Världsmarknaden/Kap 58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 23
Världsmarknaden
av William Thackeray
Översättare: Carl Johan Backman

Vår vän majoren
Kapitel 25  →


[ 309 ]

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Vår vän majoren.

Vår major hade gjort sig så popular ombord på Ramchunder, att då han och mr Sedley stego ned i båten, som skulle sätta dem i land, hela besättningen, med officerarna och själve den store kapten Bragg i spetsen, uppstämde tre hurrarop för major Dobbin, som rodnade förläget och böjde sitt huvud till tacksamhet. Josef, som antog att dessa hurrarop gällde honom, tog av sig sin guldkantade mössa och svängde den majestätiskt åt sina vänner, och så roddes de till stranden och landstego med mycken värdighet på kajen, varifrån de begåvo sig till kungliga Georgehotellet.

Ehuru åsynen av den präktiga oxsteken och den med äkta hembryggt engelskt öl fyllda silverkanna, som år ut och år in fägna den resandes ögon, som återkommer hem från en engelsk resa och tager in i det nämnda hotellets kafferum, bilda en så uppfriskande och frestande syn man gärna kan tänka sig, började Dobbin genast tala om posthästar för att direkt begiva sig till London. Josef ville emellertid icke höra talas om någon resa denna afton, varför majoren var tvungen att dröja kvar där över natten, och så avsände han ett brev till sin familj med underrättelse om sin ankomst och hade Josef att lova, att även han skulle skriva hem till de sina. Josef lovade detta, men höll icke sitt löfte, och han och majoren intogo nu, tillsammans med kaptenen, skeppsläkaren och ett par av passagerarna på skeppet, en ståtlig middag på värdshuset.

Då major Dobbin den följande morgonen trädde ut ur sitt rum, fint rakad och klädd, såsom hans vana var, var [ 310 ]det ännu så tidigt på morgonen, att ingen i värdshuset ännu var uppe, med undantag av borstaren, denna märkvärdiga personage i ett värdshus, som aldrig tyckes behöva någon sömn, och majoren kunde höra diverse högljudda snarkningar från de olika gästerna i rummen, medan han med knarrande steg vandrade fram genom de dunkla korridorerna. Sedan han vankat omkring en stund och ett par gånger hållit på att stupa omkull på pigornas ämbar ute i förstugorna, ställde han sina steg till mr Sedleys rum, drog undan förhängena till den stora familjebädd, i vilken Josef låg och snarkade, och ropade till honom:

— Stig upp, Sedley! Det är nu tid på att fara. Postvagnen står utanför porten om en halvtimme.

Josef frambrummade under täcket en fråga om hur mycket klockan var, och då han slutligen avtvungit den förlägne majoren en sannfärdig bekännelse om hur dags det verkligen var på morgonen, for han ut i en hel skur av otidigheter, bad majoren draga så långt vägen räckte, förklarade att han icke ville resa tillsammans med honom och att det var i högsta grad oanständigt att på ett sådant sätt komma och störa en person i hans sömn, varpå den snäste majoren måste avlägsna sig och låta Josef återtaga sin ljuva vila.

Vagnen kom om en liten stund därefter körande fram till porten, och majoren ville icke vänta längre, utan satte sig upp och for i väg. — Om han hade varit en engelsk adelsman ute på en lusttur för att se sig omkring eller en tidningskurir, skulle han icke kunnat resa hastigare. Postiljonerna undrade över de stora drickspengar han utdelade åt dem för att de skulle köra fort, och den ena milstolpen efter den andra flög i ilande fart förbi vagnen, och det vackra engelska landskapet utbredde sig i leende skönhet för hans ögon, utan att majoren tycktes giva akt på någonting — till den grad var han ivrig att få komma hem till sina föräldrar.

Slutligen anlände han till London och tog troget in på sitt gamla ställe — Slaughters kaffehus. Långa år hade [ 311 ]förflutit sedan han såg det sist och sedan han och George såsom unga män hade festat och rumlat därstädes. Han hade nu blivit en äldre, stadgad man med gråsprängt hår, och mången känsla i hans bröst hade svalnat och grånat under denna tid. Men där stod emellertid samme gamle kypare i porten, klädd i samma flottiga, svarta dräkt, med samma isterhaka och pussiga utseende, med samma stora knippa berlocker dinglande på magen, skramlande med slantarna i fickan som vanligt och mottagande majoren, som om han hade varit borta på en vecka eller så bortåt. Och så förde denne trogne tjänare, som kände igen varenda officer, som vistats i huset, och för vilken tio år voro såsom en dag, Dobbin upp i hans gamla rum, där majoren fann den stora sängen och den smutsiga mattan (kanske en smula mera smutsig än förut) och alla de gamla svarta stolarna med sina urblekta överdrag i precis samma skick, som han erinrade sig dem från sin ungdom.

Sedan kyparen hade avlägsnat sig, tog major Dobbin på sig den finaste civila dräkt han ägde, såg sig därefter i den dystra lilla toalettspegeln och skrattade åt det brungula ansikte och det gråa hår, som där trädde honom till mötes — och därmed gick han ut och ställde sina steg direkt till Brompton.

Hans hjärta klappade häftigt då han slutligen kom fram till den gata där Amalia bodde, och då han stod utanför porten till hennes hus, kunde han nästan höra hur det slog. Fönstret till det rum, där hon brukade vistas, stod öppet, men ingen syntes till där inne. — Vad i herrans namn har hänt henne? tänkte majoren, men kanske att hon flyttat! tillade han för sig själv. Men så tyckte han sig känna igen pianot med porträttet över, alldeles, som i forna dagar, och så blev han ännu mera förbryllad. Mr Clapps mässingsplåt satt emellertid ännu kvar på porten, och major Dobbin tog mod till sig och knackade på.

En rask flicka om sexton år, med klara ögon och rosenröda kinder, kom ut och öppnade porten och kastade en undrande blick på majoren, som stod där blek som ett lik [ 312 ]och knappast kunde framstamma orden: — Bor mrs Osborne här?

Hon betraktade honom uppmärksamt och utbrast därefter: — Nå, kors i alla dar, det är ju major Dobbin! Känner ni inte igen Mary?

Vid dessa ord slog majoren sina armar kring den unga flickan och kysste henne, och vid hennes skratt och skrik kommo hennes pappa och mamma ut och fingo till sin överraskning se sin dotter i famnen på en lång karl i blå syrtut och vita byxor.

— Jag är en gammal vän, sade majoren med en viss förlägenhet. Kommer ni inte ihåg mig, mrs Clapp, och de där goda tekakorna ni plägade baka? Känner ni inte igen mig, mr Clapp? Jag är Georges gudfar och har just nu kommit tillbaka från Indien.

En hel hop handskakningar följde nu, varefter värden och värdinnan förde den hederlige majoren in i den Sedleyska familjens sal, där de underrättade honom om de närmare omständigheterna i Amalias historia, vilka han icke kände till — framför allt om mrs Sedleys död och om lille Georges flyttning hem till farfadern och hurudant moderns liv från detta ögonblick hade varit. Majoren ämnade ett par gånger fråga hur det var med hennes tillämnade giftermål, men kunde icke komma fram därmed. Slutligen fick han veta att mrs Osborne hade gått ut och promenerat med sin pappa i Kensington Garden, dit hon alltid på vackra eftermiddagar gick med den gamle herrn.

Majoren förklarade nu, att han hade mycket bråttom och gärna skulle vilja träffa mrs Osborne, varför han frågade om icke miss Mary ville följa med och visa honom vägen.

Miss Mary blev helt förtjust över detta förslag och sade att hon kände vägen och visste på vilken bänk de brukade sitta. Och så ilade hon upp till sitt rum och kom strax därefter ned i sin bästa hatt och utstyrd i sin mammas gula schal och stora stenkolsbrosch, vilka hon [ 313 ]hade lånat för att därigenom bliva en mera värdig följeslagare åt majoren.

Denne bjöd nu armen åt den unga damen, och så begåvo de sig helt muntert i väg. Majoren var rätt glad över att ha en vän till hands vid det möte, som han till en viss grad fruktade, och gjorde sin unga följeslagerska tusende frågor rörande Amalia, vilka Mary besvarade så gott hon kunde.

Mittunder deras promenad tilldrog sig någonting i sig självt obetydligt, men dock rikt på synnerlig glädje för major Dobbin. En blek ung man med klena polisonger och en styv vit halsduk kom gående framåt gatan med ok och ämbar — det vill med andra ord säga med en dam under vardera armen. Den ena av dessa var en lång kvinnsperson med ett befallande utseende och med anletsdrag som starkt liknade den herres, vid vars sida hon gick, och den andra var en liten rulta med ett mörkt ansikte, utstyrd i en vacker ny hatt med vita band samt i en svart pelis och med ett stort guldur mitt på magen. Herrn, som sålunda var fastokad vid de båda damerna, bar vidare en parasoll, en schal och en korg, så att hans armar voro helt och hållet upptagna, vadan han naturligtvis icke kunde taga av sig hatten till besvarande av den nigning, varmed miss Mary Clapp hälsade honom.

Han böjde därför helt ödmjukt sitt huvud till svar på hennes hälsning, vilken de båda damerna besvarade på ett nedlåtande sätt och med en sträng blick på den individ i blå syrtut och vita byxor, som följde med henne.

På majorens fråga, vilka de där personerna voro, förklarade Mary att det var kyrkoherden i församlingen, mr Binney, med hustru och syster, att mr Binney icke hade varit gift mer än en månad, att mrs Binney förut hette miss Gritt och var dotter till en kryddkrämare och hade fört med sig femtusen pund i boet samt att hon och miss Binney, som hade varit mycket ivrig för att brodern skulle göra detta parti, redan grälade med varandra.

Majoren stod och tittade med öppen mun efter de bortgående, medan Mary berättade deras historia, men [ 314 ]han hörde icke längre än till dess hon kom till den ärevördige herrns giftermål, då hans huvud började svindla av glädje. Efter detta möte skyndade majoren med ännu längre och snabbare steg bort mot målet för sin vändring och trädde kort därefter med häftigt klappande hjärta in genom den gamla lilla portalen i muren kring Kensington Garden.

— Se där sitta de! sade Mary och kände i detsamma hur majoren häftigt ryckte till — och från detta ögonblick anade hon alltsammans och förstod hela saken lika väl som om hon hade läst den i en av sina älsklingsromaner.

— Skulle ni inte vilja gå och tala om för henne? sade majoren, varpå Mary sprang bort, med den gula schalen fladdrande efter sig.

Gamle Sedley satt på en bänk, med näsduken över knäna och berättade som vanligt någon gammal historia från forna tider, till vilken Amalia med ett milt leende hade lyssnat mången gång förut. Då hon nu såg Mary komma springande, reste hon sig häftigt upp från bänken. Hennes första tanke var att någonting hade hänt George, men åsynen av budbärerskans glada och ivriga ansikte skingrade genast denna fruktan.

— Nyheter! Glada nyheter! ropade Mary. Han är här! Han är här!

— Vem är det som är här? sade Amalia, ännu alltjämt tänkande på sin son.

— Se dit! svarade miss Clapp och vände sig om och pekade med handen, och då Amalia nu såg bort åt detta håll, såg hon Dobbins magra gestalt och långa skugga komma vandrande över gräset. Amalia ryckte nu häftigt till i sin tur, rodnade och brast naturligtvis i tårar.

Han såg på henne — o, hur ömt! — då hon kom skyndande fram mot honom med framsträckta händer, färdig att giva honom dem. Hon var icke förändrad. Hon var kanske litet blek och hennes gestalt litet mera satt än förut, men hennes ögon voro desamma goda, trofasta ögonen. Hon räckte honom båda händerna, då hon rod[ 315 ]nade och leende såg genom sina tårar upp i hans hederliga ansikte. Han fattade dessa båda små händer och höll dem slutna mellan sina. Han kunde för ögonblicket icke yttra ett ord. Varför slöt han henne icke i sina armar och svor att han aldrig mer skulle lämna henne? Hon skulle säkert ha givit vika och skulle icke kunnat motstå honom.

— Jag — jag har en annan persons ankomst att meddela, sade han efter en stunds tystnad.

— Mrs Dobbin? sade Amalia och tog ett steg tillbaka. Varför talade han icke?

— Nej, sade han och släppte hennes händer. Vem har väl kunnat berätta er en sådan osanning? Jag menar er bror Josef, som följt med samma fartyg som jag och som nu kommer hem för att göra er alla lyckliga.

— Pappa! pappa! ropade Amalia. Här äro glada nyheter! Josef har kommit hem för att taga vård om dig! — Här är major Dobbin.

Mr Sedley reste sig hastigt upp, darrade häftigt och sökte samla sina tankar. Därefter steg han fram och gjorde en gammalmodig bugning för majoren och frågade hur det stod till med hans hedervärde far sir William, som för en kort tid sedan hade gjort honom den äran att besöka honom och som han nu i sin tur ämnade besöka. Sir William hade icke besökt den gamle herrn senare än för åtta år sedan — och det var detta besök som han nu tänkte på att besvara.

— Han är mycket klen och svag både till kropp och själ, viskade Amalia, då Dobbin trädde fram och hjärtligt skakade hand med den gamle mannen.

Ehuru majoren, efter vad han förut hade sagt, hade så fasligt bråttom, samtyckte han dock på mr Sedleys bjudning att följa med dem hem och dricka te. Amalia lade sin arm under sin unga väns med gula schalen och gick förut med henne, så att mr Sedley föll på Dobbins lott. Medan den gamle mannen talade om sig själv och sina olyckor, höll majoren ständigt sina ögon fästa på gestalten framför honom — denna kära lilla gestalt, som [ 316 ]alltid bodde i hans tankar och om vilken han ständigt drömde, vare sig sovande eller vakande.

Amalia var hela aftonen mycket glad och leende och verksam och utförde sina plikter som värdinna på det mest intagande sätt — åtminstone tyckte Dobbin så. Hans ögon följde henne överallt, och han tänkte med längtan på vilken söt och älskvärd maka och husmoder hon skulle kunna bliva, och var så lycklig och förtjust att han drack den ena koppen te efter den andra, som Amalia bjöd och slog i åt honom, utan att ana att hans middag väntade på honom hos Slaughters.

Det första som mrs Osborne visade majoren var lille Georges miniatyrporträtt, efter vilket hon skyndade upp till sig genast som de kommo hem. Det var visserligen icke på långt när så vackert som gossen själv — men var det icke bra snällt av honom att tänka på att giva det åt sin mor? Men medan mr Sedley var vaken talade hon icke mycket om George, emedan den gamle mannen icke fann det behagligt att höra talas om mr Osborne och Russell Square och blev misslynt så ofta någon anspelning gjordes på dessa.

Dobbin berättade honom allt som hänt ombord på fartyget och överdrev måhända något litet Josefs välvilliga stämning mot fadern och hans beslut att göra livet bekvämt och behagligt för honom på hans gamla dagar samt gick till och med så långt, att han berättade gamle Sedley att det huvudsakligen var längtan efter att träffa fadern som hade fört Josef tillbaka till Europa.

Vid sin vanliga timme började mr Sedley slumra i sin länstol, och Amalia begagnade nu genast tillfället till att uttala allt vad som låg henne på hjärtat — vilket naturligtvis nästan alltsammans rörde unge George. Hon talade icke om sina egna sorger, då hon måste skilja sig ifrån honom, men däremot allt möjligt rörande honom och hans dygder och talanger och utsikter. Hon beskrev hans änglalika skönhet och omtalade hundratals bevis på hans ädelmod och storsinthet från den tid, då han ännu bodde hos henne, hur en kunglig hertiginna hade stannat [ 317 ]och beundrat honom i Kensington Gardens, hur präktigt han nu hade det, hur lätt han hade för allting samt vilken förskräckligt lärd person hans lärare, doktor Veal, var.

— Han vet allting, sade Amalia, och så har han de allra intressantaste soaréer. Ni, som själv är så lärd och har läst så mycket och har ett så gott huvud — skaka inte på huvudet och sök inte att säga nej, han sade alltid att ni hade det — ska bli förtjust i mr Veals soaréer. Han säger att det inte är någon plats inom domarkåren eller senaten, som inte George kan ha förhoppning om att en dag kunna intaga. Se här skall ni få se, och därmed gick hon bort till pianolådan och tog fram ett tema, som George hade skrivit. Detta utmärkta snilleverk, som ännu är i Amalias ägo, hade följande lydelse:

"Om själviskhet. — Av alla laster, som förnedra den mänskliga karaktären, är själviskhet den mest förhatliga och föraktliga. En överdriven kärlek till ens själv leder till de mest oerhörda brott och åstadkommer stora olyckor både inom Stater och Familjer. Liksom en självisk man ofta bringar sin familj i fattigdom och olycka, så ruinerar även en självisk konung sitt folk och störtar ofta sitt land 1 krig.

Exempel härpå äro: Achilles' själviskhet, om vilken skalden Homer säger, att den förorsakade grekerna tusende lidanden — samt den nu avlidne Napoleon Bonapartes själviskhet, som framkallade otaliga krig i Europa och gjorde att han själv avled på en eländig ö — S:t Helena i Atlantiska oceanen.

Vi se av dessa exempel att vi icke böra rådfråga vårt eget intresse och vår ärelystnad, utan vi böra fästa avseende vid andras intressen lika väl som vid våra egna.

George S. Osborne.

Athene House, 27 april 1827."

— Tänk bara vilken vacker handstil han har och att han vid så unga år citerar en grekisk författare! sade den förtjusta modern. Ack, William, tillade hon och räckte majoren handen, vilken skatt himlen givit mig i den [ 318 ]gossen! Han är mitt livs tröst och en avbild av — av honom som är borta!

— Kan jag väl vara ond på henne för att hon är honom trogen? tänkte William. Bör jag väl vara svartsjuk på min vän i graven och känna mig sårad av att ett hjärta sådant som Amalias inte kan älska mer än en gång i livet? Ack, George, du kände ändå bra litet vilken skatt du ägde! Denna tanke genomfor hans huvud, medan han höll Amalias hand i sin och hon satt med näsduken för sina ögon.

— Ack, min vän, sade hon och tryckte den hand som höll hennes, hur god ni alltid varit emot mig! Men pappa börjar att röra sig. Ni går väl och besöker George i morgon?

— Inte i morgon, sade Dobbin. Jag har litet att uträtta.

Han ville icke nämna att han ännu icke hade varit och besökt sina föräldrar och sin kära syster Anna. Och så tog han farväl, sedan han förut lämnat sin adress, så att Josef vid sin ankomst skulle få veta var han bodde. Och sålunda var den första dagen överstånden, och han hade sett henne.