Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1633—1641
| ← 1629—1632 |
|
1642—1643 → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Anno 1633 den 3 juli blef min saliga fru mors och
brors lik uttagit med process utur Sanct Jakobs körka i
Stettin och sattes på samma skeppet, som min saliga
farbrors lik stod på, som het Falken.
Och steg fru Ebba med mig och allt sitt följe på samma skeppet, och seglade vi till Sverige. Men vi stode ut en oerhördt stor storm, att vi vore 2 gånger under Öland och måste tillbakars igen under Greifswaldsön; och var det ett sådant väder, att ingen trodde, att vi någon tid skulle komma till lands mer, och alla vore handfallna. Men tredje gången vi finge vinn, halp Gud oss så vida, att vi komme först i augusti till Kalmar.
Där lät fru Ebba taga min saliga farbrors lik af skeppet. Och droge vi med till landes och ginge sedan landvägen till Uppsala med min saliga farbrors lik, men min saliga fru mors och brors lik blef kvar på skeppet till Dalarön och blefve satte i Västerhaninge körka till om hösten.
Men det var först i augusti månad, som Gud lät mig komma så eländig till Sverige igen, sedan jag har varit, mig själf till största sorg och vedervärtighet, i Tyskland i 21⁄4 år och sluntrat där omkring och stått ut där så mycket ondt och haft så mången bittert hård dag, så att det är mig omöjelig till att tänka därpå, sedan till att tala därom, utan med min hjärtans bittra tårar.
Och komme vi sist i augusti till Uppsala med min saliga farbrors lik, hvarest han strax blef begrafven. Och kom ock min mormor dit med till begrafningen. Och om andra dagen gick hon till fru Ebba och hälsa på henne och beklagade hennes stora olycka. Och sedan tog hon mig och satte mig i sitt knä och brast så bitterlig till att gråta öfver min saliga fru mors död och att min eländighet skulle vara så stor i min späda år, att jag har mist en så dygdig mor och hon en så kär dotter. Och sade hon till mig:
”Gud tröste dig, fattiga och bedröfvade barn! Så eländig Gud har gjort dig i din barndom, att du på ett sådant sätt och så ynkelig skulle komma från Tyskland.”
Och sedan tackade hon fru Ebba, som har haft så stort omak iför mig, och sade, att om hon i någon måtta kunne tjäna henne igen, så skulle hon gärna göra, och bad, att hon nu kunde få mig till sig, efter hon inte hade någon mer efter sin dotter, den hon kunde hugna sig ved, än mig.
Därpå fru Ebba svara, att hon inte gärna gjorde det hon släppte mig ifrån sig. Efter hon har haft det största omaket för mig, när jag ingen hade, som jag kunde lita till heller som ville taga mig till sig utan hon, och efter hon har haft besväre för mig, så ville hon ock nu gärna hafva ro af mig. Men det har varit min högsta oro, om jag längre har blifvit där kvar.
Och sade hon till mig: ”Min lilla dotter, vill du nu ifrån mig och till din mormor?”
”Gud vet min vilje”, tänkte jag, och torde inte svara henne någet, utan teg. Och fråga hon mig, hvem jag helst ville vara hos af dem båda. Så svarade jag, att de rådde båda om mig och hvem af dem, som helst ville hafva mig hos sig, så måtte hon taga mig, och den vill jag ock vara hos.
Och torde jag inte annat säja, ty jag tänkte: ”Säjer jag: ’jag vill vara hos min mormor’, och blir sedan här kvar, så lärer hon betala mig för omak; och om jag säjer: ’jag vill bli hos henne’, så kanske jag slipper inte hädan.” Därmed tyckte jag efter min galna förstånd, att det var mitt bästa råd, att jag sade ingen emot och ingen till viljes, utan ställte i deras behag.
Så svara fru Ebba mig: ”Ja, du är väl klok nog som gammalt folk.”
Och tog min mormor mig och bad fru Ebba fara väl, det jag ock gjorde med och måtte då väl sjunga:
Med glädje och fröjd far jag därhän.
Men fru Ebba var så ond, att hon har mest spruckit i sängen, där hon låg. Men när jag böd min faster Kirstin fara väl och fröken Anna, då sång jag Jeremia klagevisa, så det hördes i himmelen.
Och drog min mormor med mig till Tidö, och då slapp jag mina onda och hårda dagar, som jag hade hos fru Ebba, hvilka allena äre Gud bekanta. Så har jag lell stor orsak till att tacka Gud, som har erhållit mig under så mycket ondt och så stor vedervärtighet, och att Gud lell har hulpit mig väl där ut; och må jag väl säja: ”Jag tackar dig, Herre, af allt mitt hjärta och förtäljer all din under. Jag fröjdar mig och är glad i dig och lofvar ditt namn, du aldra högsta. Ty han hafver icke förgätit mig i min stora eländhet. Jag fröjdar mig och är glad öfver dina stora godhet emot mig, att du har ansett mitt stora elände och känner min själ i nödena. Herre, jag hoppas uppå dig, vänd dock icke härefter dina barmhärtighet ifrån mig! Låt dina godhet och trohet bevara mig alltid i min barndom och sedan in i min dödsstund och regera du så mig i dessa mina unga och späda år, att jag alltid måtte vara dig till behag och med mina tilltagande år måtte taga till i gudsfruktan och alla kristeliga dygder ditt heliga namn till ära!”
Men när jag kom till Tidön, blef jag mycket väl fägnat och afhållen till en tid af alla. Men min tunga lycka och svåra värld, som har varit så mycket vankelbar och obeständig med mig, så att, som bäst hon har höjt mig så högt upp, att jag har tyckt inte kunna önska mig vidare, så har hon åter släppt mig så djupt neder igen, att jag inte själf har visst, huru jag skulle komma därut igen; allt så har min mycket tunga lycka spelat med mig af begynnelsen, och har jag intet heller annat till att vänta af henne intill min död.
Så gjorde hon ock denna gången med mig, att mina rätt goda dagar inte vara länge. Ty min mormor tog nu på till att åldras, och eljest var hon under tiden mycket sjuk och hade ett stort hushåll, att hon inte så alltid kunne se, hvad mig fattas heller gick till mens, ehuruväl hon mycke älskade mig. Men så vore där väl andra, som begynte till att ledas ved mig och vore mig mera onda än goda och heller hafva sett mig anderstäds än där och kufva mig väl i mjugg, när inte mormor såg, och stundom väl uppenbart. Men alltid hörde jag det, när de blefve onda på mig, hvi jag, som ingenting var vacker och dugde till ingenting, skulle få lefva, och min vackra bror skulle dö? Det jag lell inte rådde före.
Jag för min person har väl gärna varit till freds, om Gud har velat bytt.
Men huru det var, så gick det mig inte, som det skulle, ty mor var borta för mig, och jag hade flere hundar än käppar.
Och hade jag väl orsak till att säja:
|
Mest alltid, sedan mor föll mig ifrå, |
Ty det gick så knappt för mig, att jag, som lell var enda barn och hade en så förnämd och rik far, måtte gå med så grofva och elaka gamla kläder, som jag har varit en fattig mans dotter, den intet har haft råd till att gifva mig bättre. Och det visste min far allt inte af. Och var allt orsaken därtill: när min mormor ville gifva mig något godt, så var det väl di, som svara, det gjordes inte behof: ”Di hafva väl slitit värre, och är hon inte bättre än jag; det kostar så mycke.” Och hvar gång min moster skulle skära någet nytt åt mig, så visste jag så grant, att hon var ond, att jag skulle få någet, som dugde, af min mormor. Så gjorde hon sig en annan orsak med mig, att jag har gjort illa, och slog mig som oftast; ty hon tyckte, att jag fick för mycke af min mormor, det lell inte var för godt.
Och hade min mormor inte haft behof till att kosta någonting på mig, utan kunnat tagit af min herr fars inkomster och kunnat hållit mig som en furstedotter, om hon har velat. Och har min herr far gärna sett det på den tiden, ty det gjorde honom mycket ondt, att hvem som kom till Tyskland och har varit i Sverige, så har de sett mig och sade för min herr far, att jag gick så pjaltot.
Och grät jag ock mången rätt hjärtelig tår däröfver, ty jag var inte van till att gå med så groft och elakt, utan min saliga fru mor hölt mig mycket grann, så länge det varade, att hon lefde.
Men när det var allt för mig, som hon har gjort, så fick jag västgötalärft i kammarduks och hollandslärfts stad, och kirsen och fris[1] i sidentygs ställe. Allt så gick det mig, sedan mor föll mig ifrån.
Och drog min kära mormor till Stockholm och tog mig med sig till att låta begrafva min saliga fru mor. Och blef hon begrafvin in september i Stockholms Storekörka i Tyresögrafven.
Men Gud tröste mig olyckeliga, moderlösa barn, att jag så allt för bittiga och i min barndoms år skulle gå en så eländ och bedröfvad gång och låta ved den tiden bära bort alla mina goda och glada dagar till grafven och låta den svarta jorden gömma allt det mig i min barndom kunde vara till godo, när jag bäst begynte till att behöfva det.
Min Gud, var mig nådelig, se till mitt elände och hjälp mig utur all min nöd, att jag öfver dina hjälp glad vara må! Bevara mig, min Gud, såsom en ögnasten och beskärma mig under dina vingars skugga i denna min vedervärtiga och elända barndom, förty jag förtröstar uppå dig, Herre, min tröst och min förlossare!
Och efter min saliga fru mors begrafning måste jag samma hösten följa fru Ebba till Kägleholm till mina gamla onda och plågodagar. Och slapp jag inte ännu hennes tunga hand, utan måste vara hos henne allt intill våren. Kom jag hem till min mormor igen; och lika hvar jag var, så hade jag alltid någe som mig plåga.
Anno 1634 om sommaren, kom jag ifrån fru Ebba i Stockholm och till min mormor på nytt igen. Och den 15 juni, som var densamma dagen salig kungen begrofs, kom fru Ebba samma afton och bad mormor, att jag skulle få följa henne hem i hennes hus, det min mormor inte tordes neka, utan lät mig strax följa henne hem.
Och samma aftonen, när jag kom dit, blef jag sjuk af stora kopperna och så eländig, att jag låg i 7 vecker i fru Ebbas hus och kunde inte röra hvarken hand heller fot. Och ingen trodde mig lifvet, heller, om jag än skulle behålla lifvet, att jag aldrig skulle bli någen människa lik, och att jag skulle bli helt blind; ty jag låg på 4. veckan, att jag inte såg mer än en sten. Det halp intet hvad de gjorde åt mig, utan alla begynte till att önska, att jag heller måtte dö, än min herr far skulle få den sorgen, att jag var blifvin blind. Ty det var fuller för människors ögon omöjligt och allt hopp ute om mina ögon och om mitt lif.
Men Gud gifve min lycka har varit så god, att jag då har måtte fått saligen skiljas hädan ifrån denna onda och bedröfvade världen i min barndom. Så har jag sluppit all min sorg och myckna olycka, som läre följa mig i alla mina lifsdagar och in i min graf. Men hvad min goda Gud vill, alltid det sker. Hans vilja är den bästa, och den vill jag alltid låta mig nöja med och hålla honom stilla, ehvad min Gud täckes till att lägga mig på, ty jag vet, att han lärer allting skicka med mig, att det länder mig till en salig ända.
Så har jag likväl stor orsak till att tacka Gud denna gången så väl som alltid, att han har hulpit mig, när all mänsklig hjälp har varit ute. Så gjorde han ock denna gången af sin faderliga godhet emot mig och gaf mig min syn igen, att mina ögon icke det ringaste skadde, utan så goda som de vore förr, så goda gaf han mig dem ock nu igen. Och därtill med af sina stora barmhärtighet gaf han mig min hälsa igen, att jag någe så när kom oskadd därifrån. Efter som alla mente, att jag aldrig skulle slippa väl, så har jag orsak till att tacka Gud, som inte alldeles har tagit sin barmhärtighet ifrån mig, utan ehvad han har lagt mig på, så har han alltid så faderlig hulpit mig till att draga. Därföre vill jag alltid sjunga:
|
Pris vare dig, Jesu Krist, Guds son, |
Och när jag har legat i fru Ebbas hus i 7 vecker, begynte jag till att längta till min mormor. Så svepte de mig väl in i kläder och förde mig i min mormors hus, där jag låg 8 dagar, förr än jag begynte till att komma mig före igen. Och måtte jag lära gå på nytt.
Och när jag blef bättre, att de kunde föra mig ut, drog min mormor till Tidö med mig.
Och var ändå inte min olycka stor nog, utan Gud gjorde henne ännu mycke större. Ty där kom bref i september måna att min herr far var blefven fången den 26 augusti af de bayerske i Nördlingerslakt; och blef han bortförd och satt länge fången.
Men imedlertid satt jag i Guds fred, och min herr far var fången och min fru mor var död. Och hade jag då hvarken far eller mor till att säja af, och min mormor, som jag var hos, begynte nu till att blifva gammal, så att alla frukta, att det inte heller skulle vara länge.
Och har så Gud allt bortåt handla med mig, att han har alltid lagt mig den ena stora hjärtana sorgen och vedervärtigheten på den andra. Ty då hade jag stor orsak till att klaga och säja att min fader och moder öfvergifva mig. Men, Herre min Gud, upptag du mig!
Men lofvat vare min Gud, som lell alltid har unt mig någen till tröst. Och unte mig ock Gud denna gången min kära mormor, som jag kunde vara hos, och har ock af sina godhet gifvit mig den goda gåfvan, att jag alltid midt under min största motgång har kunnat vara glad och, ändå jag var ett barn, att jag har kunnat trösta mig därved, ehvad mig ock gick öfver, att Gud inte skulle heller ville öfvergifva mig. Och det var mitt stadiga hopp af minom barndom och som jag har hoppas, så har ock Gud gjort. Ehuruväl han har låtit mig försöka mycket ondt, så har han lell intet förlåtit mig, utan alltid hulpit mig till att draga.
Och blef jag sedan under tiden hos min mormor och under tiden hos fru Ebba och hade mina stora plåger iblant.
Anno 1635 om hösten kom min morbror Johan
Oxenstierna hem ifrå Engeland, och höll han mycket af
mig. Och var han hemma ved Tidö. Sedan begynte han
till att fria till fröken Anna Sture. Och drog min
mormor till Stockholm, och vi blefve alla hemma ved Tidö.
Och förrän min mormor drog bort om dagen, så befallte hon, att moster Karin skulle skära mig några förkläden, och det blef hon ond före.
Och sedan mormor drog bort, så skulle jag binna[2] och bant så en rännemaska. Och fick hon någen orsak med mig och tog mig i min arm och ledde mig i kammaren och slet ett helt ris på mig för den rännemaskan. Men det var mera för annan orsaks skull. Och gick jag ut och satte mig till att gråta och hölt upp mina små händer och önska, att Gud en gång ville hjälpa mig, att jag måtte blifva stor, att jag sluppe det tvång jag var uti, och att jag en gång måtte få råda om hennes barn, att jag finge betala dem för rännemaska. Det jag sedan väl har haft lägenhet till, om jag har varit så odygdig; men jag tager Gud till vittne, att jag aldrig gjorde det.
Anno 1636 in juli måna kom min morfar,
rikskansleren, ifrån Tyskland och till Stockholm, och har han
aldrig sett mig förr. Och sedan han kom hem, hölt han
mycket af mig, att jag den tiden visste af föga ondt utan
rätt goda dagar.
Men hvad mig kom på, så gaf jag mig väl till frids och var alltid glad, hure det ock gick, och gaf mig inte öfver för någet litet, som mig gick till mens.
Anno 1637 i mars förde min mormor mig till
Valstad till min mors faster, att jag skulle bli hos henne.
Och där hade jag mycke goda dagar hos. Och var det
mina bästa dagar allt ifrån min saliga fru mors död, som
jag har haft, ty hon var mycket kär åt mig.
I juni måna droge vi till herr Åkes Axelsson till Göksholm med båt. Och när vi kommo midt på Hjälmaren, så kom där ett sådant oerhördt åskedunder och regn, så att båten blef full med vatten och begynte till att sjunka. Men som lyckan var, så vore vi utmed en liten holme; och hafva di icke så snart kommit dit, så hafva vi alla drunkna, att ingen har visst, hvart vi hafva tagi vägen. Och satt jag under min morfasters kappa och fråga henne, om det snart skulle bli gjordt med oss.
Och komme vi sedan med stor nöd till Göksholm om afton.
Och vore vi där så länge, att Gustaf Åkessons begrafning var öfverstått. Och i augusti droge vi dädan och med herr Åke till Rinkesta och därifrån till Åkeshof. Och vore vi där allt intill sist i september.
Då droge min morfaster fru Ebba därifrån med båt och till Valstad.
Och när vi komme en liten mil ifrån landet, så begynte det till att blåsa en omycket[3] stor storm och tvärt emot, att de inte orka ro. Därför måtte vi lägga i land ved Sten Jakobssons gål. Där låge vi i 2 nätter och hade rätt lite i matsäcken, och inte finge vi köpa där. Sedan begynte det till att lugna. Då ginge vi till båten och lade så ut ifrån landet igen.
Och när vi komme ett litet stycke ifrån landet, kom där en sådan utur viset stor storm, att ingen visste rättare, än att vi skulle blifva borta. Och tackade di Gud, att di komme till lande ved en holma, som var hvarken torp heller hof på. Och där var rätt mycke kallt regnväder och, som värre var, så blef den lilla maten all, som vi hade. Och hade vi inte till att äta utan stekta suräpple och litet bröd och någet vin, blanda med vatten; och låge vi på den holmen i 3 nätter. Och om tredje afton så lade di ut och hade ock så när drunkna, när vi komme på Görvälsfjälen, men så halp Gud oss med stor lifsfara till Torsätra om afton. Där stege vi till landes.
Och när jag kom på landet, tog jag på att sjunga:
|
I frestelsen hafver jag vandrat, |
Och såg jag intet, att min morsfaster stog bakom mig, som begynte så hjärtelig till att le åt mig; men huru det var, så tyckte mig, att jag har varit i en stor frestelse och fara, och att Gud har nådelig hulpit mig därut.
Och sedan droge vi därifrån och hem till Valstad, där vi vore sedan hela vinteren. Men min morsfaster var mycket rädd om mig, att jag skulle fara illa, och tordes icke släppa mig undan sina ögon, utan hvart hon drog, så måste jag med.
Och efter hennes styfdöttrar såge, att hon hölt mig så mycke kär före alla di andra barnen, som vore hos henne, förtröt det dem så högt, att de begynte så öfvermåttan till att hata mig, men tordes lell intet slå mig. Hur gärna di hafva gjort det, vet Gud. Men så klagade di alltid på mig, fast jag gjorde inte illa. Men så såg väl gumman deras onda sinne emot mig. Därföre trodde hon dem intet.
Och när de såge, att det inte tog heller lag, så visste de inte annat till att göra mig, utan hvar de såge heller mötte mig, så lipa de åt mig, och gåfve mig alla de öknamn, som di kunne och sloge ihop näfvarna åt mig och önska, att di måtte få råda om mig. Och vore di min dageliga plåga.
Det skicka allt Gud mig tillhanda, på det jag icke skulle vara alldeles i goda dagar, utan att jag allt stadigt skulle vara under hans faderliga aga. Och hölt han mig alltid i tvång, att jag icke mina goda dagar och om lyckan allt för mycket spelade med mig skulle med mina tilltagande år förgäta honom, som har alltid ifrån min moderlif hulpit mig till att igenomvandra så mycken stor fara, som jag alltid har varit uti, utan att jag allt stadigt måtte förlåta mig på honom, som allena var mäktig till att erhålla mig under så mycken farlighet och olycka, som mig har mött i min barndom och med mina tilltagande år. Och allt som jag har växt, så har ock min olycka växt med mig. Och kan jag nu intet mera säja utan: ”Gud erhålle mig ved ett godt tålamod och hjälpe mig i allt hvad mig kan hända, att jag alltid måtte lefva efter din vilja och gifva mig till frids under min stora olycka. Gif mig din heliga anda i mitt hjärta, att jag ju så måtte skicka mig i denna onda och bedröfveliga världen att det alltid måtte vara dig till behag, att jag i allting måtte frukta Gud och låta mig nöja med din gudomeliga och faderliga vilja, hvad dig täckes till att göra med mig i detta mitt bedröfvade och elända lifs tid.
Anno 1638 i juli månat kom min mormor till
Valstad och tog mig dädan och förde mig hem med sig till
Stockholm.
Och samma hösten kom pesten till Stockholm. Ty drog regeringen till Västerås, och min mormor drog till Tidö i november.
Och på vägen mötte oss så mång lik, som vore döda af pesten. Vi talte med dem, som körde di döda. Likväl bevarade Gud oss, att oss inte skadde.
Vore vi sedan en tid på Tidö. Och 8 dagar för jul dödde pfalzgrefvinnan i Västerås af brännesjukan. Och sände de bud efter min mormor. Så begynte hon ock till att klaga sig ondt, när hon kom hem.
Anno 1639 in januari blef min mormor så sjuk, att ingen visste rättare, än hon skulle dö, och låg 2 månar på säng, att hon int kunne röra sig.
Och satt jag, så snart jag fick lof ifrån min läsning, allt stadigt bakom hennes säng och grät och bad Gud innerlig och af allt mitt hjärta, att han ville låta min mormor lefva, att jag inte nu måtte få någen mera sorg i min barndom. Ty jag begynte nu till att kunna sakna min saliga fru mor. Och sedan kunde jag nu tänka efter all min svåra vedervärtighet, som jag har stått ut. Därföre tog jag mig för till att ligga hela nättren igenom och gråta öfver all min stora olycka, som jag var råkat uti. Och tyckte jag ock nu, om Gud har skulla straffa mig så högt till all annan min sorg och nu tagit bort min mormor, då jag ännu inte annat var än ett barn och åter på nytt skulle taga på och komma i omilda händer, som jag har varit förr, att det ock skulle blifva mig alltför bitterlig svårt. Bad jag för den skull Gud, att han af sina stora godhet emot mig ville se till min innerliga bön och mina hjärtans bittra tårar, dem jag fällte i lönndom, och hjälpa min mormor till sin hälsa igen.
Så hörde Gud denna gången min bön och såg till mina bittra tårar, dem jag fällte, och halp min kära mormor, så att hon blef ved lifve och begynte till att bättras. Och när min mormor blef bättre, så föll jag i mars i en stark skälfva och frös hvar dag i 6 månar, att alla trodde att jag skulle dö. Och min morfar och mormor vore mycket bekymra om mig och torde inte bekymra min herr far därmed att skrifva honom till, att jag var sjuk, utan när jag orka aldrig så litet, så måste jag skrifva honom till, att jag lefde och mådde väl. Och var det hans största hugnat i all hans vedervärtighet, att han såg, att jag lefde och mådde väl. Så gaf han sig väl till freds med hvad honom kom på. Och satt han allt imedlertid fången.
Och när jag blef bättre om mormässotiden, kom jag till min morbrorhustru, fru Anna Sture, och följde henne till Västerås. Där var jag hos henne in till sist i december. Kom jag hem till min mormor igen.
Så blef jag sjuk af den röda mässlingen och var rätt sjuk; men det tog ändå inte lag för mig, utan måtte denna gången ock blifva bättre till att lefva till mera ondt.
Anno 1640 i januari skulle min morbror Erik draga
till Uppsala, och min mormor låg sjuk.
Så följde min moster honom till vägs ut på isen, och toge di mig med sig. Och när di komme ut på isen, skulle di köra kapp, och jag satt med min moster på min enbetssläde.
Så begynte vår häst till att skena, och drängen, som körde, och di andra, som sutte på slädan, kasta sig af. Och när jag såg, att di andra vore borta och hästen rände kring isen med mig allena, ville jag ock häfva mig ur slädan så väl som di andra. Och lyckas inte bättre för mig, än min ena kjortil fastna i kroken, där fimmerstången sitter i på slädan.
Och måste jag så hålla hår och följa med i skjuts full, och släpa han mig kring om hela Askefjälen och skenade ut åt en stor vråk uppå Blaken, så att min högra fot var allareda nere i vråken; men så vände han om igen, ville till lande och åt stallet. Men har han kommit till lands med mig, aldrig har jag kommit med lifvet därifrån. Men så hinte de till att möta honom, förr än han kom till lande. Och toge de mig upp och mente, att halsen har reda varit af mig, men mig skadde, Gud ske lof, inte mer än att jag har skafvit lite huden af den högra tinningen och jag inte kunne väl röra den högra armen i några dagar.
Men min mormor visste intet däraf, utan jag var så yr i mitt hufve, att jag måtte ligga i några dagar. Och min moster sade, att jag hade ondt af os. Och halp mig så Gud denna gången utur en stor fara, som jag var i.
I mars drog min mormor till Nyköping till att göra min moster bröllop, hvilket stod den 18 aprilis, där jag ock var med. Och till midsommar droge vi hem till Tidö, och strax därefter droge vi till Stockholm, och vore vi där sedan stadigt.
Anno 1641 om hösten drog min morbror Johan och
hans fru till Tyskland till traktaten, och såg jag henne
aldrig mera; och honom har jag än inte heller sett, Gud
hjälp honom väl med hälsan till oss igen, att jag måtte
en gång få se honom!