Afhandling om svenska stafsättet/3.1

←  Beslutet, som innefattar sammandrag af reglorna, och vid skrifningen kan rådfrågas.

Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Första delen. Afhandling om svenska stafsättet av Carl Gustaf af Leopold med företal av Nils von Rosenstein Tredje Afdelningen. Omvexling af Å och O (omikron), af Ä och E, samt af G med J och K.

Andra Stycket. Bestämda reglor för det omskiftande bruket af Å och O (omikron), samt för ljudet af O, såsom omega eller såsom omikron.  →

På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet.

TREDJE AFDELNINGEN.
Omvexling af Å och O (omikron) af Ä och E, samt af G med J och K.

Första Stycket.
Allmänna Anmärkningar.

Sedan frågan om consonanternas fördubbling blifvit, som det synes, utredd med nödig tydlighet, återstår att nu komma till de öfriga stafningens, i första afdelningen framställda, svårigheter. Dessa bestodo, som man torde påminna sig:

1:o I valet af rätta skriftecknen för ljuden å och ä, hvilka stundom tecknas med sjelfva dessa bokstäfver, stundom med bokstäfverna o och e.

2:o I valet af rätta skriftecknen för ljuden j och k, hvilka consonanter i skrifningen ofta omskifta med g.

Det är frågan att göra dessa brukets omskiften efter möjlighet regelbundna, och att utmärka de tillfällen, då hvardera af dessa skriftecken finner sitt rätta och otvifvelaktiga rum.

Denna tredje Afdelning kommer således, att besvara följande tre frågor:

1:o När tecknas ljudet å med sjelfva denna bokstaf, eller med bokstafven o (omikron?) och när behåller bokstafven o sitt naturliga ljud af omega?

2:o När tecknas ljudet ä med sjelfva denna bokstaf eller med bokstafven e? och när behåller e sitt naturliga ljud?

3:o När tecknas ljuden j och k med g, eller när skrifvas dessa begge ljud med deras egna naturliga bokstafs tecken?

Man har kunnat se af föregående afhandling om consonanternas fördubbling, huru mycket den i början anförda staf-byggnadsgrunden bidragit att gifva ljus och visshet åt detta tvistiga ämne; man skall finna samma rättskrifnings princip icke mindre användlig i närvarande afdelning, hvilken man till den ändan ansett nyttigt att begynna med följande efter möjligheten korta Inledning,

Om de likljudande tecknens ursprung, och de allmänna reglor som deraf kunna dragas för deras närvarande bruk.

Låtom oss först tala om vokalerna.

Det synes till en början sannolikt, att om ensamt, bland alla vokalerna, ljuden å och ä hafva, utom dessa begge egentliga bokstafstecken, ännu två andra, nemligen: o (omikron) och det så kallade öppna e, (hvarigenom hela denna förvillelse uppkommit) så tyckes ett sådant tecknens fördubblande icke lätteligen kunna härledas, hvarken från behofvet att äga för dessa begge ljud dubbla tecken, mer än för de öfriga, eller ifrån en blott slump, utan grund och anledning. Man misstänker naturligen något visst ursprungligt skäl dertill, och man ville, om möjligt vore, finna det.

Låtom oss först granska hvad i detta ämne hittills blifvit sagdt och antagit. Sedan försökom att finna en egen upplösning af svårigheten.

Den vanliga meningen är, som förut blifvit nämdt, att valet af de olika tecknen för samma ljud rättar sig efter härledningen, så att å och ä i härledningen eller böjningen måste nyttjas när stam-ordet har antingen a, eller någon af sjelfva dessa vokaler å och ä, till ex. fåll, af falla; män, af man; hvässa af hvass, o. s. v.; men att deremot i andra fall och då härledningen ej fordrar å eller ä, o och e stundom kunna nyttjas i deras ställe, t. ex. i brott, hjelp, o. s. v.

Dertill svaras:

1:o När sjelfva vokal-ljudet blifvit ombytt, det vill säga, när härledningen får en helt annan vokal än stamordet, hvari ligger nödvändigheten att figuren af den nya vokalen då behåller något drag i ritningen som liknar figuren af den förra? Att t. ex. i skolla eller skålla, af skallig, ljudet a förbytes i ljudet å, det är hufvudsaken. Så snart detta skett, är vokalen redan en helt annan än den förra. Huru det nya ljudet sedermera måste ritas, när det har två tecken, det synes (i fall det ej är likgiltigt) böra bero af någon annan orsak, än någotdera tecknets större likhet med stam-vokalen.

Ögat vill igenkänna stammen, invänder man; men har ej talet samma behof af tydlighet, som skrifningen? Ingen vet likväl om den, som säger bloss, säger det med å af blåsa, eller med omikron.^[1]

2:o Kyla kommer troligen af kall. A är här stam-vokalen till y. I hysa af hus är det u. I fynd, af finna eller funnen, är det u eller i. I hylla, af hålla eller höll är det å eller ö. A, u, i, å, ö, äro således flera särskilta stam-vokaler, som alla bytas i det enda y. Hvarföre har då ej också ljudet y flera skriftecken, för att hänvisa på dess flera möjliga stam-vokaler? Eller hvarföre skulle denna skriftecknens flerfalldighet, för stam-vokalernas olikhets skull, endast vara nödig vid ljuden å och ä.

3:o Meningen om de likljudande vokalernas rätta användning efter härledningen, vore den också grundad, upplöser för öfrigt ej sjelfva svårigheten. Frågan är icke ännu: när bör man hellre bruka å och ä, än o och e? utan denna: huru hafva o och e någonsin kommit att ljuda som å och ä?

Orsaken till de likljudande vokal-tecknens befintlighet, kan då visserligen ej sökas i den användning deraf, som troligen blifvit vidtagen först, sedan de en gång funnos. Ingen tanke vore deremot naturligare, än den, att der två olika tecken finnas, der måste också finnas eller hafva funnits två olika ljud. Man skulle således lätt falla på den meningen, att emellan ljuden å och o (omikron) ljuden ä och det öppna e är eller varit någonsin skillnad i uttalet, som man genom två särskilta tecken velat utmärka.

Men då man åter besinnar, att bokstäfverne o och e derigenom också nödvändigt skulle få hvardera två olika uttal, nemligen: först deras egna dem tillhöriga af e och o, och dertill ännu det af halft å och halft ä; och då ingen orimlighet tyckes vara större, än att med flit och från sjelfva början fastställa två olika uttal för samma bokstafs-tecken, så uppkommer deraf den billigaste tvekan, huruvida någonsin vokalerna o och e, varit ursprungligen ämnade att tillika ljuda såsom ett slags å och ä, ehuru de i tidens längd erhållit dessa tvenne olika uttal.

Det synes då högst troligt, att hvart bokstafs-tecken haft ifrån början sitt eget bestämda ljud, och att om e och o med tiden antagit ljuden af ä och å, har sådant skett genom tillfälliga orsaker, hvilka förtjena att undersökas. Se här ett förslag till en tvifvelsutan naturligare förklaring af denna orthographiska besynnerlighet.

Påminnom oss, till en början, att sådana ombyten af vissa bokstäfvers ljud, till ljudet af andra bokstäfver, äga rum, äfven ibland sjelfva consonanterna. På detta sätt omvexla med hvarandra g och k, g och j, k och tj. Det slår ej felt, att g ju haft ifrån början samma ljud i höjd och makt, (tillförene högd och magt) som i hög och låg. Uttalet har efter hand förändrat sig.

Då man söker orsaken till denna consonanternas ljudvexling, finner man den ligga:

1:o I slägtskapen emellan vissa ljud, som vid ett hastigare uttal svårligen låta höra åtskillnaden. Derifrån förvandlingen af g till k, såsom i makt, prakt, i stället för magt, pragt m. fl. Det är nödvändigt k som höres, ehuru ordet må tecknas i skrifningen.

2:o I consonantens stundom olika ljud framför olika vokaler, till ex. af g i gifva och i ganska. Deraf har händt, att uttalet på alla sådana ställen sluteligen stannat vid det lindrigaste. G i högd, frögd, nögd, bögd (som dessa ord tillförene stafvats) kunde till ex. visserligen hafva behållit samma ljud som g i hög, trög, slög att uttalet derigenom betydeligen försvårats. Men då ljudet af g i gifva, gynna, gälla, hvarest det höres j, befunnits lindrigare, har detta uttal vunnit företräde, äfven i sådana ord som högd, bögd, nögd m. fl., och skrifningen har med tiden rättat sig derefter.

De ord, hvari skrifningen icke på detta sätt förändrat sig med uttalet, äro blott några sådana derivater, hvilka ligga så nära inpå sjelfva stamordet, att den rätta stam-consonanten måst, för slägtskapens synbarliga närhets skull, bibehållas oförändrad. Af denna art äro, utom det nyss brukade ordet slägtskap, af slag, äfven orden vigt af väga, flygt af flyga o. s. v.

Svårigheten, att, vid ett hastigare uttal bibehålla det rätta egna ljudet af vissa consonanter, är då, åtminstone hvad dessa sednare beträffar, utan tvifvel orsaken till alla sådana ljud-vexlingar. Man finner till ex. att g låter rätt väl uttala sig med sitt egna ljud i orden ägt, vägt, vigt (af vig) hvarest vokalens uthållning ger tillräcklig tid att uttrycka consonantens rätta ljud. Deremot i bragt och vigt af väga, der vokalens hastighet icke lemnar nog ljud att inspirera det tunga och tröga g, uppkommer i uttalet ombytet af g till det lindrigare k, genom ett slags natur-nödvändighet.^[2]

Då nu detta äger sin ofelbara riktighet i anseende till consonanterna, så frågas vidare: hvar helst man ser samma effekt, har man ej rätt att gissa till samma orsak, eller någon af lika art? och kunde således detta icke vara fallet, äfven med vokalerna? så att om o och e antagit, i en mängd af ord, ljudet af å och ä, också detta må hända skett genom deras oftare ställning i vissa stafbyggnader, hvarest deras eget ursprungliga ljud svårligen skulle kunna bibehållas af ett förmildradt eller vårdslösare uttal? Slägtskapen emellan o (omega) och å, samt emellan e och ä, är af sig sjelf ganska nära, och ett litet tvång för uttalet, som ibland uppkommer af blotta bokstäfvernas sammanställning, kunde det ej här, likasom det skett med consonanterna, lätteligen förorsaka en förvexling i ljudet dem emellan, som sedan af vanan bibehållits? Denna troliga mening styrkes vidare, och intill visshet, af följande grunder:

E och o äro, till deras natur, tvenne slutna vokal-ljud, som derföre fordra ett slags bemödande af rösten, att klart uttryckas. Deraf kommer, att de mycket lättare uttalas som långa, då ljudet hvilar derpå, än som korta, då rösten måste likasom i hastig öfverfart uttrycka dem. I detta sednare fall vilja de gerna förbyta sig till ä och å.

Man skall således finna, om man lemnar sin uppmärksamhet dertill, att om t. ex. o i bock, pock, blott, stolt, (hvarest det är kort i stafbyggnaden,) också ursprungeligen hörts omega, har det likväl bort, genom språkljudets förmildring, eller om man hellre vill, ett vårdslösadt uttal, halka i uttalet mycket lättare öfver till å, än i sådana ord, som bok, sol, hot, hvarest samma vokal dubbelt längre uthålles. Af samma skäl blir äfven tydligt att e i elfva, tretton, hjelp m. fl. hade det också ifrån början uttalats som ett slutit e, likväl bort, för lättare ljuds skull, öppna sig till en likhet af ä, och blifva således, med tiden, ansedt såsom ett nytt skriftecken af denna vokal.

Det går an, fast med något starkare tvång af rösten, att behålla det egna ljudet af o och e framför dubbla consonanter af samma slag, t. ex. i orden grodd, snedd m. fl. Nödvändighet och vana hafva lärt oss uttrycka dessa hårdare språkljud, hvari utlänningen med all möda sällan lyckas att härma oss. Dessa ord skola i dess mun alltid ljuda närmare åt grådd, och snädd. Men af allt är ingenting svårare, än att efter dessa vokaler o och e, ofta på en gång slutna och korta, med tydlighet uttala, icke blott två, utan till och med tre påföljande consonanter, hvilket alltid är fallet, så snart vokalen åtföljes af två olika consonanter, hvaraf den förste skall ljuda dubbel, och den sednare likafullt höras. Sådana äro orden sjelf, enkling, stjelpa, och sådana voro äfven orden stolt, tjockt, lopps, i fall i dem o uttalades såsom omega.

Man kan då med mycken trolighet antaga, att i många ord i hvilka o nu ljuder å, och e nu ljuder som ä, desse vokaler verkeligen ifrån begynnelsen ägt deras egna och slutna ljud af e och omega, fastän ett lindrigare uttal sedermera öppnat dem till ä eller omikron, och att detta varit första upprinnelsen till de nu befintliga dubbla tecknen af å och ä.

Bibehållandet af o och e med deras egna slutna ljud i en mängd sådana ord, som grodd, bebodd, rodd, sedd, beredd, skett, vett, grepp, skepp m. fl., oaktadt påföljande dubbelt ljud af consonant, vederlägger ej denna mening. Det är i grodd af gro, rodd af ro, bebodd af bo, skedd af ske, ledd af leda, m. fl. oemotsägligen sjelfva ljudet af stamvokalen, som man ansett nödigt att bibehålla för tydlighetens skull, oaktadt det svårare uttalet. På samma sätt i bonde af bo; i onsdag af Oden; i hetsig af het; enda af en; o. s. v. När man således undantager ord af detta slag, hvari e och o, genom ett slags tvång af särskilt orsak, bibehållit deras egna ljud, oaktadt påföljande dubbelt ljud af consonant, lär man svårligen finna öfver hela språket tjugo ord af lika stafbyggnad, hvari detta för öfrigt inträffar. Öfver allt annars, hvarest o eller e följes af dubbelt ljudande consonant, är deras ljud å eller ä. Och emot ett helt språks eljest allmänna öfverensstämmelser, hvad betyda omkring tjugo undantag?

En bevisad sak är det således åtminstone, att vokalerna e och o icke, utanför särskilta orsaker, och i öfrigt högst sällan, behålla deras egna och slutna uttal framför dubbelt ljud af consonant. När man nu lägger härtill, att de (med lika sällsynta undantag) tvertom alltid behålla detta egna och slutna ljud framför en enda consonant, eller hvar helst annars vokalen blir lång, och derigenom lättare för uttalet: så tyckes af denna enstämmighet kunna slutas med någon säkerhet, att dessa ljudvexlingar af e och o till ä och å, verkeligen uppkommit icke af något tveljud, som blifvit dessa vokaler ifrån begynnelsen tillagdt, utan af svårigheten att i vissa stafbyggnader bibehålla deras egna mycket slutna och således hårdare uttal. Man har trott sig nödsakad att öfvervinna denna svårighet i sådana ord, hvilkas stam-vokal det varit, för talets begriplighet, nödvändigt att bibehålla, t. ex. i trott af tro, skedt af ske m. fl. I de fleste andra åter, hvarest stam-vokalen antingen ej legat lika nära, eller gått förlorad, eller hvarvid annars lika omsorg ej blifvit iakttagen, synes ett lindrigare uttal hafva förbytt ljudet o till å, och e till ä, så snart påföljande dubbel consonant gjort detta ljud svårare att uttrycka.

Det är väl föga möjligt, att med en stor mängd af exempel styrka den anförda meningen om ursprunget till dessa ljudvexlingar, i ett språk, så långt bortkommit ifrån sina urminnes stamgrunder, och som troligen undergått en mängd af ljudets förändringar, innan det ännu skrefs allmänneligen. Emedlertid gifves ännu i språket några spår, som åtminstone fullkomligen instämma med närvarande förklaring. Sådana äro, ibland flera, orden norr af nord; godt af god; kock af koka; doter med ett t, dotter, med två; docka af dok (klädnad); tretton, trettio af tre; enka, enkling af en; herre af herus; remna af refna; rensa af ren; helsa af hela; hvilka sistnämda allesammans haft ä i uttalet och ännu vanligen behålla det.

Man behöfver för öfrigt blott öppna Ihres Glossarium, för att finna en stor mängd ord, hvari ljudet ä, framför två consonanter, tecknas ännu af honom med e, just efter deras förmodade stamgrunder. Detta bevisar tydeligen, att e i denna stafbyggnad verkeligen måst äga ifrån sjelfva början sitt egna rätta ljud, fast det i tidens längd förvandlat sig till ä genom uttalets omskiften. Ty det slår ej felt att, till ex. rensa af ren i början uttalats med e, ren-sa, icke rän-sa som nu sedermera.

Meningen om ursprunget till de dubbla ljuden af vokalerna e och o kunde, genom det redan anförda, må hända anses såsom tillräckligt bevisad; men ännu återstår ett bland de starkaste af alla bevis derföre, neml. samma menings användlighet äfven på främmande språk, fullkomligare i den mån språken erkännas för mera harmoniska.

Låtom oss här inskränka oss endast till Latinen. Ehuru kan hända ingen tillförene gjort den anmärkningen, står likväl fast, att, åtminstone efter det hos oss kända och antagna uttalet af detta vackra och regelbundna språk, knappast ett enda undantag torde deri finnas från den grundsats som blifvit här yrkad.^[3] O och e behålla alltid deras egna och slutna ljud öfverallt, hvarest stafbyggnaden förlänger deras uttal, och deremot ombyta det alltid till å och ä, öfverallt hvarest det af två påföljande consonanter (vare sig i skrifningen eller i blotta uttalet) förkortas. Man uttalar sol, med omikron, men solis med omega; man säger nodus, homo, locus, dolus, notus, potuit med omega; men corpus, comparare, monstrum, nox, nosse, posse, med omikron. Man säger repositus, men repostus; omen, men omnis; polus, men pollutus; colere, men colligere. På samma sätt förhåller det sig med omvexlingen af ljuden e och ä. Man säger regere, men rex; legere, men lectus; erit, men est; ne, men nec; sedes, men sed; aperire, men apertus; prodere, men prodesse; queri, men qvestus; tusende sådana exempel att förtiga, nästan utan ett enda undantag. Tag således blott undan, att enkel consonant i slutet af enstafviga ord alltid ljuder dubbel, till ex. sed, sol, cor, sub, hoc, cum, m. fl. så finnas för öfrigt, (både i anseende till ljudvexlingen af o och e, och i anseende till consonanternas dubbla ljud utan tvåskrifning,) de samma staf-byggnadslagar följda i latinska språket, som vi redan visat ligga till grund för svenska uttalet och rättskrifningen. Man måste likväl tillstå, att dessa, om de så må kallas, natur-reglor finnas i vårt språk mycket ofullkomligare iakttagna, dels för svårigheter, som bero af språkets egen hårdare ljudart, dels för sådana, som uppkommit af oriktiga begrepp om stafgrunderna.^[4]

Bevisligt är väl ej, att någon verkelig kännedom af de allmänna mekaniska lagarna för ett språks ljudvexlingar förorsakat deras införande, eller rättare sagdt någon likhet dertill äfven i vårt språk. Tecknens bruk skulle då mindre ofta, än som skett, afvika ifrån dessa lagar. Troligare är, att de, utan all tanke på regeln, tillkommit, endast genom en mörk känsla af deras behörighet; och, hvad omvexlingen af å med o, e med ä beträffar, till en stor del genom vanan att se i andra språk vokalerna e och o brukas som ä och å. Således synes man hafva begynt med att i stafbyggnader, som göra vokalen kort, uttala e och o såsom ä och å; derefter tillåtit sig att ur andra språk införa i Svenskan ord, i hvilka e och o likaså behållit ljudet af ä och å; derefter vant sig att anse e och o såsom alldeles likgilltiga tecken af samma ljud, och ändteligen slutat med att, hvarest å och ä verkeligen funnits och borde finnas, ofta ombyta dem i skrifningen till e och o såsom lika gällande stafnings-tecken, till ex: hog, tog, (tåg) fogel, der, gerning, spjerna, m. fl.

Vi igenfinna således häruti grunden både till ombytet af ljuden e och o i ä och å, och till de förblandelser, som i stafningen uppkommit af dessa likljudande vokal-teckens oregelbundna bruk. Förblandelser, i vissa fall temligt många, i andra åter vida färre, än man verkligen skulle förmoda i ett språk, der man, utan klar kännedom af stafningens mekaniska reglor, endast följt antingen blotta örat och tycket, eller ock ovissa härledningar.

---

Denna undersökning således fulländad, låtom oss nu försöka användningen.

Då vi redan lagt såsom grund för denna stafnings-lära, att ingen ting förändra af brukets redan allmänna öfverensstämmelser, vore det tvifvelsutan ganska oenligt med denna grundsats att, efter något slags nyfundna språklagar, vare sig etymologiska eller blott mekaniska, vilja rubba dessa allmänna öfverensstämmelser, kunde också någon oriktighet deri klarligen visas. Men om de i stafningen ännu ej af allmänt bruk fastställda, och således ännu tvistiga, fall, någonsin skola afgöras, måste väl sådant ske efter någon viss regel, och denna regel sökas någonstädes. Icke således, för att i trots af bruket, ombyta det redan antagna, utan för att efter någon viss grund afgöra det ännu osäkra, hvarom bruket delar sig, låtom oss nu tillse hvilka reglor för användningen af de likljudande vokal-tecknen kunna ledas af föregående undersökning. Framställom till en början dessa reglor sådana, som de i sin ursprungliga allmänhet deraf upkomma, utan afseende på huru långt deras tillämpning nu mera kan sträckas. Deraf skall sedan med lätthet finnas, så väl till hvad grad de blifvit verkeligen följda af bruket, eller i hvilka afseenden detta sistnämda derifrån afvikit, som äfven, huru långt rättelser efter dessa reglor kunna i stafningen nu mera införas.

Se här några satser, hvilka tyckas dels omedelbarligen följa af det föregående, dels kunna genom klar slutledning dragas derifrån.

1:o Att om ljuden Å och Ä hafva utom sjelfva dessa tecken å, ä, ännu två andra, neml. o, e; så kommer sådant ej af behofvet att i skrifningen ombyta vokal-tecknet efter härledningen, utan af en helt tillfällig orsak, neml. den, att o och e få, med kort uthållning, enligt sjelfva uttalets natur, lätteligen ljud af å och ä, och hafva på det sättet blifvit nya skrif-tecken för dessa sistnämda ljud.

2:o Att då emedlertid nu, af samma ljud, dessa tvåfalldiga tecken verkeligen finnas, och ej kunna ur språket bortläggas, måste de nödvändigt, antingen brukas ömsevis, efter slump och godtycke, eller genom någon regel åtskiljas för bruket.

3:o Att denna regel icke kan beqvämligen blifva ordens härledning, emedan den vore otjenlig dertill redan genom sin mångfalldighet, och blir det efter hand ännu mera genom den förgätenhet, hvari de flesta ordens stamgrunder sluteligen måste förlora sig.

4:o Att då, i sådan händelse, ingen annan regel för stafningen återstår, än endast ljudens mekaniska bokstafverings lagar, så måste ock dessa en gång blifva de enda sanna och beständiga rättskrifningsgrunder, och således äfven den rätta regeln för bruket af de likljudande tecknen sökas i dem endast.

5:o Att dessa ljudens mekaniska bokstafverings lagar kunna innefattas i följande tvenne hufvudgrunder: 1:o Allt ljud måste med visst tecken i skrift uttryckas. 2:o Der tecknen händelsevis äro två för ett ljud, måste hvardera tecknet tillhöra åtminstone någon viss modifikation af samma ljud; hvilka nu dessa modifikationer helst må vara.

6:o Att då af alldeles samma vokal-ljud inga andra modifikationer kunna gifvas, än dess längre eller kortare uthållning, så måste emellan de två tecknen deraf, antingen ingen skillnad gifvas, eller det ena af dem tillhöra dess längre, det andra dess kortare uthållning.

Man har anledning att anse dessa satser såsom välgrundade. Hvad likväl, innan någon tillämpning deraf kan göras, förekommer att besvara, äro följande tvenne frågor:

1:o På hvad sätt, och efter hvilken regel kan denna vokal-ljudens längre eller kortare uthållning med visshet bestämmas?

2:o Efter hvilka andra grunder, än ett blott godtycke, kan det ena eller andra af två tecken för samma vokal-ljud antagas och fastställas, såsom lämpligast uttryckande, vare sig samma ljuds längre eller dess kortare uthållning?

Första Frågan. Svar:

Man måste begynna med att noga förekomma all förblandelse emellan vokalens här omtalta längre eller kortare uthållning, och hvad man vanligen kallar sjelfva stafvelsens längd eller korthet efter tonvigtens rum. Kort eller lång vokal efter stafbyggnaden vill således säga helt annat än kort eller lång stafvelse. Ehvad likhet termerna må hafva, äga deras betydelser likväl en mycket stor och mycket klar åtskillighet, och se här hvari den består. Låtom oss först tala om

Lång och kort Stafvelse.

En stafvelse är lång, som har tonvigt. Sådana äro alla enstafviga ord, på hvilka ljudet nödvändigt måste hvila, såsom stōlt, bå̄t, mākt, hǟr, mēn, ātt etc.^[5] Sådana äro af samma grund vissa stafvelser i flerstafviga ord, till ex. första och sista stafvelsen i ȫfvĕrflȫd; den sista i fö̆rstå̄; den medlersta i rĕgēră, o. s. v. — En stafvelse är deremot kort, som ej har tonvigt, såsom den medlersta i ȫfvĕrflȫd, den första i fö̆rstå̄, den första och sista i rĕgēră, den andra och fjerde i mēdĕlmå̄ttăn.

Om denna Stafvelsernas åtskillnad af längd och korthet efter tonvigtens tillfälliga rum, är ej här på minsta sätt fråga. Tvertom, här talas öfverallt blott om långa stafvelser, stafvelser med tonvigt.

Men just i långa stafvelser, och endast i dessa, kan vokalen vara ömsevis både lång och kort, allt efter stafbyggnadens beskaffenhet. Den är, genom blotta tonvigtens saknad, alltid kort i korta stafvelser.

Möjligtvis torde någon föreställa sig, att lång stafvelse alltid och endast uppkommer af vokalens längre uthållning; hvarigenom kort vokal i lång stafvelse skulle blifva en motsägelse. Men denna tanke är fullkomligt falsk. En lång stafvelse, så mycket är sant, har alltid uthållning; men denna uthållning hvilar ej alltid på vokalen, utan ofta på nästföljande dubbla consonant, hvarigenom vokalens ljud blir nödvändigt hastigare; härom mera, strax nedanföre. Detta om lång och kort stafvelse, nu om

Lång och kort Vokal, i lång stafvelse.

I allmänhet urskiljes väl denna vokalens längd eller korthet, i långa stafvelser, ganska fullkomligt redan af blotta örat; man hör strax att ljudet å i ståt, får, låt-a, som äro långa stafvelser, har en helt annan uthållning än i lopp, lott, skock-a, som också äro långa stafvelser. Örat märker utan svårighet, att, fastän tonvigten gör i begge fallen hela stafvelsen lång, är dock sjelfva vokalen ej lång i begge, utan kort i de sednare. Detta blotta örats vittnesbörd, kunde redan synas tilräckligt. Men det är nyttigt, för orsaker som snart skola finnas, att göra äfven ögat till domare deröfver.

Förutsatt således 1:o att vokalljudets omskiftande längd och korthet efter stafbyggnaden blott har rum i långa stafvelse-slag, 2:o att den måste kunna icke blott höras, utan äfven hafva sitt tecken för ögat; så blir frågan, i sitt rätta skick framställd, denna följande:

Hvad förstås med vokalens omskiftande längd eller korthet i långa stafvelse slag? Och på hvilka känne-tecken urskiljes den med lika lätthet både af ögat och örat?

Svar:

Denna vokalens längd eller korthet, grundad på stafbyggnaden, uppkommer alltid genom dubbelt ljud af consonant, eller ej dubbelt ljud af consonant efter vokalen, neml. inom stafvelsen.

Skillnaden emellan dessa begge fall består deri, att i det förra, eller då dubbelt ljud af consonant följer på vokalen, hvilar ljudet icke på sjelfva vokalen, utan förnämligast på nästföljande dubbelt ljudande consonant, (till ex. i orden rost, kors, lopp) och gör derigenom vokalen kortare hörd. I det sednare slaget åter, eller då dubbelt ljud af consonant icke följer på vokalen (till ex. i orden låt, båd-a, skål,) hvilar ljudet på sjelfva vokalen och gör den derigenom längre hörd. Man anmärke, att i de anförda exemplen, och i alla sådana, stafvelsen alltid är lång, det vill säga: har tonvigt, fastän vokalens uthållning omskiftar efter stafbyggnaden.

En vokal blir således alltid lång efter stafbyggnaden, så snart den ej följes af dubbelt ljudande consonant inom stafvelsen. Det vill säga: När vokalen antingen gör ensam stafvelse, såsom i å-beropa, o-lustig, eller slutar stafvelsen, såsom i förstå, bero, så, se; eller har blott en enda enkelt ljudande consonant efter sig, såsom i hot, sår, fjät, led, eller följes af två eller tre consonanter, utan dubbelt ljud, såsom i värd, hårdt, best, mord, m. fl. emedan ljudet i alla dessa hvilar på vokalen, och gör den således längre hörd.

En vokal blir deremot alltid kort efter stafbyggnaden, när den har efter sig dubbelt ljud af consonant inom stafvelsen; detta dubbla ljud må uppkomma antingen af en sjelfdubbel consonant, såsom i kom, dem, sex, ej; eller af en tvåskrifven, såsom i rock, lott, dessa, hjessa; eller af två olika, såsom i rost, stolt, mest, helsa; emedan ljudet i alla dessa fall hvilar på nästa consonant intill vokalen, och gör vokalen derigenom kortare hörd.

Denna vokalens längd eller korthet kan således äfven, utan örats tillhjelp, af blotta ögat urskiljas. Man behöfver blott se, huru vida vokalen följes eller ej följes af någon antingen sjelfdubbel consonant, eller tvenne enkla; ty sådana fall, då dessa icke medföra dubbelt ljud, urskiljas genom de redan uppgifna minnesreglor. (Se sid. 66 och 84.)

Sedan första frågan således blifvit besvarad, och derigenom visadt, huru vokalljudens längre ellet kortare uthållning kan med visshet bestämmas efter stafbyggnaden, följer nu att äfven besvara den

Sednare frågan, som var:

Efter hvilka andra grunder än ett blott godtycke, kan man af tvenne skriftecken för samma vokalljud, fastställa det ena såsom svarande emot dess längre, det andra såsom svarande emot dess kortare uthållning? Denna fråga delar sig, som hvar och en lätt finner, i tvenne hänseenden, neml.

1:o Då Vokal-ljuden å och ä hafva hvardera tvenne skriftecken, neml. å och o för ljudet å, samt ä och e för ljudet ä; så frågas: efter hvilken regel skall man veta, när det ena eller andra rättare nyttjas i skrifningen?

2:o Då vokaltecknen e och o hafva hvardera tvenne ljud i uttalet, neml. tecknet e, ljuden ä och e, samt tecknet o, ljuden å och o; så frågas: efter hvilken regel skall man veta, när det ena eller andra ljudet rättare höres i läsningen?

Hvad vi till dessa frågors besvarande kunna i allmänhet inhämta, af föregående undersökning, består i följande anmärkningar.

Om de dubbla tecknen för skrifningen af ljuden å och ä.

Dervid anmärkes:

1:o Att ljuden å och ä, när de höras långa efter stafbyggnaden, tyckas äga deras naturliga skriftecken i sjelfva dessa bokstäfver å och ä, såsom i råd, låt, prål, fjät, lät-e m. fl. Orsaken dertill är den, att dessa begge bokstäfver, såsom ursprungligen diphtonger, naturligare beteckna ljudets längre, än dess kortare uthållning. Också ser man, att detta begrepp om längd verkeligen följer tecknen å och ä nästan öfver hela språket, hvilket röjes bland annat äfven deraf, att de aldrig nyttjas i korta stafvelser. Man har aldrig skrifvit: någårlunda, morgån, medlät o. s. v.

2:o Att deremot ljudet å och ä, när de höras korta efter stafbyggnaden, (förstå när de följas af dubbelt ljudande consonant) utan oenlighet med språkarten, finna eller skulle finna deras skriftecken i o och e, såsom i stolt, lopp, sporr, hjelp, mest, tretton, m. fl.

Orsaken dertill är den, att då dessa sistnämda tecken (o och e) vanligen förvandla sig just genom uttalets hastighet til ljuden å och ä, tyckes deras rätta och naturliga bruk (nemligen såsom å och ä) också vara, att i skrift teckna den korta uthållningen af dessa begge vokal-ljud.

Om de dubbla ljuden i läsningen af tecknen o och e.

Dervid, anmärkes:

1:o Att e och o, när de stå såsom långa vokaler i stafbyggnaden (förstå här de ej följas af dubbelt ljudande consonant), naturligast behålla i läsningen deras egna slutna ljud af e och omega, till ex. sed, red-an, hot, stor, o. s. v.

Orsaken dertill är den, att bibehållandet af deras egna och slutna ljud, efter dessa ljud fordra uthållning, just derföre också tyckes böra tillkännagifvas och följa af deras längd i stafbyggnaden.^[6]

2:o Att e och o deremot, när de stå såsom korta vokaler i stafbyggnaden (förstå när de följas af dubbelt ljudande consonant), naturligen böra anses såsom tecken för å och ä, och få deras ljud i uttalet, t. ex. mest, hjerta, nej, lejon, boll, troll, kropp, rost.

Orsaken dertill är den, att då just genom uttalets hastighet, o och e vanligen förvandla sig till ljuden af å och ä, så tyckes deras korthet, i stafbyggnaden, och deraf följande hastigare uttal, också böra tillkännagifva just denna förändring af deras ljud till å och ä.

Dessa tre frågor:

Huru kan vokalljudets längre eller kortare uthållning bestämmas? — Hvilket af de två tecknen för samma vokalljud bör väljas, att uttrycka i skrifningen dess längre uthållning, eller dess kortare? — Hvilket af samma teckens tvenne ljud måste vid det ena eller andra tilfället höras i läsningen? Dessa tre frågor, på hvilka all regel i detta ämne oförnekeligen beror, hafva således blifvit besvarade ur sjelfva sakens natur, och, som det synes, utan möjelig motsägelse.

Hade man nu en alldeles ny språkstafning att skapa och regelbinda, icke en redan af bruket antagen att följa och utreda, så vore utan tvifvel de här anförda grundsatser på en gång både de klaraste och säkraste att antaga. De hafva en fullkomlig enlighet med Svenska språkarten i allmänhet.

Men då de hittills icke varit kända, och bruket således i många afseenden, mera efter tycke och slump, än efter en philosophisk pröfning af sjelfva språknaturen, tillskapat stafningen; så uppkommer nödvändigt frågan om deras användlighet på vårt närvarande stafsätt, och till hvilken större eller mindre del de nu mera kunna tjena såsom grundlagar derföre.

Som detta åter beror af det närvarande brukets större eller mindre afvikelser derifrån, så blir det nödvändigt att, genom en allmän öfversigt, pröfva och erfara denna brukets nu varande enlighet eller oenlighet dermed.

När man i följd deraf undersöker, huru dessa sålunda bestämda lagar för de i fråga varande fyra vokalers bruk eller uttal, också öfverensstämma med språkbruket och verkligheten, så befinnes i allmänhet sagdt:

Att allt långt ljud af å eller ä har, med få undantag, sitt bestämda skriftecken i sjelfva dessa bokstäfver.

Att allt korrt ljud af å har, med lika få undantag, sitt bestämda skriftecken i bokstafven o (omikron).

Att hvarest e och o stå såsom långa vokaler i stafbyggnaden, kunna de nästan med trygghet uttalas e och omega.

Att hvarest e och o stå såsom korta vokaler i stafbyggnaden, kunna de nästan alltid med trygghet uttalas ä och å.

Men,

Att hvarest ljudet ä höres kort, kan dess teckning i skrift med e eller ä, på intet sätt afgöras efter stafbyggnads-principen, utan fordrar nya och andra reglor, som på deras rum skola tillkännagifvas.

Se der således, i sitt sammandrag, hufvudsumman af denna förutgående undersökning. Det återstår nu blott, att omständeligen framställa, så väl fallen af dessa vokalers rätta och vanliga bruk, som af alla i språket förekommande afvikelser derifrån.

---

1. Det är sant att ögat vill igenkänna stammen, så snart stammen är allmänt bekant och hvar och en derom påminnes, genom en härledning, omedelbarligen dragen derifrån. Men då bör just samma vokal-ljud också finnas i begge orden, t. ex. ståndare, af stå, brådtom af bråd. Så snart åter stam-vokalen till sjelfva ljudet ombytes i en annan till ex. i människa, eller menniska af man, då är redan omvexlingen så stor, att det ena eller andra skriftecknet, hvarmed det nya vokal-ljudet tecknas, icke synes, genom blotta figurens ritning, hafva något företräde.

   När åter härledningen ej är immediat, i huru många ord vet man med visshet stammen dertill, och huru skulle den då kunna fordras af ögat?

2. Man kunde invända häremot bragd, sagd, lagd m. fl. sådana ord. Men det finnes lätt att kort g låter möjligen uttala sig med d, icke med t.
3. Man torde invända, att vårt uttal af Latinen icke är pålitligt. Till bestridande af denna invändning kan väl ingen ting med visshet sägas. Men troligt är det till ex. ej, att Romarne, som voro ganska väl bekante med det grekiska språket, och ibland hvilka det temmeligen allmänt lästes, skrefs, talades, skulle i deras eget språk umbära en vokal, som fans i det grekiska. Ty om o verkeligen i Rom uttalades å, som nu efter Italienska uttalet, så fans i latinen intet omega, hvilket likväl dageligen hördes i grekiskan. Mycket troligare är det, att, sedan latinska språket ej mera var gångbart, och örat ej mera dageligen påmintes om dess rätta ljud, uttalet deraf småningom förändrat sig efter ljudet af det nya Idiom som deraf tillskapades. Annars skulle också synas följa af denna invändning, att Romarne icke heller haft e som Grekerne, utan uttalat lägo i stället för lego, mä i stället för me, och så vidare. Så snart det åter antages, att e och ä troligen funnits i latinska språket, kunde lagarne för deras ljudvexling till å och ä svårligen vara andra än de här uppgifna.
4. Den största af dessa sistnämda år visserligen Etymologien, följd nästan som den enda stafningsgrunden, utan afseende på ljudets omskiften. Vi skrifva nu med ä, och måste nu göra det, män af man, stärka af stark. Vi skrifva med g vigt af väga, slägt af slag, flygt af flyga. Men Latinarn skref ej ægi af ago, ej frægi af frango, ej legtus af legere. Hvarhelst ljudet ombyttes, ombyttes skrif-tecknet, undantag blott vokalerna o och e, hvilkas ljudskiften väl icke tecknades med andra bokstafs-tecken, men, som ofvananförda exempel visa, deremot ordentligen och utan all afvikelse tillkännagåfvos af sjelfva stafbyggnaden.
5. Anmärkes härvid, att enstafviga ord kunna äfven stundom vara korta, men att skillnad måste göras emellan ursprungligen korta stafvelser, och sådana som blifva det tillfälligt och endast genom sammansättning. Af sednare slaget äro första stafvelserna af orden ändå och välan. Både än och väl äro för sig sjelfva långa stafvelser. I sammansättning åter blifva de nu långa, nu korta. De äro på detta sätt korta i ändå och välan; men långa deremot i fastän, och likväl. På samma sätt är första stafvelsen i fäkta lång, men kort i anfäkta. Det synes klart, att denna tillfällighet icke tillintetgör deras natur af långa, i sig sjelfva.
6. Förstå längd för ögat, hvilken tillkännagifves deraf att Vokalen antingen har ingen consonant efter sig i stafvelsen, eller blott en enkel, eller två utan dubbelt ljud.