Världsmarknaden/Kap 02

←  Kapitel 1

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman I vilket miss Sharp och miss Sedley bereda sig på att öppna fälttåget

Kapitel 3  →

ANDRA KAPITLET.
I vilket miss Sharp och miss Sedley bereda sig på att öppna fälttåget.

Då miss Sharp hade utfört den i det föregående kapitlet omnämnda hjältemodiga handlingen och sett diktionären flyga över den stenlagda vägen i den lilla trädgården och slutligen falla ned vid den förbluffade miss Jemimas fötter, antog den unga damens ansikte, som hittills hade burit ett nästan svartgult uttryck av hat, en leende min, som knappast var mera intagande, och sjönk därefter tillbaka i vagnen i en behaglig sinnesstämning, i det hon sade:

— Så där mycket ger jag för diktionären, och Gud vare lovad, att jag är borta från Chiswick!

Miss Sedley blev nästan lika förskräckt över denna handling av trots som miss Jemima hade blivit, ty man skall besinna, att det endast var en minut sedan hon hade lämnat skolan, och sex års intryck utplånas icke på en så kort tidrymd; ja, hos somliga personer sitter denna bävan och förskräckelse från ungdomen kvar i hela deras liv. Jag känner till exempel en gammal herre om sextioåtta år, som sade till mig en morgon vid frukosten med en mycket uppskakad min: — Jag drömde i natt, att jag fick stryk av doktor Raine. Fantasien hade på denna kväll fört honom femtiofem år tillbaka. Doktor Raine och hans rotting voro lika förfärliga för honom då vid sextioåtta år, som de hade varit vid tretton. Om doktorn hade i kroppslig gestalt visat sig med ett stort björkris för sextioåttaåringen och sagt till honom med en skräckinjagande stämma: Pojke, knäpp ned by…! Nå ja, som sagt, miss Sedley var i högsta grad förskräckt över denna handling av insubordination.

— Hur kunde du göra så, Rebecka? sade hon slutligen efter ett ögonblicks tystnad.

— Kanske du tror, att miss Pinkerton ska komma ut och befalla mig tillbaka i skamvrån? sade Rebecka skrattande.

— Nej, men…

— Jag hatar hela huset, fortfor miss Sharp i högsta grad förbittrad. Jag hoppas, att mina ögon aldrig skola återse det. Jag önskar sannerligen, att det låge på botten av Themsen, och om miss Pinkerton vore där med, skulle jag minsann inte hjälpa upp henne. Ack, vad det skulle glädja mig att se henne flyta i vattnet där borta, med turban och alltsammans, med håret strömmande efter sig och med näsan lik näbben på en båtsnipa!

— Tyst! ropade miss Sedley.

— Å, tror du, att den svarta betjänten skall skvallra? utbrast miss Rebecka skrattande. Han må gärna gå tillbaka och tala om för miss Pinkerton, att jag hatar henne av allt mitt hjärta; ja jag önskar sannerligen, att han ville göra det, och jag önskar även, att jag hade tillfälle att bevisa det i handling. Under två år har jag endast lidit skymf och förolämpningar från hennes sida. Jag har varit sämre behandlad än någon piga i köket. Jag har aldrig hört ett vänligt eller gott ord, utom från dig. Jag har måst hålla uppsikt över de små flickorna i nedre klassen och tala franska med de unga damerna, till dess jag blev alldeles utledsen vid mitt modersmål. Men att tala franska med miss Pinkerton var bra lustigt, inte sant. Hon kan inte ett enda ord franska och var för stolt för att bekänna det. Jag tror, att det var detta som förmådde henne att göra sig av med mig, och därför tackar jag himlen för franskan. Vive la France, Vive l'Empereur! Vive Bonaparte!

— Å, fy skäms, Rebecka! utbrast miss Sedley, ty detta var den största hädelse Rebecka hittills hade yttrat, och att vid den tiden säga: "Länge leve Bonaparte"! var ungefär detsamma som att säga: "Länge leve Satan"! Hur kan du, hur vågar du hysa sådana syndiga, hämndfulla tankar?

— Om hämnden är syndig, så är den likväl naturlig, svarade miss Rebecka. Jag är inte någon ängel.

Och för att säga sanningen, så var hon det verkligen icke heller.

Man torde nämligen anmärka, att ehuru miss Rebecka Sharp under loppet av detta samtal (som ägde rum medan vagnen långsamt rullade längsefter flodsidan) två gånger hade haft tillfälle att tacka himmelen, hade hon för det första gjort det för det denna befriade henne från en person, vilken hon hatade, och för det andra för det den satte henne i stånd att bringa sina fiender i en viss bestörtning och förvirring, av vilka intetdera utgör något särdeles älskvärt motiv till tacksamhet mot försynen eller är sådant, som personer av ett milt och försonligt sinnelag skulle vilja begagna sig av. Miss Rebecka var således alls icke mild och försonlig. Hela världen behandlade henne illa, sade denna unga människohatare (eller rättare kvinnohatare, ty av den manliga världen kan hon icke sägas ännu ha haft mer än en högst ringa erfarenhet), och vi kunna vara så tämligen förvissade om att de personer av ettdera könet, som hela världen behandlar illa, fullkomligt förtjäna den behandling de röna. Världen är en spegel och återgiver åt varje människa avspeglingen av hennes eget anlete. Rynka pannan åt henne, och hon skall i sin tur se surt och bistert på dig, skratta åt henne, och hon skall befinnas vara ett glatt och trevligt sällskap, och sedan må de unga själva göra sitt val. Säkert är, att om alla människor försummade miss Sharp, visste man icke heller, att hon någonsin hade gjort en god gärning till en annans nytta, och icke kunde man gärna vänta, att tjugufyra unga damer samt och synnerligen skulle vara lika älskvärda som hjältinnan i denna berättelse, miss Sedley (vilken vi utvalt just precis av den anledning, att hon är den mest godhjärtade av dem alla, ty vad i all världen skulle väl annars kunnat ha hindrat oss att sätta miss Swartz eller miss Crump eller miss Hopkins såsom hjältinna i hennes ställe?) — icke heller, säger jag, kunde man gärna vänta, att var enda en skulle ha samma ödmjuka och milda lynne som miss Amalia Sedley, begagna varje tillfälle att besegra Rebeckas hårdhjärtenhet och dåliga lynne och genom tusende vänliga ord och tjänster åtminstone för tillfället slå hennes människofientlighet på flykten.

Miss Sharps fader var artist och hade i denna egenskap givit lektioner i teckning i miss Pinkertons skola. Han var en person med gott huvud, en trevlig sällskapskarl, en vårdslös arbetare samt hade en stor fallenhet för att sätta sig i skuld jämte en viss förkärlek för kroglivet. Då han var drucken, brukade han slå sin hustru och sin dotter, och den följande morgonen plägade han, då huvudvärken ansatte honom, fara ut mot världen för att den förbisåg hans snille samt med ganska mycken fyndighet och stundom på fullgoda skäl smäda de narrarna, hans medbröder i yrket. Som det var med yttersta svårighet han kunde livnära sig själv och stod i skuld hos alla möjliga människor på en mils omkrets kring Soho, där han bodde, beslöt han att förbättra sina omständigheter genom att gifta sig med en ung kvinna av fransk härkomst, som var operadansös till yrket. Miss Sharp häntydde aldrig på sin mors låga stånd, men plägade längre fram uppgiva, att Entrechat's vore en ädel familj i Gascogne, och var mycket stolt över att härstamma från den. Ganska anmärkningsvärt är det även, att ju mera denna unga dam skred framåt i livet, desto mera tillväxte hennes förfäder i glans och rang.

Rebeckas mor hade någonstädes åtnjutit någon uppfostran, och hennes dotter talade det franska språket rent och med äkta parisiskt uttal. Detta var vid denna tid en högst ovanlig talang och ledde till hennes anställning hos den renläriga miss Pinkerton, ty då hennes mor hade avlidit och som hennes far icke ansåg det troligt, att han skulle kunna hämta sig efter sitt tredje anfall av delirium, skrev han ett manligt och rörande brev till miss Pinkerton, i vilket han rekommenderade det fader- och moderlösa barnet till hennes beskydd, och därefter nedsteg han i graven, sedan två exekutionsbetjänter hade tvistat med varandra över hans lik. Rebecka var sjutton år, då hon kom till Chiswick och antogs såsom elev på det villkor, att hon, såsom vi redan sett, skulle tala franska med eleverna, varemot hon skulle få fri kost och några guinéers lön om året samt rättighet att upphämta några smulor kunskap från de lärare, som meddelade undervisning i skolan.

Hon var liten och spenslig till sin gestalt, hade blek hy och guldrött hår och gick vanligen med ögonen nedslagna, men då de sågo upp, voro de mycket stora, egendomliga och tilldragande, så tilldragande, att hans ärevördighet mr Crisp, som nyligen hade kommit från Oxford och var adjunkt hos kyrkoherden i Chiswick, hans ärevördighet mr Flowerdew, förälskade sig i miss Sharp, sedan han hade blivit dödligt sårad i hjärtat av en blick från hennes ögon, vilken avsköts tvärsöver golvet i Chiswickkyrkan, från skolbänken bort till predikstolen. Denne bedårade unge man brukade stundom dricka te hos miss Pinkerton, för vilken han hade blivit presenterad av sin mamma, och föreslog verkligen någonting liknande giftermål i ett uppfångat brev, som den enögda bakelsemadammen hade fått i uppdrag att överlämna. Mrs Crisp efterskickades från Buxton och förde helt tvärt bort sin kärälsklige son, men blotta tanken på en sådan hök i Chiswickduvslaget framkallade en häftig sinnesrörelse i miss Pinkertons bröst, och hon skulle ha avlägsnat miss Sharp, om hon icke hade varit bunden vid henne medelst ett kontrakt. Icke heller ville hon någonsin riktigt tro den unga damens försäkringar, att hon aldrig hade växlat ett enda ord med mr Crisp, undantagandes under hennes egna ögon, då hon hade träffat honom vid tebordet.

Vid sidan av åtskilliga långa och starkt byggda unga damer i pensionen såg Rebecka Sharp ut som ett barn, men hon hade den olyckliga brådmognad, som fattigdomen alstrar. Mången björn hade hon talat med och avlägsnat från faderns dörr; mången krämare hade hon smekt och smickrat till gott lynne och till att bevilja kredit på ännu ett mål. Hon satt vanligen hos sin far, som var mycket stolt över hennes goda huvud, och hörde många av hans vilda stallbröders tal, vilket ofta var föga passande för en flickas öron, men hon hade aldrig varit flicka, sade hon, utan hon hade varit kvinna sedan hon var åtta år gammal. Ack, varför släppte miss Pinkerton en sådan farlig fågel in i sin bur?

Saken var den, att den gamla damen trodde Rebecka vara den mildaste varelse i världen, så utmärkt plägade Rebecka vid de tillfällen, då hennes far förde henne med sig till Chiswick, spela naiv och okonstlad. Hon trodde henne vara ett blygsamt och oskyldigt litet barn, och endast ett år före den uppgörelse, enligt vilken Rebecka hade kommit i hennes hus, hade miss Pinkerton majestätiskt och med ett litet tal förärat henne en docka, vilken i förbigående sagt var miss Swindles egendom, på vilken man hade lagt beslag, då man kom på denna unga dam med att i smyg leka med den under lektionstimmarna. Hur skrattade icke fadern och dottern, då de vandrade hem tillsammans efter soarén (det var vid ett av de tillfällen, då de offentliga föredragen hållas, varvid samtliga lärarna voro inbjudna), och hur miss Pinkerton skulle ha rasat, om hon hade sett den karikatyr av hennes själv, som den lilla skådespelerskan Rebecka förstod att göra av sin docka! Hon brukade hålla långa dialoger med densamma; den utgjorde en verklig fröjd för Newman Street, Gerhard Street och artisternas kvarter, och då de unga målarna kommo för att dricka sin toddy hos sin lättjefulle, utsvävande, kvicke och jovialiske äldre kamrat, brukade de regelbundet fråga Rebecka, om miss Pinkerton var hemma; hon var lika väl känd av dem, stackars människa, som mr Lawrence eller presidenten West. En gång hade Rebecka den äran att få tillbringa några få dagar i Chiswick, varefter hon förde Jemima hem med sig och gjorde en annan docka, föreställande miss Jemima, ty ehuru denna hederliga varelse hade givit henne sylt och namnam nog åt tre barn jämte en gåva av sju shillings vid avskedet, var dock flickans sinne för det löjliga starkare än hennes tacksamhet, och hon uppoffrade miss Jemima lika skoningslöst som hennes syster.

Katastrofen kom, och hon flyttade nu till Chiswick, som skulle utgöra hennes hem. Ställets stränga stelhet kvävde henne; bönerna och måltiderna, lektionerna och promenaderna, vilka voro ordnade med klosterlig regelbundenhet, nedtyngde henne, så att hon knappast kunde uthärda det, och hon tänkte med så mycken saknad tillbaka på friheten och fattigdomen i den gamla ateljén i Soho, att envar, hon själv inberäknad, trodde att hon tärdes av sorg över faderns död. Hon hade ett litet vindsrum, där pigorna hörde henne gå och snyfta och gråta om nätterna, men detta var av raseri och icke av sorg. Hon hade icke just varit van att förställa sig mycket, till dess hennes ensamhet nu lärde henne att hyckla. Hon hade aldrig förr varit i fruntimmerssällskap; hennes far var, ehuru utsvävande, en man med talang, och hans konversation var tusen gånger behagligare för henne än pratet av sådana bland hennes kön, med vilka hon nu träffade tillsammans. Den gamla skolförestånderskans högtravande fåfänga, hennes systers narraktiga godhjärtenhet, de äldre flickornas enfaldiga pladder och förtal samt guvernanternas kalla regelbundenhet plågade henne lika mycket. Den stackars flickan saknade därjämte ett milt, moderligt hjärta; eljest kunde möjligen det barnsliga pratet av de yngre flickorna, över vilka hon egentligen skulle hålla uppsikt, hava mildrat och intresserat henne, men hon levde ibland dem under två års tid, och ingen enda av dem sörjde över att hon reste sin väg. Den milda, ömhjärtade Amalia Sedley, var den enda person, vid vilken hon något så när kunde fästa sig, och vem kunde väl undgå att fästa sig vid Amalia?

De henne omgivande unga damernas lycka och större förmåner förorsakade Rebecka outsägliga styng av avundsjuka.

— Vad den där flickan kråmar sig, därför att hon är dotterdotter åt en lord! sade hon om den ena. Huru de fjäsa och krusa för den där kreolskan bara för hennes hundra tusen pund! Jag har tusen gånger mera huvud och behag än den där varelsen, trots all hennes rikedom; jag är lika väl uppfostrad som lordens dotterdotter, trots hela hennes granna stamträd, och likväl ser mig envar här över axeln; och likväl plägade herrarna, då jag var hemma hos min far, avstå från sina muntraste baler och tillställningar för att komma och tillbringa aftonen i mitt sällskap.

Hon beslöt att till vad pris som helst befria sig från det fängelse, i vilket hon befann sig, och började hu att handla på egen hand och för första gången uppgöra kombinerade planer för framtiden.

Till den ändan begagnade hon sig av de tillfällen till studier, som stället erbjöd henne, och som hon redan var hemmastadd i musik och språk, genomgick hon hastigt den lilla studiekurs, som den tiden ansågs tillräcklig för damer. I musik övade hon sig oupphörligt, och en dag, då flickorna voro ute och hon hade stannat hemma, hörde man henne spela ett stycke så väl, att Minerva helt visligen tänkte, att hon skulle kunna bespara sig utgiften till en musiklärare åt de yngre, och lät miss Sharp förstå, att hon hädanefter skulle komma att undervisa dem i musik.

Flickan vägrade emellertid, och detta för första gången och till den majestätiska skolförestånderskans stora förvåning.

— Jag är här för att tala franska med barnen, sade Rebecka helt tvärt, men inte för att lära dem musik och inspara pengar åt er. Betala mig och jag ska lära dem.

Minerva var tvungen att giva vika och kunde naturligtvis icke tåla henne alltifrån denna dag.

— I fem och trettio år, sade hon, och detta med fullt fog, har jag ännu aldrig sett någon, som vågat i mitt eget hus sätta sig upp mot min myndighet. Jag har närt en orm i min egen barm.

— Se så, tala nu inte sådana där tokerier! sade miss Sharp till den gamla damen, som var nära att svimma av bestörtning. Ni tog mig, därför att jag kunde vara er till nytta. Det är inte någon fråga om tacksamhet oss emellan. Jag hatar det här stället och önskar att lämna det. Jag ämnar inte göra mera här, än vad som jag är förbunden till.

Det var förgäves, som den gamla damen frågade henne, om hon visste att hon talade till miss Pinkerton. Rebecka skrattade henne mitt i ansiktet med ett ohyggligt sarkastiskt, demoniskt skratt, som var nära att skaffa skolförestånderskan ett hysteriskt anfall.

— Ge mig en summa pengar, sade flickan, och gör er av med mig, eller om ni hellre så vill, så kan ni skaffa mig en god plats i en adlig familj — ni kan det nog, om ni bara vill.

Och vid varje ytterligare ordväxling återkom hon ständigt till denna punkt: — Skaffa mig en plats — vi hata varandra, och jag är färdig att avlägsna mig.

Ehuru den hedervärda miss Pinkerton hade en romersk näsa och en turban och var lång som en grenadjär och ända hittills hade varit en oinskränkt härskarinna, kunde hon likväl icke i vilja eller kraft mäta sig med sin lilla lärling, och det var förgäves som hon kämpade med henne och sökte att skrämma henne. Då hon en gång tillrättavisade henne offentligen, hittade Rebecka på den förutnämnda planen att svara henne på franska, vilket bragte den gamla damen helt och hållet ur fattningen. För att kunna bibehålla sin myndighet i skolan blev det alldeles nödvändigt att avlägsna denna upprorsmakerska, detta vidunder, denna orm och denna eldbrand, och då hon nu fick höra, att sir Fox Crawleys familj behövde en guvernant, rekommenderade hon verkligen miss Sharp till denna befattning, så orm och eldbrand hon än var.

— Jag kan verkligen inte tadla miss Sharps uppförande annat än mot mig själv, sade hon, och måste medgiva, att hennes talanger inte äro av vanligt slag. Åtminstone i allt vad huvudet angår, gör hon heder åt uppföstringsmetoden i min skola.

På sådant sätt försvarade skolförestånderskan rekommendationen inför sitt samvete; kontraktet upphävdes och lärlingen var fri. Den strid, som vi här omtalat på några få rader, räckte i flera månader, och då miss Sedley, som nu var sjutton år gammal, skulle lämna skolan och hyste vänskap för miss Sharp (detta är den enda punkten i Amalias uppförande, sade Minerva, som inte varit tillfredsställande för hennes skolmästarinna), blev denna bjuden av sin vän att tillbringa en vecka eller par i hennes hem, innan hon tillträdde sin plats som guvernant i en enskild familj.

Sålunda började världen för dessa båda unga damer. För Amalia var det en alldeles ny, frisk, lysande värld, där allt stod i blom. För Rebecka var det icke en alldeles ny värld, ja, om vi måste säga sanningen rörande den där Crispaffären, så hade bakelsemadammen antytt för en annan, som meddelade det åt en tredje såsom ett alldeles obestridligt faktum, att det hade varit mera mellan mr Crisp och miss Sharp än vad som hade berättats och att det där brevet var ett svar på ett annat brev. Men vem kan väl säga, hur saken verkligen förhöll sig? Om Rebecka också icke började sin värld, så började hon den åtminstone på nytt.

Då de unga damerna uppnådde tullbommen i Kensington, hade Amalia visserligen icke glömt sina skolkamrater, men hade avtorkat sina tårar och rodnat betydligt och känt sig helt förtjust över en gardesofficer, som hade fått ögonen på henne, då han red förbi och yttrat: — På min ära, en tusan så söt flicka! Och innan vagnen kom till Russell Square, hade man talat en hel hop om kuren på hovet och om de unga damerna nyttjade puder likaväl som styvkjortlar, då de presenterades, och om hon skulle få denna ära: på lordmayorns bal visste hon att hon skulle få komma. Och då de slutligen anlände hem, steg Amalia Sedley ur vagnen vid Sambos arm, så lycklig och så vacker som någon flicka i hela den stora staden London. Både Sambo och kusken kommo överens därom, och så gjorde även fadern och modern, och så gjorde envar av husets tjänare, medan de stodo nigande och krumbuktande och leende ute i stora förstugan för att hälsa sin unga härskarinna välkommen.

Det torde knappast behöva nämnas, att hon visade Rebecka samtliga rummen och allting i var enda av sina lådor och sina böcker och sitt piano och sina klänningar och alla sina halsband och broscher och spetsar och nipper. Hon yrkade på, att Rebecka skulle taga emot det vita karneolshalsbandet och ringen med turkosen samt en vacker blommig muslinsklänning, som hon nu hade växt ur, men som skulle komma att sitta alldeles ypperligt på hennes vän, och därjämte beslöt hon i sitt hjärta att be sin mor om tillåtelse att få ge sin vän den vita kaschmirschalen. Hon kunde ju själv mycket väl umbära den, eftersom hennes bror Josef nyss hade fört med sig två sådana åt henne från Indien.

Då Rebecka fick se de två kaschmirschalarna, som Josef Sedley hade fört med sig hem åt sin syster, sade hon fullkomligt sanningsenligt, att det måste vara bra roligt att ha en bror, och väckte lätt den ömhjärtade Amalias medlidande med att hon stod ensam i världen, en fader- och moderlös flicka utan släkt eller vänner.

— Men du vet, att du ändå inte är ensam i världen, Rebecka, sade Amalia; jag ska alltid vara din vän och älska dig som en syster — ja, det lovar jag dig!

— Ja, men att ha föräldrar, såsom du har — goda, rika, ömma föräldrar, som ge en allt vad man ber om och sin kärlek till på köpet, som är mera värd än allt annat! Min stackars far kunde inte ge mig någonting och jag hade inte mer än två klänningar i hela mitt våld! Och så att ha en bror, en älskad bror! Ack, vad du måste hålla av honom!

Amalia skrattade.

— Hur! Håller du inte av honom? du, som säger, att du håller av alla människor!

— Jo, naturligtvis gör jag det — men…

— Vad för men?

— Men Josef tycks inte bry sig mycket om huruvida jag tycker om honom eller inte. Han räckte mig två fingrar att trycka, då han kom tillbaka hem efter tio års frånvaro! Han är mycket god och snäll, men talar knappast till mig, och jag tror, att han tycker bra mycket mera om sin pipa än sin… men här hejdade sig Amalia, ty varför skulle hon tala illa om sin bror? Han var mycket god emot mig, då jag var ett litet barn, tillade hon; jag var bara fem år, då han reste bort.

— Är han inte bra rik? sade Rebecka. Det påstås att alla indiska nabober skola vara ofantligt rika.

— Jag tror, att han har rätt stora inkomster.

— Och är din svägerska ett vackert och intagande fruntimmer?

— Å, bevars! Josef är ju inte gift! sade Amalia och skrattade på nytt.

Kanske hade hon redan meddelat Rebecka denna omständighet, men denna unga dam tycktes icke komma ihåg det, utan bedyrade tvärtom, att hon hade väntat att få se en hel hop brorssöner och brorsdöttrar åt Amalia. Hon var riktigt ledsen över att mr Sedley icke var gift; hon tyckte precis, att Amalia hade sagt det, och hon var så förtjust i små barn.

— Jag trodde annars, att du hade fått nog av dem i Chiswick, sade Amalia, helt förvånad över sin väns plötsliga ömhet. Miss Sharp skulle icke heller vid en mera framskriden ålder ha utsatt sig för att yttra åsikter, vilkas osanning så lätt kunnat upptäckas, men vi måste komma ihåg, att hon ännu endast är nitton år, ovan vid att bedraga, stackars varelse, och tvungen att själv skaffa sig erfarenhet. Meningen i de ovan omnämnda frågorna, om man forskade efter dem i denna fyndiga unga dams hjärta, var helt enkelt denna: Om mr Josef Sedley är rik och ogift, varföre skulle jag då inte gifta mig med honom? Jag har visserligen inte mer än fjorton dagar på mig, men det skadar i alla händelser inte att försöka. Hon beslöt också inom sig att göra det lovvärda försöket; hon fördubblade sin ömhet mot Amalia, kysste det vita karneolshalsbandet, då hon satte det på sig, och bedyrade att hon aldrig skulle göra sig av med det. Då middagsklockan ringde, gick hon ned med armen kring sin väns liv, såsom unga damer ha för vana, och då hon kom till salongsdörren, var hon så uppskakad, att hon knappast kunde hämta mod att stiga in.

— Känn på mitt hjärta, min älskling, hur det slår! sade hon till sin vän.

— Det kan jag inte märka, sade Amalia. Stig du in och var inte rädd. Pappa ska inte göra dig något illa.