Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/BB3

←  II. Från Agda till Gundborg

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin III. Från Yngve till Alrik

IV. Från Agda till Gundborg  →

III.
Från Yngve till Alrik.

Hvilka dagar jag upplefvat! Jag önskar, att du varit med mig, så att du kunnat lära hvad det egentligen vill säga att lefva. Det var en skön morgonstund jag seglade ut från badhusbryggan. Solen låg som det klaraste guld öfver det vidsträckta vattnet och de klara klipporna. Jag skyndade på gubben Corneliusson, ty det började rustas äfven i de andra båtarne, och på bryggan frasade de oändliga klädningarne. Jag såg chignoner och giraffkammar i värdshusdörren, och snart kunde jag hafva hela bandet öfver mig.

Grosshandlaren Paddyson, som har egen lustjakt med fyra mans besättning, förträffligt skafferi och ännu bättre vinkällare om bord och hvilken gerna ställer till små ungkarlsfrukostar som räcka hela dygnet, ropade till mig och frågade, hvart jag ämnade ställa kursen, men jag låtsade icke höra, medan jag hjelpte Corneliusson med focken, och ändtligen bar det af. Jag kastade mig rak lång på botten af båten och bad gubben att segla hvart han ville.

»Det vore väl till Svartskär, det», menade den gamle sjöbussen.

»Jag tror, att Corneliusson bra gärna vill till Svartskär», yttrade jag och vände mig leende till honom.

»Tror jag, det», svarades, men det var med en suck, tyckte jag.

På mina ytterligare frågor i det ämnet gaf han endast undvikande svar och tycktes hafva mycket att sköta med skoten. Han förklarade dess utom, att vinden icke vore gynsam; men ville man kryssa, kunde man nog komma fram, så där mot middagen eller något senare. Jag gaf honom tillåtelse att göra som han bäst funne för godt, hvarefter jag kastade en blick till baka åt båtbryggan och såg till min belåtenhet att ingen mer än Ran, Paddysons jakt, ännu lagt ut. De skola min sann ej få tag i mig på hela dagen, tänkte jag och fröjdade mig åt min frihet.

Båten sköt skarp fart. Vi voro redan utanför de inre klipporna. Mina blickar följde än de små, hvita skyarne som seglade uppe i luften, än de skummande vågorna som vräkte mot farkosten. Då och då kom en hög sjö och sköljde öfver mig. Det lifvade mig ännu mer. Aldrig förr hade jag så fullt känt frihetens behag.

Corneliusson, som ett ögonblick skådat akter om oss, yttrade, att det såge ut, som skulle Ran ämna sig åt samma håll som vi.

Det gjorde mig orolig. Skulle jag kanske icke få vara i fred ens på hafvet?

»Om vi skulle släppa ut ett ref, Corneliusson?» frågade jag och stirrade akter ut, där jag tydligt såg huru Ran vann på oss.

Men Corneliusson skrattade åt mig som ej såg, att icke något ref vore intaget. Därpå lade han bussen öfver på andra sidan i mun, sneglade uppåt vimpeln och hvisslade en stump. Vi seglade, så att skummet yrde om oss och vinden tjöt i tacklingen. Det är ett slags musik, som jag finner ganska uppfriskande, i och för sig kanske icke harmoniskt behaglig, men som kan lifva upp en dåsig människosjäl och öfverrösta alla dumma intryck och tråkiga hågkomster som vi släpa med oss från civilisationens salonger. Sjön gick alt högre. Här och där tumlade några delfiner högt öfver vågen, och solen blänkte till på deras krumma, feta ryggrader. Måsarne kretsade högt öfver oss.

Långt ute mötte vi en roddbåt, i hvilken två kvinnor med stor möda med årorna brottades mot den svåra sjögången. Det såg vådligt ut. I båtens akter satt en herrklädd man vid styret. På min fråga, hvad det kunde vara för en båt, som endast med åror sökte taga sig fram i en sådan sjö, upplyste Corneliusson, att han tyckte det var Olaus Antonssons båt från Bredgrund, men han kunde ej få rätt syn på kvinnfolken och manspersonen.

Han hade knapt uttalat detta och åter vändt sin uppmärksamhet på egna segel, förr än jag till min stora förskräckelse såg huru en svår sjö kantrade roddbåten. Ett trefaldigt jämmerrop skar igenom vindens dån, men så vardt det genast tyst. Den lilla båten kastades omkring på vågorna, men af människorna sågo vi ej någon enda.

»Ha de redan gått till botten?» skrek jag i vanmäktig medömkan.

Min båtkarl sade ingenting. Han sökte närma vår farkost till olycksstället, men detta var ingen lätt sak i en sådan blåst och mot sådan sjö. Slutligen lyckades det dock, och vi nalkades den kantrade båten. På samma gång kom Ran svängande från andra sidan. Vi märkte då, huru de två kvinnorna som rott båten och karlen som styrt honom klämt sig fast vid den sidan af båten, hvilken vi förut ej kunnat se.

Innan vi kunde lägga till, hade Rans besättning redan dragit upp karlen och en af kvinnorna och med fara för oss själfva att störta i hafvet lyckades Corneliusson och jag bärga den andra kvinnan. Hvem tror du att hon var? Ingen annan än själfva den vackra Jakobina från Svartskär. Om du kunde föreställa dig, huru lycklig jag kände mig öfver att hafva räddat henne! Hon tycktes dock taga saken tämligen lugnt. Äfven det förtjuste mig. En af de »bildade» hade naturligtvis legat afsvimmad en lång stund och slutligen öppnat ögonen med många romaneska blickar och uttryck. Jakobina vred utan tillgjordhet vattnet ur sin klädning, slängde ut sitt långa vackra hår, nickade ett vänligt tack åt mig och skakade hand med Corneliusson samt vände därefter uteslutande sin uppmärksamhet på den kantrade båten, med hvars bärgning, ett styft arbete, skall jag säga, Rans besättning var sysselsatt.

»Det är Olaus i Bredgrund som rår om båten», sade hon.

»Hur är det med Niklas Jacobsson?» frågade min båtförare.

»Illa», svarade flickan. »Men jag är rakt olycklig, om vi inte få båten hem igen. Vi lånade honom för att ro doktorn till baka.»

»Är far sjuk?» sporde Corneliusson.

»Med far står det klent till», sade Jakobina. »Ah, nu tror jag, att de få bugt med den välsignade båten. Låt oss nu hjälpa till, så går det nog bra.»

Roddbåten bärgades och togs på släp af Ran. Hr Paddyson höll på att duka upp frukost för doktorn och föreslog, att vi skulle följas åt till Bredgrund för att där landsätta våra skeppsbrutne. Det var hvad Jakobina också ville, och som vinden var god åt det hållet, ändrades kursen dit. Af Paddysons sällskap hade jag ingen olägenhet, ty Ran var snart ett godt stycke för ut.

Under seglingen talade Jakobina om orsaken till roddfärden med Olaus’ båt. Fader Niklas hade stått på Svartskär och sett en brigg, som icke tycktes klara sig för bränningarna. Han trodde det vara »Goda Hoppet» och ropade åt dottern, att han ville ge sig ut för att hjälpa till.

»Goda Hoppet!» utropade Corneliusson och stirrade på Jakobina så, att han höll på att glömma af skotet.

»Ja, det var det far trodde», förklarade flickan och rodnade starkt.

Hvarför rodnade hon? Det klädde henne alldeles icke illa, och likväl tyckte jag icke om den där rodnaden, som utan tvifvel stod i samband med »Goda Hoppet», hvilket var en brigg som naturligtvis hade besättning, bland hvilken den vackra skärgårdsflickan kanske hade någon bekantskap.

Niklas Jakobsson envisades med att det vore »Goda Hoppet», förtäljde Jakobina vidare, ty det funnes ingen annan brigg i hela verlden som vore riggad på det viset, och Jakobina hade icke kunnat motsäga fadern.

»Briggen går förlorad», hade den gamle fiskaren sagt, under det han i brådskande fart gjorde sin segelbåt i ordning för att söka kryssa sig fram till fartyget och få det att ändra kurs, innan det vore för sent. Det hade varit helt nära Svartskär, bort åt Skarpbrotten, en af de farligaste punkterna på kusten, där briggen hade gått för fulla segel. Det började mörkna ...

Om du hade hört Jakobina berätta, skulle du hafva föredragit det framför själfva fru Hwassers framsägande af den härligaste skaldestycke. Det var så enkelt och okonstladt, men därför så mycket mer gripande, så utan alla grannlåter och fritt från känslosamma utgjutelser. Det var som i ett stycke med naturen omkring oss, storartade böljslag och stormens friska fart. Jag makade mig närmare henne för att få höra bättre, ty många ord voro nära att gå förlorade i blåsten. Corneliusson tycktes nu igen hafva sin uppmärksamhet endast på seglen och rodret, men det syntes dock på hans ansigte, att han lyssnade ifrigt till berättelsen.

Det började mörkna, sade Jakobina, när hennes far fick sin båt i ordning och satte ut till sjös. Hon hade bedt att få följa med för att hjälpa till, men gubben hade ej lyssnat till henne och var redan ett godt stycke från holmen. Han kryssade upp mot bränningarna, bort åt Skarpbrotten, för att genskjuta briggen. Men mörkret föll så hastigt på, ett svart moln steg upp från väster, att Jakobina snart förlorade både briggen och faderns båt ur sigte. Hon stod ensam på Svartskär och stirrade ut åt den mörka rymden. Huru länge hon stod så, kunde hon ej säga. Men till slut for en blixt ur det svarta molnet, en förskräcklig ljungeld som lyste öfver vatten och klippor, och vid skenet däraf såg flickan ett hvitlockigt hufvud på vågen, helt nära Svartskär. Hon ryste till, men innan hon hann tänka öfver hvad hon sett, kastades fadern upp på stranden.

»Fars båt var borta», tillade Jakobina, »och därför var jag nyss också rädd, att vi skulle blifva af med Olaus Antonssons, som vi hade lånat. Men han följer godt med Ran nu.»

»Nå Niklas Jakobsson?» sade Corneliusson. »Och Goda Hoppet?» tillade han, liksom tvekande, men med oro i rösten.

»Jo, far hade simmat i land», svarade Jakobina. »Han är stark simmare ännu. Och Goda Hoppet ... det syntes inte till mer.»

»Och du tror, att den där briggen verkligen var Goda Hoppet?» sporde min båtkarl.

»Ja ... det trodde far så säkert», sade flickan med låg röst, och så vardt hon blek, mycket blekare än hon förut varit röd, men det blåste också rätt svalt ute på Skagerrack. Jag svepte filten om mig och frågade, om Jakobina också ville hafva en flik däraf, men hon skakade på hufvudet.

»Så vardt far sjuk», återtog Jakobina efter en lång stunds tystnad, under hvilken hon stirrat ut åt vattnet. »Jag ville ha doktor, och fast far satte sig mot det, hade jag dock fått i sinnet att sådan måste komma. Men huru få ut doktor till Svartskär, då vi inte kunde komma därifrån? Vi hade ingen båt mer. Då kom Olauses Bengta öfver till oss på ett ärende, och guds lycka var det. Hon hade bara roddbåten, ty fader Olaus seglar med badgäster i sommar. Men det var åter vackert väder. Jag for med henne genast till Bredgrund för att träffa doktorn och fick honom öfver till oss. Han såg om far och ordinerade. Nu skulle jag och Bengta ro honom till baka och jag skulle köpa medikamenter. Det är en snäll doktor, och nog är han sjövan, men han fumlade vid rodret, och en styf sjö kantrade båten.»

Mina ord kunna endast svagt återgifva den raska flickans berättelse, så enkel och okonstlad, men likväl så innehållsrik, en tafla ur lifvet bland bränningarna. Detta är sannerligen att lefva, då man dagligen kämpar för sin tillvaro mot en så hårdhändt natur, då man vågar lifvet i hvarje stund, i hvarje ögonblick ser döden för ögonen och likväl står upprätt midt bland farorna, glad och förtröstansfull, nöjd med det torftigaste. Kan du fatta det lifvet?

Och denne läkare sedan, som oupphörligt reser mellan öarne och själf vågar lifvet för att rädda andras! Än i segelbåt, än i en liten roddfarkost, ständigt på sjön, ofta bland bränningarna, i storm och mörker och köld. Det är något annat, skulle jag tro, än att sätta sig i sin bekväma droska och låta köra sig på en stads lugna gator. Hvars och ens verksamhet är aktningsvärd, då hon egnas åt medmänniskors nytta, och läkaren i städerna kan också våga lifvet många gånger, kan slutligen duka under för öfveransträngning i utöfvandet af sitt ädla yrke; men en läkare i skärgården, som skall kastas mellan klipporna, bör kanske hafva ännu ett godt tillskott i människovännens aktning.

Har jag ej rätt, min kära Alrik? Men på sådant där har du naturligtvis aldrig tänkt. Det ligger icke inom området för dina funderingar, när du sitter vid spelbordet med doktor X. Hvad säger du också om Jakobina? Kanske att du bättre begriper henne. För att skaffa läkemedel åt sin gamle far, sätter hon sig vid åran i en bräcklig farkost och trotsar stormen och vågen. Hon är nära att omkomma, men då hon sluppit undan dödsfaran, tänker hon ej ett ögonblick mer därpå, utan fortsätter färden.

Och hemma ligger den gamle fiskaren, hvilken för att rädda några medmänniskor var själf nära att stanna på hafsbotten samt förlorade sin största egendom, båten, enda medlet till lifsuppehälle. Han är kanske dödssjuk, men jag är viss om, att han icke klagar, fastän han ligger ensam i den bofälliga stugan på den öde klippan, midt bland bränningarna, omhvärfd af stormar och hafvets fasor.

Ser du, Alrik, dessa äro människor. Förstår du hvad det vill säga? Jag tror det kunde löna mödan att varda rätt och slätt människa och ej längre eftersträfva att vara »sällskapsmänniska», hvilket på sin höjd är blott en dålig afart af slägtet Homo, kanske något ännu sämre.

Du får ursäkta mina små afvikelser från skildringen. De äro sannerligen icke främmande för hvad jag har att meddela. Jag tänkte just därpå, när jag satt i Corneliussons båt och såg Jakobina hjälpa gubben med skoten, under det hon talade om sin far på den öde klippan.

Men Corneliusson frågade ännu många gånger efter briggen som hade synts utanför bränningarna vid Svartskär. Jakobina blott skakade på hufvudet, och då valkade den gamle båtkarlen sin buss helt oroligt. Om det var af blott vanlig människokärlek eller om Corneliusson har någon särskild anledning att oroa sig för briggens öde, känner jag icke.

Det gick raskt undan och utan vidare äfventyr ända till Bredgrund. Det är ett fiskläge, som håller på att arbeta sig upp till köping. Huru måleriskt tager det sig icke ut från inloppet! Vi seglade omkring en utskjutande klippa, kal som en munkhjässa. En stark lukt af fisk hade redan långt ut på sjön kommit oss till möte. Ju närmare vi nalkades, dess kraftigare vardt fiskdoften, men också blandad med lukten af tång, som är ofantligt mycket friskare än »Bouquet de Jockey Club», skall jag säga dig.

Innanför klippan var vattnet nästan lugnt, så stilla, att de många bryggorna, hvilka radade sig bredvid hvarandra långt in åt bugtens smalaste del, speglade sig i sjön i den kraftigaste solglans, och sjöbodarne kastade skarpa skuggor midt i glansen. Den ena bryggan stupar tvärt ned i vattnet, den andra pekar rakt upp i luften; den ena sjöboden lutar åt höger, den andra åt vänster; några tyckas raglande stödja hvarandra.

Nedanför sjöbodarne skvalpade sakta några fiskarbåtar bland en svärm maneter, som drifvit in från hafvet. Långt ut på bryggorna tumlade stora skaror, nästan nakna, solbrända, kraftiga och djärfva barnungar, hoppade i båtarne, plumsade i vattnet, där de stodo på hufvudet och fångade krabbor, döko upp igen och skreko i kapp med »mågarne», som kretsade i luften, högt öfver bugten. Bakom sjöbodarne stiga branta klippor upp från stranden, och på klipporna hänga människoboningar, några i klungor, andra enstaka här och där, underliga att skåda, men ärliga och ursprungliga utan någon förkonstling.

Ran låg redan vid en af de närmaste bryggorna, och vår båt lade till vid en annan. Barnen tystnade tvärt, när de fingo sigte på oss, skockade sig omkring båtarne och betraktade oss med vidt uppspärrade ögon, stucko fingrarne i mun och glömde af sina lekar. Vi krånglade oss upp på bryggan och gingo genom en saltbod, hvars väggar voro klädda med långor och gråsidor och gud vet hvad alt för starkt luktande fisk, sydväster, fiskredskap och fiskarbyxor, ett ganska lockande zoologiskt och etnografiskt museum. Hr Paddyson mötte oss i saltboden, rynkade på näsan, nämde något om »infam odör» och förklarade, att han måste ut till sjös igen. Jag skrattade åt honom och fortsatte min väg med Jakobina som skulle gå till apoteket och sedan följa Bengta till dennas hem och som frågat, om jag ej ville se, huru de hade det i Bredgrund.

»Det är något annat än på Svartskär», tillade hon med en suck, en alldeles öfverflödig suckan, tyckte jag.

Bengta log, litet högmodigt, efter hvad jag kunde finna. Barnskaran följde oss i en lång rad. Så bar det af bland stenarne bort åt en väg som än gick uppför, än nedåt i ständiga krokar, mellan kojor och svinstior. Snart var det icke blott människobarn, utan äfven en ansenlig skara grisar som utgjorde vårt trogna följe. Du skulle hafva sett det lustiga tåget, endast naturbarn, hela långa raden, från och med Jakobina, den sköna fiskarflickan, till och med de små Bredgrundsgrisarne, såväl två- som fyrfotade.

Bland kojorna ligger ett och annat ganska snyggt, ljusmåladt hus, och på mina frågor, hvilken som bodde i det eller det, svarades alltid namnet på en sjökapten. Slutligen tyckte jag, att kaptenshusen tilltogo i alt för stort antal. Det var icke mer så måleriskt, som när man ser Bredgrund från sjön. Det var för fint och putsadt. Jag såg ej längre till några svinstior vid gatan, utan där lågo små trädgårdstäppor med små krusbärsbuskar och där växte till och med en och annan blomma.

Grisarne hade också ledsnat att följa oss, och många af barnen äfven aflägsnat sig. De senare kommo dock snart igen för att bjuda ut snäckor, sjöborrar, sjöstjärnor och andra hafskräk. Jag köpte och stoppade fickorna fulla. En liten barhufvud och barbent sälle med brun kropp och hvitt hår kom släpande med en ung »måge», som han fångat, och ville att jag skulle köpa fågeln, men jag hade icke plats för några fiskmåsar i mina fickor.

Fullväxt folk syntes just icke till, med undantag af en och annan kvinna. Alla männen voro ute på sjön, de flesta på fiske, andra på långresor med handelsfartyg, af hvilka många nu mer höra hemma i Bredgrund som snart har stor sjöfart. Men så kommo vi till Bengtas hem. »Är det också ett kaptenshus», frågade jag, då jag såg den hvitmålade gafveln och de hvita gardinerna innanför de klara rutorna.

Nej, fader Olaus är icke kapten, men har varit styrman och förtjänar nu pengar på att segla med badgäster. Bengta stod i dörren, krusade och neg och tycktes vilja visa, att hon förstod sig på herrskapsskick. Detta stötte mig och jag tyckte icke om Bengta, ehuru hon nog också är både vacker och rask, kan ro en båt i svår sjö och icke fruktar en neddoppning i den salta vågen. Ingendera af flickorna tycktes hafva tänkt på att de kunde behöfva byta om kläder sedan de legat i sjön, men när Bengta kom hem till sitt, började hon tala därom, och jag misstänker, att det skedde endast för att visa, det hon vore ganska väl försedd med gångkläder samt kunde dela med sig åt Jakobina.

Fader Olaus bor bättre än du kan föreställa dig, men icke öfverensstämmer det med min smak eller som jag hade väntat det här i skärgården. Han hade riktiga småstadsmöbler, soffa och chiffonier i hvart och ett af de två rummen, och på chiffoniererne har han radat upp en mängd underliga småting, som han fört hem från sina långresor, kinesiska gubbar som grina fasligt illa, präktiga koraller, japanska koppar, tyska dussinarbeten, mycket krimskrams, mest lapprisaker, om också ett och annat föremål af värde. Tillsammanstaget retar det mig, ty det skall naturligtvis föreställa något »civiliseradt», något rigtigt fint, och är således efterapadt och dumt.

Jag betraktade hällre taflorna på väggarne, ty de föreställa de olika fartyg, med hvilka husets egare seglat, och de faror för hvilka dessa fartyg varit utsatta. Det är något som lifvar sinnet, hela långa och sannfärdiga historier från sjön, erinringar om människokraft i strid med en vredgad natur eller om glada, solljusa dagar i lugna farvatten, då styrman Olaus stått vid relingen, rökt sin pipsnugga, skådat ut åt den våta slätten och tänkt på den trånga gatan mellan klipporna hemma i Bredgrund.

Bengtas mor kom ändtligen in för att taga mot sitt främmande. Hon tycktes först hafva dragit sig undan till köket för att där »kluta ut sig», såsom Corneliusson plägar säga. Det är en stilla kvinna med vemodig uppsyn, hvilken icke synes taga stor del i denna världens angelägenheter, men som ville göra heder åt sitt hus, därför klädt på sig sin bästa klädning och nu bjöd på portvin — med socker. Det skall väl också höra till bildningen.

Jag längtade åter ut i naturen och långt från förkonstlingen i styrmanshuset. Corneliusson satt där nere i båten och väntade på mig. Det är en gammal ärlig man som ännu aldrig bjudit mig portvin med socker, men som med tacksamhet karfvar sönder och tuggar de cigarrer, jag skänker honom.

Jag ämnade taga afsked och nalkades Jakobina för att fråga, om hon ville, att Corneliusson och jag skulle föra henne till baka till Svartskär. Hon satt vid ett fönster och stirrade ut på klippvägen samt tycktes ej höra min fråga. Jag märkte, att hon hade tårar i ögonen.

»Fader Niklas kommer sig nog, blott vi hinna hem med läkemedlen», sade jag för att trösta henne.

Hon såg på mig med en frågande blick och tycktes ej hafva förstått mina ord. Så djup kan en dotters sorg vara, tänkte jag, när hennes tankar ej upptagas af alt det som plägar tumla om i våra bildade flickors hjärnor. Jag sökte uppmuntra henne och talade åter om faderns tillfrisknande.

»Nog kommer far sig», sade hon, och hennes tårfylda ögon voro vackrare än någonsin. »Men vi ha ingen båt!»

Det öfverraskade mig något, att hon tänkte mer på båten än på fadern, men det var väl ganska naturligt. Båten var deras bästa egendom och hade tagits från dem af det grymma hafvet.

Nu kom Bengta, lade sin arm om Jakobinas smärta lif och utropade skrattande:

»Kära hjärtandes, inte skall du gråta, när du inte vet, om det verkligen var Goda Hoppet som gick åt i bränningarna!»

Jakobina rodnade, täckte ögonen med handen och skyndade ut. Jag viste ej hvad jag skulle tro samt tänkte också lemna styrmanshuset, då dörren å nyo gick upp.

»Se, far är här», sade Bengta förvånad, men teg hastigt och neg på sitt knapphändiga sätt, då hon märkte, att fadern hade främmande med sig.

Jag såg hr Paddysons glesa, oerhördt långa kindskägg som flaxade för luftdraget, under det hans grå- och rödrutiga rockärmar svängde fram och till baka i dörröppningen, troligtvis för att göra några mycket artiga rörelser.

»Var så god och stig på, min nådiga fröken!» ljöd hr Paddysons läspande röst.

Det var, gud hjälpe mig, hr Herlefsson med fru och fröken Agda, hvilka jämte den fjäsken Paddyson hade följt med fader Olaus som i sommar är Herlefssonska herrskapets båtförare. Hvad hade jag i Bredgrund att göra, när jag skulle råka ut för alla dessa människor? Snart kommer kanske hela badsällskapet efter, tänkte jag, men kunde naturligtvis ej springa min väg, utan måste åter fram med artighet och småleenden, bugningar och struntprat, och så tvangs jag att dricka ännu ett glas af det välsignade portvinet ...

Jag nödgas här afbryta mitt bref.

——————