Waverley/Kap 32
| ← 31. Ett förhör |
|
33. En förtrogen → |
TRETTIOANDRA KAPITLET.
En öfverläggning och dess följd.
Major Melville hade qvarhållit mr Morton under sitt förhör med Waverley, både emedan han trodde sig kunna påräkna bistånd af hans praktiska förstånd och erkända undersåtliga trohet och derför, att han gerna önskade hafva ett vittne af oförvitlig sanningskärlek till de åtgärder, han komme att vidtaga mot en ung engelsman af hög rang samt presumtiv arfvinge till en stor förmögenhet. Han visste, att hvarje steg skulle komma att strängt nagelfaras, och han hade derför gjort sig till uppgift att sätta rättvisan och redligheten af sitt eget förfarande utom all fråga. Sedan Waverley aflägsnat sig, satte lairden och pastorn i Cairnvreckan sig under tystnad ned till sin aftonmåltid. Så länge betjeningen var närvarande, hade ingendera lust att yttra något om den sak, som upptog deras sinnen, och de funno det ej heller lätt att tala om något annat ämne. Waverleys ungdom och synbara uppriktighet stodo i skarp motsats till de skuggor af misstanke, som skockade sig omkring honom, och han hade i sitt beteende en okonstlad öppenhet, som tycktes antyda en person, hvilken var ovan vid intrigens vägar, och som högligen talade till hans förmån.
Båda funderade på hvad som förefallit vid förhöret och betraktade det genom sina egna känslors synglas. Båda voro snabbfyndiga och skarpsinniga män och båda lika skickliga i att sammanställa olika bevisningsgrunder och af dem draga de nödiga slutsatserna. Men den stora olikheten i deras vanor och uppfostran förorsakade ofta en betydande skiljaktighet i de slutledningar, de drogo af uppstälda premisser.
Major Melville hade mest vistats i läger och stora städer, och var vaksam till följd af sitt yrke och försigtig af erfarenhet. Han hade sett mycket ondt i verlden, och ehuru sjelf en redlig embetsman och en hederlig karl, voro hans omdömen om andra derför alltid skarpa och ibland ända till orättvisa stränga. Mr Morton deremot hade från sina studier vid akademien, der han var afhållen af sina kamrater och aktad af sina lärare, förflyttats till sin närvarande lugna och obemärkta befattning, der han hade få tillfällen att se något ondt och aldrig fäste sig dervid utom för att uppmana till ånger och försoning; hans församlingsboars vördnad och tillgifvenhet återgäldade hans kärleksfulla nit för deras skull, derigenom att de sökte dölja för honom, hvad de visste skulle förorsaka honom den lifligaste smärta, nämligen deras egna tillfälliga öfverträdelser af de pligter, hvilka det var hans lifs uppgift att anbefalla. Ehuru båda voro omtyckta af det kringboende folket, var det derför ett allmänt gängse ordspråk i trakten, att lairden endast kände det onda och pastorn endast det goda i församlingen.
Mycken kärlek till literaturen, ehuru tillbörligen underordnad hans presterliga studier och åligganden, utmärkte äfven pastorn i Cairnvreckan och hade i yngre åren gifvit hans sinne en lätt romantisk anstrykning, hvilken ingen af det verkliga lifvets sedermera inträffade tilldragelser varit i stånd att helt och hållet utplåna. Den tidiga förlusten af en älskvärd ung maka, med hvilken han gift sig af kärlek, och som kort derefter följdes i grafven af deras enda barn, hade äfven bidragit att mildra ett af naturen känsligt och begrundande lynne. Hans känslor vid detta tillfälle skulle derför sannolikt blifva skiljaktiga från den stränge militärens, den noggranne magistratspersonens och den misstrogne verldsmannens.
Sedan betjeningen aflägsnat sig, fortfor den ömsesidiga tystnaden ännu en stund, tills major Melville bröt den, i det han fylde sitt glas och sköt buteljen till mr Morton.
»En ledsam affär, det här, mr Morton. Jag fruktar för, att den här gunstig junkern skaffat sig en snara om halsen.»
»Det förbjude Gud!» sade pastorn.
»Dertill säger jag amen», sade den verldslige embetsmannen; »men jag tror, att till och med er skonsamma logik näppeligen kan neka till slutledningen.»
»Af allt, hvad vi hört i afton, major, hoppas jag säkert, att den skall kunna förebyggas.»
»Verkligen? Min bästa pastor, ni är en af dem, som skulle vilja utsträcka presterskapets privilegier till hvarje brottsiing.»
»Det nekar jag visst inte till — barmhertighet och långmodighet äro grundvalarne för den lära, jag är kallad att predika.»
»Religiöst taladt är detta sant; men barmhertighet mot en brottsling kan vara en stor orättvisa mot samhället. Jag talar ej särskildt om denne yngling, som jag hjertligt önskar måtte kunna försvara sig, ty jag tycker om både hans blygsamhet och hans mod; men jag fruktar, att han störtat sig i olycka.»
»Hvarför det? Hundratals missledda personer ha nu gripit till vapen mot styrelsen, och många bland dem otvifvelaktigt till följd af grundsatser, hvilka uppfostran och tidigt inrotade fördomar ha förgylt med namnen fosterlandskärlek och hjeltemod. Då rättvisan väljer sina offer bland en sådan mängd — ty alla lära väl ej komma att förgöras — måste hon afse de moraliska bevekelsegrunderna. Låt den, som af ärelystnad eller af hopp om personliga förmåner låtit förleda sig att störa en väl ordnad styrelses lugn, falla ett offer för dess lagar; men säkert bör den af vilda drömmar om ridderlighet och förment konungatrohet vilseledda ungdomen kunna göra anspråk på förlåtelse.»
»Om fantastisk ridderlighet och förment konungatrohet komma under rubrik af högförräderi, så känner jag ingen domstol i kristenheten, min bästa mr Morton, der de kunna utverka sin habeas-corpus.»
»Men jag kan ej finna, att denne ynglings brottslighet är på något sätt tillfyllestgörande bevisad.»
»Emedan er godhjertenhet förblindar ert förstånd. Hör på. Denne yngling, härstammande från en familj af ärftliga jakobiter, hans farbror hufvudmannen för torypartiet i grefskapet — —, hans far en missnöjd och i onåd fallen hofman, hans lärare en prest, som vägrat aflägga trohetseden och som är författare till två högförrädiska skrifter — denne yngling, säger jag, ingår vid G—s dragoner, i det han från sin farbrors gods medför en hop unga karlar, som under tvisterna med sina kamrater ej skyggat för att på deras sätt förfäkta de högkyrkliga grundsatser, de inhemtat på Waverley-Honour. Mot dessa unga män visar Waverley en ovanlig uppmärksamhet; de förses med penningar utöfver en soldats behof och i strid med disciplinen samt ställas under befäl af en favoritsergeant, medelst hvilken de underhålla en ovanligt intim förbindelse med sin kapten och låtsa anse sig oberoende af de andra officerarne samt för mer än sina kamrater.»
»Min bäste major, allt detta är en naturlig följd af deras tillgifvenhet för sin unga husbonde och deraf att de befunno sig vid ett regemente, som hufvudsakligen blifvit värfvadt i norra Irland och vestra Skottland, hvadan följaktligen deras kamrater voro böjda för att gräla med dem, både emedan de voro engelsmän och emedan de tillhörde den engelska kyrkan.»
»Bra taladt, pastor. Jag önskar någon af er synod hörde er. Men låt mig fortfara. Denne yngling erhåller permission och far till Tully-Veolan. Baronens af Bradwardine grundsatser äro temligen väl kända, för att ej nämna, att denne ynglings onkel hjelpte honom ur klämman år 1715. Den unge mannen råkar der i en tvist, under hvilken han säges ha vanhedrat den fullmakt, han innehade. Öfverste G— skrifver till honom först mildt, sedan strängare — jag vill tro, ni ej betviflar att han gjort det, då han säger så; officerscorpsen uppmanar honom att förklara sig rörande den tvist, hvari han säges ha varit invecklad; men han svarar hvarken sin befälhafvare eller sina kamrater. Emellertid bli hans soldater oroliga och uppstudsiga, och då slutligen ryktet om denna olyckliga uppresning blir allmänt kändt, upptäcker man, att hans gunstling, sergeant Houghton, och en annan karl stå i brefvexling med en fransk utskickad, befullmäktigad, såsom han påstår, af kapten Waverley. Enligt de båda karlarnes bekännelse uppmanar denne utskickade enträget sergeanten att desertera med sin trupp och att förena sig med sin kapten, som befinner sig hos prins Carl. Under tiden vistas denne trogne kapten enligt sitt eget medgifvande på Glennaquoich, hos den verksammaste, slugaste och ursinnigaste jakobit i hela Skottland, och följer honom åtminstone så långt som till deras ryktbara jagtparti, och jag fruktar ännu litet längre. Emellertid skickas till honom ytterligare två uppmaningar, hvaraf den ena underrättar honom om oroligheterna vid hans kompani, och den andra uttryckligt befaller honom att genast inställa sig vid sitt regemente, hvilket sunda förnuftet borde ha sagt honom, då han såg upproret sammanskocka sig rundt omkring honom. Han svarar med en bestämd vägran och återsänder sin fullmakt.»
»Man hade redan beröfvat honom den.»
»Men han beklagar sig öfver, att han blifvit förekommen. Hans saker tagas i beslag i hans qvarter och på Tully-Veolan och befinnas innehålla, förutom hans värde väns och lärares, mr Pembrokes, otryckta arbeten, en hop förderfliga jakobitiska ströskrifter, som vore nog att förgifta ett helt land.»
»Han säger sig aldrig ha läst sin lärares arbeten.»
»I ett vanligt fall skulle jag ha trott honom; ty de äro lika dumma och pedantiska till sin stil, som förderfliga genom de satser, de drifva. Men kan ni väl tro, att någonting annat än värdet af de grundsatser, de förfäkta, skulle föranleda en ung man af hans ålder att föra sådant skräp med sig landet omkring? Vidare, just då man erhåller nyheten om rebellernas antåg, bryter han upp i ett slags förklädning, vägrar att säga sitt namn och åtföljes, om denne gamle svärmare talar sant, af en högst misstänkt personlighet; han rider på en häst, som man vet har tillhört Glennaquoich, samt bär på sig bref från sin familj, hvilka uttrycka en djup bhätskhet mot huset Braunschweig, äfvensom en afskrift af några verser, lofprisande en viss Wogan, som afsvor parlamentets tjenst för att med en engelsk kavalleritrupp sluta sig till de högländska insurgenterna, som då gripit till vapen för Stuartska husets återinsättande — alldeles ett motstycke till hans egen komplott. Vid verserna äro bifogade några rader, innehållande ett “gack du och gör sammaledes”, och den, som skrifvit detta, är den laglydige undersåten, den trogne och fredlige Fergus Mac-Ivor af Glennaquoich, Vich Ian Vohr och så vidare. Och slutligen», fortfor major Melville, som blifvit helt varm vid uppräknandet af sina bevisningsgrunder, »hvar finna vi väl denna nya upplaga af den ädle riddaren Wogan? Jo, just på den väg, som är lämpligast för utförandet af hans planer, och der skjuter han på den förste af konungens undersåtar, som vågar fråga honom om afsigten med hans resa.»
Mr Morton afhöll sig klokt från hvarje invändning, som han insåg endast skulle befästa magistratspersonen i dennes åsigt, och frågade honom blott, hvad han ärnade göra med sin fånge.
»Det är en temligen kinkig fråga, i betraktande af landets ställning.»
»Kan ni ej, då han ju är en ung gentleman, qvarhålla honom här i ert hus, i skydd för all fara, tills stormen gått öfver?»
»Min bäste vän, hvarken ert hus eller mitt skola länge vara i skydd för faran, äfven om det vore lagligt att hålla honom häktad här. Jag har nyss erfarit, att öfverbefälhafvaren för de trupper, som marscherat på högländerna för att uppsöka och skingra rebellerna, har undvikit att leverera dem batalj vid Corryerick och med hela den disponibla styrkan dragit sig norrut till Inverness, eller fan vete hvart, samt lemnat vägen till låglandet oförsvarad och öppen för den högländska hären.»
»Gode Gud! Är karlen en pultron, en förrädare eller ett dumhufvud?»
»Intet af de tre, skulle jag tro. Han har en simpel soldats vanliga mod, är rättskaffens nog, gör hvad som anbefalles honom och förstår, hvad som säges honom, men duger lika mycket till att i vigtiga fall handla på egen hand, som jag, min bäste pastor, att uppträda på er predikstol.»
Denna vigtiga offentliga nyhet vände för ett ögonblick samtalet ifrån Waverley; men efter en stund återtogs detta ämne.
»Jag tror», sade major Melville, »att jag måste öfverlemna den unge mannen åt någon af de ströfcorpser af beväpnade frivillige, som nyligen utsändts för att injaga skräck i de missnöjda distrikten. De ha nu blifvit återkallade till Stirling, och i morgon eller öfvermorgon kommer en liten trupp här förbi, anförd af den der karlen vesterifrån — hvad heter han nu igen? — Ni såg honom och sade, att han var en verklig typ för ett af Cromwells krigiska helgon.»
»Cameronianaren Gilfillan. Jag önskar, att den unge mannen måtte vara säker hos honom. I följd af sinnenas upphetsning sker det underliga saker under en sådan här uppskakande kris, och jag fruktar, att Gilfillan tillhör en sekt, som lidit förföljelse utan att lära förbarmande.»
»Han kommer blott att föra mr Waverley till Stirlings slott. Jag skall gifva uttrycklig befallning, att man må behandla honom väl. Jag kan verkligen ej uttänka något bättre sätt att försäkra oss om hans person och jag förmodar, att ni ej vill råda mig till att utsätta mig för ansvaret att försätta honom i frihet.»
»Men ni har väl ingenting mot, att jag i morgon besöker honom i enrum?»
»Nej, visst inte; er undersåtliga trohet och er karaktär äro mig en borgen. Men i hvad afsigt gör ni denna begäran?»
»Blott för att försöka, om han ej kan förmås att meddela mig några omständigheter, som framdeles kunna bli gagneliga till att förmildra, om ej att urskulda hans uppförande.»
De båda vännerna åtskildes nu och begåfvo sig till hvila, båda uppfylda af de bekymmersammaste betraktelser öfver landets tillstånd.