Waverley/Kap 31
| ← 30. Visar att förlusten af en hästsko kan vara ett allvarsamt missöde |
|
32. En öfverläggning och dess följd → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Ett förhör.
Major Melville af Cairnvreckan, en något bedagad herre, som tillbragt sin ungdom i krigstjenst, mottog mr Morton mycket vänskapligt och vår hjelte med en höflighet, som de tvetydiga omständigheter, hvari Edward var försatt, gjorde kall och tvungen.
Undersökning anstäldes rörande beskaffenheten af smedens skada, och som denna befans vara obetydlig, och de omständigheter, hvarunder den tillfogats honom, gjorde bestraffningen till en naturlig handling af sjelfförsvar från Edwards sida, ansåg majoren sig kunna låta denna sak förfalla, sedan Waverley öfverlemnat en liten penningsumma till honom för den sårades räkning.
»Jag skulle önska, sir», fortfor majoren, »att min pligt slutade här; men det är nödvändigt, att vi närmare undersöka anledningen till er resa genom landet vid denna olyckliga och oroliga tidpunkt.»
Mr Ebenezer Cruickshanks framträdde nu och meddelade magistratspersonen allt, hvad han visste eller misstänkte i anledning af Waverleys förbehållsamhet och Callum Begs undflykter. Hästen, på hvilken Edward red, tillhörde, efter hvad Ebenezer sade sig veta, Vich Ian Vohr, ehuru han ej vågat beslå Edwards förra följeslagare med detta förhållande för att ej någon vacker natt få både hus och stall antända öfver sitt hufvud af Mac-Ivors gudlösa följe. Han slutade med att öfverdrifva sina egna förtjenster om kyrka och stat, alldenstund han, näst Gud — som han blygsamt ytttrade sig — varit medlet att få denne misstänkte och vådlige brottsling häktad. Han lät derpå förstå, att han väntade sig framtida belöning och omedelbar ersättning för förlusten af tid äfvensom af sitt goda namn, derför att han på en böndag rest i verldsliga ärenden.
Major Melville svarade härpå med mycket lugn, att mr Cruickshanks, långt ifrån att räkna sig denna sak till förtjenst, borde tacka Gud, om han sluppe att utbetala stora böter, emedan han försummat att, i enlighet med lydelsen af den nyligen utfärdade förordningen, till närmaste magistratsperson inlemna uppgift på hvarje främling, som komme till hans värdshus; vidare att, eftersom mr Cruickshanks skröt så mycket af sin religion och sin undersåtliga trohet, han ej ville tillskrifva hans uppförande någon bristande tillgifvenhet för regeringen, utan blott antaga, att hans nit för kyrka och stat blifvit vaggadt i sömn af utsigten att låta en främling få betala dubbel skjutslega; men att han, majoren, då han ansåg sig obefogad att ensam döma öfver en så betydande persons uppförande, skulle uppskjuta dermed till nästa tingstermin. Vår historia förtäljer för det närvarande intet vidare om värden på Ljusastaken, som, missnöjd och nedslagen, vände tillbaka till sin egen boning.
Major Melville befalde derpå byfolket att återvända till sina hem, utom två, hvilka gjorde tjenst som konstaplar och som tillsades att vänta nedanför. Rummet befriades sålunda från alla personer utom Morton, hvilken majoren bad stanna qvar, jemte ett slags ombudsman, som gjorde tjenst såsom sekreterare, och Waverley sjelf. En plågsam och förlägen tystnad följde nu, tills major Melville, efter att med mycket medlidande hafva betraktat Edward och litet emellan rådfrågat ett papper, som han höll i handen, bad att få veta hans namn.
»Edward Waverley.»
»Jag trodde så; senast vid — — dragonregementet och brorson till sir Everard Waverley på Waverley-Honour?»
»Den samme.»
»Min unge herre, det smärtar mig på det högsta, att denna ledsamma pligt fallit på min lott.»
»Pligten, major Melville, gör alla ursäkter öfverflödiga.»
»Sant, sir; tillåt mig derför att fråga er, huru ni intill närvarande dag användt er tid, sedan ni för några veckor tillbaka fick permission från ert regemente?»
»Mitt svar på en så allmän fråga måste rätta sig efter naturen af den anklagelse, som gör den nödvändig. Jag anhåller att få veta, hvari denna anklagelse består, och med hvad befogenhet jag med våld qvarhålles att svara derpå?»
»Anklagelsen, mr Waverley, är, det gör mig ondt att säga det, af en mycket svår beskaffenhet och rör er karaktär både såsom militär och undersåte. I den förra egenskapen anklagas ni för att ha spridt myteri och uppror bland det manskap, som stått under ert befäl, och gifvit dem exempel af desertation genom att tvärt emot er befälhafvares uttryckliga order förlänga er egen frånvaro från regementet. Det borgerliga brott, hvarför ni står anklagad, är högförräderi och att ha burit vapen mot konungen, den största förbrytelse, hvartill en undersåte kan göra sig skyldig.»
»Och i kraft af hvilken auktoritet qvarhålles jag att svara på så skändliga smädelser?»
»I kraft af en auktoritet, som ni ej kan bestrida, och som jag ej kan annat än hörsamma.»
Han öfverlemnade härmed åt Waverley en befallning från högsta brottmålsdomstolen i Skottland att efterspana och gripa Edward Waverleys person, såsom misstänkt för högförrädiska stämplingar samt andra svåra brott och missgerningar.
Den bestörtning, Waverley visade vid denna underrättelse, tillskrefs af major Melville hans medvetande af sin brottslighet, medan Morton snarare var böjd att tyda den som den orättvist misstänkta oskuldens öfverraskning. Det låg någonting sant i båda gissningarna; ty, ehuru Edwards medvetande frikände honom från de brott, hvarför han anklagades, öfvertygades han likväl vid en hastig återblick på sitt eget uppförande, att han torde få mycket svårt att nöjaktigt för andra ådagalägga sin oskuld.
»En högst plågsam del af detta obehagliga göromål», sade major Melville efter ett ögonblicks tystnad, »är, att jag vid en så svår anklagelse nödvändigt måste anhålla att få se de papper, ni har på er.»
»Det skall ni visst få, sir, och utan förbehåll», sade Edward, i det han kastade sin plånbok och sina anteckningar på bordet; »det är blott ett, som jag gerna skulle önska få undantaget.»
»Jag fruktar för, att jag ej kan bevilja er något undantag.»
»Ni skall få se det då, sir; och som det ej kan vara till något gagn, anhåller jag att återfå det.»
Han framtog från sitt bröst verserna, han samma morgon erhållit, och öfverlemnade dem tillika med brefvet, hvari de varit inneslutna. Majoren genomläste dem under tystnad och tillsade sin skrifvare att taga en afskrift deraf. Han inlade derpå afskriften uti kuvertet och lade det på bordet framför sig, i det han med en min af sorgset allvar återstälde originalet till Waverley.
Efter att hafva lemnat fången — ty som sådan måste vår hjelte nu anses — tillräcklig tid till eftertanke, återtog major Melville sitt förhör, sedan han först förklarat, att, efter som mr Waverley tycktes göra inkast mot allmänna frågor, skulle hans spörsmål blifva så speciella, som hans kännedom om förhållandena tillät. Han började derpå sin ransakning och dikterade under fortgången af förhöret hufvudinnehållet af frågorna och svaren för sitt biträde, som förde dem till protokollet.
»Känner mr Waverley en Humphry Houghton, underofficer vid G—s dragoner?»
»Ja visst; han var sergeant vid mitt kompani och son till en af min onkels förpaktare.»
»Alldeles — och hade en stor del af ert förtroende och mycket inflytande bland sina kamrater?»
»Jag har aldrig behöft ge en person af hans ställning något förtroende. Jag gynnade sergeant Houghton, emedan han var en rask och stadgad yngling, och jag tror hans kamrater äfven högaktade honom derför.»
»Men ni brukade genom denne man meddela er med dem af ert kompani, som voro värfvade på Waverley-Honour?»
»Det är sant; de stackars gossarne, som befunno sig vid ett regemente, hvilket nästan uteslutande bestod af irländare och skottar, vände sig till mig med alla sina små bekymmer och togo naturligtvis sin sergeant och landsman till förespråkare vid dylika tillfällen.»
»Hans inflytande sträckte sig således hufvudsakligen till de soldater, som från er farbrors egendom följde er till regementet?»
»Ja visst; — men hvad har det att göra med närvarande sak?»
»Jag kommer just nu dit och utber mig ert uppriktiga svar. Har ni, sedan ni lemnade regementet, underhållit någon medelbar eller omedelbar förbindelse med denne sergeant Houghton?»
»Jag? — jag underhålla någon förbindelse med en man af hans rang och samhällsställning? — Huru eller till hvad ändamål?»
»Det måste ni sjelf förklara. Men skickade ni inte, till exempel, bud till honom efter några böcker?»
»Ni erinrar mig om ett obetydligt uppdrag, som jag gaf honom, emedan min betjent inte kunde läsa skrifvet. Jag påminner mig, att jag skriftligen bad honom leta upp några böcker, på hvilka jag sände honom en förteckning, och att skicka dem till mig till Tully-Veolan.»
»Och af hvad slag voro dessa böcker?»
»De hörde nästan uteslutande till skönliteratur och voro ämnade att läsas af ett fruntimmer.»
»Fans det ej några högförrädiska afhandlingar och ströskrifter bland dem, mr Waverley?»
»Det fans några politiska afhandlingar, uti hvilka jag knapt tittat. De hade tillskickats mig från en god vän, hvars hjerta är mer att värdera än hans klokhet och politiska skarpsinnighet; de tycktes vara mycket tråkiga.»
»Denne vän var väl en mr Pembroke, en prestman, som vägrat aflägga tro- och huldhetseden, samt är författare till två högförrädiska verk, hvartill manuskripten blifvit funna bland era saker?»
»Men jag ger er mitt hedersord på, att jag aldrig läst sex sidor af dem.»
»Jag är inte er domare, mr Waverley. Ert förhör kommer att fortsättas på annat håll. Men för att fortfara — känner ni en person, som går och gäller under namnet Wily Will eller Will Ruthwen?»
»Jag har aldrig hört talas om något sådant namn förrän i detta ögonblick.»
»Har ni aldrig genom denne eller någon annan person uppeggat sergeant Humphry Houghton att desertera med så många af sina kamrater, som han kunde öfvertala att följa sig, och att förena sig med högländarne och andra rebeller, hvilka nu äro i vapen under den unge pretendentens befäl?»
»Jag försäkrar er, att jag ej blott är fullkomligt oskyldig till den komplott, ni lagt mig till last, utan att jag äfven afskyr den af min innersta själ och ej skulle vilja göra mig skyldig till ett sådant förräderi, om jag äfven derigenom kunde vinna en tron för mig eller någon annan lefvande menniska.»
»Ja, men då jag betraktar detta bref, skrifvet af en bland de missledda herrar, hvilka nu gripit till vapen mot detta land, äfvensom de verser, det inneslöt, så kan jag ej annat än finna en viss öfverensstämmelse mellan det företag, jag nyss nämnde, och Wogans bedrift, hvilken brefskrifvaren tyckes vänta att ni skall söka likna.»
Waverley blef bestört öfver denna sammanställning, men förnekade, att brefskrifvarens önskningar eller förhoppningar kunde få anses som bevis för en eljest grundlös anklagelse.
»Men om jag är riktigt underrättad, tillbragtes er tid under er frånvaro från regementet dels i den högländska höfdingens och dels i mr Bradwardines af Bradwardine hus, hvilken sistnämnde herre ju äfven gripit till vapen för denna olyckliga sak?»
»Jag ärnar ej dölja det; men jag förnekar på det högtidligaste, att jag varit delaktig i någonderas planer mot regeringen.»
»Jag förmodar, att ni likväl ej ärnar neka till, att ni åtföljde er värd Glennaquoich till en sammankomst, der, under förebärande af ett allmänt jagtparti, de fleste medbrottslingarne i detta förräderi voro församlade för att öfvenskomma om planen för uppresningen?»
»Jag erkänner, att jag varit närvarande vid ett sådant sammanträde; men jag hvarken hörde eller såg någonting, som kunde gifva det den karaktär, ni tillägger det.»
»Derifrån begaf ni er med Glennaquoich och en del af hans clan till den nya pretendentens armé och återvände, sedan ni hemburit honom er hyllning, för att disciplinera och väpna återstoden af clanen, i afsigt att förena den med hans trupper på deras tåg söder-ut?»
»Jag har aldrig farit med Glennaquoich i något sådant ärende. Jag har aldrig ens hört, att den person, ni omnämner, är i landet.»
Han omtalade derpå sitt missöde under jagtpartiet och tillade, att han vid sin återkomst fann sig beröfvad sin fullmakt; han nekade ej, att han då för första gången märkte symptom, som antydde en benägenhet hos högländarne att gripa till vapen, men tillade, att han, som ej hade någon lust att göra gemensam sak med dem och ej heller hade något skäl att längre qvarblifva i Skottland, nu var på återvägen till sitt fädernesland, dit han, som major Melville kunde erfara af brefven på bordet, blifvit kallad af dem, som egde rätt att bestämma öfver hans handlingar.
Major Melville genomläste följaktligen brefven från Richard Waverley, sir Everard och tant Rachel; men de slutsatser, han drog af dem, voro andra, än Waverley väntat. De förde ett missnöjdt språk mot regeringen, framkastade ej otydliga vinkar om hämd, och stackars tant Rachels bref, som med tydliga ord förfäktade Stuartska sakens rättvisa, ansågs innehålla ett öppet erkännande af hvad de andra endast vågat låta förstå.
»Tillåt mig en annan fråga, mr Waverley. Fick ni ej bref på bref från er befälhafvare, som varnade er och befalde er att återvända till er post samt underrättade er om det bruk, som gjordes af ert namn, till att utsprida missnöje bland era soldater?»
»Nej, det fick jag aldrig, major Melville. Jag fick väl från honom ett bref, som innehöll en artig antydan om hans önskan, att jag skulle använda min permission annorlunda än att ständigt vistas på Bradwardine, en sak, som jag tillstår att jag ansåg honom obefogad att befatta sig med; och slutligen erhöll jag, samma dag jag i tidningen fann mig afskedad, ett nytt bref från öfverste G—, som befalde mig att inställa mig vid regementet, en order, som jag till följd af min redan omnämnda och nöjaktigt förklarade närvaro fick för sent att kunna åtlyda. Om några bref afsändts under mellantiden, hvilket jag med ledning af öfverste G—s högaktade karaktär anser säkert ha varit fallet, ha de aldrig kommit mig tillhanda.»
»Jag har glömt fråga er, mr Waverley, om en sak af mindre vigt, men som likväl allmänt omtalats på ett för er ofördelaktigt sätt. Det påstås, att ni, då en högförrädisk skål föreslogs i er närvaro och så att ni hörde det, har, ehuru innehafvande hans majestäts fullmakt, ötverlemnat åt en annan person i sällskapet att upptaga den som en förolämpning. Detta, sir, kan ej bli föremål för någon anklagelse inför domstol; men om, som jag låtit mig berättas, officerarne vid ert regemente affordrat er en förklaring rörande ett dylikt rykte, så kan jag, såsom militär och adelsman, ej annat än förundra mig öfver, att ni ej lemnat dem den.»
Detta var för mycket. På alla sidor ansatt af anklagelser, hvari grofva osanningar voro blandade med sådana sanningsenliga omständigheter, som ej kunde annat än skaffa dem trovärdighet — ensam, utan vänner och i ett främmande land, gaf Waverley sitt lif och sin heder nästan förlorade, och i det han stödde hufvudet mot handen, vägrade han bestämdt att besvara några vidare frågor, då den uppriktiga förklaring, han redan afgifvit, blott tjenat till att skaffa vapen emot honom.
Utan att visa hvarken öfverraskning eller missnöje öfver Waverleys förändrade sitt, fortfor major Melville helt lugnt att ställa åtskilliga andra frågor till honom. »Hvad tjenar det till, att jag svarar er?» sade Edward dystert. »Ni tyckes öfvertygad om min brottslighet och för att bekräfta er förutfattade åsigt förvrider ni hvarje svar, jag afgifver. Behåll då er åsigt och plåga mig inte vidare. Om jag är i stånd till den feghet och det förräderi, hvarför er anklagelse beskyller mig, så förtjenar jag ej, att man sätter tro till något svar, jag kan lemna er. Om jag ej förtjenar er misstanke ― och Gud och mitt samvete äro mina vittnen, att så är — så kan jag ej inse, hvarför jag genom min uppriktighet skulle låna mina anklagare vapen mot min oskuld. Det fins intet skäl, hvarför jag skulle svara ett enda ord till.» Och dermed återtog han sin ställning af dyster och bestämd tystnad.
»Tillåt mig», sade major Melville, »att påminna er om ett skäl, som torde föranleda er att aflägga en öppen och uppriktig bekännelse. Oerfarenheten, mr Waverley, blottställer de dygdiga för listigare och mera beräknande personers planer, och åtminstone en af era vänner — jag menar Mac-Ivor af Glennaquoich — innehar en hög rang bland den senare klassens menniskor, liksom jag af er synbara uppriktighet, ungdom och obekantskap med högländarnes sedvanor skulle vara böjd att räkna er till den förra. Under ett sådant förhållande kan ett afsteg eller ett fel, sådant som ert, hvilket jag skulle önska kunna anse såsom ofrivilligt, bli försonadt, och jag skulle gerna vilja bli medlare. Men då ni nödvändigt måste känna till aftalet mellan de personer, som gripit till vapen i detta land, samt deras hjelpmedel och planer, måste jag vänta, att ni vill förtjena denna bemedling från min sida genom att uppriktigt tillstå allt, som rörande dessa saker kommit till er kunskap; i hvilket fall jag tror mig kunna lofva er, att en kort tids inskränkande af er personliga frihet skall bli den enda svåra följden af ert deltagande i dessa olyckliga intriger.»
Waverley åhörde med mycket lugn denna uppmaning ända till slutet, men derpå sprang han med en kraft, som han dittills ej visat, upp från sin stol och svarade: »major Melville, eftersom detta är ert namn, hittills har jag besvarat era frågor med uppriktighet eller afböjt dem med hofsamhet, emedan de rörde mig ensam; men då ni tilltror er att anse mig nog låg att bli angifvare mot andra, som — hvilka än deras förbrytelser mot staten kunna vara — mottagit mig som en vän och gäst, så förklarar jag er, att jag anser era frågor som en oändligt skymfligare förolämpning än era smädliga misstankar, samt att, då mitt olyckliga öde ej tillåter mig att visa min förtrytelse öfver dem på något annat sätt än genom ord, ni förr skall få slita hjertat ur bröstet på mig än få en enda stafvelses upplysning rörande ämnen, med hvilka jag endast kunnat bli bekant i följd af en omisstänksam gästfrihets förtroende.»
Mr Morton och majoren sågo på hvarandra, och den förre, som flere gånger under förhöret synts besvärad af en ledsam snufva, tog sin tillflykt till sin näsduk och snusdosa.
»Mr Waverley», sade majoren, »min närvarande ställning förbjuder mig både att förolämpa och att bli förolämpad, och jag vill ej förlänga ett samtal, som kan leda till någotdera. Jag fruktar, att jag måste utfärda en arresteringsorder mot er, ehuru detta hus för det närvarande kommer att bli ert fängelse. Jag gissar, jag ej kan öfvertala er att deltaga i vår aftonmåltid» — Edward skakade härvid på hufvudet — »men jag skall tillsäga om, att förfriskningar bäras till er på ert rum.»
Vår hjelte bugade sig och begaf sig, åtföljd af den för tillfället förordnade bevakningen, till ett litet, men vackert rum, hvarest han, utan att vilja smaka hvarken mat eller vin, kastade sig på sängen och, döfvad af denna olyckliga dags själsoro och uppskakande tilldragelser, sjönk i en djup och tung sömn. Detta var mer, än han sjelf kunnat hoppas; men det berättas om de nordamerikanska indianerna, att de, då de stå vid tortyrpålen, insomna vid det minsta afbrott i qvalen, tills eld användes för att åter uppväcka dem.