Vår vän Anne/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Prinsen kommer till det förtrollade slottet
Vår vän Anne
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Poesi och prosa
Bröllop i Ekostugan  →


[ 246 ]

XXIX.
Poesi och prosa.

Under den följande månaden levde Anne i vad som skulle kunna kallas — åtminstone för Avonleaförhållanden — en _virvel av intressanta tilldragelser. De anspråkslösa tillrustningarna för hennes egen resa till högskolan i Redmond voro av underordnad betydelse. Men fröken Lavendel skulle gifta sig, och Ekostugan var skådeplatsen för ändlösa rådplägningar och meningsutbyten och förhandlingar, vid vilka även Charlotta den Fjärde gav välbetänkta vinkar och anvisningar, medan hon tillbragte sina dagar i en stämning av blandad förtjusning och häpnad.

Så kom sömmerskan, och man erfor på en gång nöjet och det ohyggliga »ansvaret» med att välja tyger och leta ut i fasoner i modejournalen och övervaka provningarnas mångfald. Anne och Diana tillbragte halva sin tid i Ekostugan, och det fanns nätter, då Anne ej kunde sova, så låg hon och grubblade på, huruvida hon gjort rätt uti att tillråda fröken Lavendel det moderna mörkvioletta hellre än marinblått till resdräkt, och att göra den nya grå sidenklänningen »helskuren.»

Alla, som hyst intresse för fröken Lavendels öden, voro mycket lyckliga. Paul Irving störtade till Grönkulla, så fort hans pappa berättat honom nyheten, för att diskutera den med Anne.

— Jag visste väl, jag, sade han stolt, att jag kunde lita på, att pappa valde ut en rar ny mamma åt mig. Det är bra skönt att ha en pappa, som man kan lita på, fröken. Jag tycker så rysligt mycket om tant Lavendel. Också farmor är belåten — hon [ 247 ]säger hon är glad att pappa den här gången hållit sig till sin hemort, för det är ändå säkrast … Fru Lynde säger, att hon är mycket nöjd med partiet och hoppas, att tant Lavendel låter grillerna fara och blir som andra människor, nu när hon ska gifta sig … Vad är griller för slag? Jag vill för resten inte ha henne lika med andra människor. Vanligt folk finns det så mycket förut utav … Fröken förstår nog …

Även Charlotta den Fjärde gav sin stora belåtenhet fritt lopp.

— O, fröken, så bra det har gått med allting! När herr Irving och min fröken komma hem igen från bröllopsresan, ska de bo i Boston, och jag ska ha plats hos dem där … Jag, som bara är femton år, och systrarna fingo inte fara, förrän de fyllt sexton! O, en sådan makalös person den herr Irving är! Han dyrkar marken hon trampar på, och vet nå’n va’, att jag känner mig riktigt konstig ibland, när jag tittar på uttrycket i hans ögon, när han håller dem fästa på henne. Det trotsar all beskrivning, vet fröken … Jag är fasligt glad åt att di ä’ så kära i varandra. Nog hör det till, ändå! … Fast somliga människor tycks reda sig mycket bra utan att vara det. Jag har en moster, som har varit gift tre gånger, och hon har talat om, att första gången gifte hon sig av kärlek, men de båda andra gångerna för den snöda Mammons skull, och hon har varit så lycklig med alla tre männen, utom när hon stoppade dem i jorden, förstås … Men visst var det ändå stor risk, tycker inte fröken det?

— O, vad allt detta är romantiskt, sade Anne till Marilla samma afton. — Om jag nu inte hade tagit in på galen väg den dagen vi gingo för att hälsa på Kimballs, så hade jag aldrig blivit bekant med fröken Lavendel, och om jag inte råkat henne, hade jag aldrig kunnat taga Paul med mig dit … Och då hade han aldrig heller kunnat skriva till sin pappa, att han varit och hälsat på hos fröken Lavendel, just som herr Irving ämnade resa i väg till San Francisco. Herr Irving har. sagt, att så fort han fick det brevet, bestämde han sig för att skicka sin kompanjon till San Francisco och själv resa hit i stället. Han hade inte hört någonting om fröken Lavendel på femton år. Det senaste var ett rykte om att hon skulle gifta sig, och det trodde han då hade skett, och se’n dess hade han upphört att fråga någon människa efter [ 248 ]henne. Tänk nu, sådan god utgång allting har fått! Och jag har verkligen haft ett finger med i spelet! Fru Lynde säger förstås alltid, att vad som ska ske, det sker, men jag tycker ändå det är roligt att tänka sig; att man har varit ett försynens redskap … Och vådligt romantiskt — det kan man då inte förneka att det är!

— Det tycker du, det, men jag kan verkligen inte inse, vari det romantiska ligger, sade Marilla helt torrt.

Marillas oförgripliga mening var, att Anne gjorde för stor affär av hela giftermålshistorien och att hon hade fullt med arbete hemma för att rusta sig i ordning till högskolan, utan att behöva »sno i väg» till Ekostugan nära nog varenda dag för att hjälpa fröken Lavendel.

— Där bli allra först två unga människor osams, och ingendera vill ta första steget för att det ska bli gott och bra igen. Så far Steve Irving till Staterna, och när en tid förgått, så gifter han sig där, och det går rakt ingen nöd på honom, efter vad jag kan inse … Så dör hans hustru, och när den värsta änklingssorgen gått över, så får han idén att fara hem och titta efter, hur hans gamla flamma har det. Under tiden har hon levat ogift, förmodligen därför att hon varit kräsen och gubevars ratat dem, som möjligen anmält sig … Så råkas herrskapet på nytt och komma överens om att gifta sig — bättre sent än aldrig. Vad ligger det för romantik i detta?

— Rakt ingen, när du framställer det på det sättet, sade Anne i klagande ton. Det kändes alldeles, som om någon slagit en skopa kallt vatten över henne. Det där låter då som rena, rama prosan … Men det blir så helt annorlunda, om man — ja, nu kommer jag med en bild, det kan inte hjälpas, Marilla — tittar på det genom poesiens synglas … Och nog är det ändå bra mycket roligare!

Anne hade nu åter hämtat sig efter kallduschen; hennes ögon glänste, och rodnaden hade stigit upp på hennes kinder.

Marilla tittade på det strålande unga ansiktet och höll inne med den sarkastiska anmärkning, hon hade på tungan. Kanhända dagades inom henne ett svagt medvetande av, att ett sådant där »poesiens synglas» ändå ibland kunde vara rätt bra att ha … [ 249 ]Det vore nog, när allt kommer omkring, en ganska lycklig förmåga att kunna betrakta vår nyktra värld genom ett hjälpmedel, som omgåve saker och ting med ett glädjens och friskhetens skimmer, osynligt för sådana prosaiska varelser som hon själv och Charlotta den Fjärde.

— När ska bröllopet stå? frågade hon efter en stunds tystnad.

— Den sista onsdagen i augusti. De skola vigas i trädgården inne i kaprifoliebersån — just det stället, där herr Irving friade till henne för tjugofem år sedan. Marilla, det är romantiskt, även om man uttrycker sig i prosaiska ordalag. Inga ska bjudas, utom fru Irving och Paul och Gilbert och Diana och jag och fröken Lavendels kusiner. Och med sex-tåget ska de fara för att sedan göra en bröllopsresa till Stillahavs-kusten. När de komma tillbaka på hösten, ska Paul och Charlotta flytta efter till Boston och stanna hos dem. Men Ekostugan ska lämnas kvar precis som den är — fastän de ska förstås sälja hönsen och kon och spika bräder för fönsterna — och varenda sommar komma de hit och bo i den. Det blir bra roligt. Jag skulle ha gått och sörjt borta i Redmond i vinter, om jag hade måst tänka mig den rara lilla Ekostugan öde och övergiven, med tomma rum — eller ännu värre, med främmande människor boende där. Men nu törs jag tänka på den, alldeles som jag varit van att se den — den ligger och väntar så nöjd och stilla på att sommaren ska komma och ha med sig liv och rörelse och skratt igen. —

Det fanns i Annes lilla värld ännu mera romantik än den, som fallit på de återförenade älskandes lott borta i Ekostugan. Anne råkade komma rakt på den en afton, då hon vandrade upp till Tallbacken längs skogsstigen och därför steg direkte in i familjen Barrys trädgård.

Diana Barry och Fred Wright stodo tillsamman under den lummiga pilen. Diana stödde sig mot dess gråa stam, med ögonfransarna fällda över ovanligt högröda kinder. Hennes ena hand fasthölls av Fred, som stod med sitt ansikte nedböjt över hennes och stammade någonting med mycket lågmäld och allvarlig röst. Det fanns inga andra människor till i världen utom de själva i detta trollska ögonblick, så att ingendera av dem såg Anne, som efter att i blinken ha uppfattat situationen på en gång bestört och [ 250 ]förlägen vände om och ljudlöst smög sig tillbaka genom talldungen. Hon stannade ej, förrän hon kommit upp på sitt eget lilla rum, där hon andlös satte sig ned vid fönstret och sökte samla sina förvirrade tankar.

— Diana och Fred ä’ kära i varandra! utbrast hon. — O, så ohyggligt gammalt och fullvuxet! Det hade jag sannerligen inte kunnat tro Diana om …

Anne hade på senaste tiden dragit sina misstankar om att Diana svikit sina mycket ungdomliga drömmars manliga ideal, som var dystert och melankoliskt, med flammande mörka ögon. Nu kom härtill hennes egna sinnens vittnesbörd, som hon ej gärna kunde bedraga sig på, men trots föregående »aningar» verkade upptäckten på henne som en fullständig överraskning. Härtill kom en underlig känsla av ensamhet och övergivenhet — det var som om Diana gått före henne in i en ny värld, slagit igen en port bakom sig och lämnat Anne utanför.

— Åh, vad här händer och sker mycket — jag blir nästan rädd, tänkte Anne, sorgsen i hågen. — Och jag fruktar, att Diana och jag hädanefter inte kunna ha det riktigt som förr med varandra … Efter detta kan jag nog inte berätta alla mina hemligheter för henne — tänk om hon ginge och babblade om dem för Fred! … Och vad kan hon se i Fred? Han är mycket trevlig och snäll — men han är ändå bara Fred Wright.

Det är alltid en fråga, som sätter myror i huvudet på en — vad ser den och den i den och den? Men det är nog på det hela taget ganska lyckligt, att var och en har sin smak, ty om alla tyckte lika — ja, då skulle det ju gå, som den gamle indianhövdingen sade: »Alla skulle vilja ha min squaw»[1]. Det var tydligt nog, att Diana verkligen såg någonting i Fred Wright, ehuru Annes ögon tyvärr voro slagna med blindhet.

Diana kom till Grönkulla kvällen därpå, en tankfull och blyg ung dam, och inne i gavelrummets skumma ensamhet berättade hon alltsamman för Anne. Båda flickorna gräto, kysstes och skrattade.

[ 251 ]— Jag är så lycklig, sade Diana, men det är ju löjligt att tänka sig, att jag är förlovad …

— Hur är det egentligen att vara förlovad? undrade Anne nyfiket.

— Ja, kära du, det beror naturligtvis helt och hållet på vem man är förlovad med, svarade Diana med denna retsamma min av överlägsen visdom, som alltid antages av de förlovade gentemot dem, som icke äro det. — Det är förtjusande att vara förlovad med Fred — men jag tror det skulle vara rysligt otäckt att vara förlovad med någon annan …

— Trevligt för oss andra, det där, när det nu bara finnes en enda Fred, skrattade Anne.

— O, Anne, du förstår inte … sade Diana förtretad. — Inte mente jag — men det är svårt att förklara … Nåja, det gör detsamma, du kommer ändå att förstå en gång i framtiden, när det blir din egen tur.

— Diana, min egen sötnos, visst förstår jag dig! Vad har man fantasi till, om inte för att bli i stånd att titta på livet med andra människors ögon?

— Du ska bli tärna åt mig, Anne, det är klart … Lova mig det — var du än är, när jag står brud!

— Jag ska komma från andra ändan av jorden, om så behövs, sade Anne högtidligt.

— Det kommer naturligtvis att dröja en bra tid ännu, sade Diana rodnande. — Tre år allra minst — för jag är bara aderton år, och mamma säger, att ingen av hennes döttrar får gifta sig förrän hon fyllt tjugoett år. För resten ämnar Freds pappa köpa Fletchers gård åt honom, och han vill ha åtminstone två tredjedelar betalda av vad den kostar, innan han låter Fred överta den i sitt eget namn. Men tre år ä’ minsann inte för mycket, när man ska lära sig hushåll, och jag ämnar sy så mycket nätta saker åt mig. I morgon ska jag börja virka mellanlägg att ha under sopptallrikar. Myra Gillis hade trettiosju mellanlägg, när hon gifte sig, och jag har föresatt mig, att jag ska då inte ha färre än hon.

— Nej, hur ska man kunna reda sig i ett hushåll med bara trettiosex mellanlägg, sade Anne med högtidlig min, men med skalken i ögonvrån.

[ 252 ]Diana såg sårad ut.

— Jag trodde inte du skulle göra narr av mig, Anne, sade hon förebrående.

— Käraste du, inte gör jag narr av dig, ropade Anne ångerfullt. — Jag bara skojade lite grand med dig. Jag tror du kommer att bli den sötaste lilla husmor i hela världen. Och visst är det rart av dig att redan göra upp, hur du ska ha det i ditt lilla drömhem.

Anne hade ej väl yttrat ordet »drömhem,» förrän det fängslade hennes fantasi, och hon började genast bygga på sitt eget. I det härskade naturligtvis en man med utomordentliga själsgåvor, mörklagd, stolt, med någon fallenhet för svårmod … Men underligt nog höll även Gilbert Blythe till där, och han lät inte visa bort sig, utan hjälpte egarinnan med att hänga upp tavlor, staka ut trädgårdsrabatter och förrätta diverse andra hemtrevliga sysslor, som den stolte och inbundne hjälten tydligen aktade under sin värdighet. Anne sökte mota bort Gilberts blid ur sitt drömslott, men den var mycket envis, så att Anne, som hade bråttom, gav slutligen upp försöket och fortsatte sitt luftiga byggnadsarbete med sådan framgång, att hennes »drömhem» stod både färdigt och möblerat, innan Diana åter tog till ordet.

— Du tycker nog det är litet lustigt, Anne, att jag är kär i Fred, när han är så olika den sortens man jag förut alltid sagt jag skulle gifta mig med — en, som är lång och ståtlig … Men hur det är, så önskar jag inte Fred lång och ståtlig, därför att —ja, du förstår, då vore han inte Fred. Det förstås, tillade hon med smått bekymrad min, vi komma att bli ett fasligt fett och knubbigt par. … Fast nog är det ändå bättre än om den ena av oss vore kort och tjock och den andra lång och mager, som Morgan Sloane och hans hustru. Fru Lynde säger, att hon alltid tänker på en etta och en nolla, när hon ser dem komma vandrande.

— Ja, sade Anne till sig själv den aftonen, när hon borstade håret framför sin spegel med förgylda ramen, jag är glad att Diana är så lycklig och belåten. Men när min tur kommer — om den nånsin gör det — så hoppas jag, att det måtte ligga någonting mera gripande och storslaget över det hela … Men [ 253 ]se det var också Dianas mening förr i tiden. Otaliga gånger har jag väl hört henne säga, att hon aldrig skulle förlova sig på det vanliga futtiga och beskedliga sättet — ett stordåd måste den utföra, som ville vinna hennes hand … Men hon har förändrat sig. Kanhända jag också kommer att förändras? … Nej vars! Jag föresätter mig, att det ska jag inte. Usch, det är ändå harmligt med sådana här förlovningar, som komma och ta bort ens allra bästa vänner för en …

  1. Indianskt ord = kvinna, hustru.