Världsmarknaden/Kap 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Framför ridån
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Chiswick Mall
Kapitel 2  →


[ 9 ]

FÖRSTA KAPITLET.
Chiswick Mall.

Medan det närvarande århundradet ännu var i sin första ungdom, for, på en solljus junimorgon, en stor familjevagn, dragen i sakta lunk av två feta hästar i lysande seltyg och körd av en fet kusk i trekantig hatt och peruk, upp till den stora gallerporten till miss Pinkertons uppfostringsanstalt för unga damer. En svart betjänt, som vilade på kuskbocken bredvid den feta kusken, rätade ut sina krokiga ben, så snart ekipaget körde fram till miss Pinkertons skinande mässingsplåt, och då han ryckte i klocksträngen, syntes minst ett dussin unga huvuden titta ut genom de små fönstren på det ståtliga gamla tegelstenshuset. Ja, en skarp iakttagare skulle möjligen ha känt igen den lilla röda näsan på den vänliga miss Jemima Pinkerton själv då den lyfte sig över några geraniekrukor i fönstret till denna dams egen salong.

— Det är mrs Sedleys vagn, syster, sade miss Jemima. Sambo, den svarte betjänten, har just nu ringt på klockan, och kusken har en ny röd väst.

— Har ni avslutat alla de nödiga förberedelserna för miss Sedleys avresa, miss Jemima? frågade miss Pinkerton själv, denna majestätiska dam, som var Hammersmiths Semiramis, doktor Johnsons vän och korresponderade med själva mrs Chapone.

— Flickorna voro uppe klockan fyra i dag på morgonen och packade hennes kappsäckar, syster, svarade miss Jemima, och så ha vi bundit en stor blomsterkvast åt henne.

— Säg en bukett, syster Jemima, det låter mera elegant.

— Nå ja, en bukett, nästan lika stor som en höstack, [ 10 ]vidare har jag lagt in i Amalias koffert två buteljer nejlikevatten åt mrs Sedley samt receptet för dess tillagande.

— Och jag förmodar, miss Jemima, att ni skrivit av miss Sedleys räkning. Det är ju den här? Det är bra — nittiotre pund och fyra shillings. Var nu god och adressera den till John Sedley, esq. och försegla det här brevet, som jag skrivit till mrs Sedley.

I miss Jemimas ögon var ett egenhändigt brev från hennes syster, miss Pinkerton[1], ett föremål för lika vördnad som ett brev från en monark skulle ha varit. Endast då hennes elever lämnade anstalten eller då de ämnade gifta sig (samt en gång, då miss Birch dog i scharlakansfeber), plägade miss Pinkerton egenhändigt skriva till sina elevers föräldrar, och det var Jemimas åsikt, att om någonting skulle kunna trösta mrs Birch över hennes olycka, skulle det vara denna fromma och vältaliga epistel, i vilken miss Pinkerton meddelade händelsen.

Miss Pinkertons brev lydde i nu ifrågavarande fall sålunda :


The Mall, Chiswick den 15 juni 18…

“Madame!

Sedan miss Amalia Sedley uppehållit sig här i sex år, har jag den äran att föreställa henne för sina föräldrar såsom en ung dam, vilken icke är ovärdig att intaga en passande plats i deras förfinade krets. De dygder, som utmärka den unga fint bildade engelska damen, och de talanger, vilka anstå hennes börd och ställning, skola icke finnas brista miss Sedley, vars flit och lydnad gjort henne kär för hennes lärare och lärarinnor och vars intagande mildhet i lynnet förtjust hennes både äldre och yngre kamrater.

I musik, i dans, i rättskrivning, i allt slags broderi och sömnad skall hon finnas hava uppfyllt sina vänners [ 11 ]käraste förhoppningar. I geografi återstår ännu åtskilligt att önska, och ett omsorgsfullt och oavlåtligt bruk av ryggbrädet[2] fyra timmar om dagen under de näst följande tre åren rekommenderas för erhållande av denna värdiga hållning, som är så nödvändig för varje ung dam med fin bildning.

I religionens och moralens grundsatser skall miss Sedley finnas värdig en anstalt, som hedrats med närvaron av den store lexikografen och den beundransvärda mrs Chapones beskydd. Då miss Amalia lämnar Chiswick Mall, tager hon med sig sina kamraters hjärtan och den lärarinnas tillgivenhet och aktning, som har den äran att teckna sig

Eder högeligen förbundna, ödmjuka tjänarinna
Barbara Pinkerton.

P. S. Miss Sharp åtföljer miss Sedley; men särskilt anhålles, att miss Sharps vistelse vid Russel Square icke måtte komma att överstiga fjorton dagar, emedan den distinguerade familj, hos vilken hon är engagerad, önskar att så snart som möjligt få draga nytta av hennes tjänster.”

Sedan detta brev blivit avslutat, skred miss Pinkerton till att skriva sitt eget och miss Sedleys namn på försättsbladet i ett Johnsons lexikon — det intressanta verk, vilket hon oföränderligen skänkte sina elever, då de lämnade pensionen. På pärmen infördes en avskrift av "Rader ställda till en ung dam, då hon lämnade miss Pinkertons skola i Chiswick Mall, av den högt ärade salig doktor Samuel Johnson". Lexikografens namn låg nämligen alltid på denna majestätiska kvinnas läppar, och ett besök, som han hade gjort henne, var upphovet till hennes rykte och framgång.

På tillsägelse av sin äldre syster, att taga fram "diktionären" ur bokskåpet, hade miss Jemima tagit två exemplar av boken från det nämnda förvaringsrummet, och då miss Pinkerton hade slutat inskriften i det första, [ 12 ]räckte Jemima henne det andra med en tveksam och blyg min.

— Åt vem är den här, miss Jemima? sade miss Pinkerton med högtidlig köld.

— Åt Becky Sharp, svarade Jemima, darrande i alla leder och rodnande över hela det vissna anletet och halsen, i det hon vände ryggen åt sin äldre syster. Åt Becky Sharp; hon ska också resa härifrån.

Miss Jemima! utropade miss Pinkerton med de allra största bokstäver. Är ni vid edra sinnen? Ställ diktionären tillbaka i skåpet och våga aldrig vidare att taga er en sådan frihet.

— Ja, men syster, den kostar ju bara två shillings och sex pence, och stackars Becky skulle bli så bedrövad, om hon inte finge en.

— Skicka miss Sedley genast till mig! sade miss Pinkerton, och som stackars Jemima icke vågade yttra ett ord vidare, lunkade hon åstad, i högsta grad upprörd och nervös.

Miss Sedleys pappa var köpman i London och en person med en rätt vacker förmögenhet, medan miss Sharp var en på vissa villkor antagen elev, för vilken miss Pinkerton tyckte sig ha gjort alldeles tillräckligt, utan att vid hennes avresa bestå henne den höga äran av diktionären.

Ehuru man icke får sätta varken större eller mindre lit till skolmästarinnors brev än till inskrifter på gravvårdar, så händer det likväl alltemellanåt att, liksom det stundom inträffar att en person går ur detta livet, som verkligen förtjänar alla de lovord stenhuggaren inristar över hans ben — som är en god hustru, en god far, ett gott barn, en god maka eller make och verkligen lämnar en otröstlig familj i sorg över förlusten — så händer det alltemellanåt, säger jag, i en uppfostringsanstalt för det manliga och kvinnliga könet, att lärjungen är fullt värdig det beröm, som den opartiske läraren giver honom. Miss Amalia Sedley var just en ung dam av detta slag och förtjänade icke blott allt vad miss Pinkerton sade till hennes [ 13 ]beröm, utan hade även många förtjusande egenskaper, vilka denna högtidliga gamla Minerva till kvinna icke kunde se, till följd av den olikhet i levnadsställning och ålder, som fanns mellan hennes lärjunge och henne själv.

Ty hon kunde icke blott sjunga som en lärka eller en mrs Billington och dansa likt Hillisberg eller Parisot och brodera vackert och stava nästan lika väl som själva "diktionären", utan hon hade dessutom ett så vänligt, glatt, ömt, milt, högsint hjärta, att det tillvann henne kärlek av envar, med vilken hon kom i beröring, alltifrån självaste Minerva ned till den stackars flickan i diskrummet och den enögda bakelsemadammens dotter, som fick tillåtelse att en gång i veckan sälja sina varor åt de unga damerna i pensionen. Hon hade tolv förtrogna hjärtevänner bland de tjugufyra unga damerna. Till och med den avundsjuka miss Briggs talade aldrig illa om henne; den höga och mäktiga miss Saltire (lord Dexters dotterdotter) medgav, att hon hade en intagande växt, och vad beträffar miss Swartz, den rika ullhåriga mulatten från S:t Kitts, så var hon, den dag då Amalia reste, i en sådan paroxysm av tårar, att man var tvungen att skicka efter doktor Floss och halvt döva henne med ammoniak. Miss Pinkertons tillgivenhet var, såsom man kunde vänta sig av denna dams höga ställning och upphöjda dygder, lugn och värdig, men miss Jemima hade redan lipat och snyftat åtskilliga gånger vid tanken på Amalias avresa och skulle, om hon icke fruktat för sin syster, rentav fått ett hysteriskt anfall, likt arvtagerskan från S:t Kitts, som, i parentes sagt, betalte dubbel avgift. En sådan sorgelyx tillstädjes emellertid endast privilegierade pensionärer. Den stackars Jemima hade alla räkningarna och tvätten och lagningen och puddingarna och silvret och porslinet och tjänstfolket att övervaka. Men varför tala om henne? Det är antagligt, att vi icke vidare skola få höra talas om henne från detta ögonblick ända till tidernas ända, och att hon och hennes vördnadsbjudande syster, då de stora [ 14 ]gallerportarna en gång tillslutas om dem, icke vidare skola träda ut därifrån in i denna lilla historievärld.

Men som vi komma att se Amalia rätt ofta, skadar det icke att genast vid början av vår bekantskap säga, att hon var en av de bästa och älskligaste varelser, som någonsin levat, och en stor välsignelse är det, både i livet och romanerna, där det (i synnerhet i de senare) överflödar av skurkar av det mörkaste slag, att ha en så oskyldig och hjärtlig varelse till vårt ständiga sällskap. Som hon icke är någon hjältinna, behöver hennes person icke någon beskrivning; ja, jag fruktar verkligen, att hennes näsa var en smula för kort och att hennes kinder voro icke obetydligt för mycket runda och röda för en hjältinna, men hennes ansikte blomstrade i hälsans rosenfärg, och hennes läppar myste med de allra friskaste leenden, och hon hade ett par ögon, vilka lyste med den gladaste och mest oskuldsfulla glättighet, undantagandes då de fylldes med tårar, och detta hände en god del för ofta, ty den enfaldiga varelsen skulle nödvändigt gråta över en död kanariefågel eller över en råtta, som katten händelsevis hade fått fatt i, eller över slutet på en roman, om än aldrig så dumt, och vad det beträffar att säga ett omilt ord åt henne — ja, så mycket värre då för den som var hårdhjärtad nog att göra det. Själva miss Pinkerton, den stränga och upphöjda kvinnan, upphörde att gräla på henne efter den första lektionen, och ehuru hon icke förstod sig mera på känslighet än på algebra, gav hon samtliga lärarna särskilda order att behandla miss Sedley med den yttersta mildhet, emedan sträng behandling vore skadlig för henne.

Då nu avskedsdagen kom, var miss Sedley således högeligen förbryllad, hur hon skulle bete sig i fråga om sina båda vanor att skratta och gråta. Hon var glad över att få fara hem, men likväl på samma gång i högsta grad sorgsen över att behöva lämna skolan. Under de tre sista dagarna följde henne den lilla fader- och moderlösa Laura Martin som en liten hund. Hon hade att giva och [ 15 ]mottaga minst fjorton presenter — och att giva fjorton högtidliga löften att skriva varje vecka. — Skicka mina brev under kuvert till min morfar, lord Dexter, sade miss Saltire, vilken, i förbigående sagt, var tämligen knusslig av sig. — Tänk aldrig på postportot, utan skriv var enda dag, min älskling, sade den häftiga och ullhåriga, men frikostiga och ömhjärtade miss Swartz, och lilla Laura Martin (som nyss hade börjat att skriva medelstor handstil) fattade sin väns hand och sade, i det hon allvarligt såg upp i hennes ansikte : — Amalia, när jag skriver till dig, ska jag kalla dig mamma. Men allt detta är detaljer, vilka Jones, som läser denna bok i sitt klubbrum, utan tvivel skall förklara för i högsta grad narraktiga, vardagliga, pjollriga och ultrasentimentala. Ja, jag kan se, huru Jones (vars ansiktshy är något uppdriven av fårsteken och vinbuteljen) tager upp sin blyertspenna och stryker under orden narraktig, pjollrig etc. och till dessa lägger den egna anmärkningen: fullkomligt sant. Nå ja, han är en man med högstämt snille och beundrar det stora och heroiska i livet och romanen, och därför är det bäst att han låter varna sig och ser sig om på annat håll.

Nå, sedan miss Sedleys blommor och presenter och kappsäckar och hattaskar hade av mr Sambo blivit ordnade i vagnen tillsammans med en mycket liten och väderbiten gammal läderkappsäck med miss Sharps kort nätt fastspikat därpå, vilken framräcktes av Sambo med ett grin och inpackades av kusken med ett motsvarande hånlöje, kom nu omsider skilsmässans stund, och det sorgliga i detta ögonblick blev betydligt förminskat genom det beundransvärda tal, som miss Pinkerton ställde till sin förra elev. Icke för att avskedstalet fick Amalia att filosofera eller att det på något sätt beväpnade henne med ett lugn, som var en följd av skäl och tröstegrunder, men det var odrägligt tråkigt, högtravande och långtrådigt, och som miss Sedley ännu i hög grad hade fruktan för sin skolförestånderska för ögonen, vågade hon icke i hennes närvaro hängiva sig åt några utgjutelser av personlig sorg. En korintkaka och en butelj vin voro framsatta [ 16 ]i salongen, liksom vid de högtidliga tillfällen, då elevernas föräldrar avlade sina besök, och sedan man njutit av dessa förfriskningar, stod det miss Sedley fritt att resa.

— Ska ni inte gå in och taga avsked av miss Pinkerton, Becky? sade miss Jemima till en ung dam, vilken ingen brydde sig om och som själv kom ned för trappan med sin hattask.

— Jag förmodar, att jag måste det, sade miss Sharp lugnt och till stor förvåning för miss Jemima, och då den senare hade knackat på dörren och erhållit tillåtelse att stiga in, trädde miss Sharp fram på ett mycket obesvärat sätt och sade på franska språket med ett fulländat uttal:

Mademoiselle, je viens vous faire mes adieus (jag kommer för att säga er farväl).

Miss Pinkerton förstod icke franska språket, hon endast handledde dem, som förstodo det, och i det hon bet ihop sina läppar och satte upp sitt vördnadsbjudande och med en romersk näsa prydda huvud, på vars topp en stor och högtidlig turban tronade, sade hon:

— Miss Sharp, jag önskar er en god morgon.

I det Hammersmiths Semiramis så talade, vinkade hon med ena handen, både till ett avskedstecken och för att giva miss Sharp tillfälle att trycka ett av fingren, som för detta ändamål var utsträckt.

Miss Sharp lade emellertid blott och bart sina händer över varandra med ett mycket kallt leende och en dito bugning samt vägrade att mottaga den henne erbjudna äran, varvid Semiramis satte sin turban i vädret mera förtrytsamt än någonsin. Det var i själva verket en liten strid mellan den unga damen och den gamla, och den senare drog det kortare strået.

— Gud välsigne er, mitt barn! sade hon, i det hon omfamnade Amalia och under tiden blängde bistert över flickans axel på miss Sharp.

— Kom med, Becky! sade miss Jemima, i det hon i stor förskräckelse drog den unga flickan med sig ut, och salongsdörren tillslöts efter dem för alltid.

Nu kommo bråket och avskedet där nere. Ord äro ur [ 17 ]stånd att beskriva det. Alla tjänarna voro ute i förstugan — alla de kära väninnorna — alla de unga damerna — och även dansmästaren, som alldeles nyss hade anlänt; och där var ett sådant trängande och omfamnande och kyssande och gråtande (tillika med miss Swartz', den privilegierade elevens, snyftningar inne i hennes rum), som ingen penna kan avmåla och som det ömma hjärtat gärna skulle vilja förbigå. Äntligen voro omfamningarna överståndna, och de skildes åt — det vill säga, miss Sedley skildes från sina vänner. Miss Sharp hade några minuter förut helt blygsamt stigit upp i vagnen. Ingen grät över, att hon reste.

Sambo med hjulbenen slog igen vagnsdörren efter sin unga gråtande härskarinna och hoppade därefter upp bakpå vagnen.

— Vänta! ropade miss Jemima, i det hon kom springande till porten med ett paket. Det är några smörgåsar, min söta vän, sade hon till Amalia. Ni kunna bli hungriga, ska ni veta; och Becky, Becky Sharp, här är en bok åt er, som min syster — det vill säga, jag — Johnsons diktionär, ni vet; ni får inte lämna oss utan den. Farväl! Kör på, kusk! Gud välsigne er!

Och den goda varelsen gick tillbaka in i trädgården, överväldigad av rörelse.

Men se! Just som vagnen for av, stack miss Sharp sitt bleka ansikte ut genom fönstret och rentav kastade boken tillbaka in i trädgården.

Detta var nära att få Jemima att svimma av förskräckelse.

— Nej, jag har väl då aldrig… sade hon, vilken djärv… Hennes sinnesrörelse hindrade henne från att fullborda meningen.

Vagnen rullade bort, de stora portarna voro stängda, och klockan ringde till danslektionen. Världen ligger framför de båda unga damerna — farväl med Chiswick Mall!

  1. Inom engelska familjer, där det finnes flera systrar, kallas den äldsta systern vid sitt tillnamn, medan de yngre kallas vid förnamnet. Ö. a.
  2. Ett instrument, som användes för att få ut bröstet och åstadkomma en mera rak hållning. Ö. a.