Vår vän Anne/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Sommarlovet börjar
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ett intressant brev
Ett kapitel, vari mycket händer  →


[ 122 ]

XVI.
Ett intressant brev.

— Anne, sade Davy med bedjande röst, i det han klättrade uppför den blanka, skinnklädda soffan i Grönkullas kök, där Anne [ 123 ]satt och läste ett brev. — Anne, jag är gräsligt hungrig. Du anar inte, hur hungrig jag är.

— Jag ska skaffa dig en smörgås på minuten, svarade Anne i tankspridd ton.

Hennes brev innehöll tydligen intressanta nyheter, ty hennes kinder voro lika skära som rosorna på den stora busken utanför, och hennes ögon strålade så som endast Annes stjärnögon kunde göra.

— Men jag är inte hungrig efter smörgås, sade Davy och rynkade på sin lilla nos, jag är hungrig efter plommontårta.

— Åhå, skrattade Anne, lade ned sitt brev och slog armen omkring Davy för att krama honom, den sortens hunger kan man mycket väl stå ut med, Davypojken. Det vet du, att Marilla håller strängt på: ingenting utom smörgås mellan målen.

— Bred då en åt mig — var så snäll!

Davy hade äntligen blivit inlärd att säga »var så snäll» — men den lilla hövlighetsformeln råkade alltid komma på efterkälken. Han såg med gillande min på den väldiga smörgås Anne efter en liten stund kom och gav honom. — Du brer alltid så tjockt med smör, Anne. Marilla brer mycket tunt. Det glider mycket lättare ner, när det är tjockt med smör på.

Detta påstående var, för att komma från Davy, ovanligt överensstämmande med sanningen, ty smörgåsen var otroligt hastigt försvunnen. Davy steg ned från soffan med huvud och händer först, slog en dubbel kullerbytta på mattan och förkunnade i mycket bestämd ton:

— Anne, nu har jag fattat mitt beslut. Jag bryr mig inte om att komma till himlen.

— Varför inte det då? frågade Anne allvarsamt.

— Nej, för himlen ä’ på Simon Fletchers vind, och jag tycker inte om Simon Fletcher.

— Vad i all världen är det nu du rört ihop, Davy? sade Anne, alltför häpen för att ens kunna skratta.

— Jo, det har Milty Boulter sagt. Det var förra söndan i söndagsskolan. Vi hade om Elia, som for till himlen i den brinnande vagnen, och så reste jag mig upp och frågade, var himlen [ 124 ]låg. Fröken Rogerson såg så ond ut. Hon var arg redan förut, för när hon hade frågat oss, vad det var Elia lämnade efter sig åt Elisa, så svarade Milty: »Hans gamla kläder» — för han ,kom inte ihåg, att det hette mantel. Milty menade visst ingenting ohövligt, men han kunde inte med detsamma hitta på namnet … Ja, då svarade fröken Rogerson, att himlen var där Gud var, och jag skulle inte få komma med några sådana där frågor … Milty knuffade på mig och sa’: »Himlen ä’ uppe på morbror Simons vind, och jag ska förklara det för dig på hemvägen från skolan». Milty ä’ vådligt skicklig med att förklara. Om han också inte vet ett enda dugg om en sak, så gör han upp en helan hop, och på det viset får man det ändå förklarat … Hans mamma är syster till fru Fletcher, och han följde med henne på begravningen, när hans kusin Jane Ellen var död. Prästen sa’, att hon hade kommit till himlen och var med i änglaskaran, men Milty säger, att hon låg där mitt framför dem i kistan. Se’n, när Milty och hans mamma gingo en trappa upp för ta på sig sina ytterkläder, frågade han henne, var himlen låg, där Jane Ellen nu var, och mamman pekade rakt upp i taket och sa: »Där uppe». Milty visste, att ovanpå taket fanns det bara vinden, så att därför begrep han, hur det var … Och se’n dess har han varit så vådligt rädd att gå till sin morbror Simon.

Anne tog Davy på knäet och gjorde sitt bästa för att utreda även denna teologiska gåta. Hon var mycket bättre lämpad för värvet än Marilla, ty hon kom ihåg sin egen vetgiriga barndom och hyste ett instinktivt förstående för de märkvärdiga idéer, som sju års småttingar stundom få i sina huvuden.

Hon hade just lyckats övertyga Davy om, att himlen inte fanns på Simon Fletchers vind, då Marilla kom in från trädgården, där hon och Dora hade plockat ärter. Dora var en arbetsam liten själ och aldrig lyckligare, än när hon fick »hjälpa till» med diverse små sysslor, som passade hennes små knubbiga fingrar. Hon matade kycklingarna, plockade spån, torkade disk och sprang ärenden med stor beredvillighet. Hon var behändig och läraktig och hade ögonen med sig; aldrig behövde man säga henne två gånger, hur en sak skulle göras, och aldrig glömde hon någon av sina små plikter.

[ 125 ]Davy åter var ganska slarvig och glömsk, men han ägde den medfödda förmågan att »ta folk.» Han hade ett obegripligt »tycke» med sig, den pojken, och både Anne och Marilla voro mycket svaga för honom.

Medan Dora med en något självbelåten min spritade ärterna och Davy gjorde båtar av skidorna, med master av tändstickor och segel av papper, berättade Anne för Marilla de underbara nyheter, som stodo att läsa i hennes brev.

— Nu ska Marilla få höra på någonting! Här har jag ett brev från Priscilla, och hon säger, att fru Morgan är på ön och att om det är vackert väder på torsdag, skola de åka fram till Avonlea och vara här vid tolvtiden. Eftermiddagen ämna de tillbringa med oss, och på kvällen fara de till Vitsands hotell, för att där bo hos några av fru Morgans goda vänner. O, Marilla, är det inte underbart! Jag kan knappast tro, att jag inte drömmer.

— Fru Morgan är väl inte så värst olika med andra människor, om hon också kan skriva böcker, sade Marilla torrt, fastän hon själv blev en smula varm om öronen. Fru Morgan var en ryktbar personlighet, och ett besök av henne var minsann ingen vardaglig händelse. — Ska de alltså äta middag här?

— Ja visst! Söta, rara Marilla, får jag själv laga varenda matbit till middagen? Jag vill känna, att jag kan göra någonting för författarinnan till »Rosengården» — om det nu också inte är någonting annat än laga hennes mat. Det kan jag väl få lov?

— Kära hjärtanes, jag är inte så förtjust att stå vid en het spiseleld i juli månad, att jag inte kan avstå den fröjden åt dig. Var så god!

— O, tusen tack! sade Anne, som om Marilla beviljat henne en särdeles stor ynnest. — Jag ska göra upp menyn redan i afton.

— Kära du, ta nu inte till någonting alltför storståtligt, bad Marilla, som blev rädd för det ovanliga ordet meny. — Då misslyckas det nog för dig. — Nej, jag ämnar inte ta någonting storståtligt, om du med sådant menar rätter eller arrangemanger, som vi inte bruka ha, när vi annars ha främmande, försäkrade Anne.

— Det skulle se tillgjort ut … Och fastän jag nog vet, att jag inte har så pass mycket förstånd och omdöme, som en sjutton års flicka och en [ 126 ] skollärarinna borde ha, är jag inte så dum, att jag låter någonting sådant komma mig till last … Men jag vill ha allting så nätt och trevligt som möjligt. Davy lille, lämna inte kvar några ärtskidor på trappan — då kan någon halka på dem och falla och slå sig … Först ska vi ha en lätt soppa — du vet jag kan göra stilig jordärtskockspuré — och sedan stekt fågel. Jag ska ta de båda vita ungtupparna. De ungtupparna är jag vådligt fästad vid — de ha varit mina små älsklingar alltsedan den gråa hönan kläckte ut dem och de voro små gula dunbollar … Men jag vet, att någon gång måste de ju offras, och något värdigare tillfälle än detta kan man väl inte tänka sig. Men ack, Marilla — jag kan inte nacka dem, inte ens för fru Morgans skull. Jag är tvungen att be John Henry komma ned och göra det åt mig.

— Det ska jag göra, erbjöd sig Davy, om Marilla håller dem i benen, för jag behöver nog hålla i yxan med bägge händerna. Det ska bli väldigt livat —

— Sch! … Så ska vi ha ärter och potatismos och gurka och laktuksallad med tomater som grönrätt, återtog Anne. — Till efterrätt ska vi ha citronkräm med vispad grädde och se’n kaffe med mjuk pepparkaka och mandelberg. Pepparkakan och mandelbergen ska jag baka i morgon, och så ska jag tvätta upp min vita musslinsklänning. Fru Morgans hjältinnor gå nästan ständigt klädda i vitt musslin, och Diana och jag ha alltid tänkt oss, att just det skulle vi ha på oss, om vi någonsin skulle bli nog lyckliga att få råka henne … Däri skulle det ligga en rätt fin komplimang, tycker inte Marilla det? … Davy lille, inte får du peta ned ärtskidor i golvspringorna. Vi ä’ tvungna att också bjuda pastorn och fru Allan och fröken Stacy till middag, för de vilja alla så gruvligt gärna bli bekanta med fru Morgan. Så’n tur, att hon kommer, medan fröken Stacy är här. Davy lille, segla inte med ärtskidorna i vattenämbaret — gå ut till stora hon vid brunnen. Ack, måtte det bara bli vackert väder om torsdag! Och det tror jag det blir, för onkel Abe sa’ i går kväll, när han tittade in till herr Harrison, att nu kommer det att regna mest hela veckan …

— Ja, det bådar alltid gott, sade Marilla.

Anne sprang senare på kvällen över till Tallbacken för att berätta nyheten för Diana, som ävenledes blev full av förtjusning. [ 127 ]De pratade sedan om saken i hängmattan, som spänts upp under de stora pilarna i familjen Barrys trädgård.

— O, Anne, kan inte jag få hjälpa dig med att laga middagen! bönföll Diana. — Du vet, att jag kan blanda till sallad så utmärkt.

— Det får du gärna, svarade den osjälviska Anne. — Och du får också hjälpa mig att klä i rummen … Jag skulle vilja ha förmaket alldeles som en lövsal — och middagsbordet ska kläs med vilda rosor. Ja, måtte bara allting gå bra! Fru Morgans hjältinnor dumma sig aldrig och råka aldrig ut för någon otur; alltid äro de så rådiga och praktiska och förstå sig så bra på hushåll. De äro visst födda med sådan begåvning … Minns du, att Gertrud i »Herregårdsliv» hushållade för sin pappa, när hon var bara åtta år gammal … När jag var åtta år gammal, förstod jag mig knappast på någonting annat än att fostra upp barn … Helst tvillingar. Nu vill jag, att fru Morgan, som ju särskilt tycks förstå sig på unga flickor, ska få en riktigt god tanke om oss … O, jag har suttit och gjort upp så mycket för mig själv — hur hon ser ut och vad hon kommer att säga och vad jag då ska svara … Och jag är så orolig för min näsa. Ser du — det har kommit fram sju fräknar på den. De kommo, när A. U. S. hade sin utfärd, och jag gick omkring i solen utan hatt. Det är väl otacksamt av mig, förmodar jag, att gräma mig över dem, när jag borde vara tacksam över att de inte sitta i hundradetal över hela mitt ansikte som förr i världen, men jag önskar ändå, att de inte hade kommit … Alla fru Morgans hjältinnor ha för-tjusande hy. Jag minns inte en enda fräknig bland dem.

— Dina märkas nästan inte alls, tröstade Diana. — Stryk på litet citronsaft till natten!

Dagen därpå lagade Anne krämen och bakade småbröden, tvättade sin musslinsklänning och sopade och dammade vartenda rum i huset — egentligen en överflödsgärning, ty Grönkulla låg lika mönstergillt fejat och putsat som Marilla ständigt önskade ha det. Men Anne kände, att ett enda stoftkorn skulle vara komprometterande för det hus, som skulle hedras med ett besök av den frejdade författarinnan fru Morgan. Hon till och med skurade den [ 128 ]lilla skrubben under trappan, ehuru det ej fanns den avlägsnaste möjlighet för fru Morgan att skåda dess inre.

— Men jag vill veta, att allting är riktigt snyggt och ordentligt, även om hon inte får se det, sade Anne till Marilla. — I boken »Gyllene nycklar» berättar hon om hjältinnorna Alice och Louisa, att de alltid skurade källartrappan och aldrig glömde att sopa under sängarna … Jag skulle ha så sjukt samvete, om jag visste, att det såge slarvigt ut inne i skrubben, när fru Morgan vore i huset. Vad ska man läsa goda böcker för, om inte för att ta lärdom ur dem?

Samma kväll lyckades drängpojken John Henry och Davy med förenade krafter taga livet av de båda vita ungtupparna, och Anne plockade och tog ur dem. Detta ganska obehagliga göra förekom henne i dag riktigt angenämt, när hon tänkte på de feta och präktiga fåglarnas slutliga bestämmelse.

— Jag tycker inte om att plocka fågel, förtrodde hon Marilla, men är det inte en lycka, att vi inte behöva lägga vår själ i vad våra händer uträtta? Jag plockade kycklingar med händerna, men mina tankar dvaldes högt uppe bland Vintergatans stjärnor.

— Ja, tyckte jag inte du spridde mera fjäder över golvet än vanligt, sade Marilla.

Sedan hjälpte Anne Davy i säng och avfordrade honom ett löfte, att han skulle uppföra sig utmärkt hela den följande dagen.

— Om jag är så snäll som tänkas kan hela dagen i morgon, låter du mig då vara så stygg jag vill dagen efter? frågade Davy.

— Det vet du nog att jag inte kan, Davy lille, sade Anne försiktigt, men jag ska ta dig och Dora med mig ut i ekan och vi ska ro ända bort till andra ändan av sjön. Se’n ska vi gå i land på sandstranden och ha matsäck med oss.

— Jaha, det är jag med om, sade Davy. — Och jag ska vara snäll, det kan du ge dig katten på. Jag hade ämnat gå bort till herr Harrison och skjuta ärter ur min nya luftbössa på Ingefära, men det kan jag gott vänta med till en annan dag. Det blir väl precis som söndag i morgon, kan jag tro, men få vi se’n ro ut med dig och ha matsäck med, så får man ju finna sig i mycket …