Vår vän Anne/Kapitel 06

←  Skolmamsellens första dag

Vår vän Anne av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen På besök hos familjerna

Pliktens väg  →

VI.
På besök hos familjerna.

Det är en septemberdag på Prins Edvards ö. En frisk vind kommer blåsande över sandkullarna vid havsstranden; en lång röd väg slingrar sig över fält och skogsmark, än böjande sig kring en dunge av täta granar, än kantande en grupp av unga lönnar med en undervegetation av yviga, plymliknande ormbunkar, än dykande ned i en dalsänka, där en bäck forsar fram ur skogen och åter försvinner i dess gömslen, än gassande sig ute i det granna solskenet mellan häckar av gullris och rökblå astrar. Luften genljuder av pipet från tusen sinom tusen syrsor, höstens små muntra musikanter. En fet brun ponny skumpar fram längs vägen. Bakom honom sitta två flickor, fulla av den översvallande fröjd, som ungdom och livslust skänka.

O, detta är en dag, som blivit kvar från paradisets dagar, tycker du inte, Diana? — Och Anne suckade av bara lycksalighet. — Det är som om det bodde någon trollkraft i luften … Se på purpurn i dalklyftan därborta, Diana! Och känn doften från de fällda furorna! Den kommer från den lilla soliga dälden, där herr Eben Wright har yxat gärdsgårdsstörar. Det är en ljuvlighet att leva en sådan dag som denna, men att lukta kåda och barr — det är själva himmelriket … Den doften måtte väl finnas i himlen, den är ju barrträdens själ …

— Kära du, inte ha träden några själar, sade den prosaiska Diana. — Men barrdoft är verkligen härlig att andas in. Jag ska ta och göra mig en lärftskudde och sy ett grönt mönster utanpå och stoppa den full med barr. Du kan gärna göra dig en också, Anne.

— Ja, det tror jag att jag ska — den ska jag använda, om jag någon gång tar mig en liten middagslur. Då kommer jag nog att drömma, att jag är en skogsnymf … Men i denna stund är jag rätt så belåten med att vara Anne Shirley, Avonleas skolmamsell, och åka fram på den här landsvägen en härlig dag som denna.

— Ja, dagen är ljuvlig, men det är just inte något ljuvligt ärende vi äro ute i, suckade Diana. — Hur i all världen kunde det falla dig in att erbjuda dig att »bearbeta» den här vägen, Anne? Här bo nästan alla de vresigaste och oginaste människor i Avonlea, och de komma väl att behandla oss som närgångna tiggare. Detta är den värsta vägen av alla.

— Det är just därför jag har valt den. Gilbert och Fred skulle naturligtvis ha tagit den här vägen, om vi hade bett dem. Men ser du, Diana, jag känner mig ansvarig för A. S. F., efter som det var jag, som hittade på den från början, och därför tycker jag, att jag bör åtaga mig det obehagligaste görat. Du ska slippa att säga ett enda ord hos brumbjörnarna och rivjärnen — jag ska sköta om allt pratet — det är jag som klippt och skuren till, skulle nog fru Lynde säga … Ännu så länge så vet hon inte, om hon ska gilla vår förening eller inte, men går den bra, så kommer hon nog att säga, att den där iden har hon hela tiden funnit riktigt förståndig …

Ty Avonleas Samhällsförbättrande förening var nu ett fullbordat faktum. Gilbert Blythe var ordförande, Fred Wright vice ordförande, Anne Shirley sekreterare och Diana Barry skattmästare. »Förbättrarna», som de kallades för korthetens skull, skulle sammanträda var fjortonde dag i någon av medlemmarnas hem. Man utgick ifrån, att de vid denna sena årstid knappast hade utsikt att genomdriva många förbättringar, men de ämnade uppgöra nästa sommars fälttåg, samla och dryfta idéer, läsa och själva skriva uppsatser och, som Anne redan sagt, uppfostra och lyfta den allmänna uppfattningen.

Det förspordes naturligtvis någon smula ogillande och — vilket berörde »förbättrarna» vida kännbarare — rätt mycket skämt och skoj med den nya föreningen. Herr Elizah Wright påstod, att ett vida lämpligare namn vore Kurtisklubben. Fru Hiram Sloane bedyrade, att hon hade hört, att förbättrarna ämnade gräva upp alla dikesrenar och plantera nejlikor och lövkojor så långt vägen räckte … Herr Levi Boulter upplyste sina grannar om att förbättrarna ämnade anmoda varenda Avonleabo att riva sitt hus och bygga upp det igen efter ritningar, som föreningen prövat och godkänt. Herr James Spencer lät hälsa och säga, att han önskade de skulle vara snälla och jämna ut kyrkbacken, som var påkostande för hans gamla ben. Eben Wright förtrodde Anne, att förbättrarna borde försöka förmå gamle Josiah Sloane att putsa sitt skägg och i allmänhet hålla det litet snyggare.

Herr Lawrence Bell sade, att han fick väl vitmena sina ladugårdsbyggnader, om det inte ginge för mindre, men han ämnade inte hänga upp vita gardiner i kostallets fönster. Herr Spencer frågade Clifton Sloane, en »förbättrare», som brukade skjutsa mjölk till mejeriet i Carmody, om det var sant, att varenda familj måste nästa sommar ha sin mjölkpall glödritad och handmålad och försedd med en broderad dyna …

Trots — eller måhända, sådan är ju den mänskliga naturen — tack vare allt detta, kände sig föreningen vid den allra bästa vigör och grep sig modigt an med den enda förbättring den kunde hoppas åstadkomma denna höst.

På det andra sammanträdet, som hölls i fru Barrys förmak, föreslog Oliver Sloane, att man skulle öppna en insamling i ändamål att lägga nytt spåntak på och måla om tingshuset, och förslaget fann allmänt bifall, vilket noggrant fördes till protokollet av sekreteraren. Därefter tillsattes en kommitté, som till ordförande fick fröken Jane Andrews, och denna kommitté fördelade arbetet — eller rättare sagt landsvägarna. Anne och Diana skulle »bearbeta» invånarna i alla hus utmed vägen till Nybro; Gilbert och Fred skulle för samma ändamål taga Vitsandsvägen och Jane samt Gertie Pye Carmodyvägen.

— För det är som så, förklarade Gilbert för Anne, när de gingo hem tillsamman genom spökskogen, att invid den vägen bo alla Pyar, och de ge minsann inte en kopparslant, såvida inte någon av deras egna plockar den ur dem.

Den följande lördagen begåvo sig Anne och Diana ut. De åkte till slutpunkten av den väg, som blivit dem anförtrodd, och gingo in i husen på hemvägen. De första de stego in hos voro »flickorna Andrews.»

— Om Catherine är ensam, då kanske vi få någonting, sade Diana, men är Eliza hemma, blir det aldrig ett dugg.

Eliza var hemma — i allra högsta grad — och såg bistrare ut än vanligt. Fröken Eliza var en av dessa människor, som ge en det intrycket, att livet i sanning är en jämmerdal, och att ett leende — ett skratt var aldrig värt att nämna — är en särdeles onödig och klandervärd muskelansträngning. Flickorna Andrews hade varit flickor i sina modiga femtio år och tycktes äga alla förutsättningar att förbli så till sin levnads slut. Det påstods, att Catherine ännu ej alldeles uppgivit hoppet, men Eliza, som var född pessimist, hade aldrig haft något. De bodde i en liten brun stuga i en solig vrå invid brynet av Mark Andrews bokskog. Eliza brukade klaga över, att sommarvärmen där var gräslig, men Catherine sade, att stugan låg så skönt i lä för stormarna om vintern.

Eliza sydde rutor till ett lapptäcke, ej därför att något täcke behövdes, utan helt enkelt som en protest mot de flärdfulla spetsar, Catherine virkade. Eliza lyssnade med rynkad panna, Catherine med ett småleende, då flickorna redogjorde för sitt ärende. Visserligen snörpte Catherine åter ihop munnen och såg förläget brottslig ut, så ofta hon mötte Elizas blick, men i nästa sekund kom leendet tillbaka.

— Om jag hade sedlar att slösa med, sade Eliza vresigt, skulle jag tutta eld på dem och roa mig åt den granna lågan — men till tingsstugan gåve jag dem inte, nej inte ett öre. Vad är den byggnaden till för nytta, — möjligen för ungt folk som ni att stämma möte och nojsa uti, när ni mycket hellre borde vara hemma och ligga i era sängar.

— Kära Eliza, ungt folk får lov att ha litet förströelse, invände systern.

— Det måtte väl inte behövas. Vi drevo inte omkring i några lokaler, när vi voro unga. Men det lider mot världens yttersta tider.

— Du måste se saker och ting litet från den ljusa sidan, syster Eliza.

— Det finns ingen ljus sida.

— Jo då — det finns det visst, utbrast Anne, som ej förmådde under tystnad åhöra ett så kätterskt uttalande. — Här finnas ju tvärtom många ljusa sidor, fröken Andrews. Världen är härlig att leva uti.

— Du lär nog komma till en annan åsikt, när du fått pröva på den så länge som jag, svarade fröken Eliza kyligt, och då kanske du också har mist lusten att förbättra den. Hur mår din mor, Diana? Bevara mig väl, så hon har fallit av den senaste tiden. Hon ser förfärligt skral ut. Och hur länge dröjer det, tills Marilla blir stenblind, Anne?

— Doktorn tror inte hennes ögon komma att försämras, om hon är mycket aktsam och försiktig, svarade Anne litet osäkert.

Eliza ruskade på huvudet.

— Ack ja, det där känner man! Så säga doktorerna alltid för att hålla modet uppe på den stackars patienten. Jag skulle låta bli att hoppas, om jag vore i hennes kläder. Det är säkrast att vara beredd på det värsta.

— Men borde vi inte också vara beredda på det bästa? sade Anne i bönfallande ton. — Det är ju lika stora möjligheter för det ena som det andra.

— Inte enligt mina erfarenheter, och jag räknar femtiosju år, medan du är sexton, svarade Eliza. — Jaså, ska ni gå? Ja, jag hoppas er nya förening måtte hindra Avonlea från att åka ännu längre ned på det sluttande planet, men stora förhoppningar har jag inte.

Anne och Diana voro tacksamma att få avlägsna sig och åkte sin väg så fort den feta ponnyn förmådde trava. När de vände om kröken invid bokskogen, sågs en kort och tjock liten figur komma springande över fältet, ivrigt vinkande åt dem. Det var Catherine Andrews, som sprungit ginvägen utför backen, och hon var så andlös, att hon knappt rådde med att tala. Men hon tryckte två blanka silverslantar i Annes hand.

— Här ha ni mitt bidrag till målning av tingshuset, flämtade hon. — Jag hade gärna velat ge er en hel dollar, men jag törs inte ta mera av mina äggpengar, för då skulle Eliza upptäcka det. Jag är riktigt intresserad av er förening, och jag tror, att ni komma att uträtta ganska mycket gott. Jag ser saker i ljust. Det är jag tvungen till, eftersom jag bor tillsammans med Eliza. Nu måste jag skynda mig tillbaka, innan hon saknar mig — hon tror, att jag ger hönsen mat. Ja, måtte ni nu få tur med er och få människorna att lossa på pungen … Var inte ledsna över vad Eliza sade. Världen går ändå framåt och blir bättre — det är alldeles säkert.

Nästa hus var Daniel Blairs.

— Jaha, nu beror det på, huruvida hans hustru är hemma eller ej, sade Diana, medan de guppade fram på en väg med djupt nedskurna hjulspår. — Om hon är det, få vi inte så mycket som en kopparslant. Folk påstår, att Dan Blair inte får klippa sitt hår utan att be henne om lov, och hon är rysligt sparsam av sig, lindrigast sagt … Hon säger, att hon är tvungen att snåla in på så mycket för att kunna visa sig riktigt spendersam ibland … Men fru Lynde påstår, att det där »ibland» aldrig kommer.

Längre fram på kvällen berättade Anne för Marilla, vad de upplevat hos familjen Blair.

— Vi bundo hästen, och så knackade vi på köksdörren. Ingen kom, men dörren stod öppen, och vi kunde höra någon inifrån skafferiet, som muttrade och brummade fasligt. Vi kunde inte urskilja några ord, men Diana sa’, att hon alltid kan höra på tonfallet, när någon svär … Det kan jag aldrig tro om herr Blair, som jämt är så snäll och beskedlig, men nog kanske han var frestad att göra det, för kan Marilla tänka sig — när den stackars karlen kom ut till oss, så var han röd som en pion, och svetten rann utför hans ansikte, och så hade han på sig ett av sin hustrus stora bruna linneförkläden. »Jag får inte av mig det här eländet», sade han, »för banden ha gått i knut och jag rår inte med att slita av dem, så fröknarna få vara goda och ursäkta mig.»

Vi sade »åh för all del, det märks ju inte!» och stego in och satte oss ned. Herr Blair satte sig också ned och vred på förklädet, så att han fick det på ryggen, och så rullade han upp det till ett bylte, men han såg så generad och olycklig ut, att jag riktigt tyckte det var synd om honom, och Diana sade hon var rädd att vi kommo olägligt. »Nej bevars — tycker nå’n det!» sa’ herr Blair — han är nu alltid så artig — »jag har bara litet bråttom — jag höll minsann på att rusta mig i ordning till att röra till en kaka. Hustru min fick ett telegram i dag, att hennes syster från Montreal kommer i kväll, och hon har farit till stationen för att möta henne, och till mig sa’ hon, att jag skulle ha i ordning en tekaka … Hon skrev ut satsen och sa’ en hel hop muntligt, men det har sannerligen redan fallit mig ur minnet … Så står här skrivet: »krydda efter smak»! Det är lätt sagt. Vems smak? Hur vet jag, om min smak är som andras? Här har jag både kanel och vanilj och muskotblomma — jag lägger väl i en tesked av vardera sorten, så bli alla nöjda.» Ja, Marilla, så sa’ han.

Åh, vad det gjorde mig ont om den stackars mannen, som stod där i sitt förkläde och skulle vara köksa. Jag har hört talas om äkta män, som stå under toffeln, och här hade jag väl ett lysande exempel! … Jag hade på tungan att säga: »Herr Blair, om ni lämnar ett bidrag till tingshuset, ska jag blanda ihop smeten åt er.» Men så tyckte jag det skulle vara rätt hjärtlöst att så där sätta kniven på strupen på honom, så att jag erbjöd mig att röra till kakan åt honom utan några villkor alls. Marilla må tro han blev glad! Han sa’, att han hade brukat baka sitt eget bröd åt sig, innan han blev gift, men kaka trodde han översteg hans förmåga … Och ändå ville han så ogärna, att hans hustru skulle bli snopen och förargad när hon kom hem.

Han skaffade mig ett annat förkläde, och Diana vispade äggen, och jag rörde till smeten. Herr Blair sprang omkring och hämtade vad som behövdes. Han hade alldeles glömt bort sitt förkläde, och när han sprang, fladdrade det efter honom, och Diana sa’, att hon rent höll på att dö av skratt … Se’n sa’ han, att gräddningen kunde han nog sköta själv — sådan hade han gjort förr — och så bad han att få se vår lista och tecknade sig för fyra dollars. Så nog fingo vi vår belöning, alltid … Men även om han inte givit en cent, skulle jag alltid ha känt, att vi övat verklig kristlig barmhärtighet, när vi hjälpte honom. —

Nästa hållplats var hos Theoder White. Varken Anne eller Diana hade någonsin varit där, och de voro endast helt flyktigt bekanta med fru White, som ej åtnjöt något rykte för gästfrihet. Skulle de gå in stora vägen eller köksvägen?

Medan de höllo en viskande rådplägning härom, uppenbarade sig fru White på förstugukvisten med famnen full med tidningar. Dem lade hon skyndsamt ned den ena efter den andra på förstugubron och dess trappsteg, och sedan fortsatte hon med en hel liten stig av gamla tidningar ända fram till sina förbluffade gästers fötter.

— Får jag be, att ni väl torka av era fötter i gräset och sedan gå på de här tidningarna, sade hon med ängslig iver. — Jag har nyss sopat alla golven och vill inte ha någon smörja indragen … Vägen är bra nog smutsig efter regnet i går.

— Understå dig inte att skratta! viskade Anne varnande, medan de försiktigt stego på de utbredda tidningarna. — Och jag ber och bönfaller dig, Diana, titta inte på mig, vad hon än säger, för då kan jag inte hålla mig allvarsam.

Tidningsstigen ledde tvärs över förstugan och in i ett prydligt förmak utan en fläck. Anne och Diana satte sig varsamt ned på de närmaste stolarna och framförde sitt ärende. Fru White hörde artigt på dem och avbröt dem endast två gånger, den ena för att jaga ut en äventyrslysten fluga, den andra för att plocka upp ett litet grässtrå, som fallit på mattan från Annes klänning.

Anne kände sig både brottslig och olycklig, men fru White tecknade sig för två dollars och betalade pengarna genast — »för att hindra oss från att komma igen», sade Diana, när de gingo sin väg.

Fru White hade åter samlat ihop tidningarna, innan de hunnit lösa hästen från grinden, och när de åkte ut från gården, sågo de henne i full fart med en kvast i förstugan.

— Jag har alltid hört, att fru White skulle vara den mest renlighetsälskande kvinna i världen, och från denna stund tror jag det, sade Diana och gav nu fritt lopp åt sitt så länge tillbakahållna skratt.

— Jag är glad åt att hon inga barn har, sade Anne högtidligt. — Tänk, vad de små varelserna skulle ha varit gränslöst olyckliga!

Hos familjen Spencer gjorde frun i huset dem nedstämda genom att säga någonting elakt om varenda människa i Avonlea. Herr Thomas Boulter vägrade att ge någonting, av den anledningen att tingshuset, när det för tjugo år sedan byggdes, inte blev lagt just på den fläck, som han förordat. Fru Esther Bell, vilken såg ut som hälsan själv, använde en halv timme till att i detalj skildra alla sina krämpor och lidanden och lämnade sorgset en halv dollar — det var så gott att göra det först som sist, för nästa år vid denna tiden skulle hon ligga i sin grav …

Det ovänligaste mottagandet rönte de emellertid hos Simon Fletcher. När de åkte in på gården, sågo de två ansikten, som tittade på dem genom förstugufönstret. Men fastän de knackade och väntade tåligt och ihärdigt, kom ingen och öppnade. Och det var två mycket harmsna och upprörda flickor, som åkte sin väg från gården. Till och med Anne erkände, att hon började fälla modet.

Men så ljusnade det igen för dem. I flera hus, bebodda av olika familjer Sloane, fingo de rundliga bidrag, och snäsor sluppo de lyckligtvis undan. Sista stället de besökte tillhörde Robert Dickson och låg vid bron över Mörka, speglande vågen. Där stannade de kvar och drucko te, fastän de voro så nära hemmet. Men de vågade ej säga nej åt fru Dickson, som hade rykte om sig för att vara ganska snarstucken.

Medan de sutto där, kom gamla gumnian White och hälsade på.

— Jag har just varit nere hos Lorenzos, berättade hon. — Han är just nu den stoltaste man i Avonlea. Vad tycker ni! Sju flickor ha de förut — men nu har där bara för några timmar sedan kommit en duktig liten pojke.

Anne spetsade öronen, och när de åkte bort, sade hon.

— Nu kör jag raka vägen till Lorenzo White.

— Men han bor vid Vitsandvägen och så långt bort för oss, invände Diana. — För resten ska ju Gilbert och Fred ta honom.

— De skola inte fara dit förrän nästa lördag, och då blir det för sent, sade Anne med stor bestämdhet. — Då har den första förtjusningen hunnit lägga sig. Lorenzo White är gräsligt snål, men just nu skriver han på hur mycket som helst. Inte få vi förspilla ett sådant gyllene tillfälle, Diana!

Annes hopp gäckades ej — det visade sig, att hon spått rätt. Herr White kom dem till mötes ute på gården och sken som en sol. När Anne bad om ett litet bidrag, svarade han fryntligt:

— Med största nöje! Anteckna mig för en dollar mera än det största bidrag ni hittills ha fått.

— Det blir fem dollar — herr Daniel Blair har givit fyra, sade Anne nästan ängsligt … Men den lycklige fadern stod vid sitt ord.

— Fem var det! Och här ha ni pengarna på fläcken! Nu ä’ ni tvungna att stiga in. I min stuga finns det någonting, som är väl värt att titta på — någonting, som mycket få människor ha sett ännu så länge. Stig in och säg ifrån, vad ni tycka.

— Vad ska vi säga, om ungen inte är söt? viskade Diana helt bekymrad, när de följde sin ivrige värd in i huset.

— Åh, då kunna vi säkert hitta på någonting annat trevligt att säga om den, svarade Anne uppmuntrande. — Småbarn ge en alltid fullt upp med samtalsämne.

Men ungen var söt, och herr White kände, att han fick full valuta för sina fem dollar i flickornas uppriktiga förtjusning över den rare och knubbige lille nykomlingen. Men detta blev både första, sista och enda gången, som Lorenzo White tecknade något bidrag på en lista.

Hur trött Anne än var, gjorde hon dock denna afton ännu en sista kraftansträngning för det allmänna bästa. Hon sprang tvärs över fälten för att göra sin uppvaktning hos herr Harrison, vilken som vanligt satt och rökte sin lilla kvällspipa på verandan med Ingefära bredvid sig. Noga taget bodde han ju vid Carmodyvägen, men Jane och Gertie, som endast kände honom ryktesvis och fått en liten smula fördom mot honom, hade tiggt och bett, att Anne skulle »pungslå» honom.

Men herr Harrison svarade ett bleklagt nej till alla böner om bidrag, och Annes små finter förblevo denna gång vanmäktiga.

— Men jag trodde herr Harrison gillade vår förening, sade hon i klagande ton.

— Det gör jag också — ja för all del — men inte öppnar jag på portemonixen för det, kära Anne.

— Ännu några fler av den sortens erfarenheter, som jag fått röna i dag, skulle göra mig precis lika bitter mot människosläktet som fröken Eliza Andrews är, sade Anne till sin bild i spegeln, när hon på kvällen klädde av sig uppe på sitt gavelrum.