Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1629—1632

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Agneta Horns själfbiografi
Agneta Horns lefverne
av Agneta Horn
red: Ellen Fries och Sigrid Leijonhufvud

1629—1632
1633—1641  →
På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn.


[ 14 ] [ 15 ]
Stettin. Kopparstick efter teckning af Erik Dahlberg.


Anno 1629 den 18 augusti och om en måndags morgon kl. 7 är jag, Agneta Horn Gustafdotter, född hit till denna onda och för mig mycket mödosamma och bedröfveliga världen uti staden Riga, mig själf till all som största sorg och vedervärtighet.

Herre min Gud, hjälp mig denna min svåra värld i denna min barndom och sedan, så länge Gud täckes unna mig mitt bedröfvade och elända lif, kristelig och väl igenomgå med ett godt tålamod, ehvad han täckes af sin faderliga vilja mig till att pålägga, att jag alltid måtte kunna låta mig nöja med hans vilja, som i allting är den bästa.

Gud hjälp mig min svåra och mycket vedervärtiga lefvernesvandring så till att igenomvandra, att det måtte [ 16 ]lända hans heliga namn till lof, pris och ära och alla mina till hugna och mig själf, arma och elända barn, till timelig välfärd och efter detta lifvet till evig salighet, och att jag måtte efter denna min utståndande stora hjärtesorg och eländhet få besittia den eviga glädjen, där ingen kan taga min glädje ifrån mig, och med en full kommen fröjd få glädjas tillika med alla dina kristtrogna och de mina, efter min världsliga glädje har varit mycke kort och vankelbar här i denna min mycke svåra och bedröfveliga värld!

Ty han har varit utur viset tung och bedröfvelig strax af begynnelsen och i min späda barndoms år.

Herre min Gud, som har täckts till att begynna så tungt med mig, gör därpå en god och nådig ända, när dig så täckes!

Nu begynte jag strax i min späda barndom till att släpas världen omkring, ty min fru moder tog mig med sig ifrån Riga, när jag var 6 veckor gammal, och reste till min herr far, som då låg i lägret emot polackerna i Kurland, och där låge vi hela den hösten, allt intill om vinteren. Då bröt min herr far upp därifrån och drog med min fru mor till Finland, och toge de mig med sig.


Anno 1630 om våren drog min herr far och fru mor till Åbo, och steg min herr far där till skepp med det finska folket, som han hade hos sig, och seglade till Tyskland, till konung Gustaf Adolf. Och min fru mor tog mig och satte sig på en skuta vid Åbo och seglade till Sverige och drog sedan till min mormor till Fiholm och var där så länge, att min salig morbror Gustaf Oxenstierna begrofs.

Och efter att pesten var så mycket stark i Stockholm, [ 17 ]blef min fru mor på Häringe och låg där i barnsäng efter min enda bror Axel Horn, hvilken blef född den[1] på Häringe. Och strax därefter drog min mormor ifrån oss och till Preussen, och såg hon aldrig mer min fru mor sedan.

Och vi blefvo sedan den vinteren öfver på Häringe allt intill om våren.


Anno 1631 uti april månat fick min fru mor bref, att hon skulle komma ut till Tyskland till min herr far till armén, det hon ock strax gjorde. I samma måna tog hon min lilla bror och mig med sig och steg till skepps i Elfsnabben. Och alla både henne, att hon skulle lämna oss barnen hemma i Sveriget, men hon ville intet, utan sade, att hon ville nu gärna fägna sin man med sina tu barn. Ty tog hon oss båda med sig och seglade så till Tyskland med oss och landsteg vid Wolgast, och där kom min herr far emot henne och tog henne och oss med sig till armén, som då låg uti Neumark.

Och unte då Gud mig den stora lyckan, att jag hade både far och mor, men så varar det inte länge, att den fattige har något, utan det blir snart allt. Rätt så gick det ock mig, ty min svåra lycka lät strax se, att inte är vankelbarare och ostadigare än hon, och att en människa intet måtte bygga på henne, ty som bäst hon upphöjer en människa som aldra mest, så är olyckan aldra närmast och störst. Och så har min underliga lycka lekt med mig såsom en fisk med en krok och vet inte däraf, förrän han är fången. Allt så har ock min svåra lycka gjort med mig och handlat mycket underlig med mig i alla mina dagar. [ 18 ]Alltså gick det mig ock denna gången i det fallet, att som bäst jag hade både far och mor och bror och allt det jag ville önska mig, och alla låddes då hålla mycket af mig för min fars och mors skull, och intet något lyckligare barn kunde då vara till än jag då var, men det ändra sig mycke snart med mig, det Gud vare klagadt, och allt för hastigt, att jag sedan på en kort tid blef af med alltihop, och all min förra lycka vändes mig i en stor olycka och hjärtans sorg och vedervärtighet, den så stor var och så svåra bitter, att hon inte står nogsamt till beskrifva för mig.

Men så mycket till att säja, så kunde ingen af mitt stånd heller villkor och efter mina få år vara föga olyckeligare, än jag arma barn sedan blef. Och alla mina förra goda dagar vändes sedan i allt ondt och vedervärtighet för mig, efter Gud af sin faderliga vilja och mig till mycken olycka lät i juli månat, när vi låge i Neumark, min käre fru mor falla i den leda pesten; ty han gick mycket starkt i lägret, och dödde många af honom.

Och efter hon blef sjuk och di märkte, att det var pesten, lät min herr far taga mig och min bror och lät sättia oss båda med vår piga och amma på en kanna[2] och lät oss draga utföre ut till Stettin på Oderen.

Och när vi komme till Stettin, blefve vi barnen lagda i staden i herr Greger von Winsens hus. Och sedan kom jag aldrig mer till min dygdiga och kära fru mor, det sedan har varit en begynnelse och orsak till mina många hjärtans bittra tårar, som jag har fällt, och så till mycken annan min olycka, som jag sedan är råkat uti.

Och förde min herr far min fru mor efter till Stettin, och hon blef lagd i förstaden i ett lusthus i herr Greger [ 19 ]von Winsens trädgård. Och när hon kom dit, begynte hon till att bättras, och min herr far och alla andra hade ett godt hopp om henne, att hon väl skulle blifva bättre och att Gud skulle vara mig så nådig, arma barn, och låta mig behålla min kära fru mor.

Och efter min herr far intet längre hade tid till att blifva hos henne, ty måste han draga till armén igen och lämnade henne efter sig i den goda förhoppningen, att hon snart skulle blifva bättre och komma till honom igen till armén. Så böd han ock oss barnen fara väl och såg sedan hvarken hustru heller barn mera än mig, som allena lefde till olyckan.

Drog så min herr far bort och var så glad, att hon skulle blifva bättre. Men den goda Gud, som alltid har haft annat i sinnet med mig, arma barn, och låtit mig förnimma, att han allena vill råda och göra hvad han täckes, antingen det är oss ledt heller ljuft, alltså handlade han ock denna gången med mig, i det att när min herr far var bortdragen, begynte min fru mor till att gå uppe. Och drömde hon en natt, huru min herr far var slagen, och blef hon så förskräckt däraf, att hon i sömnen oförvarandes ref på fresman[3], så att det gick hål på henne, ty hon begynte till att läkas. Och strax begynte hon så hårdt till att frysa och föll så in på nytt igen och måste så sättia sitt lif till i sina bästa och unga år, då hon än inte var mer än på sitt 22 år.

Och har hon alltid i sin sjukdom önskat, om det icke har varit Gud emot, bedit, att hon måtte få lefva ännu en tid, att hon finge föda sina barn upp i gudsfruktan och alla kristeliga dygder, dock likväl alltid gifvandes sig tillfreds med Guds vilja.

[ 20 ]Men så behaga det nu inte så min Gud, utan när hon hade legat fjorton dagar i Stettin, som var den 8 augusti, så kom Gud och tog min saliga fru mor ifrån mig, arma och elända barn, igenom den timeliga och emot mig mycket obarmhärtiga och grymma döden och i en salig stund ifrån denna onda och mödosamma världen och ifrån mig, olyckliga barn, i min späda barndom.

Då jag ännu intet var mina två år fullt, så var redan alla mina goda och glada dagar borta.

Gud fröjde hennes själ i evighet och förläne kroppen en fröjdefull uppståndelse på den stora Herrans dag med alle sina kristtrogne och låte oss få mötas i den eviga glädjen, som den leda döden inte kan skilja oss åt!

Gud förbarme sig öfver mig, elända och arma, bedröfvade, moderlösa barn! Så mycket bittigt jag har måst träda in i min första stora hjärtans sorg och olycka! Och var hon mig ändå så mycket svårare, efter min salig fru mor föll mig så hastigt och oförmodelig ifrån i min mycket späda barndom och därtill med i ett främmat land och ibland okändt folk; hvilket allt var mig så mycket tyngre och svårare, att jag sedan därigenom har måst försökia och utstå så mången ond och hjärtelig hård dag och stund och så mycken vedervärtighet, att hon inte står all till att beskrifva. Och somt törs jag inte heller bekänna, efter det hände mig både af den ena och den andra, och allt var mig emot.

Men, i en summa, min värld var mig så tung och så öfvermåttan svår, efter min saliga fru mor dödde bort för mig i mina späda år, så att jag med godt skäl kunde klaga och säja: ”Herre, du hafver plågat och låtit mig draga oket af ungdomen och af min späda barndom och så hårdt försökt mig och låtit mig känna ditt faderliga [ 21 ]ris; men, Herre, vänd dock icke dina barmhärtíghet ifrån mig utan förbarma dig öfver mig och var mig nådelig efter dina godhet! Ty jag förlåter mig på dig, min Gud, som så bittida har täckts till lägga din tunga på mig efter din faderliga vilja. jag beder dig ödmjukelig: Gif mig ett stadigt hopp till dig, att jag i denna min späda och olyckeliga barndom måtte kunna alltid förlåta mig på din trösteliga tillsäjelse, som har lofvat alla elända faderlösa och moderlösa barn, som sig på dig förlåta och sättia all sin förtröstning till dig allena, deras trogna fader och försörjare till att vara. Alltså var ock mig, elända moderlösa barn, en nådig, mild och barmhärtig fader och försörjare! Ty all min tro och förtröstning står till dig allena.

Låt mig uppväxa i gudsfruktan och alla kristeliga dygder, ditt heliga namn till ära och mig fattiga barn till evig salighet, och drag en faderlig omsorg för mig i min barndom och hela lifstid i all min nöd, sorg och vedervärtighet, som mig i denna min späda barndom och i främmat land kan hända och påkomma. Dig, Gud, min högsta tröst och tillflykt i all min nöd, dig befaller jag mig till lif och själ. Sänd dina heliga änglar, som alltid hålla vakt och vård om mig i denna min stora jämmer och eländighet, den jag nu af din faderliga vilja är råkat uti.”

Och när nu min saliga fru mor var död blefven, vardt hennes lik insatt i Sancte Jakobs kyrka i Stettin, och stog hon där i 1+34 år. Och min herr far var hos kongen, som då låg ved Berlin, och måste man fara uppåt riket och fick inte sedan draga neder till att beställa hvarken om min saliga fru mor heller om oss barnen, utan sände en finsk af adel, het Beureus, som min herr far själf har [ 22 ]gjort mycket godt. Den sände han till oss barnen, att han skulle skaffa oss allt det oss behof gjordes, att oss ingenting skulle fattas, och följa oss, dit min herr far ville vi skulle blifva, till dess vi komme till Sverige till min mormor. Och trodde min herr far honom aldra bäst af sina tjänare. Därför befallte han honom till att vara vår hofmästare och att han skulle med all flit akta på oss, det han ock lofva min herr far.

Men huru han akta på oss, det vet Gud allena, som allt vet och han en gång skall svara före; men min piga och amma akta han med all flit på, så att det väl innan en kort tid syntes rätt grant efter hans uppvaktning. Och i en summa till att säja, både våra pigor och han, de akta så flitigt på hvarannan, att ingen akta på oss barnen, utan di läte oss både förhungra och försmäkta. Och akta min piga då inte mera sin ed, den hon så högt svor min saliga fru mor.

När min saliga fru mor först sjuknade och skulle sända oss från sig, hade hon min piga in till sig och sade till henne: ”Nu, Ingri, svär och lofva mig det inför Gud och din fattiga själ, att om jag dör, du så skall vara och handla emot min lilla dotter, som du vill att Gud skall handla mot dig igen och du med ett godt samvet skall kunna svara mig inför Gud på den yttersta dagen. Och om du aktar henne väl, så vet jag, att hennes far ock lärer löna dig väl; men gör du annars än väl emot henne, så var där försäkrad på, att jag skall anklaga dig för Guds ansikte och du skall dyrt nog svara mig, huru du har handlat med mitt barn. Och Gud skall betala dig till evig tid, antingen du gör illa eller väl, och som du gör, så skall Gud ock löna dig igen.”

Därpå Ingri svara, att om hon annars handla mot [ 23 ]mig, än henne borde och hon ock tänkte till att svara för hvem det ock vore, och om hon icke så flitigt aktade mig, som jag vore hennes eget, heller om hon i någon måtta fore illa med mig, så önskade hon, att Gud ville straffa henne både här i världen och i evighet och att hon aldrig skulle komma för Guds milda ansikt och att Gud skulle så handla mot henne, som hon handla mot mig. Och bad hon min saliga fru mor inte skulle göra sig något sorg om mig. Och gick därmed ifrån min fru mor och hölt sin lofven så, som hunden hölt fastan. Och handlade hon så med mig, som hon ock efter sin egen önskan fick lön af Gud, först här i världen, och nu är hon, där hon skall svara därföre, om hon har gjort illa heller väl.

Och vore vi barnen ändå kvar i Stettin efter vår mors död, och låge vi i samma huset, som först vi komme dit, när vår fru mor sjuknade. Och hade då min elaka piga och amma oss båda ensamma i sina händer tillika med Beureus. Och rådde då de tre elaka och lättfärdiga människorna om oss, arma barn, till att göra och låta med oss som de ville, ty vi, fattiga barn, voro då både utan far och mor. Och kunde då jag väl med goda skäl klaga att: ”Du, Herre, låter alla mina bästa och käraste vänner komma långt ifrån mig.” Och jag var ibland utur viset omilda händer, som mig skulle akta.

Så vet min Gud allena, huru svåra tungt det då begynte till att gå mig; ty jag hade så mången hjärtans hård och sur dag, att jag inte så kan klaga mig för någon utanför Gud allena, som vet allt mitt lidande, och vill befalla min nöd honom i händer, som har bäst sett henne, och lefver i den stadiga förtröstning till honom, som bäst kan alla hjälpa, att han ju lärer se till mig med sina barmhärtighets ögon och göra på denna min [ 24 ]barndoms tunga lycka en god och nådig ända, när honom så täckes och han ser mig är nyttigt. Och vill jag imellertid alltid låta mig nöja med allt hvad Gud vill att jag skall lida och utstå här i världen.

Och var jag sedan i Stettin ifrån augusti, när vår mor dödde, allt intill oktober hos min piga och gossen hos sin amma, som båda vore med barn. Och fore de utur viset illa med oss, ty de lupe mer efter manfolk, än de aktade på oss, och vore ute hela dagen och låste igen om oss. Och kannan stog för mig hela dagen, att jag, som kunde gå, drack mången gång spisöl, att jag har måtta spruckit. Och finge vi mången dag icke en bit mat, förrän sent om aftonen, rätt di hafva nog lupit om kring. Och vet Gud, hvad di slarfva uti oss, som inte di ville hafva; och måste vi så låta oss nöja därmed, ty mor var borta, som skulle se därpå.

Därföre fore vi inte mycke väl, utan om nättren finge vi väl ligga hela nättren och skrika, efter ingen af dem ville stiga upp ifrån sina bussar, som de hade i sängen hos sig.

Och gick det ock väl till, att när det kom dem i sinne, att de blefve onda, så torde de väl slå oss med ris, så att vi såge ut som flådda ekorrar, och sade väl: ”Löp nu och klaga för fru mor, din förgiftiga kläpp.”[4] Ty min saliga fru mor har varit mycket grann och rädd om mig, så att hon inte tålde, att väre skulle blåsa på mig. Men jag fick annat horn och blåsa uti, sedan hon var död. Och gåfve di oss ingen mat, och mången gång, om icke vår goda värdinna har varit, så har vi måst försmäkta för hungers skull för de lättfärdiga horornas skull, som min [ 25 ]herr far lell har gifvit både penningar och annat nog, att de inte skulle låta oss lida nöd. Men det förtärde de själfva och läto oss, fattiga barn, lida så stor nöd, så att det inte fattas mycket, att vi redan hafva varit ihjäl svälte.

Och det som värst var, så vore alla rädda för oss, efter vår mor vardt död blefven af pesten. Därföre tordes ingen taga oss till sig, ej heller bekymra sig något om oss, ty, Gud bättre, mor var död, och därföre att far inte heller hade lägenhet till att se efter oss för sin svåra tjänst skull, så gick det oss så tungt och eländigt, som det gick.

In oktober månat fick dronning Maria veta, att vi vore i Stettin och fore så mycket illa. Så lät Gud lell se, att han drog en faderlig omvårdnad om mig midt i min högsta och största nöd. Han bevekte dronningen, att hon sände oss en gammal fru, som skulle akta oss både, men, Gud bättre, hon kom så mycket sent, så att min bror var allaredan så utmattad och förhungrad, att han måtte taga sin död däraf. Men jag, som allt ondt skall lefva ut till min egen hjärtans sorg och olycka, hinte ock denna gången till härda ut med det onda, att jag lell blef ved lifve. Men min onda piga var utur viset hård och ond emot mig.

Men sedan den gambla frun kom till oss, så torde de inte heller så gå åt oss, som de ville, ty hon tog i tygelen med dem, att de måtte göra, som hon ville och inte så få råda om oss som tillförende. Ingen var, som torde taga mot oss båda, ej heller något bud torde sändas efter oss, huru väl vi hade nog förvanter där ute.

Ibland alla andra var min egen farbror, herr Klas Horn, som låg i Stralsund. Men så hade han väl gärna sändt efter oss, men pesten hindra honom, efter hans fru, [ 26 ]fru Ebba Leijonhufvud, var så mycket rädd för pesten och annars sade, att hon inte kunne mista sina hästar, utan hon måtte dagelig lell bruka dem. Måste vi alltså sittia kvar i Stettin, allt intill att Gud gaf herr Johan Sparre in, att han förbarma sig öfver oss och sände sin vagn till Stettin efter oss och lät föra oss till Wolgast.

Och när vi komme dit med herr Johan Sparres vagn, lät fru Ebba Leijonhufvud akta på i porten och lät taga oss med våld utur kareten och lät bära oss in i sitt hus emot herr Johan Sparres vilja. Och var hans fru mycket ond därföre, men det halp inte. Jag måste lell hålla hunden och blifva hos fru Ebba Leijonhufvud.

Midt i oktober komme vi till henne, och vore vi båda så utsvälta och illa medfarna, att det var föga lif i oss, utan vi såge ut som bara bittra döden. Och tordes då ingen gifva oss så mycket mat, som vi ville äta, utan måste mäta åt oss maten, ty vi vore som di uthungrade stöfvarna, som inte veta magehof. Ty de vore rädda, om vi skulle få äta, som vi har velat, att vi hafva ätit vår död. Så stog det till med mig. Och på allt annat lade fru Ebba oss i en kammar, där alla fönstren voro sönder; och när det snöga, så låg det stora snödrifvan i kammaren, och ingenstans där vi finge göra upp eld.

Och efter min lilla bror var så mycket liten och illa farin, hinte han inte till att stå ut den stora kölden, vi vore uti, utan måste så dö, när han har varit 14 dagar hos fru Ebba. Men jag, arma och elända barn, som är född till mycken sorg och hjärtans vedervärtighet, fick allena behålla lifvet efter både min käre fru mor och enda bror.

Och sedan begynte jag till att komma mig före, den ena dagen mer än den andra, att jag blef folkelik [ 27 ]igen, och måtte så lära mig gå på nytt. Och blef jag sedan hos fru Ebba mången ond dag, och var hos henne i 2 år där ute och stod där ut mången sur och hjärtans bitter hård dag och stund och så mycket ondt, att jag inte så kan klaga mig. Ty mor var då död för mig, och far och alla andra mina så långt borta, att ingen annan var, som kunde taga mig till sig, utan min mycket hårda farbrorhustru, fru Ebba. Men i min stora hjärtans sorg och olycka, så unte Gud mig min enda käre farbror, herr Klas Horn, hvilken mig så högt älskade, som jag har varit hans eget barn, och såg intet gärna, att hon for så illa med mig. Ty förtog han mig mången elak och ond stund, som mig kom tillhanda, och kunde han intet lida, att något skedde mig förnär, medan han var därhos.

Men hon var en utur viset hård fru både emot mig och alla andra, och hade jag hos henne i de 2 åren 6 dagar i hvar vecka, och den sjunde var söndagen, och ingen bättre än den andra. Och gick ingen af dem förbi, att jag icke måste till det ringaste få en gång om dagen och stundom tre gånger ris. Och så ofta min onda och lättfärdiga piga blef ond på mig, så tog hon mig i min arm och kasta mig in till fru Ebba och sade, att jag gjorde illa.

Och tordes hon aldrig gå in till fru Ebba med mig, ty hon begynte till att blifva allt för mycke fet; men jag, arma barn, måste strax få hugg för den horans skull. Det halp mig ingen bön. Och gick det mig så där, att det var mig utur viset långa och elaka 2 år.

Min Gud, som har unt mig så mycket ondt och när alla mina blefve döda, som bättre har haft behof till att lefva, täckts att unna mig mitt bedröfvade och vedervärtiga lif och nådelig erhållit mig det i så mycken [ 28 ]olycka och vedermöda — hjälp mig ock väl och kristelig till att igenomgå min tunga och mycket hårda värld i min barndom och sedan allt intill min död! Ty du allena äst mitt hopp af minom moders lif. Öfvergif mig icke, min herre och Gud, och drag icke dina faderliga hand ifrån mig, Gud min salighet, min hjälp och mitt beskärm! Dig allena befaller jag mig och beder dig ödmjukelig, att du ville hjälpa mig utur allt ondt, som mig kan påkomma!


Anno 1632 om sommaren fick min farbror order till gå ifrån Stralsund och upp åt riket, men vi blefve kvar i Stralsund. Och när han kom dit upp, blef han sjuk af blodsoten och måste så låta sitt lif däruppe i Tyskland, i augusti, mig till mycken afsaknat och hjärtans sorg. Ty Gud tog då bort ifrån mig min enda tröst, och som vid den tiden var mig i fars ställe, medan min herr far var så långt borta att han inte kunne för sin svåra tjänst skull hafva tid till att något taga sig mig an heller något få beställa om mig; utan befallte mig för den skull Gud och sin bror i händer och bad hans fru, att hon inte skulle låta mig fara illa, ty jag var hans enda barn och hans enda hugnat. Och var han mycket kär och rädd om mig, efter jag var det enersta efter min mor; men så gick det mig inte dess bättre. Och hade jag icke heller länge den lyckan, att min farbror fick lefva, utan han måste ock strax dö ifrån mig, och så tog Gud allt bort för mig, det som mig kunde vara till bistånd på den främmande orten och i mina späda år.

Så lämnade Gud mig ingen människa igen på den orten, den jag kunde lita på, utan allena min mycke [ 29 ]hårda farbrorhustru, fru Ebba, hvilken hölt mig så öfvermåttan hårdt, att det var ynka åt. Den fick jag behålla allena, mig till stor plåga.

Och sluntrade[5] jag omkring Tyskland med henne mången bitter hård dag och hvart hon tog vägen efter min salig farbrors död. Och blef sedan min salig farbror död nederförd till Stralsund och blef satt in i kyrkan den samma hösten.

Gud fröjde hans själ i all evighet och förläne kroppen en rolig hvila i jorden och en fröjdefull uppståndelse på den stora Herrans dag! Och trösta mig, arma barn, med alla andra, som honom högt sakna!

Gud bättre mig, så brådt den ena stora sorgen kommer på mig efter den andra!

In mot jul, efter salig kungens död, fick fru Ebba befallning af regeringen, att hon skulle blifva hos dronning Maria hofmästerinna. Och drog hon mot dronningen till Berlin och var där och akta på henne och följde henne, hvart hon drog. Och gick dronningen med salig kungens lik till Stettin och därifrån åt Wolgast. Där var dronningen till om sommaren, salig kungens lik fördes hem till Sverige.

Och var jag med där hos fru Ebba och slet ondt där, såväl som alltid. Och var där många furstliga personer och andra af förnämt folk, som kände min herr far och fru mor och mina föräldrar, som såge, att jag var så mycket illa och hårdt hållen af fru Ebba, hvilka hjärtelig ynkade sig öfver mig. Och dronningen själf, när hon såg det, att fru Ebba var så ond emot mig och slog mig så oerhördt mycke och under tiden för ingenting (utan, när hon blef ond på någon, den hon inte kunde bryta ut [ 30 ]sitt onda sinne på, så måste jag betala det och hålla hår och umgälla, hvad de andra brutit henne emot), gjorde det henne mycket ondt; och hon förhindrade mången gång, att hon intet fick så gå åt mig, som hon själf ville, så länge vi vore i hofvet.

Ty dronningen var mycket kär åt mig både för min herr fars och fru mors skull, dem hon hölt mycket af, och satt jag hela dagen igenom inne hos dronningen i hennes kammar, och lekte hon med mig. Och alltid hade jag något till att säja, ty jag var mycke glad. Och så sade jag alltid, huru illa de ginge åt mig, det hon mycke ynkade mig och sade alltid:

”Det är en stor ynka med detta barne, som är af så dana förnämda, redeliga och fromma föräldrar och skall blifva så illa medfarin. Och om hennes mor har kunnat tänka, att hennes Agnetchin skulle slita så ondt, den hon var så rädd om och hjärtelig kär åt, så tror jag aldrig, att hon har gärna dött.”

Och undra alla att jag ändå kunde vara glad ved det myckna onda, så att alla beklaga mig för min stora olyckas skull och mången med tårar, som min plåga såge; och beklaga min stora olycka mycket högt, att jag i min späda barndom skulle stå så mycket ondt ut, huruväl, som bättre var, att jag på den tiden inte själf förstod min stora eländighet, som jag var uti, utan jag mente, att det skulle så vara. Men så var min faster Kirstin Horn mig både för far och mor.

Och vore vi allt stadigt i hofvet hos dronningen. Herre Gud hjälpe mig min tunga värld väl igenom gå!

Och samma året om sommaren blef min onda och elaka piga död, ty hon var med barn, och kom nu hennes tid, att hon skulle omkull. Och hon svor alltid, att [ 31 ]hon inte var så, utan önska om hon var så, att det måtte vara en liten fanen hon gick med. Men när hon inte längre kunde dölja, tog hon merkurium in och förgjorde både barnet och sig...

Och kom jag in i kammaren och begynte till att tala med henne, så sade hon åt mig och vände sig till väggen: ”Drag till helvites, din byting!” Och en stund därefter kom min faster Kirstin in till henne och hade mig i handen, och, när hon fick se mig, begynte tårarna till att gå henne i ögona, och hon sade:

”Kära jungfru Kirstin, låt inte den där flickan komma för mina ögon, hon plågar mig så. Hennes mor har så högt befallt mig henne på min själ, och Gud nåde mig, den flickan!”

Och sade faster Kirstin åt henne: ”I hafva illa hållit ord, käre Ingri. Men bekänn, om I äre med barn och hvem som är far däråt?”

Men hon svor därföre och bad, den elaka skulle taga bort både henne och barn, om hon var så, och med den bönen gaf hon ock upp sin anda och svor, att hon inte var med barn, utan drog så mycke ynkelig af, att det var ynke åt.

Och så fick hon betalning af Gud efter sin egen önskan, som hon har farit med mig, och skall nu dyrt nog svara före, huru hon har handlat både mot mig och sig själf.

Och då slapp jag en stor plåga.





  1. Dagen af Agneta ej utsatt.
  2. Båt. (jfr Söderwall, Ordbok öfver sv. medeltids-språket, »kani».)
  3. Varblåsa. (Söderwall, a. a.)
  4. Barn, stundom i mindre god betydelse. (Rietz, Sv. dialektlexikon.)
  5. slå dank; »slunt» = landstrykare. (Rietz, a. a.)