Adolfsfors/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  »Generalmajoren av Finland»
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Den hedrade gästen
Festen  →


[ 365 ]

DEN HEDRADE GÄSTEN

År och skiftande öden ha fört den en gång på Penningby slott sovande lille pilten som ung äkta man till Bergslagsbygden.

Med mössan käckt på nacken och ett lyckligt uttryck i de stora blå strålande ögonen kommer han ut på verandan till sin ägande gård.

Doften från caprifolium, som slingrar sig kring det vita verandaräcket slår starkt emot honom. Begärligt super han in den, under det han kastar spanande blickar efter det väntade postbudet.

Äntligen!

Han tar postväskan ifrån honom och börjar ivrigt undersöka dess innehåll.

Brev och tidningar läggas upp på det lilla verandabordet, framför vilket hamn slår sig ned. Så finner han tydligen, vad han söker — en ask med blommor och några nyss från trycket utkomna häften.

»Andliga Sånger

med accompagnement
af
Pianoforte eller Guitarre
dels componerade dels samlade
samt
Fru Jenny Lind-Goldschmidt
vördsamt tillegnade
af

Oscar Ahnfelt»

läser han.

[ 366 ]»Roligt, att de ändå kom! Jag ville så gärna överraska Margaretha med den här samlingen just i dag», utropade han.

»Få se, om den sång, som han komponerade till vårt bröllop, kommit med!»

Redan på första bladet möttes hans öga av de ord, som ljudit dem till mötes, just då de kommit tillbaka från vigseln och trädde in i den bröllopssmyckade salen:

»Här kommer en främling från fjärran ort:
Låt upp, låt upp!
Han gästa vill i ditt hus, dess port
Låt upp, låt upp!»

Han mindes huru de båda två på en gång djupt gripna sett på varandra.

Skulle den anslagna tonen få genomdallra deras kommande gemensamma liv?

Allt fylligare klingade den 10-strängade guitarren, allt mäktigare ljöd kompositören-sångarens stämma:

»Hans blick är kärlek, hans röst ger frid
Låt upp, låt upp!
Han stillar blödande hjärtans strid
Låt upp, låt upp…»

Han bläddrade vidare.

»Alla Herrans vägar äro godhet, sanning, trofasthet, läste han — hörde han på nytt… häftet sjönk ned mot knäet, under det hans blick började förlora sig i ett fjärran.

Tiden led, men han satt fortfarande orörlig.

Och som i ett kaleidoskåp rullade tavla efter tavla av hans eget liv upp sig för hans inre syn…


Han gick där som liten gosse på Nolinge, i stora trädgårdsgången, då Matts kusk kom körande med ett lass unga granar.

[ 367 ]Vad skulle man med julgranar mitt i sommaren, undrade han.

Men så kom Redson och började med detsamma att sätta upp dem i långa rader, så att det till slut blev som en riktig alleé.

Men det märkvärdigaste var, att han först alltid knäckte topparna på dem. Det såg ju ut som om alla hängde med huvudet.

»Varför gör du så, Redson, varför gör du så med granarna?» frågade han förundrad.

»Till tecken på att ett ungt liv stäckts, att ett ungt liv släckts för tidigt», svarade den gamle högtidligt.

I detsamma började också kyrkklockorna att ringa — fastän det alls inte var söndag!

Redson blottade sitt huvud och såg så ömt på honom.

»Knäpp sina små händer samman, generalmajoren», — sade han — »nu öppnar man hans moders grav.»

Och den gamle grät.

Då först hade han riktigt förstått, att mamma inte bara låg och sov i det stora vackra rummet med alla blommorna.

Och smärtans pil träffade mycket djupt det känsliga lilla barnahjärtat…


Han mindes en sen höstkväll på samma ställe, men då var han stor, hela 12 år.

I sin nattskjorta stod han vid fönstret i sitt och bror Viktors rum uppe i flygeln.

Han kände sig så ensam.

Han måste tala vid stjärnorna. Han såg upp emot dem — och tänkte — mest på Redson och allt vad denne sagt.

Pappa var ju så sällan hemma. Han sörjde mamma så mycket, han kunde inte lida att se hennes tomma [ 368 ]stol, hade Redson sagt — och då hade han tyckt så synd om pappa. Men så hade han frågat, om pappa inte tyckte om dem och lilla syster?

»Aldrig hade jag trott, att generalmajoren kunde fråga något så dumt, hade Redson då svarat.

»Det är ju just för att han vet att det är bäst och nyttigast för barn att få växa upp på landet, som pappa låter er vara kvar här ute på Nolinge och inte tar er in till sig i staden. Tids nog kommer ni minsann dit!

Vad skulle generalmajoren säga, om han icke mer fick gå och hälsa på hästarna i stallet och kossorna i ladugården? Skulle han verkligen vilja, att de skulle stå och skrika efter honom dagen lång?»

»Nej, nej — men lova mig bara en sak, Redson, lova mig att du inte lämnar oss, förrän vi ä’ döda», hade han bönfallande sagt och slagit armarna om den gamle.

Men han hade bara klappat honom — och ingenting svarat!

Nu — när han var död och borta — förstod han, att Redson inte kunde lova det han begärt.

Ingen var som Redson!

De nya informatorerna voro så stränga.

Bror Viktor, som inte hade lika lätt att fatta och läsa som han själv, fick ofta stå med händerna på ryggen timvis på er och samma fläck på golvet. Och då han ville hjälpa honom eller ta honom i försvar, så blev det oftast yttervärre och stryk för dem bägge.

Den franska guvernanten hade också blivit sig så olik, sedan de unga herrarna kommit i huset. Nu hade hon just aldrig tid med dem mer!

»Ja, hade du varit här nu, Redson» — fortsatte han sin monolog — »så skulle dom minsann inte heller vågat lämna oss alldeles ensamma, medan dom själva far bort och roar sig — pigorna ha också gått sin väg på dans, det vet jag!»

[ 369 ]Men — lyste det inte mitt över nere i matsalen? Var det en lykta, som stod mitt på golvet?

Till sin fasa fick han nu se främmande svarta karlar, som stodo framför det stora öppnade skåpet och voro i färd med att plocka ut allt silvret, som de kastade i en bredvidstående klädkorg. Se nu togo de också hans egen skål med hästskon i botten! Nej det fick inte ske!

Raskt sprang han tillbaka, började klä på sig och väckte brodern.

»Vakna Viktor, det är tjuvar på gården, vi måste jaga bort dem!»

»Jag törs inte, jag är rädd», svarade den yrvakne brodern, som var två år yngre.

»Karl XII:s bussar var aldrig rädda. Inte vill du väl att dom ska skämmas för oss! Jag ska säga dig, hur vi ska göra. Vi ska ladda våra salongsgevär —»

»Men inte kan vi skjuta dom, som ä’ så stora, med våra små gevär!»

»Nej — men vi ska smyga oss ut och gömma oss bakom de stora blå klockblommorna, du vet, som står alldeles utmed väggen framför salsfönstret, och så skjuter vi av våra skott, så kanske dom tror, att de stora kommit tillbaka!»

Sagt och gjort.

Vid knallen av de oförmodade skotten flydde också tjuvarna hals över huvud, lämnande allt efter sig i vildaste oordning.

Icke anade de, att bakom den skyddande blommuren sutto två små pojkar, som med förtjusning skådade verkan av sitt uppträdande på valplatsen.

Fram vågade de emellertid icke gå, utan sutto fortfarande kvar på sitt gömställe tätt tryckta intill varandra.

Då hördes vagnshjul komma rullande.

»Tänk, om de nu komma tillbaka och hitta reda på oss», jämrade sig Viktor.

[ 370 ]Men i stället var det pappa som kom — och aldrig hade han varit mera välkommen!

Fast så ond som pappa nu blev, hade de aldrig sett honom! Inte ville de vara i de andras kläder i morgon!

Men ju längre de kommo i sin berättelse, desto mera lyste pappa upp. Han klappade dem på huvudet och kallade dem sina små duktiga gossar och lovade dem, att de skulle få var sin guldklocka till minne av tilldragelsen.

Så hade pappa plockat fram så mycket gott, som han hade med sig hem från Stockholm, och de hade fått äta så mycket som de ville.

Och han hade tagit dem på var sitt knä och sjungit för dem och berättat historier, så att de båda kiknat av skratt. Sedan hade han följt dem upp i deras sovrum, själv stoppat om dem och suttit kvar hos dem, tills de somnat.

Detta var deras barndoms lyckligaste och stoltaste minne… Så ville de alltid iminnas sin far!

Det, som sedan kom, var så hemskt… sista gången de sågo honom!

Aldrig kunde de glömma den dagen, då farbror Hierta kom in till dem mitt under geografitimmen, då Georg just höll på att räkna upp antalet innevånare, hus och offentliga byggnader i den stora staden London.

»Kom gossar», hade han sagt, »ni ska genast följa mig in till staden. Er far är mycket sjuk.»

Med bävande hjärtan hade de följt honom. Och då de gingo genom det stora sjukhusets salar, där säng stod vid säng i långa rader och främmande ansikten stirrade emot dem ur de vita bäddarna, voro de mera förskräckta, än när de gingo emot tjuvarna. Äntligen hade de kommit in i ett mindre rum — till pappa.

Men var det verkligen han? Så förändrad han bli[ 371 ]vit! Sådana mörka skuggor han hade under ögonen, och så han kippade efter andan!

Men så fick han syn på dem och försökte tala. Och rösten — den vackra rösten — kände de igen.

»Kom ihåg gossar… spela aldrig.… gå aldrig i borgen… minns alltid er mor!…» men så började han stöna igen, vinkade blott med handen… och så förde sjuksköterskan åter ut dem.

Asterisk.svg

Han stod ombord på den stolta fregatten. Vinden smällde i de vita seglen och längre och längre gled fartyget ut till havs.

Allt lämnade han bakom sig nu, tyckte han. Men det var ju så sant, han ägde ingenting mer, hade inte längre något hem!

Syskonringen hade splittrats. Lilla syster hade kommit i mamsell Knocks pension, bror Viktor var i skola i staden och lillebror hade den rike barnlöse prosten — pappas ende bror — tagit med sig hem till sig.

Och Nolinge — det kära Nolinge hade främmande människor tagit… fast han kom ihåg, att Redson sagt, att Nolinge det var hans, »det kunde aldrig någon ta ifrån honom för det hade morfar själv gett honom…» Sprang Caro ännu och letade efter honom? Och hästarna i stallet… och lilla fölungen, som ännu gick lös och brukade komma emot honom och nosa i hans ficka efter den gömda sockerbiten… trodde dom att han glömt dem, eftersom han aldrig kom?

Vid tanken härpå kommo tårarna, som han hittills så stolt och manhaftigt sväljt, honom i ögonen, och som genom en dimma stirrade han på den sig allt mera fjärmande kusten… Men — hjärtat började klappa allt hastigare — landet där — med sina klippor och skär — det var ändå hans, det kunde ingen ta [ 372 ]ifrån honom, där var han född, dit skulle han komma tillbaka, ty ingen annanstans kunde han leva… och där ville han också dö en gång…

Asterisk.svg

Det vimlade och myllrade av människor och liv i den främmande staden.

Framför den stora bagarbutiken stod han och såg med begärliga blickar in på de läckra bullarna i fönstret. Hungrig var han, så hungrig, så hungrig. Men pengar hade han inga — jo visst ett mynt låg ju i byxfickan! Han grep efter det — men han visste att det inte var gångbart! Kanske frun i butiken i alla fall inte skulle märka det, om han bara gick in och lade det på disken? De utströmmande bakverksångorna frestade honom allt mer och redan tog han ett steg mot ingången… »Vad gör generalmajoren?» hörde han Redson säga med sin allra strängaste röst. Han blygdes, som han aldrig blygts förr — och sprang som för livet.

Asterisk.svg

Med förhoppningsfullt sinne och spända förväntningar gick han till hotellet, där farbrodern tagit in.

Kanske han ville hjälpa honom med studierna?

Det var ju i alla fall hans egen pappas ende bror — fast aldrig hade han sett två människor så olika —.

Ack vad det var roligt att vara hemma i Sverige igen, bara att få gå på Stockholms gator!

Men redan åsynen av den korrekte, fete, skinande prosten, som genom sina guldbågade glasögon skarpt betraktade honom, dämpade hans översvallande känslor.

»Hm jaså — man är hemma från sin utländska resa — tja hade jag fått råda, så hade den aldrig blivit av! Men baron Hierta var envis — och som han var den ende av din fars många vänner, som det i alla [ 373 ]fall var något bevänt med — så fick han sin vilja fram. Du vet att det var han, som styrde om den saken?» En halft lurande blick sköt över glasögonen.

»Ja» — han bugade — men sväljde så det han hade på tungan att säga.

»Och nu ska man emellertid tänka på sin framtid», fortsatte samma entoniga röst.

»Hm, av dina lärare har jag hört, att du ska ha sådana utomordentliga anlag för boken. Vill du studera?»

»O ja, farbror, det vore min högsta önskan!»

»Tycks vara samma eldfängda krut i dig som i far din! Hm — jaså — jaha vill du bli präst och min efterträdare i ämbetet, så ska jag då bekosta dina studier.»

Präst…! Han tyckte han från en solbelyst höjd föll ned i något mörkt… svart… inte kunde han bli präst inte, han som lovat Redson… att… att han skulle hjälpa finnarna!

»Du svarar inte —»

»Förlåt, farbror — jag… jag måste bli soldat!»

»Hm, jaså, man har redan sina egna åsikter och planer… jaha… då får man också hjälpa sig själv!»

Han kände att audiensen var slut — bugade och gick…

Så började 14-åringens ensamma marsch mot det drömda målet.

Asterisk.svg

En svala, som byggt bo under takåsen, singlade ned, sköt förbi som en blixt och gungade sedan i vida lätta ringar omkring, innan hon på nytt svingade sig upp till boet.

Hans blickar följde hennes vackra flykt.

Ja — underliga äro Guds vägar… också jag kan nu med psalmisten säga »Svalan haver funnit en tillflykt, ett bo, där hon kan lägga sina ungar.»

[ 374 ]Luften blir allt mer och mer mättad med guldljus.

Skogarna och ängarna, som han ser från sin lilla vrå, komma liksom närmare i sensommaraftonens glasklara luft.

Efter vägen komma korna sakta hem från betet. Vallpojken hojtar och skällkons klocka klingar.

Nerifrån trädgårdsgången höres ett pärlande barnskratt.

Hans hjärta svällde av glädje och stolthet.

Där kom hans Margaretha, hans vackra unga hustru, ledande en liten 2-årsflicka, som förtjust lekte titt-ut bakom mammas kjol med bröderna, som hoppade och dansade framför henne.

Raskt gick han den vackra gruppen till mötes.

»Seså», sade fru Margaretha till gossarna, nu tar ni er lilla syster emellan er och springer allihop upp till Stina i barnkammaren», varpå hon leende vände sig mot mannen och tog hans arm.

»Vad tänker du på? Du ser så strålande ut», sade han ömt.

»Minns du den här dagen för sex år sedan?»

»Nej — jag minns ingenting -— då jag ser dig», svarade han skälmaktigt. »Berätta!»

»Jag hade just varit framme i fönstret och vattnat mina balsaminer och geranier. Solen sken så ljuvligt och lockande, så jag tänkte nästan springa ut ett tag, då min syster kallade på mig. Det var min tur att ta plats i vävstolen.

Men plötsligt stannar skytteln i systers hand och tramp och mummel höres i förstugan.»

»Vi voro så törstiga» — inföll mannen ivrigt. — »Vi hade stått och gått ute vid kanalbanken alltsedan arla morgonen — det gick så långsamt med bygget, ty vi hade också en del fångar med i truppen, och ingen av oss var egentligen van vid kanalbygge. Därför tänkte vi, som hade befälet, att en liten rekognoscering till det vita huset på kullen, där vi visste, att ortens [ 375 ]vackraste flickor, de s. k. ’Rosen’ och ’Liljan’, bodde, skulle vara ett mycket lämpligt avbrott.»

Fru Margaretha låtsade ej höra utan fortsatte: »Tramp och mummel hördes i förstugan. Dörren rycktes upp och där stodo tre unga krigare. Värjorna skramlade och slamrade, som om de knuffats och skuffats, innan de fått upp dörren —»

»Vi visste inte» — han talade hastigt och förläget — »på vilken av dörarna vi skulle knacka. Där var flera, och vi tänkte gå in i köket och be om något att dricka, men så kom vi rätt in i vävkammaren i stället —»

»Och där stod vi och tittade på varann», fortsatte fru Margaretha. »Min söta syster höll ännu sin skyttel stilla och värjornas klirrande upphörde också.»

»Jag minns», sade Georg Montelius och såg in i berätterskans ögon, »att jag såg endast henne, som stod där vid vävstolen, blyg med sänkt huvud, allt annat i världen försvann för mig. Jag hade mött mitt livsöde!»

»Jag minns», sade Margaretha Montelius tyst, »att jag endast såg honom med mössan på nacken. Blicken från hans strålande blå ögon trängde rakt ner i mig, så att det nästan gjorde ont.»

De gingo tysta en stund. Humlorna surrade i klängväxternas blommor omkring dem.

Nerifrån stallidret hördes muntert glam och prat. Anders kusk — son till en av de till Penningby överkomna finska flyktingarna — berättade på sitt sjungande mål tydligen något intressant, allt under det han putsade och polerade de messingsbeslagna seltygen, så att de glänste som guld i solen.

»Ja, egentligen var det mitt förslag att vi skulle storma det vita huset, då vi inte på något sätt kunde få tillfälle att göra de så mycket omtalade skönheternas bekantskap. Varken på balerna eller ute syntes ni ju någonsin till. Gubben far låste ju formligen in sina [ 376 ]kära flickor. Oåtkomliga som prinsessor i det sovande slottet var ni, och därför gällde det för oss att komma över den förtrollade häcken. Därför voro vi så törstiga, ser du, vi hade också tänkt att begära vatten till hela truppen. Och ’lyckan står dem djärvom bi!’»

Men så förmörkades plötsligt strålglansen i hans ögon.

»Lyckan är dock aldrig hel», sade han allvarligt. »Min lycka skilde visst min bästa vän och mig åt. Gud styrke och hjälpe honom nu därute i det främmande landet!»

»Minns du vår promenad utmed kanalen» — återtog han — »den kvällen du lovade att följa mig?

Månskenet silade ned mellan trädkronorna, och hela Kolbäcksån låg som ett enda mjukt glittrande silverband. Våra fötter vandrade som på en mjuk matta, och där jag gick med dig vid min sida, tyckte jag, hela världen blev till en ljuvelig väg att vandra på, där de rödaste rosor sköto upp vid vägkanten!»

Margaretha såg upp emot honom och log en smula vemodigt.

»Ja, aldrig glömmer jag väl den aftonen! Först slog mitt hjärta så våldsamt, så jag trodde nästan du skulle höra dess slag — jag var så lycklig och glad — tills du började tala om dina framtidsutsikter och jag hörde med vilken hängivenhet du var fäst vid ditt yrke… då kom jag plötsligt i håg min fars ord: ’kom ihåg flickor, att ingen av er kommer dragande med en militär, ty aldrig blir en sådan min svärson, det säger jag er!’ Och så god söta far än var emot oss, så visste jag, att hade han fått något i sitt huvud, så var han envis.

Jag trodde allt måste vara slut emellan oss, att blott sorgen och saknaden skulle bli min del — men så välte du också den stora stenen åt sidan, så vi fingo vandra vägen samman — du, som blev bonde för min skull!»

[ 377 ]»Ja, den stenen var tung, Margaretha. Det kostade mig en svår kamp att välta den åt sidan, som du säger. Icke för att jag inte visste vad jag ville — du var mitt allt, mitt liv — men jag tyckte jag svek den uppgift jag fått eller kanske rättare själv lagt mig före och genom många försakelser stretat mig fram till. Det var gott för mig att jag hade min kapten Gedda att tala med i de dagarna! Själv förstod jag ju också då, att Finlands stund kanske dröjer att komma — kanske kommer den ej ens i min tid — men — hans ögon blixtrade — att den kommer en gång, därom är jag förvissad, så sant som det finns en rättfärdig Gud… och skulle den komma förr än någon av oss anar, så vet du, att jag går ut… din far nekade mig ju ej att stå kvar i reserven!»

»Nej, och aldrig skall jag heller be dig stanna, ifall Finland verkligen skulle behöva sin ’generalmajor’», log fru Margaretha, men ögonen hade fått ett sorg- modigt skimmer.

Mannen märkte det också genast, slöt hennes arm fastare intill sig och fortsatte hastigt i munter ton:

»Men någon uppoffring ska du inte tro, att jag gjort för din skull Margaretha, tvärtom vann jag ju den största lyckan! Lusten att få bruka jorden finnes säkert hos alla, som vuxit upp på landet. Vad är vackrare och mera omväxlande än att få följa det spirande livet i alla dess former, och vem är i grund och botten friare än en bonde! Om du visste, huru intensivt jag ibland längtat tillbaka till det gamla Nolinge, så skulle du fullt förstå, huru jag nu vet att uppskatta detta» — han slog ut med armen — »detta mitt eget Nolinge!»

Hans ögon sökte hennes och stämman vibrerade av den inneboende glöden. då han tillade:

»Ingenting på jorden kan uppväga ett hem — och ett hem får man blott med den älskade! Sedan betyder de yttre förhållandena så föga.»

Vid grinden smällde klykan.

[ 378 ]Där kom närmaste grannen, prästen, trygg och bred, långsamt vandrande uppför gången.

Georg Montelius svängde mössan gladeligt till hälsning. Leende gingo de honom till mötes.

»God afton prästfar, och välkommen i denna fridens kväll! Ja här ser du ett par, som nu hunnit bli så pass till åren, att de gå och fördjupa sig i sin ungdoms minnen och fråga varann, minns du, minns du?»

»Jo det bär syn för sägen», skrattade prosten, bugande sig för Tru Margaretha.

»Hur många år har du egentligen på nacken? 26 eller 27? Och fru Margaretha verkar ju också mäkta ålderstigen!

Men skulle än många årtionden draga fram över hennes liv, tror jag ändå aldrig hon blir gammal», tillade han allvarligare, då han såg henne försvinna in i huset.

De båda herrarna slogo sig ned på verandan. Och medan skymningen sakta föll över nejden och mjukt svepte sig omkring dem, språkades de båda vännerna vid.

Fru Margaretha hörde inifrån salen, där hon gick och ställde med trakteringen, då och då deras röster.

Nere vid stallidret drog Anders kusk med buller och bång en pressenning över den stora vagnen.

Han hade slutat sin storrengöring och blickade oroligt på den uppstigande molnväggen i väster. Kanske kunde det komma en skvätt! Tidigt redan i gryningen skulle man ju ut för att hämta den höge herrn!

Vem kunde det egentligen vara? Då han frågat patron, hade denne bara skrattat och sagt: »Jo jo, Anders du, kanske har du aldrig förr skjutsat en så fin herre! Förresten ska jag köra hem själv, ser du, så du får bara sitta bredvid och hålla armarna i kors!»

Åh Anders var inte så dum han inte — som! patron trodde! Inte var det så länge sedan den stora fältmanövern ägde rum heller, och då hade han gått med bud till kungens adjutant. »Våra bästa rum stå na[ 379 ]turligtvis till Hans Majestäts förfogande», visste han att husbonden svarat på de gjorda förfrågningarna.

Den gången kom inte kungen, men kanske kom han nu i stället… eller också någon annan av de höga herrarne. Eller kanske var det överste Hierta, som patron var så kär i, han, som visst varit som en far för en… eller möjligen lagman Ring eller någon annan av faderns vänner, som han ville så synnerligen hedra. Ja lika gott vem det nu än var… inte behövde då patron skämmas för vagnen inte… Anders gjorde nog sitt, han!

»Jag ser, att stora resvagnen är framme», sade prosten, »ska du ut och färdas?»

»Ja», sade Georg Montelius kort, »till Västerås.»

»Du misstycker väl ej min nyfikenhet… men jag har hört, att det är en mycket hög herre som väntas — hm — ryktet förmäler till och med en kunglig person…»

Georg Montelius såg först ytterst häpen ut — så gick ett ljus upp för honom — han kände sin Anders — och han brast i ett skallande skratt.

»Det är torparepojken uppifrån Hyttmon, om du vill veta det, han som blivit dömd till fängelse, 28 dygns vatten och bröd — för att han frälste sin mor ifrån den brutale mannens övergrepp», tillade han i stigande harm.

Prästen stirrade mållös på honom.

»Torparepojken…» upprepade han…. »fängelse…, vatten och bröd!»

»Ja — du kanske inte har hört historien, fastän det förvånar mig högeligen! Jag blev då så upprörd över att något sådant kunde inträffa här i Sverige, så jag trodde jag skulle krevera.

Hade jag bara fått höra om saken, innan det var för sent, så skulle jag minsann ha skaffat pojken en advokat. Kanske domen då blivit lite annorlunda… hade det varit en rik gosse, så kanske man också [ 380 ]gjort sig lite mera besvär att ta reda på omständigheterna, ja till och med lovordat honom för det som var pris värt, men den fattige, han ska brännmärkas för livet, han — om nu den klena stackarn går igenom de 28 dygnen.»

Han for upp ur stolen och började med stora steg mäta verandagolvet.

»Montelius, Montelius du är så het…»

»Åh, du vill väl inte försvara något sådant, du som är satt att vårda rättfärdighetens sak här i världen», kom det skarpt och ur ögat sköt en blixt.

»Käre, jag har ju alls ingenting sagt… jag har visserligen hört talas om… att länsman tog någon där borta… men hur var det nu egentligen?»

»Hur det var? Jo pojken — en liten spinkig och klen stackare — kommer lugnt och stillfärdigt in i stugan, då styvfadern — en stor stark karl — som druckit åtskilligt, reser sig och går med knuten näve emot honom. Pojken väjer undan — stryk och slag lär ju ha varit hans dagliga bröd — och den stackars modern springer darrande fram och går emellan. Då vändes uslingens inneboende raseri emot henne, så att han börjar slå och misshandla henne, tills pojken alldeles utom sig, kastar sig över honom — om han hade något tillhygge eller ej, vet jag inte. Halvrusig, som karlen var, får pojken till slut omkull honom på golvet, varefter han drar modern ut ur stugan.

Styvfadern hade emellertid fått några blodiga skråmor i fallet, men värre var det inte, än att han bums kunde gå till länsman — och anklaga pojken för våld å målsman!

Och länsman kommer och tar pojken, man gör processen kort — för att ha ’slagit en närskylld’ blir han dömd till 28 dygns vatten och bröd!

Nu vill jag bara fråga, vad hade du gjort i pojkens ställe? Det vet jag då, att hade det varit jag, som sett någon lyfta hand emot min mor — eller [ 381 ]överhuvud taget emot vilken kvinna som helst — så hade jag mörbultat den kanaljen — troligen värre än vad pojken någonsin gjorde…»

»Ja — ja ja — det tvivlar jag alls inte på, men» — prästen räckte ut handen och tog tag i vandraren — »sätt dig nu igen och tala om för mig, vad du nu tänker göra åt den här beklagliga saken.»

»Tyvärr kan jag så litet göra. Men jag har tagit reda på att i morgon löper strafftiden ut, och då ha Margaretha och jag kommit överens om, att jag skall fara och hämta honom vid fängelset och föra honom hit hem — tillsvidare. I den mån vi kunna, vilja vi åtminstone ge honom upprättelse och försöka inge honom nytt levnadsmod. De höra ju inte till gårdens folk, men gumman väver åt Margaretha, så hon ska komma hit och hämta lin — och om det då är lämpligt — får hon se sin son.»

Det blev åter tyst. Minuterna gingo. Prästen satt och såg bort emot stallbyggnaden, varöver några bleka sommarstjärnor svagt började tindra.

»Tack, vän brushuvud!» sade han. »Nyfiken och seende, som människor bruka se, blott till det yttre, kom jag till din gård — men du har givit mig en läxa…»

Förvånad såg Georg Montelius upp på honom.

»Är det någon som skall tacka, så är det väl jag», sade han och räckte impulsivt ut handen. »Tack prästfar, att du haft fördrag med min häftighet och tålmodigt lyssnat på mig!»

I detsamma kom fru Margaretha ut med matbud.

Framför sin plats upptäckte hon så de röda rosorna och sånghäftena.

Horn rodnade som en ung flicka.

»O, tack» — sade hon och såg strålande upp emot mannen — »och jag som trodde, att du hade glömt dagen!»

»Att det inte är födelsedag, eller namnsdag eller [ 382 ]bröllopsdag, det vet jag», anmärkte prosten, »men ni ha visst så många ’dagar’ er emellan så…»

»Så man kan alltid gratulera, ja det stämmer», skrattade mannen.

»Men nog föredrar jag de gamla psalmerna framför de där nymodigheterna», återtog prosten en smula misslynt beskådande notbladen.

»Ja, ingenting övergår våra psalmer, det håller jag visst med dig om! Rent litterärt tror jag ej heller något folk har en så vägande samling som vi», svarade den unge mannen raskt, »men ser du i många former trivs det goda, och man får aldrig för mycket av musik.

Margaretha och jag, som hört Ahnfelt själv sjunga, vi glömma nog aldrig vare sig mannen eller hans sånger, eller hur, Margaretha?»

»Nej aldrig», sade hon allvarligt, och lyfte i detsamma skålen med de doftande rosorna en smula upp emot prosten.

»Äro de inte härliga?» frågade hon.

»Varifrån har du fått dem, Montelius? Här på trakten har jag inte sett det slaget…»

»Nej, de kommer också rätt långväga ifrån.»

»Nej vad ser jag… AF — det märket har jag aldrig förr upptäckt i den här skålen, fast jag flera gånger beundrat den», utropade prosten — och vände och tittade åter på praktpjäsen — AF vet du vad det betyder?»

»Nej, min far fick skålen av en gammal värmländsk brukspatron. Det lär också vara någon historia förbunden med den, bland annat skall den bringa ägaren lycka… och Margaretha, som är åtskilligt vidskeplig går fördenskull och gömmer undan den, så man får ha ett fasligt besvär, då man ska ha fram den… det är allt vad jag vet och kan intyga», skrattade han.

»Åh, så du säger, protesterade unga frun.

»Det märket har jag sett på tusende stångjärnsstänger i Göteborg, ska jag säga er», återtog prosten. »Ni vet, att jag ganska sent fick börja att studera till präst, [ 383 ]och dessförinnan tjänte jag mina slantar hos Carnegies. Dit kom mycket järn ifrån Värmland, särskilt från Adolfsfors. Jag tror t. o. m. att firman en tid hade ägt bruket.»

»Jaså, AF betyder sålunda Adolfsfors», inföll Georg Montelius intresserad. »Värmland, sagans land par préférence, har alltid lockat mig. Ska vi draga dit Margaretha och söka vår lyckas stamort: Adolfsfors», skämtade han.

»Nej, jag är så nöjd med vad jag har, svarade hon sakta, tog skålen och gick med den före de båda herrarna in i salen.

Asterisk.svg

Tidigt följande morgon höll en herrgårdsvagn utanför Västerås fängelse.

På utsatt klockslag gick fängelseporten upp, och en blek utmärglad yngling tittade sig försagt och skyggt omkring.

Han var alltså fri — men vart skulle han taga vägen? Hem ville han inte mer, då skulle väl far till sist slå ihjäl mor för hans skull! Bort skulle han, långt bort… månne det syntes på honom, att han »suttit inne»… skulle någon vilja ta honom i sin tjänst nu?

Det gick omkring i hans huvud, han kände hur han började kallsvettas.

Då fick han syn på vagnen från hemtrakten. Och stod inte patron Montelius själv där och tittade? Tänk om han visste! Hur skulle han kunna slinka förbi?

Han tyckte han ville sjunka genom jorden, då han såg patron komma rakt emot sig.

»Du har gjort rasande rätt, du min gosse», hör han patron säga, medan han klappar honom på axeln, »du har ingenting att skämmas för! Se på mig, gosse! Den, som slår en kvinna, är och förblir en fähund [ 384 ]— ingenting annat, ser du, och sådant läder ska sådan smörja ha. Det skadar alls inte, att du basade på! Nu har jag kommit för att hämta dig. Du har väl ingenting emot att stanna hos mig tills vidare?»

Sinnesrörelsen blev den stackars ynglingen för stark, han vacklade och skulle ha fallit, om inte patronen tagit honom i sina armar.

En konstapel skyndade till och erbjöd sin hjälp.

»Nej tack», sade Georg Montelius stolt avvisande. Ni ha gjort ert verk, nu återstår för mig att göra mitt, varpå han på starka armar bar den avsvimmade till vagnen.

Asterisk.svg

I långa tider blev det mycket tal om den färden.

Då den fina vagnen kom rullande tillbaka landsvägen fram genom socknarna med den ståtlige patronen själv på kuskbocken blev det ett tittande och viskande.

»Vem är det väl som kommer? Någon storförnäm herre förstås!»

»Bara de kommer fram till grinden så kan man kanske…»

»Nej se, så många ungar från alla håll och kanter, som kappas om att öppna den!»

»Huj — ett helt regn av slantar… och bara silver till på köpet… jo jag tackar jag, den där Montelius, han kan han…»

Allt ivrigare sträcktes halsarna.

Men så besynnerligt… vagnsdynorna äro ju uppstapplade som stöd åt den där bleka…

»Nej — skådar mina ögon rätt… är det inte Hyttmopojken?»

»Vad säger du, Hyttmopojken!»

»Jo min själ, är det inte Hyttmopojken i egen hög person — men mera död än levande är kraken!»

»Jo, somliga åker fint in, men ännu finare ut!»

[ 385 ]»Men vad kommer det åt patron, är han rätt klok som med en sådan ståt hämtar hem en tocken!»

»Synd har det alltid varit med det livet förstås, för styvfadern är då som ett hår av hin… och skyldig var då han mer än pojkstackaren!»

Men hur skulle det nu bli? undrades det allmänt.

Av tjänstfolket fick man höra, huru den vackra herrgårdsfrun tog emot och behandlade »fången».

På bästa gästrummet fick han ligga. Själv vårdade hon honom och mätte ut varje matsmula han skulle ha i sig, ty stor försiktighet måste iakttagas, hade doktorn sagt, om han inte skulle stryka med. Hade det varit hennes eget barn, kunde hon inte varit mera noga eller ömmare emot honom.

Han mådde ju som en prins, men ändå gick det långsamt att få honom på fötter igen.

Ville han inte leva själv, stackarn?

Men allt efter som tiden gick och krafterna så småningom kommo igen, veko förtvivlan och skygghet för den godhet och det förtroende man visade honom. Och ett nytt ljus tändes i hans ögon — ett ljus som förblev där livet ut.

Den söndag han med sina beskyddare kom vandrandes till Guds hus och prästen fick se dem gå in i kyrkbänken, säges det, att den gamle predikade som aldrig tillförene. Om rättfärdighet och barmhärtighet talade han, så att alla hjärtan riktigt värkte av längtan att göra det stort och ädelt var.

Och då menigheten strömmat ut på kyrkvallen, tyckte man, att solen sken liksom klarare, blommorna doftade ljuvligare och hela världen var fylld av Guds härlighet.

Blott vänliga blickar kom den återkomne till del, och då själva länsman gick tvärs över gången och skakade hand med honom, förstod man väl, att den som vandrat förnedringens väg nu var kommen till anseende och ära.