Adolfsfors/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Sista akten
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

»Generalmajoren av Finland»
Den hedrade gästen  →


[ 353 ]

»GENERALMAJOREN AV FINLAND»

Det lider mot jul.

Mot Upplands kust vräker Östersjön svart och dånande i kvällen. Strandisen har rämnat av stormen, och flaken gunga och rassla skavande emot varann.

Molnskyarna ila snabbt förbi uppå himlavalvet, då och då fullständigt döljande den blanka månen, som kastar sitt ljus över den sovande nejden.

Stormen yr och viner. Det suckar och stönar i skorstenspiporna uppe i det gamla slottet på krönet.

De rostiga gamla väderflöjlarna fara gnisslande av och an på tornspirorna.

Blott i ett enda fönster i andra våningen glimmar ett svagt ljus.

Där innanför sitter en ung kvinna och ser spejande ut genom det välvda, smårutade fönstret.

Det är unga fru Ulla Montelius till Penningby, som i kväll — liksom oräkneliga kvällar förut — sitter där lyssnande och spanande ut i kvällsmörkret efter honom, som alltjämt dröjer att komma — hennes egen make.

Det lilla fina, ovala ansiktet är omgivet av ett guldblont hår, tillbubblat över öronen och upplagt i en hög knut över hjässan. En månguddad, stor sköldpaddskam, som nästan verkar som en krona, stöder frisyren.

En liten nervikskrage sluter tätt intill den späda hal[ 354 ]sen. Det röda klänningslivet har upptill rätt vida ärmar, men är annars stramt åtsittande. Kjolen däremot faller böljande ut åt alla håll.

Nästan orörlig som en bildstod sitter hon där. Men så småningom fyllas de stora blå ögonen av tårar, och det rycker smärtsamt kring den fint skurna, veka munnen.

Så stiger hon upp och går fram i den meterbreda fönsternischen tätt intill fönstret.

Månljuset lyser gnistrande över landskapet. Hon ser de avlövade träden, som kanta den frostbelupna vägen. Men öde och tom ligger den fortfarande. Varken en människa eller ett djur syns till. Ej heller kan hon förnimma minsta ljud av vagnsbuller.

Det är bara havet, som vräker sina vågor in mot den steniga kusten.

Den ödsliga tomheten blir henne tung.

Den kommer henne att tänka på alla dem, som före henne suttit här i detta gamla slott — det forna gränsfästet mot ryssar och ester — och väntat kanske på kärleken, kanske på friheten — eller döden.

De underjordiska fängelserna med de i de tjocka murarna inslagna halsjärnen och kedjorna talade sitt nog så hemska språk. Men borta voro de nu alla, såväl de stackars fångarna som de mäktige herrarna och deras ädelborna och sköna damer.

»Ja, linden bär löv, och löven falla av», det var ju så han gick här och sjöng, den galne herr Sture, tänkte hon och lutade pannan mot den kalla blyinfattningen.

Snart skulle också hon vara borta —.

Då hennes ljus hade slocknat i natten, och ingen satt här och väntade på honom mer, skulle han komma att sakna henne då, hennes Daniel?

Hon mindes plötsligt några ord, som hennes svärmor en gång yttrat: »Det är bara ett fel med min son: han är för mycket omtyckt.»

Dolde sig måhända även i hennes hjärta — bak[ 355 ]om den moderliga stoltheten över den vackre och begåvade sonen — en längtan efter att få något med av allt det, som kom främmande människor till del?

Ty, så hade det alltid varit med Daniel, hon visste det ju så väl. I skolan, vid universitetet, i kamratkretsar, i sällskapslivet, överallt hade han varit och var ännu i dag den lysande, dragande medelpunkten, den kring vilken alla samlades, den till vilken alla lyssnade, den som satte liv i spelet.

Ledsnaden trivdes aldrig i hans sällskap. Hans ljusa, glittrande solskenshumör värmde och smittade, hans tokroliga och slagfärdiga, men på samma gång godmodiga kvickhet verkade blott stimulerande, aldrig sårande. Ingen kunde egentligen motstå honom — hon, med sin undergivna känsla, sin skygga dyrkan, minst av alla.

Hur många gånger hade icke hennes egen far skämtande sagt: »Du skulle inte i allt så där låta honom få sin vilja fram, tösen min!»

Men kunde hon blott gissa sig till hans önskningar, så var det hennes lycka att få förverkliga dem. Månne det icke var nyttigt? Det lätt ernådda kanske ingen värderade?

Hon såg ned och började vrida på sin vigselring — »symbolen för vår kärlek, som uppgår i och omslutes av en evighet» — hade han sagt på bröllopsdagen.

Med ens glömmer hon den svarta ödsligheten ikring sig.

Hon tycker luften är ljum och fylld av doft ifrån rosorna, som glöda därnere i slottsträdgården. Mystiskt susa de gamla trädkronorna i parken. Penningby slott strålar i all sin prakt. Överallt sorl och glam av festklädda människor. Musiken ljuder. I den stora runda tornsalongen under de gnistrande kristallkronorna dansar världens lyckligaste brud, ensam med sin brudgum, under det att bröllopsgästerna slagit en beundrande ring omkring dem.

[ 356 ]Den bruden var hon själv.

Sedan ser hon, hur de gå, hon och hennes brudgum, uppför den breda mattbelagda trappan, kantad med höga palmer, som länkats samman med rosenguirlander.

Vaxljusen fladdra och brinna i skimrande överflöd.

Så böjer sig den ståtlige brudgummen framåt, och med ett stolt, stålande leende tar han den lilla bruden på sina starka armar och bär henne de sista stegen uppför in i deras eget rike, in i drömmarnas halvt anade lyckovärld.

Men år ha gått sedan dess, och hon har lärt sig, att många portar också leda ut och bort från lyckans rike. De portarna öppna sig så lätt för människors barn.

Pendylen på kakelugnskransen började sakta klinga…

Mekaniskt vände hon sig om.

Åsynen av den stora himmelssängen nästan skrämde henne.

Skulle hon återigen frysande av ensamhet och trötthet lägga sig och domna en stund, innan en ny dag kom? En ny dag med ny väntan!

Hon tryckte sig ännu närmare mot rutan.

»Daniel, Daniel var är du, hör du då ej mitt hjärtas rop?»

Men alltfort synes ingen människa till på vägen. Stormen tjuter och viner, och dessemellan höras blott de tunga suckarna från havet.

Vacklande stiger hon ner ur fönsternischen. Det känns som om en främmande hand allt hårdare kramade om hennes stackars hjärta. Någon knackar sakta på dörren.

In kommer gamle Redson — betjänten — som varit henne följaktig från föräldrahemmet.

Alldeles vit var han i huvudet, men ännu rak och [ 357 ]spänstig. Den unga härskarinnan hade han som barn ofta burit på sina armar.

Nu vakade han över hennes lille son, som blivit hans avgud.

Då hans blick uppfångade det spända, sorgsna uttrycket i hela hennes väsen, sjöd det inom honom av bitterhet.

Jo det skulle just gamle herr Hortolan veta, att hans enda barn satt så här och tynade bort i ensamhet och sorg — hon som kunde fått vem och vad som helst, som hon behagat peka på!

Ofrivilligt drog han ihop de buskiga ögonbrynen.

»Var det något du ville, Redson?» frågade den unga frun milt. »Min lille gosse sover väl gott?»

»Nådig lagmanskan kan vara lugn. ’Generalmajoren’ har inte vaknat en enda gång. Han ligger precis som för en timme se'n och håller ännu sin tennsoldat i handen.»

Fru Ulla måste le.

Det smeknamn, som den lycklige fadern i ett stolt ögonblick givit sin lille son, hade Redson på allvar accepterat. Han kallade alltid den lille för »generalmajoren», vare sig titeln föll f. d. soldaten särskilt i smaken, eller han tyckte den förhöjde husets anseende.

»Men det är ugglor i mossen», fortfor den gamle. »Ja ja», tillade han då han såg hennes ångestfulla min, »Det är nu ingenting att bry sig om. Här har bara kommit en liten uppnosig herre, som ’i lagens namn’ fordrar att få lägga sin lilla näsa i blöt för finnarnas skull, som han påstår vi hålla gömda.»

»O, de arma människorna, unnar man dem då inte en fristad efter alla de lidanden och strapatser de utstått! Tänk bara på flykten över havet i de öppna små båtarna», utbrast fru Ulla.

»Åh, nådig lagmanskan kan vara lugn!

De bli aldrig till kanonmat, ej heller komma de [ 358 ]någonsin att få smaka kosackpiskorna! Det sörjer nog nådig lagmannen för.

Jag har just sagt gunstig herrn, att jag godtar inga andra order än min husbondes, och han måtte väl känna till lagen bättre än vilken liten herre vem som helst!

Och nu sitter han själv, där han sitter! Penningby har tjocka murar, så hur han än gastar och svär, så har han ingenting för sitt besvär. Där får han också sitta, till nådig lagmannen kommer hem. Mat och dryckjom har han fått, så på honom går det min själ ingen nöd!»

»Men Redson, vad ska vi göra?»

»Göra — vi kan ingenting göra åt den saken, därom måste nådig lagman själv..

» Tänk, om han inte kommer, Redson, om han ännu dröjer länge…»

»Visst kommer han, nådig fru. Då man har viktiga ärenden att uträtta i Stockholm: kan det ju töva något förstås, men snart måste han ändå vara här.»

»Tror du det?» sporde hon ängsligt.

»Naturligtvis» — men själv stickade han tungt, då han tänkte på alla de rykten, som på sista tiden kommit till hans öron.

I huvudstaden och i hovkretsarna gick det visst lusteliga till. Hela nätterna igenom sutto de höge herrarne vid spelbordet, sades det, och pengar och gårdar och gårdar och pengar bytte då som oftast ägare.

Att hans muntre och rike husbonde skulle vara i hovherrarnas smak, det kunde han gott förstå, men att han kunde glömma, att unga frun satt här på Penningby och i ängslan och oro väntade på honom, det kunde hamn alls icke fatta.

Var det verkligen så, att den speldemonen slog sin klo uti, den släppte han ej mer… han kunde glömma både hustru och barn, himmel och jord, ja allt bara [ 359 ]för gröna bordets lockelser — om också allt vad han ägde strök med…

Visste unga frun att flere av Penningby utgårdar voro sålda?

Han suckade tungt.

Men hördes icke vagnsbuller?

Den unga frun flög åter fram till fönstret.

Äntligen — där kom den efterlängtade!

Som en blixt for hon ut genom dörren och ned för den stora stentrappan.

Redson skakade betänksamt på huvudet men följde långsamt efter. Den blå silkesschalen, som hängde över stolskarmen tog han med sig i förbifarten. Han kom just lagom ned för att se den unga frun infångad i husbondens armar.

»Åh, min lilla duva, är du uppe så här sent? — och se där ha vi Redson, påpasslig som vanligt, tillade han glatt, i det han tog silkesschalen ifrån honom och svepte den om den unga fruns axlar.

Som genom ett trollslag blev det med ens liv i hela slottet, över allt spring och skratt. För var och en hade husbonden ett skämtsamt eller erkännsamt ord, och även Redson intogs mot sin vilja av den vänliga klangfulla rösten.

Men hans orosfyllda tankar återkommo på nytt, under det han serverade den i hast tillredda supén.

»Vet du» — hörde han lagmannen säga till fru Ulla — »då man som jag så ofta måste vara i Stockholm, ligger Penningby ändå bra långt ur stråkvägen. Skulle du egentligen ha något emot, om vi förlade hemmet till någon annan av våra egendomar, jag tänkte nu närmast på Stora Karby eller Nolinge?»

Fru Ulla bleknade, men svarade lugnt: »Både Stora Karby och Nolinge äro ju också vackra ställen, men Penningby är mig dock så särskilt kärt. Jag fick det ju i bröllopsgåva, och här har vi bott alltsedan vårt giftermål.» Men då hon såg, hur hans ansikte fick [ 360 ]ett plågat ansträngt uttryck, tillade hon en smula trevande… »men om du hellre vill bo närmare Stockholm så…»

»Vi finge då vara mera tillsammans», inföll han hastigt.

Fru Ulla såg på honom med fuktig blick.

»Ja, det är ju huvudsaken», sade hon, »du själv är mig naturligtvis för mer än någon gård!»

»Tack, Ulla! Du är alldeles för god åt mig, barn. Jag är inte värd att äga en sådan här liten skatt», — sade han och förde hennes hand upp mot sina läppar — »men allt skall nu bli annorlunda!»

I detsamma reste de sig upp från bordet.

»Åh, jag hade ju så när glömt bort, att jag har någonting med mig åt dig», utbrast han livligt. »Om du tillåter, går jag genast och söker reda på — lyckotingesten.»

Hon följde efter honom.

»Alltid kommer du med presenter», sade hon en smula avböjande.

»Inte kan du väl misstycka att jag tänker på dig, även då du är frånvarande», skämtade han. »men den här pjäsen» — han höjde i detsamma en fint arbetad silverskål upp emot henne — »den har jag inte köpt, den har jag själv fått.

Kommer du ihåg, att jag berättat för dig om en familj Larsson, som jag bodde hos under min studietid i Uppsala? Särskilt frun var en alldeles förtjusande människa, fin och god och omtänksam på alla vis. Själva hade de förut levat i mycket stora förhållanden, tills lyckans växlande hjul plötsligt kastade in dem i rena kampen för tillvaron.

Mången gång hade de det mycket bekymmersamt. Några små tjänster hade jag då nöjet att få göra dem. Och nu, då jag var i Uppsala, blev jag kallad upp till min f. d. värdinna, som nödvändigt — trots alla mina [ 361 ]protester — ville begåva mig med den här pjäsen, som jag vet hon personligen satte stort värde på.

Ty du skall veta det är inte bara en dyrbar silverpjäs, utan också en troll- och lyckogåva!»

Han vände upp och ned på den, och hon blev då varse den i botten infällda hästskon.

»Nej, så lustigt!» — hon tog den ur hans händer och synade den närmare.

»Ser du, här står ett sammanflätat AF, vad skall det betyda?»

»Sannerligen jag det vet — familjen hette Larsson, så deras initialer kan det inte vara. Kanske betyder det all fröjd, all frid eller något sådant. —»

»Men om familjen råkade i armod, så hjälpte då icke trollgåvan dem mycket!»

»Ja, säg inte det! Båda makarna förklarade, att de först i Uppsala funnit den verkliga lyckan. Jag minns, att den gamle fogden en gång berättade en mycket underlig historia om den här hästskon. Den, som fått den, skulle alltid hitta hem, även om det var mörkt och inga stjärnor lyste — så var visst lyckoformeln. Och de båda gamla hade obestridligen hittat hem, det kunde alla nogsamt se.»

»Kanske menades det… ett annat hem», inföll fru Ulla blygt.

»Tja — inte vet jag!»

»Vet du jag skulle vilja…»

»Vad skulle du vilja, liten?» sade han och stack sin arm in under hennes.

»Jo, till vad verkan det nu hava kan, så vill jag, att vi skulle ge den här lyckopjäsen till vår lille Georg — vem vet, vilka öden han har att genomgå i världen!»

»Utmärkt, Ulla min! Kan vi nu titta in till pysen?»

Försiktigt öppnade fru Ulla dörren till barnkammaren. Genom det bågiga fönstret föll månljuset in i en bred strimma.

[ 362 ]Ett litet ljuslockigt gosshuvud avtecknade sig mot den vita kudden. Mjuk och rosig låg han där, deras lille son, djupt försänkt i sin oskuldsfulla sömn.

I den lilla knubbiga handen höll han fortfarande sin tennsoldat.

Fadern löste den försiktigt ur det fasta greppet och ställde upp den i rad med dess gelikar, som Redson ordnat i skön slagordning på det bredvidstående bordet. Därvid kom han åt en skrivbok, som föll ned på golvet. Då han tog upp den, såg han i den svaga belysningen stora kantiga bokstäver, tydligen formade av en barnahand.

Skrattande läste han högt: »Georg Montelius — generalmajor — av — Finland!»

»O, jag har ju glömt att underrätta! dig om, att vi i kväll fått ett obehagligt besök», utbrast fru Ulla ängsligt.

»Här har kommit någon, som vill ha klara papper angående de finska flyktingarna. Jag vet inte, om det är någon myndighetsperson.

Redson har visst i alla fall, efter vad jag förstått, i avvaktan på din hemkomst låst in honom i något av gästrummen.»

»Resolut handlat om ock icke så välbetänkt», skrattade lagmannen, »men jag får väl försöka att hjälpa upp saken!»

»Daniel, du lämnar väl inte ut dem», bönföll fru Ulla, släppte ner silverskålen i sängen, och tog ivrigt med bägge händerna om mannens arm.

»Hur kan du tro något sådant, liten! Nej, ha de stackrarna, i dessa tider av brutna löften, våld och tyranni i det arma Finland, här sökt skydd och värn, så kan du vara säker om, att ingen makt på jorden kan tvinga mig att svika deras tillit!

Vi äro väl svenskar, vet jag, och gamla vapenbröder — aldrig kan jag heller tro att myndigheterna…

Men bäst att så fort som möjligt reda ut vad som [ 363 ]ligger under det här besöket! Jag skall genast gå till vår objudne gäst.

Kanske det är bäst» — tillade han — »att du går upp och…»

»Nej, jag sitter här hos lille Georg och väntar på dig.»

»Ja, som du vill då, vännen min! Skulle det dra ut på tiden, så skall jag skicka Redson med bud till dig.»

»Tack», sade hon och såg kärleksfullt upp emot honom, »måtte allt gå väl! Och måtte lilla Georg en gång komma att likna sin far», tillade hon varmt och räckte honom sin kind att kyssa.

Men hastigt sköt har henne ifrån sig, och åter såg hon samma plågade uttryck i hans ansikte, då han, häftigt dragande efter andan, svarade:

»Nej, Ulla! Bed du till Gud, att Georg aldrig kommer att likna mig — fattiga syndare!»

Så slöts dörren hastigt, till, och hon var åter ensam.

Hon hörde, huru hans sfeg dogo bort i stengången därutanför. Blåsten tjöt och ven kring knutarna, och en mörk sky skymde åter månens blanka skiva.

En dov oro bemäktigade sig henne. På nytt kände hon det där smärtsamma kramande greppet om hjärtat.

Hon satte sig ned vid den lilles bädd, tog hans lilla hand och lade den mot sin kind.

Grubblande över mannens tydliga ångest, stirrade hon ut i mörkret.

Vad betydde väl de med så mycken möda utstötta orden?

»Ja, alla äro vi syndare», mumlade hon, »och sant är det gamla ordet: var och en ser bara på sin väg… I blindo famla vi omkring, icke vetande vadan eller varthän!

Därför är det så gott att möta människor, som det lyser om… ljusbärare i mörkret!

Ack måtte du bli en sådan, min lille älskling», sade hon och böjde sig ned över barnet. »Det skall bli din moders bön!»

[ 364 ]Månskenet föll åter in i rummet, klart belysande ett gammalt kopparstick, som hängde över den lilles säng.

Det föreställde en ung knäböjande ädling, som dubbades till riddare.

Fru Ullas blick drogs mot präntet därunder. De gamla bokstäverna glimrade så förunderligt. »Jag beder Gud vara mig huld» — läste hon — »så ock jungfru Maria, så visst som jag vill efter yttersta makt med liv och gods beskärma den heliga kristna tron, stånda emot orätt, styrka frid och rätt, beskydda fader- och moderlösa barn, jungfrur och änkor samt var trogen min konung och mitt rike. Så hjälpe mig Gud!»

Aldrig förr hade den gamla riddareeden synts henne så vacker eller innebära så mycket.

Åter såg hon på det sovande barnet.

»Min gosse, du som är född här i den gamla borgen, skulle ditt enda arv härifrån bli blott detta gamla, pränt — ristat i själen — så begär icke din moder mer.

Jag ber ej, att du skall slippa att lida», återtog hon, »utan att du, om så måste vara, får mod att lida för det rätta… då hittar också du till slut vägen hem, även om inga stjärnor lysa.»

I detsamma sträckte hon ut handen efter silverskålen, som ännu låg kvar vid fotändan.

Då hördes steg i korridoren. Fru Ulla steg upp och öppnade dörren.

Stolt och stram gjorde Redson ställningssteg och honnör och med ögonen lysande av tillfredsställelse, hälsade han.

»Nådig lagman låter fråga, ifall fru Ulla — trots den sena timmen — behagar komma in i tornsalongen och dricka en skål för Sverige och för Finland