande invit, som utgick ur kaffepannans pip. De slogo sig ned kring bordet, utbytte sina näsdukar mot servetterna och inom tio minuter voro alla vid gott mod igen.

— Må vi hoppas och vara flitiga, det blir vårt valspråk, och låt oss nu se vem av oss som bäst kommer ihåg mammas ord. Jag går till faster March som vanligt. Ack, om hon inte ville hålla någon föreläsning, sade Hanna, som återfått sitt vanliga lynne, medan hon läppjade på kaffet.

— Och jag går till Kings, fast jag mycket hellre skulle vilja stanna hemma och se efter hushållet, sade Margret, som gärna skulle sett att hennes ögon ej varit så röda.

— Det behövs visst inte; Betty och jag kunna styra om den saken lika bra som du, förklarade Amy och såg mäkta viktig ut.

— Vi be Elsa säga oss hur vi skola göra och allt skall vara i ordning när du kommer hem, tillade Betty och gick genast efter dammborsten och baljan.

— Jag tycker att det är mycket intressant att ha litet bekymmer, anmärkte Amy tankfullt, knaprande på en sockerbit.

Systrarna kunde ej låta bli att skratta åt henne och kände att det gjorde dem gott, ehuru Margret skakade på huvudet åt att Amy kunde finna tröst i en sockerbit.

Vid åsynen av sin morgonbulle kände sig Hanna lugn igen, men då hon och Margret gingo att sköta sina plikter, kastade de sorgsna blickar bakom sig upp till fönstret, där de alltid varit vana att se moderns ansikte. Nu var detta borta, men Betty, som kommit ihåg fru Marchs vana i detta fall, hade ställt sig där, nickande åt dem lik en rosenkindad mandarin.

— Det kunde ingen annan än Betty kommit att tänka på! utropade Hanna och svängde sin hatt med av tacksamhet strålande ansikte. Adjö, Margret, jag hoppas att Kings inte skola plåga dig för mycket i dag och var inte längre orolig för pappa, tillade hon då de skildes åt.

— Och jag hoppas att faster March inte skall kraxa. Ditt hår klär dig, och det ser alldeles ut som en gosses, svarade Margret och sökte tillbakahålla ett småleende åt det stubbhårade huvudet, som på den långväxta Hannas axlar gjorde ett högst komiskt intryck med sitt nuvarande utseende.

— Det är också min enda tröst, inföll Hanna och förande handen till hatten à la Laurie, avlägsnade hon sig med samma känsla som ett klippt får en vinterdag.

De underrättelser som snart började anlända tröstade flickorna mycket, ty de fingo däri veta, att ehuru deras far var farligt sjuk, hade han likväl redan blivit bättre, vårdad av den ömmaste bland sjuksköterskor. Herr Brooke skickade en bulletin varje dag, och i egenskap av tjänstförrättande familjefar gjorde Margret anspråk på att för de andra uppläsa dessa bulletiner, vilka för varje dag blevo alltmer lugnande. Till en början voro alla ivriga att skriva, och digra brev nedlades omsorgsfullt i närmaste brevlåda av den ena eller andra av systrarna, som med sin Washingtonkorrespondens tyckte sig vara ofantligt viktiga. Då några av dessa brev voro ganska karaktäristiska låtsas vi göra oss skyldiga till en brevstöld och läsa dem:

»Dyraste moder!

Det är mig omöjligt att säga hur lyckliga ert sista brev gjort oss, ty de nyheter det medförde voro så goda, att vi ej kunde annat än både skratta och gråta. Vad herr Brooke är snäll, och så lyckligt det är att de uppdrag han fått av herr Laurence hålla honom kvar i mammas och pappas närhet, då han är så nyttig för er båda. Flickorna äro alla goda som guld. Hanna hjälper mig att sy och envisas att få uträtta alla slags hårda sysslor. Jag skulle vara rädd för att hon överanstränger sig, om jag icke visste att hennes ’moraliska ansats’ ej räcker länge. Betty passar regelbundet som klockan på sina göromål och glömmer aldrig vad mamma sade åt henne. Hon är så orolig för pappas skull och ser mycket allvarsam ut, då hon sitter vid sitt lilla piano. Amy påminner mig litet emellanåt helt vackert om mina skyldigheter, och jag ägnar henne all den omsorg jag kan. Hon kammar sig själv och jag lär henne att sy knapphål och stoppa sina strumpor. Hon gör sitt bästa, och tror att mamma vid hemkomsten skall bli nöjd med henne. Herr Laurence vakar över oss som en moderlig gammal höna, såsom Elsa säger, och Laurie är en snäll och god granne. Han och Hanna hålla oss vid gott lynne, och det behövs verkligen, ty ibland känna vi oss alldeles övergivna och liksom fader- och moderlösa. Elsa är ett riktigt helgon, hon bannas inte alls och kallar mig alltid ’mamsell Margret’, vilket ju är alldeles i sin ordning, och bemöter mig jämt med tillbörlig respekt. Vi må alla bra och arbeta flitigt, men vi längta dag och natt att få dig tillbaka. Hälsa så innerligt till pappa och var övertygad om min ständiga kärlek.

Margret.»

Detta brev, som var prydligt skrivet på parfymerat papper, kontrasterade skarpt med nedanstående, vilket var klottrat på ett stort, tunt pappersblad, utsirat med stora bläckfläckar samt alla slags slängar och besynnerliga bokstäver:

»Min rara mamma!

Tre ’hurra!’ för vår älskade gamle far! Brooke var mig en baddare att telegrafera kvickt, så att vi fingo veta genast pappa blev bättre. Jag rusade upp på vinden när brevet kom och försökte tacka Gud för att han varit så god mot oss, men jag kunde bara gråta och ropa: ’Jag är glad! jag är glad!’ Gör inte det samma verkan som en riktig bön? Jag kände att jag hade många sådana i mitt hjärta. Nu ha vi så roliga dagar, och nu kan jag riktigt njuta av dem, ty vi äro alla ursinnigt snälla och vi leva nästan som turturduvor i sitt bo. Vad mamma skulle skratta, om hon fick se Margret göra les honneurs vid bordet och agera mamma för oss. Hon blir vackrare för varenda dag och jag är alldeles tokig i henne ibland. Barnen äro riktiga ärkeänglar, och jag — ja, jag är Hanna och skall aldrig bli annat än Hanna. Men jag får lov att tala om för dig att jag varit nära att komma i gräl med Laurie. Det var bara en struntsak, fast han blev stött. Jag hade rätt, men var ohövlig mot honom, och då gick han hem och sade att han inte skulle komma tillbaka förrän jag bett honom om förlåtelse. Jag blev då topp rasande och förklarade att jag inte ville göra det. Det räckte hela dagen, jag var missbelåten och längtade så mycket efter dig, mamma. Laurie och jag äro båda så stolta, och det är så svårt att be om förlåtelse, men då jag var den som hade rätt, så trodde jag, att han skulle göra det men det gjorde han inte. På kvällen kom jag ihåg vad du sade när Amy föll i floden. Jag läste i min lilla bok, kände mig bättre, beslöt att inte låta solen gå ned över min vrede och sprang så över för att berätta för Laurie att jag var ledsen. Jag mötte honom i porten, och då talade han om att han kom i samma avsikt. Så skrattade vi bägge två, bådo varandra om förlåtelse och kände oss glada och snälla igen.

Sedan jag hjälpt Elsa tvätta igår, skrev jag litet vers, och som pappa tycker om sådana där små barnsligheter, så skickar jag dem med för att roa honom. Giv honom min allra största omfamning och kyss dig själv ett dussin gånger från den upp— och nedvända

Hanna.»

Tvätterskans visa.

Så stolt och så glad vid bunken jag står
        och sjunger min visa igen;
den glänsande löddern till armbågen när
       och mödan är riktigt en vän.
Jag sköljer och vrider, och hurtigt det går.
       I solskenet torkar jag sen.

O, kunde vi två våra hjärtan ändå
       så rena från synder och brist!
Om blott vi med vatten och luft kunde få
       dem vita som lärft, förvisst
vi då ställde till, både stora och små,
       en härlig stortvätt till sist!

Den idoge aldrig görs dagen för lång,
       förnöjsamhet bor i hans sinn.
Han hinner ej tänka på sorgen en gång
       och släpper den aldrig in,

men griper till kvasten och sopar med sång
       bekymren från tröskeln sin.

Jag är glad att ett hantverk jag äger också
       och slipper att fåfäng gå;
det giver mig hälsa och styrka och hopp
       och lär mig att tänka som så:
»Må huvud och hjärta sitt lystmäte få,
       men handen bör gagna också!»

Ȁlskade mamma!

Det finnes bara så stor plats kvar åt mig, att jag kan skicka min kärlek och några pressade penséer från den kruka jag vårdat åt pappa. Jag läser varje morgon, försöker vara snäll hela dagen och vaggar mig själv till sömn med pappas visa. Jag kan inte sjunga mina vanliga visor nu, ty då vill jag bara gråta. Vi äro mycket snälla och så lyckliga som vi kunna vara utan dig. Amy vill ha resten av sidan, och därför måste jag sluta. Jag har inte glömt vad du sade åt mig, jag drar upp klockan och vädrar rummen varenda dag.

Kyss min älskade far på den kind som han kallar min. Ack, kom snart hem till din kärleksfulla

Lilla Betty.»

»Ma chere mamma!

Vi mår alla bra jag läser var dag mina läxor och kontrajerar aldrig systrarna — Margret säger att jag menar motsäjer — och därför skriver jag hit bägge orden så får du taga det som passar bäst. Margret tröstar mig så gott hon kan och ger mig var kväll honung till teet det är så bra för mig säger Hanna för det gör mig from till lynnet. Laurie visar sig inte så respektös som han bör vara mot mig sen jag redan är över tretton år, han kallar mig lilla kycklingen och sårar min finkänslighet genom att alltid tala franska till mig när jag säjer merci eller bon jour som Hattie King gör. Ärmarna i min blå klänning voro alldeles utslitna och Margret har satt i ett par nya men de äro nu blåare än klänningen. jag känner mig illa till mods men klagar inte, bär mina olyckor väl men jag skulle så gärna vilja att Elsa satt lite mer stärkelse i mina förkläden och få äta vetebullar för var dag. Kan hon inte göra det? Margret säger att min kommentering och stavning är rysligt dåliga och det gör mig riktigt lessen men jag har så mycket att göra så jag kan inte stanna. Adjö, jag skickar hela lass med smekningar till pappa.

Din ömma dotter
Amy March.»

»Min kära fru March!

Jag går nu att skriva några rader för att säga att vi må riktigt präktigt. Flickorna äro snälla och svärma omkring just som små arbetsbin. Mamsell Margret artar sig till att bli en riktigt bra hushållerska; hon är mycket road av det och rappt går det för henne, skall jag ha äran säga. Hanna knogar på med besked, men hon ger sig ibland inte tid att fundera över ett och annat och de blir därför lite svårt att veta var man har henne. I måndags tvättade hon en hel balja orena kläder som ingenting, men hon stärkte dem innan de voro riktigt urvridna och blånade den gula kalikåklänningen så jag trodde jag skulle kikna. Betty är den raraste av de små gudsänglarna och är en riktig hjälp för mig, för hon är så fortfärdig av sig och så kan man lita på henne också. Hon ska lära sig allting och går till torget med, fast hon är för lite gammal till det; jag hjälper henne att föra bok över vad vi ger ut till hushållet och det går för märkvärdigt bra för henne, och jag får säga frun vi hushålla rätt bra, tycker jag. Efter er befallning ger jag dem inte kaffe mer än en gång i veckan och ger dem tarvlig, men sund mat. Amy mår bäst, då hon får latas lite, ha sina bästa kläder på sig och smaka namnam. Herr Laurie är lika tokig som alltid och vänder ibland upp och ned på hela huset, men han piggar upp flickorna och därför låter jag honom hållas. Gamle herrn skickar oss hela högar av allt möjligt, han är visst litet tråkig, men menar väl, och inte passar det sig att jag säger något om den saken. Brödet är just nu gräddat, så jag får inte tid mer. Var så god och hälsa till herr March och säg honom, att jag hoppas han snart skall se slutet på sina tråkiga dagar.

Er ödmjuka tjänarinna
Elsa Mullet.»

»Högkvarteret

Allt lugnt vid Rappahannock, trupperna i gott skick, provianten god, livgardet under överste Laurie gör alltid sin skyldighet, överbefälhavaren, general Laurence, mönstrar dagligen trupperna, kvartermästaren Mullet håller ordning i lägret, och major Lejon går patrull om nätterna. En salut av tjugufyra skott gavs efter mottagandet av de goda nyheterna från Washington och parad hölls i högkvarteret. Överbefälhavaren sänder härmed sina bästa välönskningar, vari hjärtligen instämmer

överste Laurie.»

»Högtärade madame!

De små flickorna må bra allesammans; Betty och min gosse avgiva dagligen rapport. Elsa är ett mönster för tjänare och vakar över den vackra Margret som en drake. Gläder mig att det vackra vädret håller i sig; anhåller att ni är god och drar nytta av Brooke och vänder er till mig, i händelse ni kommer i behov av penningar. Låt ej er man sakna någonting. Gud vare tack att han är bättre.

Er uppriktige vän och tjänare
James Laurence.»