Äktenskapets Komedi (1898)/20

←  XIX.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XX.

XXI.  →

XX.

Ekudden i Augusti. 

Bästa Anna!

Jag skulle ljuga, om jag ville påstå, att ditt bref gjort på mig det intryck, som du sannolikt afsett. Jag står i förlägenhet om, hvad jag skall svara dig. Ty jag vill icke såra dig, och jag kan icke besvara ditt bref i den ton, hvilken du användt mot mig, och som — hvarför skulle jag neka det? — ibland rört mig, men ibland också väckt min förbittring.

Du berättar, hur du varit till mods, och hvad som drifvit dig bort ifrån mig, och det kan måhända en gång vara till nytta, att du gjort det. Jag förstår icke detta. Ty för mig är allt, som skett, ännu något, hvilket jag icke ens kan söka förklara för mig själf, mycket mindre se på med lugn. Därför har jag frågat mig, hvarför du skrifvit detta. Och jag har kommit på en idé, hvilken måhända är bizarr, kanske alldeles falsk. Jag kan dock icke blifva denna tanke kvitt, den tanken är den, att du skrifvit alltsammans om dig själf, mindre därför att du haft behof af att säga detta allt till mig, än därför att du trott dig på så sätt lättast få mig rörd. När en människa en gång blir rörd, ger hon bättre vika, och resultatet blir, att man når sina önskningar. Du har en tid glömt, att du var mor. Att du nu erinrat dig det, är väl blott naturligare än den förra glömskan. Du vill få åtminstone någon rätt öfver ditt barn, och detta vill jag icke förneka dig. Det är icke för din skull, jag gör detta medgifvande. Det är uteslutande för min egen. Det är därför, att jag icke vill, att du skall ha något ondt att med rätta säga om mig. Så har du ju ändå vunnit hvad du åsyftade med ditt bref, och hvad du sagt, var således icke sagdt förgäfves.

Men jag fäster dock ett villkor vid detta löfte, och detta villkor är för mig oeftergifligt. Du tycks icke ha tänkt på, att det i denna sak också finns en tredje, hvilken bör tillfrågas om sin mening, och denna person är vår son, hvilken, så liten han än är, dock kan ha rätt att få säga ja eller nej, när det gäller att komma ut ibland främmande. Jag antar, att han första gången kommer att svara obetingadt ja på den frågan. Men jag är icke viss på, att så alltid kommer att blifva förhållandet. Men vill min son träffa sin mor, då lofvar jag dig, att jag aldrig skall hindra honom.

Måhända tycker du att allt hvad jag sagt här, tyder på en misstänksamhet, hvilken du icke väntat att träffa hos mig. Möjligt också, att jag blifvit misstänksam, och att jag till följd däraf också är orättvisss. Men jag vet också, att det är en mycket kort tid, som jag varit offer för denna egenskap. Den har kommit på samma gång, som den kvinna, jag älskat öfver allting annat, sade mig, att ingenting af hvad jag trott på, var annat än tomhet och sken. Då blef jag misstänksam — om jag nu verkligen är det. Och det är dig, jag har att tacka därför — dig och en annan. Det är också åt dig, jag bjuder de första frukterna, af hvad du själf har skapat.

Jag skulle kunna sluta här. Ty hvarför skall jag egentligen säga dig mera? Vet jag själf, hvarför jag gör det? Och finns det någon sannolikhet för, att du bryr dig om mera af mitt bref än den del däraf, som säger dig, att jag icke vill motsätta mig din önskan? Jag vet ju icke detta och skall icke heller få veta det. Ty jag ber dig att aldrig svara på detta bref. Men du har talat så mycket om dig själf, att jag också kan få lust att säga något om mig. Och träffa mina ord icke dig, så har jag dock en gång sagt, hvad jag ville säga. Det, som skall sägas, blir ju i regeln en gång sagdt, och detta måste sägas, fortfarande icke för din skull, utan för min egen.

Det kommer som en ström af otämd vrede öfver mig, när jag nu talar ut. Och jag kan icke vara ädelmodig som du. Jag kan nämligen icke anklaga mig själf. Det är lätt för dig att vara ädelmodig. Ty du har trampat mig under dina fötter, och på den vägen är du nära att komma till en ny lycka, som måhända blir större än den, jag en gång kunde bjuda dig. Detta ger dig en styrka, som jag icke har. Jag har en annan, som är fattigare, men måhända lika mäktig. Det är ensamhetens, och det är ut ur denna, som jag nu skrifver. Jag skrifver icke för att anklaga, utan för att försvara mig själf. Och är det icke underligt, att jag — som skulle kunna anklaga andra, om jag ville — i stället känner detta behof — att du och jag gent emot hvarandra spela nu som kanske alltid en alldeles motsatt rol?

När jag första gången träffade dig, Anna, då var jag visserligen icke den man, som du i ditt bref velat göra mig till. Jag var så liten i mina egna tankar, jag var så svag inför mig själf, och jag hoppades så oändligt litet. Jag tillhörde den generation, i hvilkens öron man ständigt sjungit, att lifvet har föga värde, och att misstron till lifvet är den enda basis, på hvilken en människa kan bygga. Kan man tänka sig något sämre? Är det möjligt att uppfinna något, som skapar en svagare släkt? För mig passade icke denna sång, ty jag saknade själfförtroendet, och jag saknade tron. Men denna sång stannade kvar i mina öron, och den förgiftade mig. Den väckte grubbel och tankesjuka inom mig. Den gjorde mig till en ensam människa, hvilken i ensamheten gick och var rädd för själfva lifvet.

Men det fanns också en annan beståndsdel i det blod, som flöt i mina ådror. Och denna dref mitt hjärta att slå högt af längtan efter glädje, lycka och kärlek till lifvet. När jag icke var ensam och i några få stora högtidsstunder också då, kunde detta andra blod inom mig vinna seger öfver det sjuka, och då jublade det inom mig. Då slog den natur ut, som du har sett, som alla ha sett, och som jag känt en underlig ängslan både vid att visa och att äga. Då blef jag den, hvilken kunde gifva dig illusionen, att jag ständigt skulle bära dig uppe »öfver skyarna, där himlen är blå.»

Detta sökte du hos mig. Jag skulle gifva, gifva och gifva. Men när jag en gång blef trött. Åh, Anna. Jag säger som du: att du inte kan förstå!

Jag kan berätta dig, att du icke är den första, som icke förstått. Det var ju, när jag kom ut bland människor, som jag kände mig fri, och då steg min instängda, förskrämda och kufvade glädje öfver alla bräddar af njutning, att den onde anden var drifven på flykten. Nåväl! Jag har en gång stått i samma konflikt med mina ungdomsvänner, som jag nu hör, att jag länge måtte gjort det med dig. Vet du, hvad jag gjorde, Anna? Jag sade dem helt enkelt en dag, att jag icke var den man, som de trodde. Jag sade dem det vid ett tillfälle, då de måste höra mig. Jag sade det så, att det blef tyst omkring mig. Och mina ord voro en bön om barmhärtighet, som ingen, ingen kan ana, hur djupt den kom ur mitt innersta väsen. Vet du, hvad följden blef? Jo, att när jag en dag åter vågade visa mig så, som de nu en gång funnit böra vara obligatoriskt för mig, då slog en af dem mig på axeln och sade: »Skål, Bob! Nu känner jag igen dig. Nu är du dig själf igen.» Och vill du veta mera? Jag har aldrig återsett dessa mina vänner, ty jag har icke kunnat det. Det är bara en af dem, som jag återsett. Det var han, som fällde dessa ord, hvilka då voro ett uttryck för den allmänna meningen. Och den, som sade de orden, det är han, hvars namn icke längre får nämnas i mitt hus.

Allt detta låter i dina öron underligt, och jag kan förstå, att det måste göra så. Jag vet ju icke själf, hvar sammanhanget ligger mellan detta och allt det, som nu splittrat mitt lif. Och dock är det något, som säger mig, att just på denna punkt skulle utredningen af mitt lifs konkursbo börja, om någon, som kunde det, ville åtaga sig utredningen. Denne någon skulle i så fall hällre vara en gud än en människa.

Men tänk dig då, Anna, huru dina ord skulle träffa mig vid den scen, om hvilken du erinrar i ditt bref. Hur kunde du komma att erinra om just denna scen? Hur är det möjligt, att just de ord, hvilka du då uttalade, kunnat fästa sig lika starkt i ditt minne som i mitt? Du bad mig att alltid vara glad. Du sade, att det var sådan, som du älskade mig. Du berättar, att du lade märke till min förstämning, och du söker på ditt sätt att tolka min tystnad.

Jag minns också denna stund, Anna, och jag minns den med den styrka, hvarmed man endast erinrar sig de ögonblick, då man, utan att veta det, fullbordar sitt eget öde. Du blef mig i hast en främmande människa, hvilken icke hade nägot annat gemensamt med mig, än att du lade på mig ett stort kraf, som jag visste mig aldrig kunna infria. Inom mig talade en stämma högljudt och våldsamt: »Gå, gå gå! Slit dig lös, medan det är tid!» Men jag kunde icke gå. Jag kunde ej slita mig lös. Jag satt som fjättrad vid stolen, och jag tänkte tankar, som försökte bringa rösten till tystnad. Men de lyckades icke. Tankarna förföljde mig ända i mitt hem, och den natten låg jag vaken och grubblade på, hur jag skulle kunna säga dig, att allting mellan dig och mig måste vara slut.

Jag somnade mot morgonsidan, och jag vaknade med den känslan, att jag icke kunde handla på mera än ett sätt och att mitt öde tvang mig att taga allting annat med, därför att jag visste, att jag älskade dig. Jag talade aldrig med dig om detta, och när lifvet sedan bar oss fram på sina starka böljor, då trodde jag, att min tvekan icke varit annat än fostret af en tom och gagnlös fantasi.

Jag vet nu, att det icke var så. Jag vet, att jag borde ha gått ifrån dig, och att den röst, som jag icke lydde, ville mitt eget väl. Jag är viss, att du också känt något dylikt. Ty äfven du tviflade då på, om den kärlek, som bjöds dig, skulle kunna fylla ditt lif. Hvarför du ej lydde den vink, du fick af vänliga makter, det vet jag icke. Vi hafva aldrig talat om detta, och nu är det mig också likgiltigt att veta mera än jag gör. Så mycket vet jag nämligen, att jag drefs att glömma den varning, som talade inom mig, därför att medan du talade, var ditt ansikte så outsägligt drömmande och sorgset. Jag tyckte, att hvad som än skulle hända, aldrig skulle du ändå kunna möta en man, som skulle röra vid dig med en så oändlig ömhet, och jag hoppades, att med åren skulle detta bana vägen för din själ att mötas med min. Om detta är det vi hafva kämpat, och i den kampen har hvarken du segrat eller jag.

Men när jag nu ser på allt, som har varit, då tycker jag, att allt som skett, måste komma just så, som det kommit. Ty ingen tager ostraffadt på sina axlar något, som är öfver hans egna krafter, ej ens om han bär på ett hopp, hvilket öppnar synvidden till det, som ligger öfver de gränser, vi själfva känna. Ingen gör detta, utan att hans egen bästa afsikt blir hans fiende, hvilken hämnas grymmare, ju orättfärdigare straffet är. Och jag har, när jag vill vara ärlig, vetat hvad jag gjorde. Jag har handlat mot dig, som jag handlat mot den andre, hvilkens namn jag förbannar. Jag har glömt, hvad jag aldrig bort glömma, och gömt i mitt hjärta ting, som aldrig bort komma dit.

Detta är mitt afsked till dig, och du kan tycka, att det är hårdt. Det är sådant, som du gjort mig, och jag känner, att jag icke kan lefva, om jag ej får säga dig, hvad som nu trycker mig till jorden med skam. Jag blygs, Anna, blygs öfver mig själf. Och jag blygs därför, att jag haft ögon, med hvilka jag bort kunna se och dock icke sett. Och jag är så svag, att jag måhända icke ens nu skulle sagt dig, hvad jag nu säger, om jag på allvar verkligen kunde tänka, att dessa fattiga ord ens skulle kunna störa det lif, som väntar dig, och hvari jag icke har någon del. Därför är det icke ens hämnd i dessa ord. Det är blott en förtviflan, hvilken jag kanske borde vara för stolt att visa dig eller ens låta dig ana.

Bob.