Afhandling om svenska stafsättet/3.2
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
TREDJE AFDELNINGEN.
Andra Stycket.
Bestämda Reglor för det omskiftande
bruket af Å och O (omikron), samt
för ljudet af O, såsom omega
eller såsom omikron.
Hela denna lära grundar sig på följande fyra allmänna satser, hvilka dels synas bevisade genom det föregående, dels skola bevisas genom det nu påföljande.
Att vokalljudet i alla långa stafvelser, hvilket det helst må vara, har en längre eller kortare uthållning i talet, allt efter som det följes, eller ej följes, af dubbelt ljudande consonant, inom stafvelsen.
Att denna vokalljudets längre eller kortare uthållning, kan icke allenast höras i talet, utan har jemväl sitt kännemärke för ögat, vid läsningen: nemligen, påföljande, eller ej påföljande consonant-fördubbling; utmärkt på sätt som blifvit ofvanföre visadt (sid. 124, 126). Vokalens längre eller kortare uthållning, synbar för ögat genom detta kännemärke, kallas dess mekaniska längd eller korthet efter stafbyggnaden.
1:o Att af de dubbla tecknen för ljuden å och ä, hafva tecknen å och ä ett slags naturlig motsvarighet till dessa vokalljuds längre uthållning (till ex. ståt, själ); o och e deremot till deras kortare uthållning (t. ex. lott, sjelf); och böra derefter brukas i skrifningen.
2:o Att af de dubbla ljuden som tillhöra tecknen e och o, hafva ljuden e och omega en naturlig motsvarighet till dessa vokal-teckens mekaniska längd i stafbyggnaden, (t. ex. mes, ros,) ä och omikron deremot till deras mekaniska korthet (till ex. mest, rost), och böra derefter höras i läsningen.
Att språkets närvarande skick och det allmänna bruket till det mesta öfverensstämma med dessa allmänna grundsatser, hvilka således kunna anses såsom gällande, äfven genom det närvarande språkbruket, utom då fråga är om det korta tecknet för ljudet ä.
Man skall ej undra på denna omsägning af
det förut sagda: ty man kan vid alla
undersökningar af denna beskaffenhet icke samla i nog kort och nog klart begrepp det redan afgjorda,
hvarpå det följande måste byggas.
Det är således frågan, att nu visa mer omständeligen huru sjelfva Språket i verkligheten öfverensstämmer med dessa nyss anförda grundsatser, och att med noggrannhet utmärka alla afvikelser derifrån.
Men som afvikelserna vid teckningen af ljudet ä, när det höres kort, äro större och hufvudsakligare, än vid allt det öfriga, hvarigenom nya reglor dervid blifva nödvändiga; vilja vi lemna denna svårighet till en sednare särskilt afhandling, och i detta stycke endast uppehålla oss vid reglorna för omvexlingen af tecknen å och o (omikron) samt för uttalet af fig. o, såsom ljudande nu omega, nu omikron.
Man skall således på det nogaste visa i detta stycke, 1:o hvarest ljudet å tecknas med å etter o, i öfverensstämmelse med stafbyggnadens fordran af långt eller kort vokal-tecken. 2:o hvarest tecknet o ljuder omega eller omikron, i öfverensstämmelse med stafbyggnadens tillkännagifvande af långt eller kort vokal-ljud; likasom 3:o hvarest, någon gång, ljudet å tecknas i skrifning, eller tecknet o ljuder i läsning, tvertemot stafbyggnadens fordran eller tillkännagifvande.
Dessa sednare fall äro då, som man lätt finner, blott undantag från de förra, såsom både i saken rättare och till bruket allmännare.
De egenteliga undantagen vid denna lära blifva således blott följande fyra, neml.
1:o Bokstafven o (omikron) brukad i stället för bokstafven å, när ljudet å är långt, efter stafbyggnaden.
2:o Bokstafven å brukad i stället för omikron, när ljudet å är kort efter stafbyggnaden.
3:o Figuren o, då den ljuder omikron, fastän lång efter stafbyggnaden.
4:o Figuren o, då den ljuder omega, fastän kort efter stafbyggnaden.
Dessa fyra undantag skola nedanföre anmärkas hvartdera på sitt behöriga rum.
Låtom oss nu komma till sjelfva reglorna.
Bokstafven Å.
Brukas i skrifningen, enligt sin natur af långt vokaltecken, för att måla ljudet å, när detta ljud är långt efter stafbyggnaden; det vill säga:
a) när ljudet å gör ensam stafvelse, till ex. i å̄-tal, å̄-beropa, å̄-håga, eller när det slutar stafvelsen, till ex. i förmå̄, bestå̄, förstå̄.
b) När det följes i stafvelsen af blott en enda consonant, t. ex. i får, hån, båt, bråk, skrål, förmås, låt, råd, sår-a, båt-a, skåd-a.
c) När det följes af två consonanter utan dubbelt ljud, t. ex. vård, gård, svårt, bålt, blåst.
Ehuru ljudet å är långt i följande tre fall, tecknas det likväl ej med sitt långa vokal-tecken å, utan med det kortare o:
a) I tio ord af lika stafändelse: Hof, lof, skof, skrof, dof, sofva, klofve, ofvan, sofra, förkofra, med deras slägtord eller afkomlingar; hofvisk, lofva, skofvel, o. s. v.[1]
b) I elfva ord af olika stafändelse: honom, Kon-ung, hon-ung, kon-a, kol, rod-nad, kora, välbor-en, (Son, moln, dold[2]).
c) I tre ord på rl: sorl-a, morl-a, porl-a; tillägg främmande ord på rd eller som hafva främmande ursprung, t. ex. Lord, horder, ordning.
Bokstafven O, (omikron.)
Brukas i skrifningen, enligt sin natur af kort vokal-tecken, för att måla ljudet å, när detta ljud är kort efter stafbyggnaden, det vill säga:
a) När ljudet å följes i stafvelsen af sjelfdubbel consonant, t. ex. boj, stoj, koja, kom, som, om.
b) När det har efter sig i stafvelsen två consonanter med dubbelt ljud, vare sig samma consonant tvåskrifven, eller två olika, t. ex. off-entelig, oll-on, lott, boll, spott-a, klock-a, goss-ar, ork-a, godt, sold, stolt, m. fl.
Ehuru ljudet å är kort genom stafbyggnaden i följande fyra fall, tecknas det likväl ej med sitt korta vokaltecken omikron, utan med det längre å,
a) Framför dubbelt ljudande consonant m i orden våm, råm.
b) I alla ord, som utgöra blotta böjningar af andra ord, hvilka hafva å antingen till ändelse-ljud eller framför en enda consonant t. ex. stått af stå, förmått af förmå, blått af blå, förrådd af förråda, brådt af bråd.
c) I alla ord eller stafvelser som ändas på nd eller ng, t. ex. stånd, vånd-a, månd-e, stång, lång, krång-el, mång-la m. fl.
d) I följande brukets afvikelser, hvaraf åtskilliga tilförene haft omikron: Hålla, sålla, fålla, vålla, såld, (af sälja), låtsa, fråssa, (ford. fråtsa), tråckla, mått, månne, råtta, åtta, påsk, ålder, åska, plåster, stånka, tråss-botten.
Figuren O. (1).
Höres i läsningen omega, enligt detta vokalljuds natur af längd, så snart stafbyggnads arten tillkännagifver vokalens uthållning; det vill säga:
a) När denna figur gör ensam stafvelse eller slutar den, t. ex. o-trogen, o-helig, o-försonlig, bero, tro, sko, m. fl.
b) När den följes i stafvelsen af en enda consonant, till ex. not, hot, mod, lod, pol, sol, grof, rof, behof, bok, krok, mos, nos, m. fl.
c) När den följes af två eller flera consonanter utan dubbelt ljud, t. ex. port, ort, bord, ord, nord, gjordt, spordt m. fl.[3]
Ehuru Figuren o blir i följande tre fall lång efter stafbyggnaden, uttalas den likväl ej med sitt långa vokalljud omega, utan med sitt korta omikron.
a) I tio ord af lika stafändelse: Hof, lof, skof, skrof, dof, sofva, klofve, ofvan, sofra, förkofra, med deras slägtord eller afkomlingar, hofvisk, lofva, skofvel, o. s. v.
b) I elfva ord af olika stafändelse: honom, kon-ung, hon-ung, kon-a, kol, rod-nad, kora, välboren, son, moln, dold.
c) I tre ord på rl: sorl, morl-a, porl-a.
Tillägg främmande ord på rd, eller som hafva främmande ursprung, till ex. Lord, horder, ordning m. fl.
NB. Dessa undantag äro, som man ser, alldeles de samma som förekomma under bokstafven Å sid. 136.
Figuren O. (2).
Höres i läsningen Omikron, enligt detta vokal-ljuds natur af korthet, så snart stafbyggnads-arten tillkännagifver vokalens kortare uthållning. Det vill säga:
a) När den följes i stafvelsen af sjelfdubbel consonant, t. ex. boj, stoj, kom, om, m. fl.
b) När den har efter sig i stafvelsen två consonanter eller tre, med dubbelt ljud; det dubbla ljudet må härleda sig ifrån tvåskrifning af samma consonant, eller från den första af två olika, t. ex. off-entlig, ollon, boll, sold, loft, stolt, torftig, m. fl.[4]
Ehuru Figuren O blir i följande fyra fall kort, efter stafbyggnaden, uttalas den likväl ej med sitt korta vokalljud omikron, utan med sitt längre, omega,
a) Framför sjelfdubbla consonanten m i alla nominer med deras böjningar, som ända sig i nominativen på om eller omme, t.ex. gom, tom, dom, from, lom, (sjöfågel) stomme, lomme, gommar, stommar, lommar m. fl.
b) Framför sjelfdubbla consonanten x, t. ex. koxa, boxera, fox, oxe.
c) Framför två consonanter med dubbelt ljud, i alla sådana ord som äro blotta böjningar af andra ord, hvilka hafva omega till ändelsebokstaf, t. ex. trott af tro, rodd af ro, skodd af sko o. s. v.
d) I följande 13 särskilta ord: onsdag, ond, orm, lots, probst, ost, hosta, foster, knoster, moster, bonde, Olle, otta.
Dessa äro således de för omvexlingen ej mindre af tecknen å och o (omikron), än af ljuden o (omikron) och o (omega) bestämda reglor, grundade på sakens natur och brukets allmännaste öfverensstämmelser. Det är ej underligt, ett undantag finnas i ett språk, hvari man icke allenast aldrig uppstigit till någon fullkomligt allmän regel, men det som är mer ännu, hvari man länge följt särskilta reglor för hvart särskilt ord.
Något som deremot kunde gifva förundran, det är, att den regelbundna omvexlingen af dessa vokal-tecken eller vokal-ljud, som så oupphörligen återkomma i och öfver hela språket, således, när alla undantag sammanräknas, dock icke har flera än de här anförda; hvaribland ändå en betydlig del utgöres af ord, hvilka såsom blotta flexioner af ord på å eller o (omega) måste behålla vokalen, oaktadt det dubbla ljudet af påföljande consonant.
Svårigheten att riktigt veta när ljudet å måste tecknas med denna bokstaf, eller med o (omikron) likasom när fig. o ljuder å eller o (omega,) är då ej så stor och förvillande som den kunnat synas.
Man ihågkomme blott, i anseende till den första frågan, (teckningen af å, med å eller o omikron) att bokstafven å alltid brukas när detta ljud är långt, utom i vid pass 20 ord (se undantagen vid bokstafven å, sid. 136) att deremot bokstafven o (omikron) alltid brukas, när ljudet å är kort, utom i vid pass 50 ord; se undantagen vid bokstafven o (omikron) sid. 137.
Hvad åter beträffar ljudet af fig. O, som nu omega, nu omikron, så behöfver man blott minnas, att den alltid behåller sitt ljud af omega, när vokalen är lång efter stafbyggnaden, utom i vid pass 20 ord; (se undantagen vid uttalet af Fig. o, såsom omega sid. 140) alltid deremot förändrar sitt ljud till omikron, der vokalen är kort efter stafbyggnaden, utom vid pass 30 ord; (se undantagen vid uttalet af fig. O, såsom omikron sid. 137).
Sådana äro reglorna i deras allmännaste, kortaste sammmandrag. Hvad för öfrigt ljudvexlingen af o (omega) och o (omikron) särskilt angår, så består den vanligaste svårigheten i att, vid läsningen, åtskilja dem i ord af för öfrigt alldeles lika stafning eller slutändelser, t. ex. i
| Hof (måtta) och | Hof (Konungahof). |
| lof (omgång) | lof (tillåtelse) lof (beröm). |
| bom, dom, gom, | kom, som, om. |
| fromma, | komma. |
| tomt, (af tom) | tomt, (jordgrund). |
| kort, (kortspel) | kort, (stackig) |
| bort, (af böra) | bort, (undan). |
Vanan gör väl, att man sällan eller aldrig felar i läsningen; men regeln måste också både vetas, och vara för minnet alltid med klarhet närvarande.
Således, som förvillelsen verkeligen är störst och allmännast i de nyssnämda fall, det vill säga: vid ändelferna of, om, omt och ort, så påminnes till öfverflöd ännu sluteligen, att när man undantager,
1:o tio ord på of, neml. hof, (Konungahof) lof, (tillåtelse) skrof, dof, skof, sofva, klofve, ofvan, sofra, förkofra, med deras slägt-ord eller afkomlingar;
2:o Ord på om, som NB. icke äro nominala ändelser eller derivater derifrån, t. ex. kom, komma, som, om, m. fl.
3:o Orden somt och tomt (jordgrund); och
4:o Orden kort (stackig), bort (undan) och sort;
Så hafva ofvannämde 4 ändelser på of, om, omt, ort, för öfrigt alltid omega i uttalet.
Man torde ej kunna hinna längre i regelbundenhet, så snart man ej vill gifva sig frihet att skapa ett alldeles nytt stafningssätt, hvari bruket skulle ändras efter reglorna.
- ↑ Orsaken dertill synes vara, att dessa stafvelseslut på of, haft, i den äldre svenskan, ganska ofta två ff, hvaraf det ena med tiden blifvit bortlagdt. Men bruket har vid bortläggandet af det dubbla ff likväl behållit vokalen, emot rätta stafnings-lagen. Deraf har uppkommit den tillfällighet, hvilken här bör anmärkas såsom minnes regel, att orden håf, (fiskhåf) gåfva och Påfve endast undantagna, tecknas nu ljudet å (fastän lång vokal) framför f likväl alltid med omikron. Man bör påminna sig vokalen o i dessa orden, såsom ursprungeligen ställd framför 2 consonanter, i hvilket fall den, enligt stafnings-lagen, står på sitt rätta ställe.
- ↑ Dessa tre sista äro dock till uttalet ovissa. Somlige uttala dem sonn, molln, dolld.
- ↑ Egenteligen inträffar fallet att två consonanter i slutet af orden följa på figuren o utan fördubbling, (när man blott undantager orden groft, skont, försont, orost, samt genitiver sådana som mors, blods, rots,) endast i ändelserna ord och ort; Men då orden kort (stackig) och bort (undan) höra just till dessa ändelse-slag, så frågas vanligen: huru man utan förblandelse skall åtskilja dem ifrån de öfriga af samma ändelseform, hvilka alla hafva enkelt ljudande r och således omega? Dertill svaras: Genom ett medel som ej är svårt och ej osäkert; genom undantag af dessa två ord, de enda i språket, jemte det främmande ordet sort, hvilka, med samma ändelse för ögat, likväl ljuda med dubbelt r, och således hafva omikron. Man har begynt sedan någon tid att fördubbla, likasom i ljudet, äfven i skrifningen detta r i kort och bort, till skillnad ifrån bort præt. af böra, och substantivum kort (kortspel). Det är visserligen en stor olägenhet, att samma figur o har två så olika ljud; men den fördubbling, som af denna orsak här skulle göras, är ej dess mindre både emot regeln och af ringa nödvändighet. Den är emot regeln, ty utom fallet af en genitif, ett verbum, eller ett neutrum af de faststäldta slagen, kan och bör, som förut är visadt, ingens fördubbling finnas af någon consonant framför en annan af olika slag. Den är af ringa nödvändighet; ty då i så många hundrade ord af språket, det rätta ljudet af figuren o, måste lemnas åt vana eller minnes-regel, och då visserligen ingen minnes-regel kan vara lättare än undantaget af dessa två ord, så finnes väl ingen orsak hvarföre man blott i och för dessa orden, hellre än att antaga minnes-regeln, skulle bryta en allmänn stafnings-lag. Det enda, goda skäl voro, om deras ställning i meningen någonsin kunde göra deras betydelse tvetydig och osäker. Men det kan med trygghet försäkras, att ett sådant fall aldrig inträffar. Ingen skall lätteligen, huru man också vill sammankrångla constructionen, taga adv. bort (undan) för præt. bort, af böra. Men gafs också ett sådant tilfälle, så borde hellre ett d tilläggas i præteritum (bordt) än ett r i adverb. och detta kan alltid göras utan felaktighet. Hvad åter angår substantivet kort, (spel) så kan det visserligen aldrig förblandas med adject. kort (stackig), utan att göras till ett adjectif, hvaraf väl någon likhet inträffar i sådana ord, som kort-hus, kort-karlar m. fl. men aldrig utan begge ordens sammanbindning.
- ↑ Fallet är här vid läsningen det samma som bruket af bokstafven o i skrifningen, der ljudet å är kort efter stafbyggnaden. Se ofvanföre bokstaf. O (omikron) sid. 137.