Vår vän Anne/Kapitel 17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Ett intressant brev
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Ett kapitel, vari mycket händer
Nya äventyr  →


[ 129 ]

XVII.
Ett kapitel, vari mycket händer.

Anne vaknade upp tre gånger på natten och vandrade fram till fönstret för att förvissa sig om, att farbror Abe ej blivit sannspådd i sin profetia. Äntligen grydde morgonen, genomskinligt klar och skimrande, med en himmel av silverblanka glansdagrar, och den underbara dagen var inne.

Diana infann sig genast efter frukosten, med en korg med blommor på ena armen och sin vita musslinsklänning hängande över den andra — det skulle ju aldrig gå an att ta på den, förrän middagstillrustningarna väl vore över … Tills vidare bar hon en skär bomullsklänning och ett »stökförkläde» med en myckenhet av stärkta och pipade remsor, och hon såg mycket nätt och vacker och rosenkindad ut.

— Så söt du är! sade Anne beundrande.

Diana suckade.

— Du må tro, att jag har måst släppa ut varenda en av mina klänningar igen. Jag väger två kilo mera än jag gjorde i juli … Anne, hur ska detta sluta? Och alla fru Morgans hjältinnor, som ä‘ långa och smärta!

— Nu ska vi glömma våra bekymmer och bara tänka på våra fröjder, sade Anne muntert. — Fru Allan brukar säga, att så fort vi tänka på någonting, som är tråkigt, böra vi också tänka på någonting trevligt, som kan skyla över det tråkiga. Om du är en liten smula för tjock, så har du de allra raraste gropar i kinderna, och om jag har en fräknig näsa, så kan man då rakt inte anmärka någonting på fasonen … Tror du citronsaften gjorde någon nytta?

— Ja, det är jag alldeles säker på, sade Diana och synade uppmärksamt näsan.

Och glad i hågen visade Anne vägen till trädgården, som låg full av luftiga skuggor och skälvande, gyllene soldagrar.

— Nu ska vi först klä förmaket. Vi ha gott om tid, för [ 130 ]Priscilla sa‘, att de skulle vara här vid tolvtiden eller senast halv ett, så att vi ska äta middag klockan ett.

Det är möjligt, att det i detta ögonblick funnits två gladare och mera spänt förväntansfulla flickor i Kanada eller Förenta staterna, men jag betvivlar det storligen. Varje klipp av saxen, då rosor, pioner och blåklockor föllo, tycktes pipa som en glättig liten syrsa: »I dag kommer fru Morgan!» Anne undrade, hur herr Harrison kunde gå där helt oberörd och slå sitt gräs på ängen på andra sidan avtagsvägen, alldeles som om ingenting vore å färde.

Förmaket på Grönkulla var ett tämligen stelt och dystert rum, med hårt stoppade soffor och stolar, styva trådgardiner och vita virkade överkast, som alltid lågo i en bestämd vinkel mot ryggstödet, utom när de hakade sig fast vid olyckliga människors knappar. Ej ens Anne hade någonsin förmått liva upp det arma rummet en smula, ty Marilla ville inte tillåta några förändringar. Men det är förunderligt, vad blommor kunna uträtta, när man riktigt ger dem tillfälle — när Anne och Diana fått rummet färdigt, var det inte igenkännligt.

En stor, rågad skål med snöbollar stod mitt på det blankpolerade bordet. Längs den svarta kaminhyllan slingrade sig rosor och ormbunkar. På varje hylla på ateniennen i hörnet stod en vas med höga blåklockor; de mörka vråarna på ömse sidor om den öppna spisen livades upp av krukor fulla med glödande röda pioner, och från själva spiselhärden lyste gula vallmor, omkransade av yviga ormbunkar. All denna färgrika blomsterprakt, blandad med solskenet, som föll in, mellan kaprifoliets rankor utanför fönsterna och jagade dansande reflexer över väggar och golv, förvandlade verkligen det i vardagsslag rätt tråkiga lilla rummet till den »lövsal», Anne skådat i sin inbillning, och den skördade sin gärd av beundran till och med av Marilla, som kommit in för att kritisera, men blev stående för att berömma.

— Nu ska vi ordna bordet, sade Anne med tonen hos en prästinna, som står i begrepp att utföra en högtidlig ceremoni till ära för någon gudomlighet. — Vi ska ha en stor vas med vilda rosor i mitten och en enda ros framför vars och ens tallrik [ 131 ]— och en hel bukett med halvutspruckna rosor bara hos fru Morgan — det ska syfta på hennes »Rosengården», förstår Marilla.

Bordet stod dukat inne i vardagsrummet, med Marillas finaste duktyg, det bästa porslinet och silvret och de bästa glasen. Läsaren kan vara förvissad om, att vartenda föremål, som stod därpå, var skurat eller polerat till högsta möjliga fulländning av glans och glitter.

Sedan begåvo sig flickorna ut i köket, som var fyllt med aptitretande ångor, vilka strömmade ut från spiseln, där ungtupparna stodo på och puttrade. Anne mosade potatisen, och Diana gjorde i ordning ärterna och de gröna bönorna. Slutligen inneslöt sig Diana i skafferiet för att blanda laktuksalladen. Anne, vilkens kinder redan började glöda purpurröda, lika mycket av iver som av hettan från kökselden, lagade i ordning brödvällingen åt kycklingarna, rörde om i puréet och vispade grädden till citronkrämen.

Vad gjorde Davy under hela denna tid? Höll han sitt löfte att vara snäll? Härpå måste man obetingat svara ja. Han envisades visserligen med att stanna kvar i köket, där hans nyfikenhet fann mycket att forska uti. Men som han satt helt stilla och beskedligt i en vrå, träget sysselsatt med att lösa upp knutarna på en bit fisknät, som han fört med sig hem från sitt senaste besök vid havsstranden, hade just ingen någonting att invända häremot.

Klockan halv tolv var salladen färdigblandad, citronkrämen garnerad med vackra sirater av vispad grädde, och allting fräste och puttrade, som borde fräsa och puttra.

— Nu är det nog bäst vi gå in och klä oss, sade Anne, för klockan tolv kan vi ha dem här … Vi få ha middag på slaget ett, och soppan måste serveras så fort den är färdig.

Toalettbestyren uppe i östra gavelrummet förrättades nästan andaktsfullt. Anne tittade ängsligt på sin näsa och gladdes åt att se, att fräknarna inte voro så värst synbara, antingen nu detta kom sig av citronsaften eller av den ovanligt höga rodnaden på hennes kinder. När de båda väninnorna voro färdiga, sågo de lika söta och välklädda och ungdomligt flicklika ut som någon av »fru Morgans hjältinnor».

[ 132 ]— Måtte jag nu bara bli i stånd att säga någonting då och då och inte bara sitta stum som en träbock, sade Diana oroligt. — Alla fru Morgans hjältinnor uttrycka sig så vackert … Men jag är rädd att jag kommer att bli så dum och bara få tunghäfta … Och måtte inte orden slå volt för mig! En gång så skulle jag säga: det var vådligt komiskt! — och så sa‘ jag i stället komikst! … Om någonting sådant hände mig i fru Morgans närvaro, tror jag, att jag skulle dö av blygsel. Det vore lika rysligt som att ingenting ha att säga.

— Jag känner mig orolig för rätt många saker, sade Anne, men inte behöver jag just vara rädd för att jag inte ska kunna prata.

Anne hade rätt — några farhågor i denna riktning behövde hon verkligen icke hysa. Hon skylde sin musslinselegans med ett stort förkläde och gick ned för att se till soppan. Marilla hade klätt sig själv och tvillingarna och såg mera upphettad och nervös ut än någon trott vara möjligt.

Klockan halv ett infunno sig herrskapet Allan och fröken Stacy. Allting tycktes arta sig utmärkt, men Anne började få en känning av oro. Nog var det på högsta tiden, att Priscilla och fru Morgan anlände! … Hon företog ofta små vandringar till grinden och spejade lika ängsligt nedåt vägen som någonsin hennes namne i Riddar Blåskägg höll utkik uppifrån tornet.

— Tänk om de inte skulle komma? sade hon med gråten i halsen.

— O, så du säger! Det skulle vara för rysligt, sade Diana, som emellertid även hon började få sina aningar.

— Anne, sade Marilla, som kom ut från förmaket, fröken Stacy ville gärna se fröken Barrys fat med tårpilsmönstret.

Anne skyndade till matsalsskåpet för att hämta fatet. Hon hade, som hon lovat fru Lynde, skrivit till fröken Barry i Charlottetown och begärt att få låna det. Fröken Barry var, som vi veta, en gammal god vän till Anne, och hon skickade genast fatet tillika med ett brev, vari hon bad Anne vara mycker rädd om det, eftersom hon hade betalat tjugo dollars för det. Fatet hade uppfyllt sitt ändamål på skyddsföreningens basar och sedan [ 133 ]blivit insatt i skänkskåpet på Grönkulla, ty Anne litade ej på att någon utom hon själv kunde föra det helbregda tillbaka till staden.

Hon bar varsamt fatet fram till förstugukvisten, där gästerna sutto och njöto av den svala vind, som fläktade från bäcken. Det synades och beundrades — därpå, just som Anne ånyo omslöt det med sina ömma händer, ljöd ett förfärligt skrammel och brak från skafferiet. Ut flögo Marilla, Diana och Anne — den sistnämnda blott efter så långt dröjsmål, att hon hastigt hann sätta från sig det dyrbara fatet på trappans andra steg.

När de kommo in i skafferiet, mötte dem ett i sanning hårresande skådespel — en liten gosse, som såg ytterst skuldmedveten ut, höll på att klättra ned från bordet med den spritt rena blusen totalt översmetad med en gul massa. På bordet flöto de sorgliga återstoderna av vad som fordom varit en geléskål med rar, gräddgarnerad citronkräm.

Davy hade slutat med att sno upp sitt fisknät och hade nystat upp garnet till en rund boll. Sedan hade han gått in i skafferiet för att lägga upp det på hyllan över serveringsbordet, där han redan förvarade ett dussin eller så av dylika nystan, vilka, så vitt man kunde förstå, ej hade något annat ändamål än att låta ägaren erfara ägandets glädje. Davy måste klättra upp på bordet och ställa sig på tå och luta sig bakut för att nå upp till hyllan — någonting som Marilla på det bestämdaste förbjudit honom, allt sedan han en föregående gång råkat mycket illa ut vid försöket.

Denna gång blevo följderna ännu rysligare. Davy miste fotfästet, halkade och dunsade rakt på skålen med citronkrämen. Den rena blusen förstördes för tillfället och citronkrämen för alltid, där den i gula floder strömmade ned på golvet. Men det finns ingenting ont, som inte har sitt goda med sig, och tack vare Davys drumlighet fick grisen en ovanligt delikat middag.

— Davy Keith, sade Marilla och ruskade honom vid axeln, har jag inte förbjudit dig att någonsin mera klättra uppför det bordet? Säg?

— Det glömde jag, gnällde Davy. — Det är så förskräckligt mycket Marilla har sagt, att jag inte får göra, att jag rakt omöjligt kan komma ihåg allt …

[ 134 ]— Ja, gå nu du upp på rummet och stanna där, tills vi andra ha ätit middag. Under tiden kan du roa dig med att friska upp ditt minne en smula. Äh nej, Anne, det är inte värt du ber för honom. Jag straffar honom inte därför att han har fördärvat din citronkräm — det var en olyckshändelse. Jag straffar honom för att han har varit olydig. Gå nu med dig, Davy, säger jag!

— Ska jag inte få nå‘n middag? tjöt Davy.

— Du får komma ned, se‘n vi andra ha ätit, och få din i köket.

— Jaså, det var bra, sade Davy, något tröstad. — Jag vet, att Anne gömmer några rara hönsben åt mig att knapra på — det gör du ju, Anne? Jag gjorde det ju inte med flit — jag menar trillade ned på krämen. Hör Anne, när den nu ändå är fördärvad, måtte jag väl kunna få ösa upp litet i en sopptallrik åt mig och få ta med mig upp?

— Nej du, det blir inte av, sade Marilla, och motade ut honom i förstugan.

— Vad ska vi nu ha till efterrätt? frågade Anne och betraktade med bedrövad min förödelsen.

— Vi få slå upp en burk smultronsylt, lugnade Marilla. — Och vi ha ännu fullt upp med vispad grädde i skålen.

Klockan slog ett — ingen Priscilla, ingen fru Morgan. Anne gick i ångest och vånda. Allting var uträknat på minuten, och soppan var i denna stund idealet för en soppa, men man kunde inte rimligtvis begära, att den skulle förbli sådan under någon längre tid.

— Nu tror jag inte de komma, sade Marilla harmset.

Anne och Diana sökte tröst i varandras ögon.

Klockan halv två kom Marilla åter ut ur förmaket.

— Flickor, vi måste ha middag. Varenda en är hungrig, och vad tjänar det till att vänta längre? Priscilla och fru Morgan komma inte, det är klart och tydligt, och maten blir bara sämre av att stå.

Anne och Diana började nu lägga upp och servera, men ack — inte skedde det med de rätta känslorna …

[ 135 ]— Jag tror inte jag blir i stånd att få ned en bit, sade Diana med klagande röst.

— Inte jag heller. Men jag hoppas maten ska vara god och smaka fröken Stacy och pastorn och fru Allan, svarade Anne håglöst.

När Diana lade upp ärterna, smakade hon litet grand med en tesked, varvid hennes ansikte fick ett besynnerligt uttryck.

— Anne, har du lagt socker i de här ärterna?

— Jaha, svarade Anne och staplade upp potatismoset med minen hos den, som vet, att hon gör sin plikt.

— Jag la‘ dit en sked socker. Det göra vi alltid. Tycker inte du om det?

— Jo, men också jag la‘ dit en sked, när jag slutat avredningen, sade Diana.

Anne släppte sin stora slev och smakade också på ärterna. Därefter gjorde hon en grimas.

— Hu, så otäckt! Aldrig kunde jag tänka, att du hade lagt i socker, för jag vet, att din mamma aldrig gör det. Men för en gångs skull kom jag själv ihåg det — annars är jag minsann så glömsk av mig — och hällde dit en sked.

— Vi ha nog varit för många kockar om den här soppan, fruktar jag, sade Marilla, som med något skuldmedveten min lyssnat till detta samtal. — Jag kunde aldrig tro, att du skulle komma ihåg sockret, Anne, för jag är fullkomligt övertygad om, att du ännu aldrig i ditt liv gjort det — så jag lade dit en sked.

Gästerna inne i förmaket hörde det ena hejdlösa skrattet efter det andra från köket, men de fingo aldrig veta, vad det var, som var så roligt. Och inga gröna ärter förekommo den dagen på middagsbordet.

— Nåja, sade Anne och kvävde sin munterhet med en hågkomstens suck, vi ha ju lyckligtvis salladen, och bönorna och gurkan tror jag inte det ska vara något fel på … Låt oss bära in‘et och få slut på‘t!

Icke kan man påstå, att middagen var vad man kallar »en lyckad tillställning», och stämningen blev aldrig hög. Pastorn med sin fru och fröken Stacy gjorde storartade ansträngningar för att rädda situationen, och Marillas vanliga själsjämvikt var icke i synbar måtto rubbad. Men på Anne och Diana hade [ 136 ]besvikenheten och det tvära omslaget efter förmiddagens glada beskäftighet den verkan, att de varken kunde tala eller äta.

Anne försökte hjältemodigt för gästernas skull lämna sitt bidrag till konversationen, men all hennes naturliga livlighet, hennes sprittande munterhet hade för tillfället slappnat, och hur mycket hon än tyckte om fru Allan och fröken Stacy, kunde hon inte låta bli att tänka på, hur skönt det skulle bli, när alla hade gått hem och hon i sin huvudkudde på östra gavelrummet finge begrava sina svikna förhoppningar och sin »trötthet på alltihop» …

Det finnes emellertid ett gammalt ordstäv, som säger: en olycka kommer sällan ensam. Dagens mått av missöden och prövningar var ännu ej rågat. Just som pastor Allan med några artiga ord tackat värdinnorna, hördes det ett starkt, oroväckande buller från trappan, liksom om något hårt och tungt föremål hoppade från trappsteg till trappsteg och med en väldig skräll blev liggande allra nederst. Alla sprungo ut i förstugan. Anne gav till ett skri av fasa.

Nedanför trappan upp till övre våningen låg en stor skär trädgårdssnäcka samt styckena av vad som en gång varit fröken Barrys stora fat. Uppe vid trappans början låg en vettskrämd Davy, som med sträckt hals och stirrande ögon beskådade förödelsen.

— Davy, sade Marilla med en röst, som ej bådade någonting gott, kastade du ned den där snäckan med flit?

— Nä, det gjorde jag visst inte, pep Davy. — Jag bara låg här på knä så tyst som aldrig det och tittade på er andra under ledstången, och så råkade jag sparka till den där gamla snäckan, så den for i väg … Och jag är gräsligt hungrig, och bra mycket bättre vore det, om ni smällde mig, när jag gjort någe‘ hyss, så var det undanstökat, i stället för att skicka en hit upp att sitta och kura i ensamheten och inte ha ett enda dugg livat …

— Banna inte Davy, sade Anne och plockade upp skärvorna med darrande fingrar. — Det var mitt fel. Jag satte fatet där och glömde bort det … Nu har jag blivit straffad för min vårdslöshet — men o — vad ska fröken Barry säga?

— Åja, som du vet, har hon bara köpt det, så det är inte [ 137 ]detsamma, som om hon skulle ha ärvt det, sade Diana med ett försök att trösta.

Kort därpå bröto gästerna upp — de kände, att detta var det taktfullaste. Sedan diskade Anne och Diana allt glas och porslin, och därunder pratade de mindre än de någonsin förut i hela sitt liv gjort. Så gick Diana hem med en mycket svår huvudvärk, och Anne gick med precis maken in på sitt gavelrum. Där satt hon kvar, tills Marilla i solnedgången kom hem från postkontoret — med ett brev från Priscilla, skrivet dagen förut.

Fru Morgan hade vrickat sin fotled så illa, att hon ej var i stånd att lämna sitt rum.

»Och käraste Anne» — skrev Priscilla — »jag är så ledsen, men jag är rädd, att vi nu inte alls kunna komma till Grönkulla, ty när tants fotled hunnit bli bra, måste hon resa tillbaka till Toronto. Hon måste vara där på en bestämd dag».

— Jaha, där ha vi förklaringen suckade Anne och lade ned brevet på den röda stenhällen bredvid sig.

Hon satt på förstugutrappan åt gårdssidan, medan skymningen lägrade sig under en gråblek himmel.

— Jag trodde ändå hela tiden, att ett besök av författarinnan fru Morgan skulle vara en så stor lycka, att den omöjligen kunde beskäras oss … Det där var ett yttrande, som kunde anstå fröken Eliza Andrews — ånej, så misstrogen gentemot allt trevligt och gott vill jag verkligen inte vara … Här händer ju så mycket roligt ändå … Och olyckorna i dag ha väl också sin löjliga sida, kan jag tro … Kanske när Diana och jag blivit gamla och grå, ska vi kunna skratta åt dem … Men inte kan man fordra det av oss ännu, för det här var verkligen en förfärlig motgång.

— Du kommer allt att få uppleva värre motgångar än så, medan du vandrar genom livet, sade Marilla, som var ärligt övertygad om, att hon talade tröstande ord. — Det förefaller mig, Anne, som om du aldrig skulle växa ifrån ditt sätt att så häftigt eftertrakta saker och ting och se‘n sjunka ihop i förtvivlan över att du inte får dem.

— Jag vet nog, att min natur är sådan, medgav Anne ödmjukt. — När jag bespetsar mig på, att någonting roligt ska [ 138 ]hända, så känner jag alldeles som om de glada förväntningarna lyfta mig, och jag flyger … Så rätt som det är bär det ned igen — och pladask! — där sitter jag! Men o, Marilla, vad det där flygandet är härligt, så länge det varar — det är som att sväva mellan regnbågar! Man nästan får ut i förskott — vad man sedan inte får …

— Nåja — det är ju bra, det, sade Marilla. — Men jag föredrar att vandra på fasta marken utan både flygande och neddimpande … Men var och en har sin smak och sitt sätt att inrätta sig — jag trodde förut att det bara fanns ett, som var det rätta, men se‘n jag fick dig och tvillingarna att fostra upp, har jag börjat bli tvehågsen … Vad ska du ta dig till med fröken Barrys fat?

— Jag får väl betala henne tillbaka de tjugo dollar det har kostat henne. Gud ske lov att det inte var någon ärvd klenod, för då hade ju inga pengar kunnat ersätta den.

— Kanske du kan komma över ett likadant någonstans och köpa det åt henne? — Ack, det tror jag inte … Så gamla fat äro mycket sällsynta. Fru Lynde hade ju förgäves försökt få tag i ett till basaren. Jag önskar verkligen det vore så väl, för fröken Barry tar naturligtvis det ena fatet lika gärna som det andra, om båda äro lika gamla och äkta. Marilla, titta på den stora stjärnan över herr Harrisons lönndunge med den tysta, klara himmelen där bakom! Den ger mig en känsla av andakt och bön … Ack — när man kan få se sådana stjärnor och en sådan himmel, inte kunna då små förtretligheter och missöden göra en så värst mycket, säg?

— Var är Davy? sade Marilla med en likgiltig blick på stjärnan.

— I sin säng. Jag har lovat att ro ut med honom och Dora och ta matsäck med. Det förstås — det ursprungliga villkoret var ju, att han skulle vara snäll. Men han försökte ju vara snäll — och jag har inte hjärta att rygga mitt löfte.

— Du kommer att dränka dig eller tvillingarna, om ni ska ligga och kava där med ekan på sjön, puttrade Marilla. — Nu har jag levat här i sextio år och ännu aldrig har jag satt min fot i någon båt.

[ 139 ]— Nå, då är det sannerligen på tiden att det sker, sade Anne skälmaktigt. — Följ med oss i morgon! Vi stänga igen huset och tillbringa hela dagen på sjön och på sandstranden och låta den övriga världen sköta sig själv.

— Nej, tack ska du ha, svarade Marilla med harmset eftertryck. — Det skulle vara en nätt syn, inte sant? — jag sittande med händerna i kors i en eka! Jag tycker jag hör Rachel Lynde beskärma sig … Där åker herr Harrison bort. Tror du det kan ligga någon sanning i det ryktet, att herr Harrison skulle uppvakta Isabella Andrews?

— Det tror jag visst inte. Han var där en kväll, därför att han hade att språka i affärer med herr Harmon Andrews, men då fick fru Lynde se honom och sa‘, att han bestämt gick på friarefötter, eftersom han hade löskrage på … Jag tror inte, att herr Harrison någonsin gifter sig. Han tycks ha en mycket utpräglad fördom mot äktenskap …

— Ack, så‘na där gamla ungkarlar vet man aldrig, var man har … Och var han klädd i löskrage, så håller jag nästan med Rachel Lynde om att det såg misstänkt ut, för löskrage har jag aldrig förut sett på den mannen …

— Den satte han nog bara på sig för att han skulle ha en affärsuppgörelse med Harmon Andrews, sade Anne. — Jag har hört honom säga, att det endast är vid sådana tillfällen, som en karl behöver vara noga med sitt yttre, för ser han förmögen ut, så vågar inte den andre försöka dra honom vid näsan … Jag riktigt tycker synd om herr Harrison — inte kan han känna sig tillfredsställd med sitt liv! Det måste vara bra dystert att inte ha någon att bry sig om mer än en papegoja, tycker du inte det? Men jag har lagt märke till, att herr Harrison inte tycker om, att man ömkar honom … Det gör visst ingen människa, tror jag.

— Här kommer Gilbert uppför vägen, sade Marilla. — Ska du följa med honom ut för att ro på sjön, så tag på dig din kofta och dina galoscher. Det faller så mycket dagg i afton.