Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/BB4

←  III. Från Yngve till Alrik

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin IV. Från Agda till Gundborg

V. Från Yngve till Alrik  →

IV.
Från Agda till Gundborg.

Vid en badort är man så sysslolös, att man icke hinner med någonting. Man gör rakt intet, och likväl är dagen så upptagen, att man till och med vårdslösar sina närmaste vänner, om de icke äro närvarande för att själfva vaka öfver sina fördelar. Där ser du orsaken, hvarför jag icke skrifvit till dig på ett par veckor.

Nu tager jag likväl fast i en af de lediga dagarnes flyktiga stunder för att visa, att jag icke helt och hållet glömt dig, min kära Gundborg. Jag anser mig böra skrifva om något som tilldragit sig i min närmaste omgifning, hvilket verkligen icke är så obetydligt, som du måhända tror, när du hör mig tala om sysslolösheten. Det är så ofantligt mycket som kan ske, under det man själf just icke uträttar något.

Du vet, att vi dagligen göra långa utfärder till sjös. Det är ett stort nöje, då man vid sin sida har älskvärda människor i hvilkas sällskap man känner sig väl. Jag kan ej neka, att jag i början var litet rädd på sjön, i synnerhet då böljorna sköljde öfver oss alt för våldsamt; men man vänjer sig vid alt, till och med vid svår sjö och stark vind, och nu finner jag det alltid ganska roligt. Jag önskar blott mången gång, att du också vore med oss.

En dag seglade vi till Bredgrund, där vår båtförare, styrman Antonsson, vanligen kallad fader Olaus, har sitt hem. Den seglingen torde vara den för mig märkligaste hittills. Du får tills vidare nöja dig med, att jag söker sätta dig in i förhållandena, så godt jag kan.

Vi skulle till Bredgrund för att göra bekantskap med fader Olaus’ hus, hans dotter, hans ko och hans hustru — han räknar alltid upp sina älsklingar i den ordningen. Seglingen gick raskare än jag någonsin varit med om. Jag var alldeles insaltad af hafsvatten, när vi kommo fram. Vi voro i det ypperligaste lynne. Men genast vid landstigningen råkade vi ut för en herre, för hvilken ingen af oss hyser något deltagande. Han heter Paddyson, en »sportsman» som seglar omkring på kusten och lefver ett gladt lif, det vill säga gladt enligt hans åsigt.

Han tycktes vara färdig att lägga ut med sin jakt, men så snart han fick oss i sigte, måste han hafva ändrat tanke, hoppade i land och sökte genom åtskilliga krumbugter visa sin förtjusning öfver att hafva träffat oss. Det är en löjlig karl. Innan vi lemnat bryggan, hade han hunnit omtala, det han förut på dagen lyckats genom sin obegripliga raskhet, själsnärvaro, kroppsstyrka och gränslösa mod rädda tre personer från att omkomma i Skagerrack. Det var en läkare och två skärgårdsflickor, af hvilka den ena var styrman Antonssons dotter.

»Ja så, Bengta har varit i sjön?» sade Antonsson helt lugnt. »Det var väl att hon kom upp igen», tillade han med samma lugn; men om han glömde att tacka hennes räddare, så underlät denne icke att fortsätta loftalet öfver sitt eget hjältemod. Hans skryt tröttade mig, och jag började tänka på helt annat, då min uppmärksamhet väcktes af att Paddyson uttalade namnet Falk, hvilken han i förbigående omnämde såsom deltagare i räddningsarbetet. Du påminner dig kanske, att jag förut någon gång nämt om herr Falk från Stockholm, hvilken jag stält såsom en ganska dräglig, men något människoskygg f. d. verldsman. Jag kände honom icke då så mycket som nu, och om jag förut sagt, att han vore tämligen anspråksfull, så vill jag nu pruta ej så litet på det omdömet. Paddyson borde egentligen icke nämnas på samma gång, som Falk, men nu var det den förre som hade ordet.

»Herr Falk bekymrade sig naturligtvis mest om Jakobina», tillade han med ett bredt och fult skratt som förargade mig, ehuru jag verkligen icke rätt vet af hvilken orsak, då Paddyson väl icke kan skratta på annat sätt.

Jag frågade, hvem Jakobina vore och erfor, att hon jämte styrmansdottern vore de skärgårdsflickor som den dagen räddats ur sjönöd. Men jag ville veta mer om henne.

»Det är ju den där fiskarjäntan på Svartskär, dit herr Falk seglar alla dagar», förklarade Paddyson, svängde sina långa armar, piskade sina grå- och rödrutiga benkläder och skrattade å nyo lika försmädligt.

Han var odräglig, men jag fick stor lust att se denna Jakobina, hvilken omtalades som mycket vacker.

»Vi träffa nog både henne och herr Falk hos styrman Antonsson», trodde Paddyson sig kunna försäkra. Vår båtförare bjöd oss in i sitt nätta hem, och där funno vi verkligen herr Falk, men jag såg förgäfves efter den omtalade vackra skärgårdsflickan. Olaus Antonsson var mycket gästfri och traktersam, och jag låtsade läpja på hvad han bjöd oss, men kunde icke, jag vet ej hvarför, förtära något. Jag var ej längre i så godt lynne, som när jag steg i land i Bredgrund. Sådant rår man ej för, som du nog vet, min snälla Gundborg. Herr Falk tycktes lida af sin vanliga obenägenhet för sällskap. Han var visserligen vänlig samt jag tror till och med mer uppmärksam mot oss fruntimmer än vanligt, men tycktes dock vilja komma från oss så snart som möjligt. I alla fall var han långt drägligare än den efterhängsne Paddyson.

Flickan från Svartskär skulle hem med läkemedel till sin far, som låg sjuk i sin koja, sedan han hållit på att omkomma, då han sökte rädda ett fartyg från undergång bland bränningarna. Olaus Antonsson föreslog, att vi skulle föra flickan hem och därmed göra en segling åt den yttersta delen af skärgården.

»Jag förmodar, att herr Falk ämnat föra Jakobina dit», sade Paddyson, och åter var hans obehagliga leende framme; »men om jag får råda, skulle jag vilja göra anspråk på den äran att taga samtliga om bord på Ran, min jakt. Fader Olaus kunde då få hvila sig litet i sitt hem.»

Det artiga tillbudet kunde ej tillbakavisas, ehuru jag för min del hällre hade seglat med vår vanlige förare. Denne tycktes dock nöjd att en dag få stanna hemma. Falk förklarade, att han seglade åt annat håll. Det var ej riktigt artigt, men sådan är han alltid. Han tog afsked och skyndade ned till sin båt.

Ändtligen fick jag göra bekantskap med den omtalade Jakobina, som med oss gick om bord på Paddysons jakt. Hon är onekligen ganska vacker, men föreföll mycket sluten, nästan dyster.

»Jakobina är missnöjd för att hon ej får segla i Corneliussons båt, och det har nog sina orsaker», hviskade Paddyson förtroligt till mig. Jag hade icke behof af hans förtroliga meddelanden och svarade därför icke.

Ran seglar utmärkt, men vistelsen om bord föreföll mig likväl odrägligt lång, fastän vår värd visst icke underlät att slösa med sin artighet och stora gästfrihet. Jag tror nästan, att det var din vän Agda som var förnämsta föremålet för hans utomordentliga omsorger. Rätt säker på den saken är jag dock icke, ty jag gaf verkligen icke mycket akt på jaktens herre. Jag såg på hafvet och på Jakobina. Vacker är hon, tänkte jag ännu en gång, men till något annat omdöme kunde jag ej komma, ty hon deltog ännu mindre än jag i samtalet. Det var kanske blyghet, eller också hade hon sina tankar på annat håll. Hon satt orörlig och stirrade framför sig. Hon ingaf mig ingen medkänsla, och likväl är jag, som du nog vet, icke svår att vinna.

Ändtligen voro vi framme vid Svartskär. Det är den ödsligaste klippan, tror jag, bland västkustens många ödsliga skär, och ända ut i öppna hafvet. Jag fattar ej huru någon människa kunnat välja detta förskräckliga ställe till boningsort. Där står en ruskig och till sitt fall lutande fiskarkoja, den vackra Jakobinas och hennes fars hem. Hvilka försakelser måste de stackars människorna där hafva underkastat sig! Eller kanske det icke är någon försakelse för dem att lefva utan någon enda af de bekvämligheter på hvilka äfven de sämst lottade af fastlandets folk göra anspråk. Mellan lifvet i Bredgrund och det på Svartskär är en ofantlig skilnad, och Olaus Antonssons hus är ett palats i jemförelse med Svartskärsfiskarens.

Stugans inre utgöres af ett enda rum i bottenvåningen, i fall jag så får uttrycka mig, och af ett kyffe på loftet, dit man kommer på en stege från det nedra rummet. Detta är på en gång arbetsrum, kök och sängkammare. De få kokkärlen sågo dock snygga ut och hängde i en viss ordning vid den sneda och söndriga spiseln. Vid det ena fönstret låg en stor hög nät. Det var Jakobinas handarbete. På en hylla syntes ett par muggar, några glas, en bibel och en psalmbok, hvilka tycktes utgöra husets hela bokförråd. Den andliga odlingen går hand i hand med den yttre välmågan, tänkte jag.

Detta skulle således vara det af Falk prisade naturtillståndet! Är det möjligt, tänkte jag, att en bildad man, som är van vid den andliga odlingens förmåner och äfven vid det yttre lifvets bekvämligheter, kan finna behag i denna tröstlösa torftighet? Är det verkligen hit han far för att fly hvad han kallar verldsbullret? Då måste ställets invånare sannerligen på honom hafva ett mycket stort inflytande. Hvad kan hans afsigt vara? Den saken borde naturligtvis vara mig fullkomligt främmande, och jag var ju en toka, som kunde sysselsätta mig därmed; men sådant rår man ej för. Eller hvad säger du, min kära Gundborg?

I en stor säng med ganska snygt, men mycket lappadt och torftigt, blårutigt omhänge låg den gamle fiskaren, såsom jag tyckte, mer död än lefvande och mycket sjukare än hvad dottern sade sig hafva förmodat. Han såg ej upp mer än ett ögonblick, då Jakobina lutade sig ned öfver honom för att gifva honom läkemedel. Det var en sorglig syn.

Onkel Herlefsson hade stannat utanför stugan. Tant och jag smögo oss på tå genom rummet för att ej störa den sjuke, men Paddyson gick ut och in, fram och tillbaka med sina hårdt knarrande stöflar, talade högljudt och ville truga den sjuke att smaka på sin konjak. Det var utan tvifvel välmening, men en mycket bullersam och påträngande.

Vi hade ej uppehållit oss länge i stugan, förr än en man inträdde med ett sakta: guds fred! Det var gubben Corneliusson som är Falks båtförare. Jag förskräcktes och tänkte att någon olycka skett, ty den inträdande såg olycksbådande ut. Han kom dock endast för att se om Niklas Jakobsson, sade han, men blef stående vid dörren, sannolikt af blyghet.

»Corneliusson har väl ej seglat ensam hit?» frågade Paddyson.

»Nej, nog är herr Falk med», svarade båtföraren.

»Det kunde jag väl tro», menade frågaren och skrattade.

Jag började önska mig från Svartskär, men så föga deltagande jag än kände för Jakobina, tyckte jag dock det vara hjärtlöst att lemna henne.

Corneliusson tycktes taga mod till sig. Tummande sin sydväst, gick han med långsamma steg varligt fram till sängen, och då Jakobina lemnat rummet, sade han:

»Det är inte så mycket bra med dig, Niklas, tror jag?»

Den sjuke teg och skakade blott svagt på hufvudet. Efter en stunds tystnad, hvarunder man hörde endast Paddysons knarrande stöflar, sade Corneliusson åter, men nästan hviskande:

»Niklas ... säg mig, om du verkligen tror, att det var Goda hoppet?»

Det låg djup ängslan i den frågandes röst. Fiskarn böjde hufvudet ett par gånger. Svaret var således jakande. Corneliusson stirrade rakt för sig, sade ingenting vidare, men stod kvar vid sängen. Jag tror mig aldrig hafva sett, nej, lyckligtvis icke, men ej heller tänkt mig en så träffande bild af sorgen. I tant Herlefssons ögon märkte jag tårar.

»Jakobina har väl gått ned och välkomnat herr Falk», sade Paddyson, och nu skrattade han högljuddare än förut. Det var ett skratt, som kom mig på en gång att blekna och rodna, ett hemskt skratt i sorgens och dödens närhet. Skrattaren tycktes vara mycket förvånad öfver att vi ej deltogo i hans munterhet. Han började åter med sin lilla »stick» piska de rutiga benkläderna och utropade:

»Nu får jag väl den äran att konvojera damerna om bord? Det är tid att tänka på hemfärden».

Tant och jag kände dock ej håg att ännu lemna Svartskär, så mycket jag än nyss förut önskat mig derifrån.

»Men inte kan det väl vara något roligt här?» invände Paddyson och såg på oss med sina mest förvånade blickar. »Med den här vinden ha vi goda två timmar till badorten, och jag har redan på morgonen bjudit upp till första valsen i afton.»

Vi förklarade, att vi visst icke ville hindra herr Paddyson i hans nöjen. Det var kanske icke så artigt sagdt af oss, men tant tycktes ej mindre än jag hafva tröttnat på sällskapet, och vi tillade, att Corneliusson nog skulle föra oss tillbaka.

Huru vida Paddyson gjorde några vidare försök att få oss med sig eller om han i förargelsen genast reste sin väg, kan jag verkligen icke säga, ty jag hade min uppmärksamhet helt och hållet på de begge gamle, han som låg i sängen och han som med ännu lika sänkt blick stod vid den förres hufvudgärd.

Corneliusson drog en djup suck, lyfte slutligen hufvudet, såg sig omkring och bad »det goda herrskapet ursäkta», hvarpå han tryckte den sjukes hand och tyst lemnade rummet.

Den gamle mannen ingaf mig förtroende, och hans sorg gjorde mig ondt. Jag följde honom ut, lade min hand på hans arm och sökte förmå honom att lätta sitt tyngda sinne. Det var kanske påträngande, men Corneliusson tycktes ej uppfatta det så. Skulle du ej hafva gjort på samma sätt som jag? Om vi ej kunna aflägsna sorgen, böra vi dock låta höra ett tröstens ord till hennes lindring.

Båtföraren satte sig på ett klippstycke och skådade med bedröfvade blickar åt väster. Solen var nära sin nedgång. Hafvet glödde i guld, luften skimrade i purpur, de kala klipporna lyste i varmaste färg. Det var en skön afton, en af dem då man lär sig älska den torftiga bohuslänska kusten. Delfinerna tumlade i bränningarna bredvid oss. Ejdergäss och tärnor sutto nickande på de ur hafvet uppskjutande, glänsande klippspetsarne.

Jag spanade efter Jakobina, hvilken så hastigt lemnat stugan, och kom då äfven att fästa blickarne på Corneliussons båt som låg ett litet stycke från oss. Jag tyckte mig se, att Falk satt ensam i båten och hade sina blickar på den praktfulla solnedgången. Jakobina kom från andra sidan och gick åter in i stugan.

»Huru kom det sig, att herr Falk ville segla hit, då han ej gjorde det i sällskap med oss?» frågade jag båtföraren. Jag väntade nästan, att han skulle svara på samma sätt, som Paddyson yttrat sig.

»Åh, det var jag som ville segla hit», sade Corneliusson, »och som herr Falk alltid är en så rar herre, lät han mig få min vilja fram.»

Jag tyckte, att den gamle skärgårdskarlen icke uttryckte sig illa. Efter en stunds tystnad började han åter:

»Se, jag ville af Niklas egen mun erfara, om det varit Goda Hoppet som visat sig här utanför den svåra ovädersnatten».

Och så förtäljde den gamle, att Goda Hoppet vore en brigg, som i lång tid idkat fraktfart i aflägsna farvatten, men som hörde hemma i Bredgrund och väntats dit på sommaren. Efter hvad Niklas Jakobsson försäkrat, skulle det hafva varit just den briggen som synts bland bränningarna och ganska visst förgåtts, då fiskaren icke i tid kunnat varna honom. Sådant är ingenting ovanligt på denna del af kusten. Men Corneliusson hade haft en son, hvilken varit styrman på Goda Hoppet, en så präktig »gut», försäkrade han, och hans ålderdoms tröst. Nu vore han död, och gubben ensam i lifvet.

Hvad hjälpte här mina tröstord? Corneliusson fortfor att stirra ut åt vågorna, liksom väntade han, att den sjunkande solen skulle trolla fram Goda Hoppet och kalla den unge styrmannen till lif igen.

Natten kom. Ännu satt Corneliusson på samma ställe, med blicken riktad åt samma håll. Ännu hade Falk ej lemnat sin plats i båten. Ingen af dem tycktes tänka på hemfärden. Onkel Herlefsson gick på andra sidan stugan, rökte och njöt af hafsluften, af hvilken han tycker sig aldrig kunna få tillräckligt. Tant Herlefsson hjälpte och tröstade Jakobina, hvilken åter sysslade omkring den sjuke.

Jag ville vara till nytta och gick in i stugan. Tant menade, att vi omöjligt kunde fara från den stackars flickan och lemna henne ensam med den döende fadern. Jag var af samma mening och saknade åtminstone icke den aftonen dansen i sällskapssalen på badorten. Här var lifvets och dödens allvar. Hade du ej gjort på samma sätt, kära Gundborg? Eller hade du kanske hällre dansat? Jag vill visst icke vara ond på dig för det. Den ena har det sinnelaget, den andra ett motsatt, och bägge kunna dock vara goda människor.

Jag närmade mig Jakobina. Min motvilja för henne började försvinna och jag kände, att hon kunde behöfva understöd af en jämnårig kvinna. Tant hade lutat sig på Jakobinas torftiga bädd i ett hörn af rummet. Onkel hade klättrat upp till det lilla kyffet ofvan på för att där taga sig ett par timmars sömn, till dess den korta natten vore förbi. På morgonen skulle vi kanske segla från Svartskär. Jag höll Jakobina sällskap vid hennes fars sjukbädd.

Händelsevis kastade jag blicken genom fönstret och märkte, att någon gick fram och tillbaka utanför stugan. Det kunde ej vara Corneliusson, ty jag såg i nattskymningen en hög skepnad och hörde raska steg. Det måste således vara Falk. Han kunde se oss där inne, ty Jakobina hade tändt eld på spiseln, och hela rummet upplystes däraf. Jag tyckte mig känna, huru hans blickar hvilade på oss.

Men hvarför kom han ej in? Var det min närvaro som hindrade honom. Månne han hade något enskildt att säga Jakobina? Det är visst sant, att jag icke borde hafva något att invända däremot, men tankarne flögo hit och dit. Det var en besynnerlig stämning.

Jakobina fortfor med sin tystnad. Hvem kunde undra därpå. Slutligen upphörde stegen utanför. Jag kände mig friare och talade med Jakobina samt lyckades äfven till slut vinna hennes förtroende. Hon hade många anledningar till sorg. Fadern skulle kanske dö. Deras båt hade slagits sönder i bränningarna. Goda Hoppet hade förgåtts, och detta var dock det svåraste. Stackars Jakobina! Hon skulle i höst hafva gift sig med styrman Corneliusson.

Den bekännelsen gjorde mig godt, tyckte jag, men så kom jag att tänka på, det Jakobinas fästman ju vore död, och då kände jag åter oro. Det var naturligtvis endast af medkänsla för den arma flickan. Jag teg och föll i djupa tankar.

Tant sof. Jakobina satt åter tyst. Intet annat ljud hördes än den sjukes tunga andedrägt och hafvets enformiga sång. Elden i spiseln var utbrunnen, men genom de små fönsterrutorna föll ett svagt morgonskimmer.

Vi voro afskilda från hela den öfriga verlden, tyckte jag — några få människor på en liten klippa i hafvet, men kärlek och sorg hade hittat vägen äfven hit, och sorgen tagit största platsen för sig.

Det var dystra tankar, sådana som icke ofta taga fatt i mig, hvilket du väl vet. Jag ville skaka dem af mig och låta morgonluften blåsa jämvigt i sinnet, öppnade sakta dörren och trädde ut på klippan. Lika härlig solnedgången varit några timmar förut, lika skön var morgonrodnaden nu. Öfver vattnet låg ännu mörker, men åt landsidan brann luften öfver de mörka stenmassorna. Snart blänkte det till med ett skarpt ljus, och solen steg upp på klippornas tinnar. Ejdrar, tärnor och fiskmåsar väcktes, skakade vingarne och flögo snart under högljudt skrikande omkring det lilla Svartskär. Det var ingen fager fågelsång i lummiga löfträd, bredvid vajande sädesfält, eller trastens slag i furuskog; men det var ett kraftigt lif, som vaknade här i ensamheten, långt bort från människovimlet, midt bland bränningarna, mellan den höga himmelen och det djupa hafvet.

Det var hvad jag tänkte, och det samma sade Yngve Falk som helt oförmodadt stod vid min sida. Jag såg på hans ansigtsuttryck, huru han njöt af den sköna morgonen. Hans blickar glänste, hans mun log, bröstet höjde sig, och hela den manliga skepnaden tycktes växa och fyllas af lifslust. Det var förbi med hans trumpenhet och tillbakadragenhet. Han var den som jag verkligen förmodat, att han kunde vara och äfven borde vara, men att jag just icke sade honom detta, förstår du väl.

Vårt samtal var långt och innehållsrikt, det kan jag säga dig, men något mera därom får du ej veta denna gång. Solen stod redan högt på himmelen, då onkel kom och sade, att den gamle fiskaren troligtvis vore mycket nära sitt slut. Döden var i närheten. Det hade jag glömt och jag fann det underligt, då jag såg den högblå himmelen med den klart strålande solen och kände både himmel och sol äfven i mitt sinne.

Jag reste mig för att gå in i stugan och märkte då först en stor segelbåt som höll på att lägga till vid den klippiga stranden. Var det en lotsbåt? Nej, den breda röda strimman i storseglet fans icke. Det var snarare en af dessa stora, klumpiga, däckade farkoster som nytjas vid makrillfångsten.

Ur båten skyndade en ung man, klädd hälften som sjöman, hälften som herreman. Med ett par raska språng var han ända vid stugdörren, der Corneliusson och Jakobina stodo och stirrade på honom med blickar som tycktes uttrycka stor och glad öfverraskning, men ej häller vara fria från förskräckelse. Den nykomne tog Corneliusson i ena handen och Jakobina i den andra och såg dem bägge trofast i ögonen.

»Jag tror jag skrämmer er!» utropade han, då ingen af de andra tycktes kunna öfvervinna det intryck, hans plötsliga uppträdande åstadkommit.

»Johannes! ... Du lefver då?» sade Jakobina. Det var alt hvad hon hade att säga för tillfället.

»Min käre, käre gut!» sade gamle Corneliusson, som fortfor att stirra på den unge mannen. Det var den såsom död ansedde styrmannen på Goda Hoppet. Sedan man väl hunnit öfvertyga sig, att han verkligen vore den lefvande Johannes, försäkrade fadern upprepade gånger sig vara »så mycket glad», men den glädjen tycktes dock, liksom Jakobinas lycksalighet, kunna undvara de flesta yttre tecken af tillfredsställelse. Det var ingen stormande fröjd, utan en mycket stillsam och tyst belåtenhet, men jag förmodar, att de ömma känslorna ej därför voro mindre starka. Det ligger ett visst svårmod hos detta skärgårdsfolk, till och med i dess lyckligaste ögonblick.

Emellertid måste styrmannen redogöra för sina och Goda Hoppets senaste öden. Briggen skulle, så vidt jag kunde förstå, in till Bredgrund. Lots ansågs öfverflödig, enär hela besättningen vore hemma på kusten samt kapten och styrman i synnerhet kände till hvar enda prick i farvattnet; men det var ett mycket hårdt väder. Kaptenen höll för nära på ena sidan om Svartskär, ehuru styrman varnade honom, och då mörkret hastigt föll på och ovädret tilltog, skulle fartyget utan tvifvel gått förloradt bland bränningarna, om icke en våg kastat kaptenen öfver bord utan möjlighet till räddning och styrman ögonblickligt tagit befälet, ändrat kurs och fört briggen i fritt vatten.

Så ungefär uppfattade jag berättelsen, hvilken vi alla hörde med stor uppmärksamhet, ehuru jag icke förstod alla de sjömansuttryck, som styrmannen nytjade. Gamle Corneliusson nickade belåtet och skakade endast något ömkande på hufvudet, då han hörde kaptenens sorgliga ändalykt. Jakobina stod fortfarande lika tyst och såg med klara ögon oafvändt på berättaren. Men därefter följde en sorgsen stund, då hon och fader Corneliusson måste för Johannes förtälja om den gamle fiskarens ofärd, sedan han sökt rädda Goda Hoppet.

Den unge sjömannen tycktes erfara mycken sorg öfver att hans fartyg varit orsaken till fiskarens sjukdom. Han hade tydligt sett Svartskär, sade han, och trott sig kunna urskilja stugan, men någon båt hade han ej varsnat. Mörkret hade kommit så hastigt, och de fåfänga försöken till kaptenens räddning samt nödvändigheten att genast söka föra fartyget från det farliga granskapet sedan tagit hela hans uppmärksamhet i anspråk. Nu ville han gå in till Niklas Jakobsson, säga honom ett vänligt tack och med Jakobina bedja om hans välsignelse.

Vi stannade utanför, under det Johannes med Jakobina och Corneliusson gingo in i stugan. Genom fönstret, där morgonsolen sken så klart in i rummet, kunde jag se huru den unge sjömannen böjde sig ned vid sängen och huru den döende tycktes för ett ögonblick åter lefva upp och med glädje se Johannes och Jakobina hand i hand.

Men vi ville icke störa dem, utan gingo ned till den stora båten som fört Johannes till Svartskär, och gåfvo oss i samtal med besättningen. Det var en makrillbåt från Bredgrund, hvilken tagit styrmannen om bord, då folket nu skulle segla ut på fångst och hade vägen förbi Svartskär. Goda Hoppet låg i säker hamn i Bredgrund, omtalade de, men det var skada med den raske kaptenen; dock troddes det, att styrman Corneliusson skulle hädanefter komma att föra fartyget. Han hade redan för ett par år sedan tagit sin kaptensexamen i Göteborg. Unge Corneliusson vore en »rar fyr», försäkrade Bredgrundsfolket, och Goda Hoppet förtjänade också att få en sådan befälhafvare. Det gjorde mig godt att höra. Jag önskade Jakobina all möjlig lycka.

Men jag vill ej trötta dig längre med denna Svartskärs-historia. Du hade kanske hällre sett, att jag för dig skildrat de glada balaftnarne på badorten, redogjort för de nyaste drägterna här, omtalat alt hvad här skvallras och så vidare; men sådant har åt minstone för tillfället icke varit min uppgift. Sedan ett par dagar är jag åter i var lilla villa vid den vackra fjorden och fortfar att öfverlemna mig åt sysslolösheten. Den gamle Niklas på Svartskär är död. Jag stannade ett dygn hos den stackars Jakobina, sedan tant och onkel samt det öfriga sällskapet lemnat ön. Därefter voro vi närvarande vid begrafningen, som skedde i Bredgrund, och nu står den gamle fiskarkojan öfvergifven på skären. Jag vill dock gärna fara dit ut ännu en gång, förr an jag lemnar västkusten. Innan dess skall du också, hoppas jag, få ett nytt bref från mig, om icke så långt som detta, likväl kanske mycket innehållsrikare, åt minstone för mig själf, men som väl därför också bör vara dig kärkommet; ty jag tror, att du ännu hyser en smula deltagande för mig.

——————