Vår vän Anne/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vandring i skogen
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En avvänd fara
Sommarlovet börjar  →


[ 104 ]

XIV.
En avvänd fara.

När Anne en fredags afton vandrade hem från postkontoret, fick hon sällskap med fru Lynde, vilken som vanligt tyngdes av en massa bekymmer för det enskilda och det allmänna.

— Jag har just varit sta‘ till Timothy Cottons för att se, om jag kunde få Alice Louise till hjälp ett par dagar, sade hon. — Jag hade henne i förra veckan, och fastän hon är ganska långsam och fumlig, är hon ändå bättre än ingen. Men hon är sjuk, gu‘bevars, och har förhinder … Och där sitter hennes farsgubbe och hostar och kraxar och gnäller. I tio år har han hållit på att dö, och sanna mina ord — så här kommer kan att sitta i ytterligare tio år … Den sortens folk kan inte bestämma sig för [ 105 ]att dö — så är det gjort en gång, och så är det inte mer med det … Tacka vill jag så‘na människor, som det är ordentligt besked med … Kan gubbstackar‘n så mycket som skaffa sig en rejäl sjukdom, som leder till slutet? Nej, ena hjälplösa och opraktiska människor ha de i alla tider varit, och vad som ska bli av dem, vet inte jag. Men det är ju möjligt, att försynen vet det.

Fru Lyndes suck angav, att hon misstänkte till och med försynen för bristande intresse härvidlag.

— Och Marilla, som var till staden i tisdags, fortfor hon. — Vad sa‘ doktorn om hennes ögon?

— Han var mycket nöjd med dem, sade Anne glatt. — Han sade, att de voro avgjort på bättringsvägen, och han tror, att faran för att hon ska mista sin syn nu är fullständigt övervunnen. Men han säger också, att hon får inte läsa mycket, och fina handarbeten får hon aldrig mera syssla med. Hur går det med fru Lyndes tillrustningar för basaren?

Damernas skyddsförening förberedde en »marknad» med efterföljande supé, och fru Lynde var själen i företaget.

— Jo tack! … A propå om det, så tycker fru Allan det skulle vara trevligt om vi inrättade ett stånd till ett gammaldags kök och där serverade en supé bestående av skinka och stuvade bondbönor, pösmunkar, krusbärspaj och sådant. Nu hålla vi på med att samla gammaldags tillbehör från alla håll. Fru Fletcher ska låna oss sin mammas konstflätade mattor, och från fru Boulter få vi några gamla stolar, och tant Mary Shaw lånar oss sitt skåp med glasdörrarna. Jag hoppas Marilla låter oss få sina stora mässingsljusstakar? Och så mycket gammalt porslin vi kunna komma över, vilja vi ha. Fru Allan är särskilt angelägen om att få ett stort fat med det gamla blå tårpilmönstret, om vi kunna hitta på något. Men den servisen tycks ingen människa ha numera. Du vet inte någonstans, där man kunde få tag i ett sådant fat?

— Fröken Josephine Barry har ett. Jag ska skriva och fråga, om hon vill låna ut det för det goda ändamålets skull, sade Anne.

— Ja, gör det, är du snäll. Jag tänker marknaden går av stapeln om en fjorton dagar. Farbror Abe Andrews spår regn [ 106 ]och oväder just till den tiden, och det betyder med all säkerhet, att vädret blir strålande vackert.

Besagde farbror Abe ägde åtminstone den likheten med andra profeter, att han åtnjöt föga förtroende i sitt eget land. Han ansågs tvärtom som en stor — ehuru omedveten — skämtare, ty ytterst få av hans väderleksspådomar gingo någonsin i fullbordan. Herr Elisha Wright, som levde i den tron, att han var traktens kvickhuvud, brukade säga, att ingen människa i Avonlea någonsin tänkte på att titta i tidningen efter väderleksutsikterna. Nej, man helt enkelt frågade farbror Abe, hur vädret skulle arta sig den följande dagen och beredde sig sedan på motsatsen. Men farbror Abe lät sig inte bekomma, utan fortsatte oförtrutet med att profetera.

— Vi måste ha marknaden undanstökad före valen, fortfor fru Lynde, de som vilja bli valda, infinna sig säkert, och de bli nog ganska frikostiga … De konservative muta till höger och vänster, så de kunna lika väl för en gångs skull ge ut en slant för ett hyggligt ändamål.

Anne var med liv och själ »samhällsbevarande» — detta för att hedra Matthews minne — men hon sade ingenting. Hon aktade sig väl för att narra fru Lynde in på politiken.

Hon bar på ett brev till Marilla, avstämplat i en stad i brittiska Kolumbia.

— Det är troligen från barnens farbror, sade hon ivrigt, så fort hon kommit hem. — Ack, Marilla, jag kan just undra, vad han säger om dem.

— Då är det ju allt skäl, att du öppnar det och ser efter, sade Marilla kort.

En uppmärksam iakttagare kunde ha fått den uppfattningen, att även hon var nyfiken, men hon hade hellre dött än låtit märka någonting sådant.

Anne slet upp kuvertet och genomögnade det knappa och tämligen vårdslöst avfattade innehållet.

— Han säger, att han inte kan ta barnen nu i vår — han har varit sjuk större delen av vintern, och hans bröllop har blivit uppskjutet. Han vill veta, om vi kunna ha kvar dem till hösten, [ 107 ]så ska han försöka ta dem då. Det ska vi väl naturligtvis göra, inte sant, Marilla?

— Jag inser inte, att vi kunna göra just på annat sätt, sade Marilla en smula snävt, ehuru hon erfor en hemlig lättnad. — De äro i alla fall inte fullt så besvärliga, som de voro i början, — eller också ha vi vant oss vid dem. Davy har hyggat till sig högst betydligt.

— Hans sätt har vunnit rätt mycket, sade Anne försiktigt — hon tycktes ej villig att inlåta sig på bedömandet av hans moral. Det var nämligen som så, att när Anne kvällen förut kom hem från skolan, hade hon funnit Marilla borta på ett av skyddsföreningens möten, Dora insomnad på kökssoffan och Davy inne i väggskåpet i salen, helt förnöjd i färd med att sleva i sig innehållet av en burk med Marillas ryktbara plommonkompott — »främmandesyltet» som Davy kallade det och som han blivit strängt förbjuden att röra. Han såg mycket skuldmedveten ut, när Anne dök ned på honom och puffade honom ut ur skåpet.

— Du glupska Davy, vet du inte, att det är mycket styggt av dig att stå och äta upp syltet, när du är förbjuden att röra vid någonting därinne i väggskåpet?

— Jo, jag vet nog, att det var orätt, medgav Davy något skamflat, men plommonsylt är så rysligt gott, Anne. Jag bara tittade på det allra först, men det såg så rart ut, att jag tyckte jag skulle smaka på det bara lite, lite grand … Jag stack ned fingret — Anne uppgav ett kvidande — och slickade det rent … Men det var mycket go‘are än jag nånsin kunnat tänka mig, att jag var tvungen att ta en sked och bara skumma litet ovanpå

Anne höll en så allvarlig straffpredikan för honom över det orätta i att snatta plommonsylt, att Davy fick samvetskval och med ångerfulla kyssar lovade att aldrig göra så mera.

— Tror Anne att det kommer att finnas något sylt i himlen? frågade han plötsligt.

Anne höll tillbaka ett smålöje.

— Det är ju möjligt — om det finns någon, som särskilt längtar efter det, svarade hon.

— Men när ska änglarna hinna laga i ordning syltet, om [ 108 ]det bara ska vara »en sabbat utan all ände», som det står i psalmen, i himlen? Jag vet inte, om jag bryr mig om att komma dit. Blir det aldrig några lördagar i himlen, Anne?

— Jo då, både lördagar och andra slags härliga dagar. Och varenda dag i himlen kommer att bli ändå ljuvligare än den föregående, Davy, försäkrade Anne, som var rätt glad åt att Marilla ej var i rummet och tog anstöt av samtalet.

Det är nästan överflödigt att nämna, att Marilla fostrade upp tvillingarna i gammaldags tukt och Herrans förmaning, men aldrig inlät sig på något slags teologiska diskussioner. Davy och Dora fingo varenda söndag lära sig en psalm, en katkesfråga med tillhörande svar och två bibelspråk. Dora pluggade lydigt och rabblade utantill som en liten maskin — med ungefär lika mycket förstående och intresse som om hon varit en sådan. Davy åter var utrustad med en aldrig tröttnande nyfikenhet och framställde ofta frågor, som fyllde Marilla med häpnad och bekymmer.

— Chester Sloane säger, att vi få ingenting göra i himlen utom gå ikring i vita kläder och spela på harpa, men han tycker det ska bli så tråkigt att ha kjolar, och det tycker jag med. Varför kan inte änglarna gå i byxor, Anne, det behöver ju inte hindra deras vingar? Chester Sloane tänker så mycket på så‘nt där, för han ska bli präst, det vill hans farmor, och hon ska kosta på honom allt vad det går till … Chester säger han ville mycket hellre bli smed, men hans farmor säger, att präster ha alltid mycket större anseende … Fast jag vill ändå inte bli präst. Jag ska bli köpman som herr Blair och handla med karameller och bananer. I himlen kanske jag hellre kunde få spela på munspel än på harpa — tror du inte jag kunde få det, om jag bad mycket vackert?

— Jag tror nog det, var allt vad Anne vågade svara.

De Unga Samhällsförbättrarna hade sammankomst hos herr Harmon Andrews denna afton, och man hade uppmanat medlemmarna av föreningen att talrikt infinna sig, eftersom viktiga angelägenheter skulle komma före.

D. U. S. förde en blomstrande tillvaro och hade redan uträttat stora ting. Tidigt på våren hade herr Spencer infriat sitt löfte och grävt upp, delat utav och besått med gräsfrö hela [ 109 ]kantremsan utmed framsidan av sin lantgård. Åtskilliga andra fastighetsägare, som inte ville vara sämre, hade följt hans exempel. Man hade därför den ögonfägnaden att se långa sträckor frodig gräsvall, där fordom endast vuxit tistlar och kardborrar. De områden utanför gårdarna, som ännu ingenting åtgjorts, sågo följaktligen så tråkiga och vanvårdade ut, att deras ägare skämdes och i hemlighet föresatte sig att se till, vad de kunde hitta på att göra till nästa vår.

Även det trekantiga jordstycket vid korsvägen hade blivit avröjt och planterat, och Annes pelargoniumrabatt, på vilken ännu ingen ko förgripit sig, avtecknade sig helt prydligt i mitten.

Avonleas Unga Samhällsförbättrare tyckte följaktligen, att de hunnit med ganska mycket, även om herr Levi Boulter, som på ett taktfullt sätt av en särskilt tillsatt kommitté tillfrågats angående sina avsikter med det gamla huset uppe på backen, något okruserligt sagt ifrån, att den saken angick bara honom.

På detta speciella möte ämnade man uppsätta en böneskrift till skolrådet, med en ödmjuk begäran att skolans område måtte inhägnas av ett staket. Man umgicks också med planen att plantera några vackra prydnadsträd utanför kyrkan, om föreningens finanser så tilläte … Ty, påpekade Anne, det lönade sig ej att gå omkring med några insamlingslistor, så länge tingshuset stod kvar i all sin blåa gräslighet.

Föreningsmedlemmarna sutto redan församlade i herrskapet Andrews förmak, och Jane stod i begrepp att utvälja och tillsätta en kommitté, som skulle taga reda på och inberätta, vad besagda prydnadsträd kostade — då Gertie Pye svassade in, frasande och elegant. Gertie hade alltid för vana att komma sent — för att göra så mycket mera effekt när hon trädde in, sade elakt folk. Och Gerties inträde i dag var i högsta grad effektfullt, ty hon stannade på ett dramatiskt sätt mitt på golvet, himlade sig, slog ihop händerna och utbrast:

— Kan ni tänka er, vad jag alldeles nyss har hört? Jo, herr Judson Parker ämnar hyra ut hela sitt staket åt stora landsvägssidan till en handelsfirma, som ska måla annonser på det.

För en gångs skull åstadkom verkligen Gertie Pye all den effekt hon önskade. Om hon kastat in en bomb bland de [ 110 ]intet anande samhällsförbättrarna, hade hon knappast kunna uträtta mera.

— Det kan inte vara sant, sade Anne hjälplöst.

— Ja, precis så sa‘ jag också, när jag allra först hörde det, återtog Gertie, som njöt i fulla drag. — Jag sa‘: det kan inte Judson Parker ha panna till, sa‘ jag … Men jo för all den del — pappa mötte honom nu på eftermiddagen, och han sa‘ att det ämnade han visst göra. Det är en ap‘tekare, som har hyrt staketet, och det blir annonser om piller och plåster i långa banor.

Samhällsförbättrarna sågo redan synen framför sig. Man behövde ej särdeles mycket fantasi för att föreställa sig, hur en halv kilometer staket prytt med dylika annonser i skrikande färger skulle taga sig ut. All tanke på trädplantering och skolgårdsinhägnad försvann inför denna nya fara. All god parlamentarisk sedvänja gavs på båten, och Annes förtvivlade försök att kalla till ordning voro lönlösa. Alla talade i munnen på varandra, och det blev ett förskräckligt oväsen.

— Låt oss nu för all del lugna oss en smula, bad Anne, som var mest upprörd av alla, och försöka tänka ut något sätt att hindra honom.

— Jag inser inte, hur man ska kunna hindra honom, utropade Jane bittert. — Det vet väl var och en, hurudan Judson Parker är. För pengar gör han vad som helst. Han har inte en gnista av samhörighetskänsla eller skönhetssinne.

Det hela såg tämligen hopplöst ut. Judson Parker och hans syster voro de enda med detta namn i Avonlea, så att ingen påtryckning skulle kunna övas genom släktingar och anförvanter. Martha Parker var en dam av tämligen bestämd ålder, som ogillade alla ungdomar och Samhällsförbättrarna i synnerhet. Judson var en artig man med honung på tungan och ett så undfallande och inställsamt väsen, att det var förvånande, hur få goda vänner han egentligen hade. Kanhända han legat över i för många affärsuppgörelser — sådant skaffar sällan popularitet. Han ansågs vara mycket »slipad», och allmänna meningen var den, att samvetsbetänkligheter var det minsta han besvärades utav.

— Finns det ingen, som förmår någonting över honom? undrade Anne, som ännu ej uppgivit allt hopp.

[ 111 ]— Han brukar gå och hälsa på Louisa Spencer i Vitsand, upplyste Carrie Sloane. — Kanske hon kunde tigga och be honom att inte hyra ut sitt staket.

— Åh, visst inte, sade Gilbert med stor bestämdhet. — Nog känner jag Louisa Spencer. Hon »tror» inte på samhällsförbättrande föreningar, men hon tror på klingande silver- och kopparslantar. Hon snarare driver på Judson än hon skulle avråda honom.

— Jag vet ingen ann‘ råd än att vi sätta till en kommitté, som får gå upp till honom och inlägga sin gensaga, sade Julia Bell, och flickor måste vi sända, för pojkar bara hutar han åt … Men jag går inte, så mycket ni det vet, så mig behöver ingen föreslå.

— Det är bäst att vi skicka Anne ensam, sade Oliver Sloane. — Hon om någon ska väl kunna prata omkull Judson.

Anne undanbad sig förtroendet. Slutligen lovade hon att gå och »föra ordet», men hon utbad sig en eskort av några andra medlemmar, för det »moraliska stödets» skull. Diana och Jane utsågos därför till att lämna henne detta moraliska stöd, och samhällsförbättrarna bröto upp, surrande och brummande likt arga bin av förbittring.

Anne var så förargad, att hon ej somnade förrän fram på morgonsidan, och då drömde hon, att skolrådet satt upp ett staket runt omkring skolan och målat: »Försök vår nya Levertran!» så långt staketet räckte.

Kommittén »passade» på Judson Parker eftermiddagen därpå. Anne förehöll honom i vältaliga ordalag det olämpliga — för att nu använda ett lindrigt uttryck — i hans förehavande, och Jane och Diana understödde henne kraftigt. Judson var så slät och så blid och så mör i munnen — liknade dem vid fagra blomster och fann det svårt att säga nej åt så intagande unga damer … Men affär var affär, skulle man låta känslorna råda i dessa bistra tider, så …

— Men en sak kan jag åtminstone lova, sade han med en illparig glimt i sina ljusa ögon, som liknade syltade krusbär. — Jag ska säga åt apotekarens målare, att han bara får använda vackra och smakfulla färger — rött och gult och så‘nt där. Blått får han på inga villkor använda.

[ 112 ]Den maktlösa kommittén vände hem igen, tänkande ting, för ärekränkande för att kunna sägas högt.

— Ja, nu ha vi gjort, vad vi kunna, och få överlämna resten åt försynen, sade Jane med en omedveten efterhärmning av fru Lyndes ton och sätt.

— Jag undrar, om pastor Allan skulle kunna uträtta någonting, sade Diana.

Anne skakade på huvudet.

— Nej, det tjänar till ingenting att besvära pastor Allan, helst som deras lilla barn just nu är sjukt. Judson skulle nog slinka från honom lika behändigt som från oss, fastän han numera har börjat gå i kyrkan ganska regelbundet. Det är bara därför att Louisa Spencers pappa är församlingsföreståndare och mycket noga med så‘nt där.

— Judson Parker är den enda karl i Avonlea, som skulle falla på idén att hyra ut sitt staket, sade Jane harmset. — Inte ens Levi Boulter eller Lorenzo White skulle nedlåta sig till sådana skurkstreck, hur näriga de än ä‘ … De skulle ha för mycket undseende för den allmänna meningen.

Den allmänna meningen blev i sinom tid enhällig och föga smickrande för Judson Parker, men saken var inte hjälpt med det. Judson skrattade i mjugg och låtsade som om det regnade, och Avonleas samhällsförbättrare sökte försona sig med den bittra nödvändigheten att i en snar framtid se en av de vackraste vägarna vanprydd av skrikande annonser.

Då, på nästa sammankomst, reste sig kommittémedlemmen Anne Shirley helt lugnt och meddelade, att herr Judson Parker bemyndigat henne att underrätta föreningen om att han övergivit sin ursprungliga plan att på sitt staket göra reklam för apotekarens piller och plåster.

Jane och Diana stirrade, som om de ej kunde tro sina öron. Den parlamentariska takten, som man var mycket noga med inom A. S. F., förbjöd dem att ögonblickligen ge luft åt sin nyfikenhet, men sedan sammankomstens officiella del var undanstökad, bönföll man Anne om förklaring på gåtan.

Anne hade ingen förklaring att ge. Judson Parker hade hunnit upp henne på landsvägen kvällen förut och sagt henne, att [ 113 ]han bestämt sig för att göra De unga samhällsförbättrarna till viljes, eftersom de nu hade en sådan märkvärdig fördom mot apotekarannonser … Detta var det enda Anne ville säga, både då och längre fram, och det var rena sanningen.

Men när Jane Andrews på hemvägen förtrodde åt Oliver Sloane sin fasta övertygelse, att det låg mera bakom Judson Parkers hemlighetsfulla förändring av beslut, så hade också hon rätt.

Anne hade kvällen förut varit nere hos gamla fru Irving, där hon bodde helt nära sjön, och hon hade gått hem en ginväg, som förde henne först över de låglänta strandängarna och sedan genom bokskogen och förbi det vatten, som hon kallade Mörka, speglande vågen — till skillnad från den mera vardagliga benämningen Barrys göl.

Just där gångstigen mynnade ut i stora landsvägen, höllo två män med var sin kärra och språkade med varandra. Den ene var Judson Parker; den andre var Jerry Corcoran, en herre från Nybro, vilken man, som fru Lynde skulle ha uttryckt sig, ännu inte lyckats ertappa med någonting … Han var agent för en firma, som sålde lantbruksredskap, och i hög grad politiskt intresserad. Han hade nu varit i farten i flera veckor och ansågs ha sitt finger med i spelet litet varstans, där den politiska agiteringen bedrevs som livligast.

Just som Anne trädde fram ur bokarnas skugga, hörde hon Corcoran säga:

— Om ni röstar på Amesbury, Parker — ja, jag har ännu liggande utskriven en räkning på den harven ni fick i våras. Ni skulle väl ingenting ha emot att få den räkningen kvitterad, va‘?

— Tja, låter det på det sättet, sade Judson och grinade brett, så får jag väl inte vara så nödbedd … Man ä‘ minsann tvungen att se på sina egna intressen i dessa bistra tider.

Båda upptäckte i detta ögonblick Anne, och samtalet fick ett plötsligt slut. Anne hälsade iskallt och fortsatte sin väg, med nästippen en smula mer uppåtriktad än vanligt. Efter en liten stund hann Judson Parker fatt henne med kärran.

— Stig upp och åk en bit, Anne! föreslog han välvilligt.

— Nej jag tackar, svarade Anne artigt, men med en aning [ 114 ]om förakt i tonen, som stack i till och med Judson Parkers ganska råbarkade hud.

Han blev röd i ansiktet och drog förargad åt sig tömmarna, men i nästa ögonblick besinnade han sig och blev försiktig. Han tittade osäkert på Anne, där hon vandrade framåt som förut, utan att se varken till höger eller till vänster. Hade hon hört Corcorans erbjudande och hans eget alltför tydliga och beredvilliga svar? Det var då också ett kräk till karl, som inte kunde ha vett att uttrycka sig mera förblommerat! … Inte får man vara så där burdus, när det gäller politik! … Och så ska också dessa viktiga rödhåriga skolmamseller komma framdykande ur snåren, när man som allra minst väntar dem …

Judson Parker dömde andra efter sig själv och var säker på, att om Anne hört någonting, skulle hon föra ut det vitt och brett i bygden. Vi ha redan sett, att Judson Parker så där tämligen satte sig över den allmänna meningen — åtminstone beträffande staket och annonser — men bleve det känt, att han tagit mutor, kunde det komma ganska surt efter … Och nådde historien gubben Spencers öron — adjö då för alltid med hoppet att vinna Louisa Jane och hennes angenäma framtidsutsikter som enda dottern till en burgen lantpatron. Judson Parker visste, att gubben Spencer redan nu tittade en smula snett på honom — det skulle aldrig gå an att löpa någon ytterligare risk …

— Hm, hm — Anne, jag har just velat få tag i er för att tala med er om den där saken, som vi resonnerade om häromdagen. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte hyra ut mitt staket åt apotekaren … Han får annonsera bäst han vill på annat håll. En förening med sådana strävanden som er måste verkligen uppmuntras.

Anne tinade upp en smula.

— Tack så mycket, sade hon. — Och — och — ni behöver ju inte nämna om det där lilla samspråket jag hade med Jerry — va‘?

— Det ämnar jag i vilket fall som helst inte nämna om, sade Anne iskallt.

Hon hade hellre sett vartenda plank i Avonlea fullmålat med annonser än hon nedlåtit sig till att köpslå med en man, som var i stånd att sälja sin röst.

[ 115 ]— Nej visst — nej visst, fortfor Judson i den tron, att de förstodo varandra särdeles väl. — Det tänkte jag inte heller ni skulle. Jag skojade naturligtvis bara med Jerry — han tror han är så knipslug, att ingen rår på honom … Jag ämnar visst inte rösta på Amesbury — jag röstar på Grant, som jag gjort i alla tider … Jag ville bara se hur långt den där kanaljen Jerry hade fräckheten att driva det … Och vad staketet anbelangar, så kan ni vara lugn — säg det åt er förening.

— Det måtte visst behövas alla sorters människor för att världen skall bli fullständig, har jag hört sägas, men somliga kunde då saklöst vara borta, sade Anne till sin bild i spegeln på östra gavelrummet samma afton. — Jag ämnar inte pladdra om det här för någon levande själ. Jag vet sannerligen inte, vem eller vad som man ska tacka för utgången … Jag har ingenting gjort för att åstadkomma den, och jag skulle helst vilja slippa att tänka mig, att försynen ibland använder som redskap folk av den sorten som Judson Parker och Jerry Corcoran …