Unga kvinnor/Kapitel 14

←  Luftslott

Unga kvinnor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Hemligheter

Ett telegram  →

FJORTONDE KAPITLET.
Hemligheter.

Hanna hade fullt upp att göra på vindskammaren, ty oktober började bli kylig och eftermiddagarna korta. Under två eller tre timmar strömmade solstrålarna in genom det höga fönstret, medan Hanna satt på den gamla soffan, ivrigt sysselsatt med att skriva med sina papper utbredde på kappsäcken framför sig, under det att hennes favorit, katten Skrapnos, promenerade på bjälkarna över hennes huvud, tillsammans med sin äldste son, en fin ungherre, som synbarligen var mycket stolt över sina polisonger och mustascher. Helt och hållet fördjupad i sitt arbete raspade Hanna på tills sista sidan var fullskriven, varefter hon satte sitt namn under med en stor släng och slängde pennan, utropande:

— Se så, nu har jag gjort mitt bästa! Duger inte det här, så dröjer det allt tills jag kan göra det bättre.

Lutande sig tillbaka i soffan, genomläste hon noga manuskriptet, gjorde några strykningar här och där och ditsatte en mängd utropstecken, vilka sågo ut alldeles som små luftballonger; därefter rullade hon ihop sitt opus och knöt ett starkt rött band om det och satt några minuter och betraktade sitt verk med allvarsamma blickar, varav tydligen syntes hur mycken möda hon nedlagt därpå. Hannas arkiv utgjordes av ett gammalt tennkök, som var upphängt på väggen. Där gömde hon sina papper och några få böcker, så att de skulle vara i säkerhet för hennes kamrat, katten, vilken, liksom hon, hade en så stor smak för litteraturen, att hon ej visste ett större nöje än att sörja för spridning av de böcker hon kom över, vilka hon till och med slukade och formligen försökte äta upp bladvis. Ur detta gömställe framtog Hanna nu ett annat manuskript, och efter att ha stoppat båda pappersrullarna i sin ficka, smög hon sig tyst och varsamt utför trappan, lämnande sina vänner att i all sköns ro få tugga på hennes pennor och smaka på bläcket.

Så ljudlöst som möjligt tog hon på sig hatt och kappa, kröp upp i ett fönster på husets baksida, ut på taket av en lång utbyggnad, hoppade ned på gräsvallen och tog en omväg ut på gatan. En gång väl där, stannade hon för att hämta andan, hejdade en passerande omnibus, vari hon rullade iväg till staden med mycket förnöjd, men på samma gång hemlighetsfull uppsyn.

Om någon givit akt på Hanna, skulle han ha funnit hennes rörelser i hög grad besynnerliga, ty sedan hon stigit ur omnibusen, vandrade hon av med långa steg tills hon efter något letande kom till ett hus vid en livligt trafikerad gata. Nu gick hon in genom porten, kastade ögonen uppåt de smutsiga trappstegen, och sedan hon stått orörlig en stund, skyndade hon plötsligt ut på gatan och avlägsnade sig några steg lika fort som hon kommit. Denna manöver upprepade hon ett par gånger, till stor förnöjelse för en ung herre med svarta ögon, som låg i ett fönster i huset mittemot över gatan. Då Hanna återkom för tredje gången, stramade hon upp sig med en knyckning, drog ner hatten över ögonen och styrde kosan uppför trapporna med en min som om hon skulle låta dra ut alla sina tänder.

Bland andra skyltar, som prydde porten var även en tandläkares, och sedan den unge herrn mittemot ett ögonblick betraktat ett par artificiella käkar, vilka långsamt öppnades och slötos för att dra de förbigåendes uppmärksamhet på två vita tandrader, kastade han på sig rocken, satte hatten på huvudet och skyndade ned för att ställa sig på post vid porten på andra sidan gatan, varvid han småleende sade för sig själv:

— Det är likt henne att komma ensam, men går doktorn för illa åt henne, så kan hon nog behöva någon som hjälper henne hem.

Efter tio minuter kom Hanna springande utför trapporna med blossande ansikte och såg ut som en som strax förut genomgått någon plågsam operation. Då hon fick se den unge herrn, såg hon allt utom angenämt överraskad ut och gick förbi honom efter en lätt hälsning med huvudet, men han följde efter henne och frågade med deltagande min:

— Var det mycket svårt?

— Ånej.

— Det gick raskt för er?

— Ja, Gud ske lov!

— Varför gick ni dit ensam?

— Ville inte att någon skulle veta av det.

— Ni är den konstigaste människa jag någonsin sett. Hur många gjorde ni er av med?

Hanna stirrade på sin vän som om hon inte förstått honom och började därefter skratta liksom om han sagt någonting ofantligt roligt.

— Jag hade med mig två stycken som jag ville bli av med, men jag måste ge mig till tåls en vecka.

— Vad skrattar ni åt? Nu har ni bestämt något fuffens för er, Hanna, sade Laurie och såg mäkta nyfiken ut.

— Och ni med. Vad hade ni, min gunstig herre, att göra däruppe på biljarden?

— Ber om förlåtelse, hennes nåd, där är inte någon biljard utan ett gymnastiskt institut, och jag höll på att ta en lektion i fäktning.

— Det var roligt att höra!

— Varför då?

— Då kan jag få lära mig konsten av er, och när vi skola spela Hamlet, får ni bli Laertes, och så skola vi göra något riktigt fint av fäktscenen.

Laurie brast nu ut i ett hjärtligt skratt och kom några förbigående att mot sin vilja småle.

— Det skall jag lära er, antingen det blir något av med Hamlet eller ej. Det är så roligt och kommer att stärka edra krafter duktigt. Men jag tror att ni hade ännu ett skäl till att så där bestämt säga: Det var roligt att höra! Är det inte så?

— Nej, jag var så glad över att ni inte var på biljarden, för jag hoppas att ni aldrig besöker sådana. Det gör ni väl inte?

— Nej, bara ibland.

— Låt bli det alldeles.

— Det är ju inte något ont i det, Hanna. Biljard har jag hemma, men det är inte roligt att spela, om man inte har goda medspelare, och då jag tycker så mycket om att spela biljard, går jag ibland ditupp och tar mig ett parti med Edvard Moffat eller någon av de andra kamraterna.

— Snälla Laurie, det var ledsamt att höra, ty ni kommer att tycka om det allt mer och mer och förlorar både tid och pengar och blir som andra otäcka pojkar. Jag hoppas att ni tänker på ert anseende och gör edra vänner glädje, sade Hanna och skakade hans hand.

— Kan man inte roa sig ibland på ett oskyldigt sätt utan att mista sitt anseende? frågade Laurie och såg stött ut.

— Det beror på hur och var man gör det. Jag kan inte med Edvard och hans bekanta och tycker att ni borde hålla er undan från dem. Mamma vill inte att han skall umgås hemma, fast han så gärna vill komma och hälsa på oss, och om ni blev likadan som han, så skulle hon inte vilja att vi roade oss tillsammans såsom vi nu göra.

— Inte? frågade Laurie oroligt.

— Nej, hon kan inte med snobbar till pojkar och skulle hellre stänga in oss i sina stora pappaskar än låta oss vara tillsammans med sådana.

— Å, än behöver hon icke anlita askarna, ty jag är inte alls någon snobb och tänker inte heller bli det, men jag tycker om att vifta lite på mig ibland, bara oskyldigt förstås. Gör inte ni det också?

— Jo, visst. Det säger ingen något om. Vifta därför på bara, men skena inte över skacklarna. Lovar ni mig det, ty annars blir det slut med alla våra glada stunder!

— Jag skall bli ett dubbelrenat helgon!

— Helgon kan jag inte lida; var helt simpelt en naturlig och hygglig pojke, så skola vi aldrig övergiva er. Jag vet inte vad jag toge mig till, om ni gjorde liksom unge King. Han hade pengar i överflöd och visste inte hur han skulle göra av med dem, och därför började han dricka och spela och rymde så, sedan han förfalskat sin fars namn, tror jag, och blev en eländig stackare.

— Och ni tror att jag skulle kunna göra på samma sätt? Mycket förbunden.

— Nej, nej, snälla Laurie, det tror jag visst inte! Men jag har hört sägas, att pengar äro en så stor frestelse, och därför önskar jag ibland att ni vore fattig; då skulle jag aldrig vara orolig.

— Är ni orolig för min skull, Hanna?

— Ja, litet, när ni ser dyster och missnöjd ut, som ni gör ibland, ty ni har fått en så stark vilja, så att om ni en gång skulle komma in på avvägar, är jag rädd för att det bleve svårt att få er att vända om igen.

Under några minuter gick Laurie tyst vid Hannas sida, och medan hon betraktade sin vän, önskade hon att hon aldrig börjat detta samtal, ty ehuru på Lauries läppar spelade ett småleende över hennes varningar, lästes blott missnöje i hans blickar.

— Tänker ni undfägna mig med moralkakor hela vägen tills vi komma hem? frågade han efter en stund.

— Nej, bevars! Varför frågar ni det?

— Jo, om ni ämnar det, så sätter jag mig upp i en omnibus, men låter ni bli det, så skall jag göra er sällskap och berätta något mycket roligt.

— Jag skall inte hålla några föreläsningar mer och vill rysligt gärna höra vad ni har att berätta.

— Nå, det var bra, låt oss gå på då. Det är en hemlighet, och om jag talar om den för er, måste ni berätta en för mig.

— Jag har ingen att tala om, svarade Hanna men tystnade tvärt, då hon kom ihåg att hon hade en i alla fall.

— Medgiv, att ni har en; ni kan inte dölja någonting; se så, fram med den nu, annars tiger jag med min! utbrast Laurie.

— Är det någonting med er hemlighet?

— Jo, det är säkert, det! Det är fråga om bekanta till er, och så roligt det är sen! Ni får lov att höra den. Jag har hela tiden varit på vippen att tala om den för er. Seså, börja nu!

— Lovar ni att inte säga ett enda ord om det hemma?

— Inte ett enda ord.

— Och att inte skratta ut mig på ryggen?

— Det gör jag aldrig.

— Jo, det gör ni. Ni tar reda på allt vad ni vill om folk. Jag vet inte hur ni bär er åt, men ni är född att ställa er in.

— Tackar för komplimangen. Men elda på nu!

— Jo, jag har lämnat två noveller till en tidningsredaktör, och han lovade att ge mig svar i nästa vecka, viskade Hanna i sin förtrognes öra.

— Hurra för mamsell March, den berömda amerikanska författarinnan! utropade Laurie, i det han kastade upp sin hatt i luften och fångade den, när den åter kom ned, till stor glädje för två ankor, fyra kattor, fem höns och ett halvt dussin irländska ungar, ty vårt par hade nu hunnit ut ur den egentliga staden.

— Men, så tyst då! Det blir visst ingenting av med alltihop, men jag kunde inte få någon ro förrän jag gjort ett försök, och jag har inte sagt ett enda ord om det åt mamma eller systrarna, för jag ville inte att de skulle bli besvikna i sina förhoppningar.

— Det skall inte misslyckas. När man jämför era noveller med hälften av det skräp, som skrives här varenda dag, kan man säga att de äro som om Shakespeare skrivit dem. Skulle det inte vara roligt att se dem tryckta, och skola vi inte få känna oss stolta över vår författarinna?

Hannas ögon strålade av glädje, ty det är alltid roligt att höra människor tro det bästa om oss, och en väns beröm låter mycket ljuvligare än ett dussin tidningspuffar.

— Låt nu höra er hemlighet! Men skarva inte, Laurie, för då tror jag er aldrig mer, sade Hanna och försökte att nedtysta de lysande förhoppningar, som Lauries uppmuntrande ord väckt hos henne.

— Jag råkar kanhända illa ut, om jag talar om det, men jag lovade inte att tiga, och därför skall ni få veta det, ty jag blir ändå aldrig riktigt lugn förrän jag fått berätta er litet av vad jag fiskat upp. jag vet var Margrets vante är!

— Var det allt! frågade Hanna med snopen min, då Laurie nickade och blinkade med ögonen, under det i hans ansikte stod att läsa att han ruvade över något mystiskt.

— Det är alldeles nog för närvarande, som ni också skall komma att medge, när jag fått säga er var den är.

— Nå, så låt höra då!

Laurie satte munnen till Hannas öra och viskade tre ord, vilka framkallade en komisk förändring i hennes ansikte. För ett ögonblick stannade hon och stirrade på honom, varunder hon såg både förvånad och missbelåten ut. Därefter gick hon vidare och sade i vass ton:

— Hur vet ni det?

— Jag såg den.

— Var?

— I fickan.

— Under hela denna tid?

— Ja. Är det inte romantiskt?

— Nej, det är förfärligt.

— Tycker ni inte om det?

— Nej, visst inte. Det är löjligt, men det går inte an. Vad skall Margret säga?

— Ni får inte tala om det för någon. Kom väl ihåg det!

— Jag lovade det inte.

— Det faller i alla fall av sig själv, och jag litade på er.

— Nå ja, ännu så länge skall jag tiga men det var mycket ledsamt att höra och det hade varit bättre om ni inte hade talt om det för mig.

— Jag trodde att det skulle roa er.

— Att någon skulle komma och ta bort Margret från oss? Nej, tack skall ni ha.

— Det vore kanhända bättre att någon kom och tog bort er.

— Jag skulle vilja se den som vågade försöka! utbrast Hanna stolt.

— Och jag med! inföll Laurie, vars ansikte strålade av glädje vid blotta tanken.

— Att förvara hemligheter är inte min starka sida. Jag kommer inte att få en enda lugn stund sedan ni talt om det för mig, sade Hanna i en ton som förrådde att hon icke var sin vän synnerligen tacksam för den meddelade nyheten.

— Kom, så skola vi springa utför backen här, det skall göra er bra igen, sade Laurie.

Ingen människa syntes till. Den jämna vägen sluttade inbjudande framför Hanna, och då hon fann frestelsen oemotståndlig, störtade hon framåt, lämnande hatt och kam bakom sig och tappande den ena hårnålen efter den andra under vägen. Laurie nådde målet först och var fullkomligt belåten med utgången av sitt försök, ty hans Atalanta följde flämtande efter honom med fladdrande hår, strålande ögon, blossande kinder och i hennes ansikte kunde ej upptäckas minsta spår till missbelåtenhet.

— Ack, den som vore en häst ändå! Då kunde jag få trava iväg iden sköna luften utan att mista andan. Men nu ser jag snygg ut. Spring tillbaka, herr kerub, och tag reda på mina saker! bad Hanna, i det hon kastade sig ned under ett kastanjeträd, vars avfallna blad betäckte marken såsom en karmosinröd matta.

Laurie begav sig helt makligt åstad att söka reda på det tappade, och Hanna, som hoppades att ingen skulle passera innan hon hunnit ordna sin toalett, fäste under tiden upp sina flätor. Men det var likväl någon som passerade, och det var ingen annan än Margret, vilken såg riktigt fin och elegant ut, ty hon hade varit ute på visiter.

— Vad i all världen gör du här? frågade hon och betraktade systerns upplösta hår med en väluppfostrad flickas hela överraskning.

— Plockar löv, svarade Hanna oskyldigt och sorterade den handfull hon nyss förut samlat ihop.

— Och hårnålar, tillade Laurie, låtande ett dussin sådana falla i Hannas knä. Det växer sådana här på vägen, Margret; och kammar och bruna halmhattar också.

— Har du flängt omkring nu igen, Hanna? Hur kan du bära dig åt så? När skall du en gång sluta att fara fram på det där viset? sade Margret förebrående, under det hon ordnade sina manschetter och slätade till håret, varmed blåsten hade tillåtit sig åtskilliga friheter.

— Aldrig förrän jag blir gammal och stel i lederna och behöver gå på krycka. Försök inte att göra mig gammal i förtid, Margret; det är svårt nog att se er alla så plötsligt förändrade; låt mig därför vara en liten flicka så länge jag kan.

Under det Hanna sade detta, lutade hon sig ned för att dölja darrningen i sina läppar, ty hon hade på sista tiden märkt att det ej skulle dröja länge innan Margret var en fullt utvecklad ung flicka, och vad Laurie nyss anförtrott henne kom henne att befara den skilsmässa, som otvivelaktigt måste inträffa förr eller senare och som nu tycktes henne vara mycket nära förestående. Laurie märkte hennes förvirring och drog Margrets uppmärksamhet åt annat håll genom att hastigt fråga:

— Var har ni varit, efter ni är så fin?

— Hos Gardiners, och Sally har berättat mig om Bella Moffats giftermål. Det var mycket storartat och de ha rest till Paris för att tillbringa vintern där. Tänk bara så roligt det måtte vara!

— Avundas ni henne, Margret? frågade Laurie.

— jag är rädd för att jag gör det.

— Det gläder mig? mumlade Hanna, under det hon med nervös iver jämkade hattbandet till rätta.

— Varför det? frågade Margret förvånad.

— Därför att om du tänker mycket på rikt folk, så kommer du inte att gå och gifta dig med en fattig karl, svarade Hanna och rynkade ögonbrynen åt Laurie, som gav henne en tyst varning att tänka på vad hon sade.

— Jag kommer aldrig att gå och gifta mig med någon, invände Margret och gick vidare med stor värdighet, under det Hanna och Laurie följde efter, skrattade, viskade, hoppade över stenar och buro sig åt som barn, såsom Margret sade för sig själv, ehuru hon gärna skulle velat sluta sig till dem, om hon icke haft sin bästa klänning på sig.

Under en eller två veckor uppförde sig Hanna så besynnerligt, att hennes systrar rakt inte visste vad de skulle tänka. Hon rusade till dörren när brevbäraren ringde på, var snäsig mot herr Brooke, när de möttes, satt långa stunder och betraktade Margret med förtvivlade blickar, sprang ibland upp för att skaka om och sedan kyssa henne på ett högst mystiskt sätt. Laurie och hon gjorde beständigt tecken åt varandra och talade om Den kluvna örnen, tills flickorna slutligen förklarade att de voro tokiga båda två. Fjorton dagar efter den lördag, då Hanna krupit ut genom fönstret, blev Margret, som satt och sydde vid fönstret mycket förargad över att se Laurie jaga Hanna genom hela trädgården och slutligen fånga henne i Amys berså. Margret kunde icke se vad som var på färde, men skrik och skratt hördes av två avlägsna röster, varjämte det lät som om den ena sökt rycka en tidning från den andra.

— Hur skola vi bära oss åt med Hanna? Hon vill aldrig uppföra sig som det anstår en ung dam, sade Margret suckande, under det hon betraktade Hannas och Lauries kapplöpning med missbelåten uppsyn.

— Jag hoppas att hon aldrig skall bli det. Hon är så rolig och söt som hon är, inföll Betty, som aldrig lät någon ana att hon var litet stött över att Hanna anförtrodde sina hemligheter åt någon annan än henne.

— Det är bra ledsamt, men vi kunna inte få henne comme la faut, tillade Amy, som höll på att göra sig ett nytt halskrås och fäst upp sina lockar, så att de klädde henne ännu bättre — två saker som föllo henne särdeles i smaken, emedan hon med dem tyckte sig vara ovanligt elegant och lik en stor dam.

Några få minuter senare störtade Hanna in, varefter hon kastade sig på soffan och låtsade läsa i en tidning.

— Står det något intressant i den? frågade Margret i nedlåtande ton.

— Bara en liten berättelse, som det inte är mycket bevänt med, gissar jag, svarade Hanna och höll tidningen så, att man ej skulle kunna se vad den hette.

— Du gjorde bättre i att läsa den högt; då kunde vi åtminstone få någonting roligt och du själv slippa behöva visa ditt dåliga lynne, sade Amy i sin mest myndiga ton.

— Vad heter berättelsen? frågade Betty, som undrade varför Hanna gömde ansiktet bakom tidningen.

— De rivaliserande målarna.

— Det låter bra. Läs den för oss, bad Margret.

Hanna började nu läsa, efter att ha låtit höra en ljudlig harkling och ha hämtat djupt efter andan. Flickorna hörde på med spänd uppmärksamhet, ty berättelsen var romantisk och något patetisk och de flesta av de handlande personerna dogo i slutet.

— Jag tycker om den för det granna språket, ljöd Amys gillande anmärkning, då Hanna tystnade.

— Jag föredrar kärleksscenerna. Viola och Angelo äro två av våra älsklingsnamn. Är det inte besynnerligt? sade Margret och torkade sig i ögonen ty det unga parets kärlek fick ett tragiskt slut.

— Vem har skrivit den? frågade Betty, som uppfångat en skymt av Hannas ansikte.

Hanna sprang plötsligt upp från soffan, och då hon i detsamma kastade bort tidningen, fick man se hennes blossande ansikte, vari på samma gång avspeglade sig högtidligt allvar och stor upphetsning, en blandning av högst komisk effekt. Med högljudd stämma svarade hon nu:

— Er syster!

— Du! utbrast Margret och släppte sitt arbete.

— Det är ganska bra, sade den kritiserande Amy.

— Ja, kunde jag inte tro det! Ack, Hanna, vad jag är glad! utropade Betty och sprang, jublande över systerns lysande framgång, att omfamna henne.

Alla grepos nu av en förtjusning, som knappt kan beskrivas. Margret ville inte tro sina öron förrän hon med egna ögon läst tryckt i tidningen: fröken Johanna March. Amy kritiserade de ställen i novellen, där det var fråga om konst, med största foglighet och gav några fingervisningar för en blivande fortsättning, som olyckligtvis ej kunde utföras, då hjälten och hjältinnan voro döda. Betty var utom sig av glädje och hoppade och sjöng av förtjusning. Elsa intogs av häpnad över Hannas stordåd och utbrast: Min själ, jag det kan göra efter! Fru Marchs hjärta klappade av moderlig stolthet, då hon fick veta vad som hänt. Hanna skrattade, så att tårarna kommo henne i ögonen, då hon förklarade att hon kunde vara lika stolt som en påfågel över sitt opus och att hennes nästa arbete, »Den kluvna örnen», skulle komma att triumferande slå sina vingar över huset March.

— Berätta hur det gick till! — När lämnade du in den? — Jag undrar vad pappa skall säga. — Tänk om Laurie gör narr av alltihop! utbrast hela familjen i ett andedrag då den skockade sig omkring Hanna, ty de okonstlade människorna gjorde minsta glada tilldragelse inom hemmet till ett jubileum.

— Men tyst då, flickor, så skall jag berätta er allt, sade Hanna, som undrade om mamsell Burney känt större glädje över sin »Evelina» än hon över sin »De rivaliserande målarna». Sedan Hanna berättat hur hon gjort för att få sälja sina berättelser, tillade hon:

— Och när jag gick till redaktören för att hämta svar, förklarade han, att han tyckte om dem bägge två, men att han inte brukade betala nybörjare, utan endast låta dem få sitt opus tryckt i hans tidning, och därpå antecknade han mina noveller. De vittnade om flitig övning, sade han, och först när en nybörjare gått något framåt i konsten, ville man betala honom. Och så lät jag honom ta de två novellerna, och idag fick jag det här tidningsnumret mig tillsänt, och Laurie sprang då efter mig för att ta det ifrån mig, och slutligen lät jag honom få se det. Han sade att det var bra och att jag skall skriva mer, och att för de nästa skall han skaffa mig betalning och — ack, vad jag är glad, ty med tiden skall jag kunna försörja mig själv och hjälpa systrarna.

Här svek andedräkten Hanna, och insvepande huvudet i tidningen, fuktade hon sitt älsklingsopus med några tårar, ty att vara oberoende och förtjäna beröm av dem hon älskade var hennes hjärtas livligaste önskan, och vad som nu hänt tycktes henne vara det första lyckliga steget för uppnåendet av detta mål.