Adolfsfors/Kapitel 27
| ← Adolsfors Ophelia |
|
Middagsbjudningen → |
HUR »OPHELIA» BLEV FRU GROTH
Arvikaprästdotterns stolta ungdomsdröm att en gång få bo i ett stort slott gick i fullbordan, då hon en vacker vårdag, som änkefru Groth, med barn och många tjänare drog in i det nya huset — av sten — som byggts upp på det gamla herrehusets brända tomt.
Vitt, ståtligt och stilrent, flankerat av sina båda likaledes vita flyglar syntes det nya Adolfsfors vida omkring.
Några »tinnar och torn» hade det dock icke. Då hon själv fick bestämma, hade salig Grothens ord ringt henne i öronen.
Därför hade hon också så mycket som möjligt i det nya sökt få in en viss överensstämmelse med det gamla, så i färg som form.
Många konstförfarne hantverkare av alla slag hade införskrivits från Stockholm, och på pengar hade det icke sparats.
Själv hade hon in i minsta detalj följt och inspekterat både bygge och inredning.
Intet fusk eller fel hade undgått de vaksamma kisse-miss-ögonen.
Resultatet motsvarade också hennes förväntningar.
Eftertrått utrymme hade hon fått.
Nu behövde det ej bli trångt inomhus, såsom det varit vid Adolfines bröllop.
Med de tjugufyra rummen i det stora huset och de 8 i varje flygel kunde man reda sig, även om det kom ganska många gäster.
Kanske det till och med skulle bli litet väl stort, då alla barnen flugit ut ur boet, tänkte hon, där hon nu stod och tittade ut genom fönstret åt vägen till. Anna skulle ju snart gifta sig. Men Fredrik fanns förstås alltid kvar. Och någon gång skulle väl också han ingå »ett kristligt äkta förbund», fast han hittilldags ej visat minsta håg därtill.
Tänk om Annas väninna, som hon så högeligen lovprisat och som hon nu farit att avhämta, kunde komma honom på andra tankar!
Men — hon rynkade på näsan — en aktris, vore hon än så vacker och »godheten och snillet själv», som Anna förklarade, så var det i alla fall intet passande parti för Fredrik Groth!
Ja ja, hon ville visst inte säga någonting om flickan — fattiga flickor måste ju försörja sig på något vis — och när hon inte ville bli lärarinna, så — kanske det inte fanns så många andra utvägar, men hon förstod sig verkligen inte på grandtanten på Rottneros, som låtit flickan få denna sin vilja fram. Fadern hade ju i alla fall varit lantmätare och låtit barnen få fin uppfostran!
Hade »Ophelia» inte haft de där släktingarna på Rottneros, så hade hon dock aldrig kommit till Adolfsfors — då hade ju inte heller Anna kunnat — som nu skett — göra bekantskap med henne på kanalångaren, som förde dem båda från Stockholm hem till Värmland.
Men så hade olyckan skett! Och se'n hade hon själv inte fått någon levande ro för Anna, förrän hon lovat henne att få bjuda den vackra väninnan till Adolfsfors. Men mamma Fredrigque skulle nog ha ögonen med sig — som vanligt!
Nu borde väl flickorna ändå snart komma, hördes inte vagnen ännu av?
Verkligen — nej se Fredrik på balkongen med Pan bredvid sig förstås! Alltså är du ändå en smula nyfiken, min herr son — fastän vi förut fått höra, att »hit ska' ni då bjuda allt möjligt patrask», och Anna in i det sista fick bannor för att hästarna skulle ut igen och hämta hennes sista amour.
Jaså nu går han in. Då äro de nog inte långt borta! Och därmed gick även fru Fredrique med små trippande steg in i vita salongen.
De bägge mittfönstren, som på samma gång bildade dörrarna ut till balkongen, stodo fortfarande öppna, och in i det praktfulla rummet strömmade sommarens varma sol och luft. Det doftade av syrén och liljekonvaljer, som Anna plockat och burit in till välkomst.
Jo jo men, voro de komna!
Det skrattar och ungflickpratar i trappan och hallen utanför.
»Varför gå de då inte in?» tänker »unge Grothen», som folket ännu kallar honom, där han står längst bort i salongen vid förmaksdörren och håller Pan i halsbandet — »flickfasoner och fjams!»
»Bråka inte, Pan», snäste han hunden, »fast du har nog rätt, en ful fisk är det säkerligen, som syster min fiskat upp, visserligen ej från kanalen, men från båten — stilla Pan — du vet, hur Anna inte gjort annat från morgon till kväll än lovsjungit flickans skönhet — men inte tror jag därpå, må du tro — aktriser, smink och puder — puh — stilla då Pan, säger jag dig, på värmländska herrgårdar skäller man inte ut husets gäster, vare sig de äro änglar — eller bänglar!»
Äntligen!
Anna kom och drog med sig en ung flicka klädd i en vit, luftig klänning. Blygt och behagligt gjorde hon sin reverence för Annas mor, som litet nedlåtande vänligt hälsade henne välkommen till Adolisfors och ganska gillande granskade hennes lilla person.
Så slog hon upp sina vemodsfulla, stora blå ögon, och med en skär rodnad på kinderna tog hon några steg framåt för att presenteras för den allvarlige, mörkt blickande herrn där borta vid dörren — då hon i häpnad tvärstannar vid ett utrop från denne:
»Det var då det mest förtjusande… eller också är det något alldeles tvärt om!» — varpå bemälde herre, dragande hunden med sig, rusar ut och slår dörren i lås efter sig!
Där utanför hängde solröken som ett vitt dis kring de blånande höjderna, trädkronorna vajade, humlorna surrade ut och in i fruktblommen, vattenkonsten plaskade alldeles som förut, men inne i det vackra rummet blev det alldeles ljudlöst tyst.
Två lika häpna varelser stodo mitt på golvet, stirrande på varandra och stirrande på de igensmällda guldkantade dubbeldörrarna, som på en sluten gåta.
Men så brast Anna ut i ett klingande skratt, som strax också lockade trädgårdssångaren därutanför att slå en drill.
»Var tröst, sköna Ophelia», sade hon blidkande, »du ska' veta, min gode herr broder ser aldrig några andra skönheter än mig, så du får ursäkta honom, om han blev alltför confuse!»
Och fru Fredrique sökte också blanda bort korten, och för att sona sonens obegripliga uppförande, visade hon sig mycket mera älskvärd än hon från början egentligen hade tänkt. Men »den lilla» behagade henne också genom sin naturliga anspråkslöshet och charme.
⁎
Det kom en tid, då Pan ej längre skällde på
mamsell Annas unga gäst. I stället följde han henne
hack i häl, varthelst hon gick, och satte hon sig, lade
han sig genast troget och avvaktande vid hennes fötter.
»Jo jo, den hunden är klok», sade folket, »den ser nog — liksom vi — hur det är ställt med hans herre!»
Hur det gått till att »Ophelia» övervunnit både Pans och hans husbondes aviga hjärtan, det visste ingen av de tre.
Men den tyste och allvarlige unge Grothen var alldeles som förvandlad.
Nu var det han, som ordade om utfärder och picknicker och aldrig fick nog därav. Och hästarna sparade han ej längre, tvärtom, ju längre turerna varade och han fick sitta vid den unga gästens sida och för henne visa fram landskapets olika skönhetsdrag, dess bättre!
Och Stockholmsbarnet å sin sida, hon som på senaste tiden mest dvalts i teaterluften, söp nu med begärlighet in skogsviddernas berusande doft, och lät sina blickar med förtjusning vila på de i blått skiftande bergshöjdernas linjerena konturer eller de många täcka insjöarnas glittrande färgspel. Varje ställe hade ju också sin egen lilla historia!
Och till sin egen häpnad upptäckte Fredrik Groth, att han i alla fall måtte ha ärvt något av sin fars talang, det gick så förunderligt lätt att berätta, då han såg in i två förväntansfulla ögon, vilkas strålglans än djupnade, än ljusnade, allteftersom vågen steg eller sjönk i själen.
Så gick tiden, och dagen för den unga gästens avresa närmade sig.
Fredrik Groth knackade då en afton på sin mors dörr, fast besluten att nu skulle han driva sin vilja igenom.
»Mamma», yttrade han hastigt, »jag har något att be dig om. Vill mamma ha godheten att skriva några rader till fru Wall å Rottneros och föreslå henne, att hennes unga släkting får stanna här ännu någon tid.»
»Slå dig ned, min son, och låt oss talas vid», svarade modern lugnt.
»Du vill alltså, att jag skall skriva — och jag kan förstå, att du har en allvarlig mening därmed?»
»Ja mamma, det har jag, det är mitt livs innersta åstundan, att hon stannar här — för alltid!»
»Men, min son, har du betänkt, att en liten teaterflicka utan förmögenhet…»
»En liten teaterflicka utan förmögenhet», bröt han hånande av, »o sancta simplicitas, mamma kallar en framståeende scenisk konstnärinna en liten teaterflicka utan förmögenhet», härmade han — och skrattade ironiskt.
»Som om inte talang och skönhet vore ett mycket större kapital än några hopgnidna slantar!»
»Ja förlåt min gosse, uttrycket var illa valt, det medger jag, jag vet ju att hon — efter aviserna att döma — har stora utsikter till framgång på den bana, hon valt, men hon har ju så nyss börjat, det är bara ett år sen hon som adertonårig debuterade…»
»Just det ja, det är ju min lycka det, min största chance. Hade hon kommit längre på konstens bana, tror mamma då, att jag skulle haft några som helst utsikter — Gud vet om jag ens nu har det!»
Han började vandra fram och tillbaka på golvet, fram och tillbaka.
Modern teg en stund.
Så tog hon till orda — mu försiktigare än förut:
»Det kan vara sant, vad du säger, men en husmor på Adolfsfors behöver också veta något om, hur ett hus skall skötas, ska' jag säga dig. Vad tror du hon har för begrepp om slika ting?»
»Begrepp — ja — mina begrepp ska' jag säga mamma — se själv ikring dig! Storståtligt har du byggt detta hus, det kan ingen förneka — och just fördenskull fordrar också huset en verklig värdinna, inte en av hushållersketyp, utan en med race och grace, med ett ord en lady, som behagfullt kan föra husets runor med den äran!
Åh, här behövs mycken poesi och sång och musik och framför allt liv — kärlekens liv — för att fylla dessa rum!
Adolfsfors har traditioner i den vägen att hålla uppe, och så mycken kultur har jag i mig, att det oändligen skulle plåga mig att behöva se en, som icke håller tonen vid mitt eget bord.
Mitt ideal har jag funnit, min älskade har jag funnit — utan att söka henne. Som en fladdrande fjäril kom hon in här under detta tak — och kan jag inte hålla den fjärilen kvar — så har livet för mig intet värde nu mera — två gånger offrar jag mig inte för mina anhöriga!»
En blixt sköt ur den eljest så lugne mannens ögon.
»Över mitt äktenskap bestämmer jag själv, jag ensam, över mitt liv bestämmer hon!
Dock tvinga henne till något får ingen, hör mamma det!»
Modern hade böjt huvudet, som om hon fått ett slag.
»Jaså — du tycker, att du har offrat dig för vår skull, stackars Fredrik! Och Adolfsfors behöver en annan sorts värdinna än din simpla mor!»
»Nej mamma, något sådant har jag aldrig sagt… någon hushållersketyp är du icke heller — hade min far tyckt det, så hade han väl lika gärna nöjt sig med mamsellen, som — efter vad folk pratar — så gärna ville bli fru Groth, eller vad tror du?»
Fru Fredrique måste, trots den vånda hon kände, dra på munnen, så livligt påminde hon sig salig Grothens tokroligheter, då han hade härmat »mamsellens manipulationer».
Sonen, som såg det lilla leendet, böjde sig ned och lade smekande armen ikring henne, i det han frågade:
»Alltså gör du mig till viljes och skriver, lilla mamma?»
»Ja, gossen min, jag ska' skriva — men en sak får du lova mig, att, hur än saken utfaller, du ej gör dig själv något illa!»
»Jag lovar, att jag skall vara försiktig, mamma, och gå så varsamt till väga som jag kan, men…»
»Fredrik», ropade hon honom tillbaka, då han tagit några steg, »jag tror du skulle i stället… försöka en annan taktik… vi kvinnor tycka inte om alltför klenmodiga karlar… vi tycka om att bli tagna med storm…»
»Jaså», sade han skrattande, hötte litet med fingret åt henne, och gick smågnolande sin väg.
Fru Groth satte sig ännu darrande ned vid sekretären och doppade sin fjäder.
I själva verket kanske inte partiet är så dumt, tänkte hon och höll ännu pennan i vädret. Skönhet och talang har flickan mer än de flesta, och det där om anpassningen efter huset, som pojken kom med, var inte så tokigt — don efter person heter det ju… Att hon inte är så förfaren i husliga ting betyder mindre — vad hade hon egentligen själv kunnat, då hon blev husmor här — med lite god vilja går allting, om man har en smula intelligens — huvudsaken var ju i alla fall, att hennes Fredrik blev lycklig! Då svärdottern behövde hennes hjälp, så behövde hon ju ej heller lämna ifrån sig hushållstömmarna, åtminstone inte med detsamma — och det var bäst så!
Neka kunde hon inte heller till, att det skulle bli bra roligt att förarga grannfruarna, som så ofta försökt att ge Adolfsfors en husmor. Nu gick Fredrik ändå deras näsa förbi!
Hon kom i gott humör igen, doppade fjädern och lät den löpa.
Fastän hon blott yttrade sig i allmänna ordalag, förstod fru Wall mycket väl vad »änkenåden på Adolfsfors» åsyftade.
På samma gång som fru Groth fick sitt väntade svar, fick också den unga flickan emottaga ett brev med många förmaningar, att hon nu icke för någon gammal kurtis eller någon sin egen halsstarrighets skull skulle försitta sin lycka. I fall unge Grothen verkligen hade några allvarligare avsikter, skulle hon betänka, att hon var en fattig stackars flicka, som väl behövde stöd och bröd i denna värld. Hur skulle det gå henne, då släktingarna en gång fölle ifrån?
Samma dag följde Fredrik Groth sin moders råd och gick »till storms».
Bländad av den äldre mannens lidelsefulla utbrott, gripen av medlidande med hans passion, smickrad av den betydelse, som nu tillmättes hennes av släkten så tillbakasatta person, lät Ophelia sig överrumplas. Alltsammmans inom henne blev till ett kaos, som hon var ur stånd att reda upp.
Kunde hon inte nu med ett enda litet ord befria sig såväl från släktingarnas utbasunade barmhärtighet som från kamraternas utfall och intriger, än kännbarare efter de senaste »stora triumferna», flög det virrigt för henne.
Bara ett litet ord, så fick ju också hon, den hemlösa, ett hem, ett fäste!
Och konsten — min älskade konst, tänkte hon vidare, det är ju just du, som lärt mig att så mycket bättre uppfatta och uppskatta naturen, då skall väl också umgänget med naturen göra mig samma tjänst tillbaka gentemot konsten…
Men älskaren, som såg hennes förvirring och trevande försök att finna sig till rätta, släppte ej taget. Han ville ha sitt svar, han kunde ei vänta längre.
Var det då underligt, om »den lilla» — inom vilken kvinnan ej vaknat — tog miste om vägen — fast hon som »unga fru Groth» blev Pans och Adolfsfors härskarinna.