Världsmarknaden/Kap 57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 22
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Av blandat innehåll
Kapitel 24  →


[ 303 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Av blandat innehåll.

En av de många orsaker till personlig stolthet, varmed gamle Osborne brukade muntra upp sig, var den omständigheten, att hans gamle medtävlare, fiende och välgörare på sina sista dagar var så djupt krossad och förödmjukad, att han måste taga emot pengar ur den mans hand, som mest av alla hade skymfat och förfördelat honom. Den av lyckan gynnade världsmannen förbannade "det gamla fattighjonet" och hjälpte honom alltemellanåt. Då han gav George pengar att lämna åt modern, lät han gossen på sitt vanliga råa sätt förstå, att Georges morfar endast var en gammal bankruttör, och att John Sedley borde tacka den man, vilken han redan var skyldig så mycket pengar, för den hjälp, som hans ädelmod nu behagade skänka honom. George bar det skrytsamma understödet till sin mor och den stackars avsigkomne gamle änklingen, vilken det nu var hennes livs bestyr att sköta och trösta. Den lille gossen var helt nedlåtande och beskyddande mot den förolyckade gamle mannen.

Måhända visade Amalia brist på "passande stolthet", då hon emottog dessa penninggåvor ur händerna på sin fars fiende. Men passande stolthet och denna stackars dam hade just aldrig haft synnerlig bekantskap med varandra. Hennes sinnesart var av naturen vek och i behov av stöd och beskydd, och en lång bana av fattigdom och förödmjukelse, av dagliga umbäranden och hårda ord, av vänliga tjänster utan återtjänst eller tacksamhet, hade varit hennes lott nästan ända ifrån det hon blev fullvuxen eller alltsedan hennes olyckliga giftermål med George Osborne. Ni, som ser dem, vilka äro bättre än ni själv, [ 304 ]varje dag ödmjukt bära sin förödmjukelse, fattiga och även föraktade för sin fattigdom, stiger ni väl någonsin ned från er lyckas höjd och tvättar fötterna på dessa stackars trötta tiggare? "Det måste finnas klasskillnad — det måste finnas både fattiga och rika", säger Crœsus, i det han smuttar på sitt fina vin — (det är rätt vackert om han ens kastar de smulor, som falla från hans bord, ned till Lasarus, som sitter under hans fönster). Ja, mycket sant, men tänk blott, hur sällsamt och ofta rentav oförklarligt det är — detta livets lotteri, som giver denne man purpur och fint linne och den andre trasor till kläder och hundar till tröstare!

Sålunda måste jag bekänna att Amalia, utan särdeles mycket knot, ja, snarare tvärtom med någonting snarlikt tacksamhet, mottog de smulor som hennes svärfar då och då lät falla, och födde sin far med dem. Ja, hon ansåg det rentav vara hennes plikt att så handla, ty det var denna unga kvinnas natur — hon var endast trettio år, och vi våga därför kalla henne ung — det var, säger jag, hennes natur att offra sig själv och kasta allt vad hon ägde för det älskade föremålets fötter. Under hur många, långa nätter hade hon icke arbetat och tröttat sina fingrar för lille George, medan han var hemma hos henne, och hur många förebråelser, umbäranden och förödmjukelser hade hon icke måst uthärda för far och mor! Och mitt i alla dessa osedda uppoffringar respekterade hon sig icke mera än världen respekterade henne, ja, jag tror till och med att hon i sitt hjärta tänkte, att hon var en ömklig liten varelse, vars lycka i livet var vida större än hon hade förtjänat. Ack, ni stackars tysta martyrer och offer, vilkas liv är en ständig tortyr, som ligga på pinbänk i edra sovrum och dagligen lägga edra huvuden på stupstocken då ni sitta vid bordet i er matsal, varje man, som ser edra smärtor eller tittar in i dessa mörka platser, där tortyren användes på er, måste beklaga er och — tacka Gud för att han har ett skägg. Jag kommer ihåg att jag för några år sedan såg, i ett fängelse för idioter och galningar, en stackars usling, djupt nedtryckt av sin [ 305 ]fångenskap och sin skröplighet, och åt vilken en i vårt sällskap gav för några ören snus i en liten strut. Denna godhet var alldeles för mycket för den stackars epileptiska varelsen — han grät av förtjusning och tacksamhet. Om någon gåve er eller mig tusen pund om året eller räddade våra liv, skulle vi icke bliva på långt när så rörda. Och på samma sätt, om ni på lämpligt maner tyranniserar en kvinna, skall ni finna att en aldrig så liten vänlighet gör ett djupt intryck på henne och lockar tårar i hennes ögon, som om hon tyckte att ni vore en ängel i godhet.

Sedan Amalia hade begravt sin mor, beslöt hon att av alla krafter söka göra sin far lycklig. Hon lappade och lagade åt honom, sjöng för honom och spelade bräde med honom, läste tidningarna för honom och tillagade hans favoriträtter, lyssnade till hans historier med oförtröttat tålamod, promenerade med honom i trädgården och språkade med honom om hans sorger och bekymmer. Gamle Sedley blev efter sin hustrus död mycket intagen i sin dotter, och Amalia fann en tröst för sina egna sorger i att göra sin plikt mot den gamle mannen.

Men bättre dagar voro i beredskap åt dem båda. Den skarpsinnige läsaren har säkerligen redan gissat, vilken den fete herre var, som i sällskap med vår gamle vän major Dobbin besökte George i skolan. Denne var en annan gammal bekantskap, som nu återvände till England just vid en tid, då hans närvaro borde bliva till stor tröst för hans släktingar därstädes.

Sedan major Dobbin hade lyckats skaffa sig permission, reste han dag och natt med en sådan skyndsamhet, att han anlände till Madras i brinnande feber. Hans tjänare förde honom till en väns hus, där han hade beslutit att stanna till sin avresa till Europa, och där låg han nu i en sådan yrsel, att man i många dagar trodde, att han icke skulle komma att resa längre än till kyrkogården. Han tänkte själv att hans sista dag var kommen och ordnade sina affärer och testamenterade det lilla han ägde åt dem, som han mest önskade gagna därmed. Han bad även att han skulle bliva begraven med den lilla [ 306 ]bruna hårkedja, som han bar om halsen och vilken han, sanningen att säga, hade fått av Amalias piga i Brüssel, då den unga änkans hår klipptes av under den feber, i vilken hon insjuknade vid underrättelsen om sin mans död.

Han hämtade sig emellertid från sin sjukdom, men fick åter recidiv och var nästan ett skelett, då han fördes ombord på ostindiefararen Ramchunder (förd av kapten Bragg), och så svag och eländig, att hans vän, som hade skött honom under hans sjukdom, profeterade, att den hederlige majoren aldrig skulle överleva resan. Men om det var havsluften eller om hoppet vaknade på nytt från den dag, då skeppet vände bogen mot hemmet, nog av, vår vän började friskna till och var nästan alldeles bra, innan de kommo till Kap, ehuru han var mager som en vinthund. — Kirk kommer den här gången att bliva lurad på majorsplatsen, min kära Josef, sade han, ty vår tjocke vän var även en passagerare ombord på Ramchunder.

Josef Sedley hade nu tillbragt tio år i Bengalen. Ständiga frukostar och middagar och öl och vin, oerhörda mödor i domstolen och den förfriskning av grogg, som han var tvungen att intaga därstädes, hade utövat sin verkan på Waterloo-Sedley. En resa till Europa förklarades nödvändig för honom — och som han hade tjänat sin fulla tid i Indien, kunde han, vilketdera han ville, resa hem och stanna där med en vacker pension eller vända tillbaka och återtaga den rang i tjänsten, till vilken hans tjänsteår och hans väldiga talanger berättigade honom. Han var åtskilligt magrare än då vi sist sågo honom, men hade vunnit i majestät och högtidlighet i sitt sätt. Han hade återtagit sina mustascher, vartill hans tjänster vid Waterloo hade berättigat honom, och gick och sprättade uppe på däck i en präktig sammetsmössa med bred guldrand samt med en hop grannlåter på sin korpulenta person. För övrigt berättade han de märkvärdigaste historier om sig själv och sina bedrifter mot Napoleon. Han var rentav stor, då han besökte kejsarens grav i Longwood, vid vilket tillfälle han, eftersom Dobbin [ 307 ]icke var närvarande, beskrev för officerarna på skeppet hela slaget vid Waterloo och snart sagt antydde, att Napoleon aldrig skulle ha kommit till Sankt Helena, om icke han, Josef Sedley, hade varit.

Han förde med sig en infödd tjänare, som var hans betjänt och pipbärare och bar den Sedleyska hjälmen i silver på sin turban och var i allmänhet mycket vänlig och nedlåtande och bjöd på det stora förråd av vin och konserver och sodavatten, som han förde med sig. Som det icke var några damer ombord och majoren gav civilisten försteget, var han den främste dignitären vid middagsbordet och behandlades av kapten Bragg med den respekt, som hans rang krävde.

Mången natt, då skeppet skar sig fram genom den rytande, svarta sjön, medan månen och stjärnorna lyste där ovan, sutto mr Sedley och majoren uppe på skansen och talade om hemmet, majoren rökande sin cigarr och civilisten smackande på sin pipa. Under dessa samtal var det verkligen underbart att höra, med vilken ihärdighet och fyndighet major Dobbin förstod att föra samtalet på Amalia och hennes lille gosse och påpeka, hur fördelaktigt det skulle vara för Josef att ha ett eget hus i London, hur hans syster med sitt fina sätt just var den rätta personen att presidera där, och hur det vore bäst att Josef skickade lille George till en god skola för att göra en karl av honom, eftersom hans mor och morföräldrar säkerligen annars skulle skämma bort honom. Majoren visste nämligen icke vilka händelser, som hade tilldragit sig inom den Sedleyska familjen, och hur döden hade tagit bort modern, medan rikedomen hade skilt George från Amalia.

Vår vän majoren hade varit ganska sjuk och svag, då han kom ombord på Ramchunder, och även närvaron av hans gamle bekante, Josef Sedley, ombord, kunde icke synnerligt liva upp honom. Men stor förändring inträffade efter ett samtal som de hade med varandra en dag, då majoren låg helt trött och slapp uppe på däck. Han talade om hur han trodde sig icke ha långt kvar och hur han [ 308 ]hade testamenterat det lilla han hade åt sin gudson och att han hoppades att mrs Osborne skulle ha honom i ett vänligt minne och bli lycklig i sitt nya gifte. Josef svarade härpå, att han alldeles icke hade hört talas om att Amalia skulle gifta sig, men att hon däremot hade skrivit att major Dobbin ämnade gifta sig och att hon hoppades att han skulle bli lycklig. Vid närmare efterseende befanns det även att Josefs brev var två månader senare än det som Dobbin hade erhållit. Från denna dag var det som major Dobbin började friskna till, och på detta sätt var det som kapten Kirk blev lurad på sin majorsplats.

Major Dobbin blev inom någon tid så livlig och kry, att han förvånade alla sina medpassagerare. Han skämtade med sjökadetterna, fäktade på käpp med matroserna, klättrade upp för vanten likt en pojke och var så glad och trevlig, att själve kapten Bragg, som till en början hade ansett majoren helt och hållet sakna ruter i kroppen, slutligen måste erkänna, att han var en rask och kunnig och duglig officer.

Men då en vindstilla uppstod när Ramchunder var på ungefär fjorton dagars avstånd från England, blev Dobbin plötsligt så otålig och vid ett så dåligt lynne, att han i hög grad förvånade dessa samma kamrater, som förut hade beundrat hans livlighet och goda lynne. Först då det åter blåste upp, blev han pigg och kry igen, och då lotsen slutligen kom ombord, var han vid en utomordentligt livad stämning.