Andra djungelboken/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En böljesång
Andra djungelboken
av Rudyard Kipling
Översättare: Tom Wilson

Konungens ankus
Den lille jägarens sång  →
Illustrerad av David Ljungdahl (1870–1940).


[ 92-93 ]

KONUNGENS ANKUS.

Fyra du aldrig sett nöjda, så länge som daggen sig sänkt från det höga:
Jacalas mun och Gladans kräva, Apans hand och Människans öga.

Djungelordspråk.

Kaa, den väldiga klipp-pyton, hade bytt skinn för väl tvåhundrade gången sedan sin födelse; och Mowgli, som aldrig glömde, att han hade Kaas nattliga arbete därborta vid Kalla Hålorna, som man kanske erinrar sig, att tacka för livet, kom för att lyckönska honom. Skinnbytet gör alltid en orm dyster och nedstämd, till dess det nya skinnet börjar glänsa och te sig vackert. Kaa drev nu aldrig mera gyckel med Mowgli, utan bemötte honom, såsom för övrigt hela djungeln gjorde, som Djungelns Herre och berättade honom alla de nyheter, som en pyton av hans storlek givetvis får höra. Vad Kaa inte visste om Mitten-Djungeln, som de kallade den — livet som kryper tätt utefter jorden eller under den, klipprämnornas, hålornas och de ihåliga trädstammarnas liv — skulle ha kunnat skrivas på det minsta av hans fjäll.

Den kvällen satt Mowgli i kretsen av Kaas stora ringlar och fingrade på det avfjällade och brustna gamla skinnet, som låg i hylsor och slingor bland klipporna, alldeles som Kaa hade lämnat det. Kaa hade helt artigt lagt sig i täta varv under Mowglis breda, nakna axlar, så att gossen satt alldeles som i en levande länstol.

»Till och med ögonfjällen äro fullkomliga», sade Mowgli halvhögt, där han satt och lekte med det gamla skinnet. »Det måste vara besynnerligt att se sitt eget huvudskinn vid sina fötter.»

»Ja, men jag saknar fötter», sade Kaa, »och eftersom detta är ett bruk hos allt mitt folk, kan jag inte se något [ 94-95 ]besynnerligt i det. Känns aldrig ditt skinn gammalt och strävt?»

»Då går jag och badar, Platthuvud. Men det var sant, i den värsta sommarhettan har jag verkligen önskat, att jag utan plågor kunde krypa ur huden och springa omkring skinnlös.»

»Jag badar, men jag tar av mitt skinn också. Hur tar den sig ut, min nya dräkt?»

Mowgli lät sin hand glida över den ofantliga ryggens diagonala rutor.

»Sköldpaddans rygghud är hårdare men inte så grann», sade han med kännarmin. »Grodan, min namne, är grannare, men inte så hård. Din hud är mycket vacker att betrakta — likt strimmorna i en liljas kalk.»

»Det fattas bara vatten. Ett nytt skinn får aldrig sin fulla färg före det första badet. Låtom oss gå och bada.»

»Jag skall bära dig», sade Mowgli.

Och han lutade sig ned och försökte skrattande lyfta upp den mellersta delen av Kaas stora kropp, just där cylindern var tjockast. En karl kunde lika gärna ha försökt sig på att lyfta det två fot i genomskärning mätande huvudröret i en vattenledning; Kaa låg stilla och svällde belåtet ut, road av upptåget. Så började deras vanliga kvällslek. Gossen i blomman av sin fulla kraft och pyton i sitt granna nya skinn stodo emot varandra, färdiga till brottningskamp — en tävlan för öga och styrka. Naturligtvis skulle Kaa ha kunnat krossa ett dussintal Mowglier, om han hade tagit i med full kraft; men han lekte försiktigt och släppte inte till tiondelen av sin styrka. Ända från det Mowgli var tillräckligt stark att tåla vid ett litet hårdhänt nappatag, hade Kaa lärt honom denna lek, och det tränade hans lemmar bättre än någonting annat skulle ha kunnat göra. Ibland kunde Mowgli stå kringvärvd nästan upp till halsen i Kaas skiftande ringlar under försök att få sin ena arm fri och gripa honom kring halsen. Då kunde Kaa ge efter, och på sina rörliga, kvicka fötter försökte Mowgli hindra den väldiga stjärten att tjäna som en hävstång, när den slingrade sig bakåt, sökande efter en klippa eller en stubbe. De kunde vagga fram och tillbaka, huvud vid huvud, var och en väntande på ett lämpligt tillfälle, till dess den vackra, statyliknande gruppen upplöstes i en virvel av svartgula ringlar och kämpande armar och ben, med statyen allt emellanåt resande sig igen.

»Här har du en! Och här en! Och här en!» sade Kaa och gjorde med huvudet finter, som inte ens Mowglis snabba hand kunde parera. »Pass på, nu träffar jag dig — här, Lille Bror! Här och här! Äro dina händer lama? Här har du en stöt till!»

Leken slutade alltid på ett och samma sätt — med en rak, drivande stöt av ormhuvudet, som kastade gossen över ända. Mowgli kunde aldrig lära sig att parera detta blixtsnabba utfall, och, som Kaa sade, det var inte värt att försöka.

»God jakt!» grymtade till slut Kaa, och Mowgli slungades som vanligt ett halvt dussin famnar, kippande efter andan och skrattande. Han reste sig med händerna fulla av gräs och följde Kaa till den kloka ormens mest omtyckta badställe — ett djupt, kolsvart kärr, omgivet av klippor och intressant genom sina sjunkna trädstammar. Pojken gled ner i vattnet på djungelsätt, utan ett ljud, dök över kärret, steg upp till ytan igen, även nu utan ett ljud, och vände sig på rygg med armarna bakom huvudet, i det han låg och betraktade månen, som steg upp över klipporna, och krossade månglittret i vattnet med sina tår. Kaas rombformiga huvud skar kärret som en rakkniv och lade sig därpå att vila mot Mowglis axel. De lågo stilla och lögade sig vällustigt i det svala vattnet.

»Det är mycket härligt», sade Mowgli till sist sömnigt. »I Människo-Flocken lade de sig, som jag kommer ihåg, ned vid den här timmen på hårda trästycken i en lerfälla, och sedan de omsorgsfullt stängt ute alla friska vindar, drogo de smutsiga kläder över sina tunga huvuden och sjöngo fula sånger genom näsorna. Då är det bättre i djungeln.»

En framilande kobra (glasögonsorm) gled ned från en klippa och drack, hälsade dem med ett »God jakt!» och försvann igen.

»Ssss!» sade Kaa, som om han plötsligt hade erinrat sig någonting. »Djungeln ger dig således allt vad du kan önska dig, Lille Bror?»

[ 96 ]»Inte allt», sade Mowgli skrattande. » Jag skulle också vilja ha en ny och stark Shere Khan att döda i varje månskifte. Nu skulle jag kunna döda med mina egna händer, utan att behöva begära hjälp av bufflar. Och så har jag också önskat, att solen skulle skina mitt under regntiden, och att regnen skulle kyla solen under den hetaste sommaren; och så har jag aldrig känt mig tom utan att önska, att jag hade dödat en get; och så har jag aldrig dödat en get utan att önska, att det hade varit en bock, och aldrig en bock utan att önska, att det hade varit en nilgau. Men sådana äro vi nog alla.»

»Har du ingen annan önskan?» frågade den stora ormen.

»Vad mera kan jag önska? Jag har djungeln och djungelns ynnest! Finns det någonting bättre mellan soluppgång och solnedgång?»

»Ja, ser du, Kobran sade...», började Kaa.

»Vilken kobra? Jag tyckte, att hon nyss gick härifrån utan att säga ett ord. Hon var stadd på jakt.»

»Det var en annan.»

»Har du mycket att skaffa med Gift-Folket? Jag går helst ur vägen för dem. De bära död i sin framtand, och det är inte bra, ty de äro så små. Men med vilken 'hatt' har du talat?»

Kaa rullade sakta i vattnet liksom en ångare i tvärsjö.

»För tre eller fyra månader sedan», sade han, » jagade jag i Kalla Hålorna, det där stället, som du kanske inte har glömt. Och den varelse jag jagade flydde skrikande förbi dammarna och in i det där huset, vars sida jag krossade för din skull, och försvann i marken.»

»Men folket i Kalla Hålorna lever ju inte i kaninhålor.»

Mowgli förstod, att Kaa talade om Ap-Folket.

»Den där varelsen levde inte, men försökte leva», svarade Kaa med en dallring av tungan. »Han sprang in i ett hål, som förde mycket långt. Jag följde, och sedan jag dödat, sov jag. När jag vaknat, fortsatte jag framåt.»

»Under jorden?»

»Just så. Till sist stötte jag på en Vit Hatt (en vit kobra), som talade om saker, som lågo utom min kännedom, och visade mig många ting, som jag aldrig sett förut.»

Konungens ankus.
[ 97 ]»Något nytt villebråd? Var jakten givande?» frågade Mowgli och vände sig hastigt på sidan.

»Det var inte något villebråd, och det skulle ha brutit av alla mina tänder, om jag försökt sluka det; men Vita Hatten sade, att en människa — han talade som en som kände till det där släktet — skulle ge sitt hjärteblod bara för att få se de där sakerna.»

»Vi ska gå dit och se», sade Mowgli. »Jag erinrar mig nu, att jag en gång varit människa.»

»Sakta — sakta. Det var brådskan, som dödade Gula Ormen, när han ville äta upp solen. Vi talades vid, vi två, under jorden, och jag talade om dig, i det jag kallade dig människa. Och Vita Hatten (han är visst lika gammal som djungeln) sade: 'Det var länge sedan jag såg en människa. Må han komma hit, och han skall få se alla dessa ting, som skattas så högt, att många människor gärna skulle offra livet för den minsta bland dem.'»

»Det måste vara nytt villebråd. Och likväl brukar inte Gift-Folket underrätta oss om, när villebråd finns i närheten. Det är ett ovänligt folk.»

»Det är inte något villebråd. Det är... det är... jag kan inte säga, vad det är.»

»Låtom oss gå dit. Jag har aldrig sett en Vit Hatt, och jag vill gärna se det andra också. Dödade han det?»

»Det var idel döda ting. Han påstår, att han är satt till vaktare över dem alla.»

»Åh! På samma sätt som vargen över födan han dragit hem till sin håla. Låtom oss gå.»

Mowgli simmade till stranden, rullade sig i gräset för att bli torr, och så började de två sin färd till Kalla Hålorna, den övergivna staden, om vilken ni torde ha hört ett och annat. Mowgli var numera inte det minsta rädd för Apfolket, men Apfolket hyste den livligaste förskräckelse för Mowgli. Emellertid strövade deras stammar omkring i djungeln, och därför stodo Kalla Hålorna tomma och tysta i månljuset. Kaa visade vägen till ruinerna efter drottningens paviljong, som stod på terrassen, gled över buskarna och dykte ned för den halvt instörtade trappan, som från mitten av paviljongen ledde ned i jorden. Mowgli gav Ormlösen: »Vi äro av samma blod, I [ 98-99 ]och jag», och följde efter på händer och knän. De kravlade sig ett långt stycke nedför en sluttande gång, som gick i många krökar och slingringar, och kommo slutligen till ett ställe, där rötterna av något stort träd, som växte trettio fot över deras huvuden, hade trängt ut en stor sten ur muren. De kröpo genom öppningen och befunno sig i ett stort valv, vars kupollika tak likaledes hade sprängts av trädrötter, så att några ljusstrimmor trängde ned i mörkret.

»En säker lya, den här», sade Mowgli och reste sig upprätt, »men alldeles för avlägsen att besöka dagligen. Men här syns ju ingenting?»

»Är jag ingenting?» sade en röst i mitten av valvet, och Mowgli såg någonting vitt röra sig, till dess småningom den väldigaste kobra, han någonsin hade sett, reste sig — ett odjur på nära åtta fots längd — som mörkret hade blekt, så att den nu såg ut som gammalt elfenbensvitt. Till och med glasögonsmärket på hans utbredda »hatt» hade bleknat till svagt gult. Hans ögon voro röda som rubiner, och han var över huvud det underbaraste man kunde se.

»God jakt», sade Mowgli, som lika litet lade bort sitt levnadsvett som han lade bort sin kniv, och den bar han alltid.

»Vad nytt från staden?» sade Vita Kobran, utan att besvara hälsningen. »Vad nytt från den stora, av murar omgivna staden — staden med hundra elefanter och tjugutusen hästar och oräknelig boskap — Konungens över Tjugu Konungar stad? Jag börjar bli döv härnere, och det är länge sedan jag hörde krigsgonggongerna.»

»Djungeln är över våra huvuden», sade Mowgli. »Bland elefanter känner jag endast Hathi och hans söner. Bagheera har slagit alla hästarna i en by och — vad är en konung för slag?»

»Jag har förut berättat dig», sade Kaa saktmodigt till Kobran — »jag berättade dig är fyra månvarv sedan, att din stad inte fanns till längre.»

»Staden — den stora staden i skogen, vars portar bevakas av Konungens torn — kan aldrig förgås. Den byggdes innan min faders fader kom ur ägget, och den skall bestå ännu, när min sons söner blivit lika vita som jag. Salomdhi, son av Chandrabija, som var son av Viyeja, som var son av Yegasuri, byggde den i Bappa Rawals dagar. Vems boskap ären I?»

»Det spåret kan ingen följa», sade Mowgli vändande sig till Kaa. »Jag förstår inte hans tal.»

»Inte jag heller. Han är mycket gammal. Kobrornas Fader, däruppe finnes endast djungeln, såsom den har funnits från begynnelsen.»

»Vem är då han», sade Vita Kobran, »som sitter här framför mig, utan fruktan, utan att känna Konungens namn, talande vårt språk med en människas läppar? Vem är han med kniven och en orms tunga?»

»Mowgli kalla de mig», kom svaret. » Jag är av djun-geln. Vargarna äro mitt folk, och Kaa här är min broder. Kobrornas Fader, vem är du?»

»Jag är Konungens Skattvaktare. Kurrun Raja byggde stenen över mig på den tid, då mitt skinn var mörkt, för att jag skulle lära dem döden, som kommo hit för att stjäla. Så sänkte de ned skatten genom stenen, och jag hörde braminernas, mina mästares, sång.»

»Hm!» sade Mowgli för sig själv. Jag har en gång haft att göra med en bramin i Människo-Flocken, och — jag vet vad jag vet. Det kommer alltid något ont från en sådan.»

»Fem gånger under min vakt har stenen blivit upplyft, men alltid för att släppa ned mera och aldrig för att föra bort. Det finnes inga rikedomar, som kunna jämföras med de här — hundrade konungars skatter. Men det är länge, länge sedan stenen senast rördes, och jag tror, att min stad har glömt bort mig.»

»Det finns ingen stad. Titta upp! Där ser du de stora trädens rötter, som spränga sönder stenarna. Träd och människor växa inte tillsammans», envisades Kaa.

»Två eller tre gånger ha människor funnit vägen hit ned», svarade Vita Kobran, upptänd av vrede; »men de hunno aldrig tala, förrän jag kom över dem, där de trevade i mörkret, och sedan skreko de endast en kort stund. Men I kommen med lögner, både människa och Orm, och viljen ha mig att tro, att min stad ej finnes och att mitt vaktarskap är slut. Föga ändras Människor med åren, [ 100-101 ]men jag förändrar mig aldrig. Till dess stenen lyftes bort och braminerna komma ned, sjungande de sånger jag känner, och ge mig varm mjölk att dricka och taga mig upp i ljuset igen, är jag, jag, jag och ingen annan Konungens Skattvaktare! Staden är död, sägen I, och här sticka trädrötterna ned? Nåväl, böjen eder då ned och tagen vad I viljen. Jorden har ej skatter sådana som dessa. Människa med ormtunga, om du kan komma levande ut den väg du inträtt, skola lydkonungarna bli dina tjänare!»

»Återigen ett villospår», sade Mowgli kallt. » Kan någon schakal ha grävt sig så djupt ned och bitit den här Vita Hatten? Han är säkerligen vansinnig. Kobrornas Fader, jag ser ingenting här att taga med mig.»

»Vid Solens och Månens Gudar, har inte dödens vanvett gripit pojken!» väste kobran. »Innan dina ögon slutas, vill jag skänka dig denna ynnest. Se dig omkring och betrakta, vad aldrig förr någon människa har skådat!»

»I djungeln råder jag ingen att tala med Mowgli om ynnestbevis», sade gossen mellan tänderna; »men jag vet, att i mörkret ändras allting. Jag skall betrakta, om det kan göra dig något nöje.»

Han stirrade med rynkade ögonbryn runt valvet och tog så från marken upp en handfull av något, som glittrade.

»Åhå» , sade han, »det liknar det där, som de roade sig med i Människo-Flocken. Enda skillnaden är, att det här är gult och det andra var brunt.»

Han lät guldmynten falla och gick vidare. Skattvalvets golv var till omkring fem eller sex fots djup begravet i myntat guld och silver, som hade fallit ur säckarna, där det ursprungligen förvarats, och under de många åren hade metallen packats och satt sig som havsand vid ebb. På denna bädd och i den och genom den, liksom vrakspillrorna sticka upp genom sanden, lågo juvelprydda elefanthowdaher[1] i drivet silver, besatta med plåtar av hamrat guld och smyckade med rubiner och turkoser. Där funnos bärstolar och hästbårar att bära drottningar, med ramar och stöttor av silver och emalj, med nefrithandtag på bärstängerna och gardinringar av bärnsten; där funnos ljusstakar av guld, behängda med genomborrade smaragder, som dallrade på stakarmarna; där funnos utsirade, fem fot höga bilder av förgätna gudar i silver och med ädelstensögon; där funnos rustningar med guldinläggningar på stål och med fransar av ruttnade och svartnade sandpärlor; där funnos hjälmar med buskar och prydnader av duvblodsrubiner; där funnos lackerade sköldar och sköldar av sköldpaddskal och noshörningshud, med handtag och bucklor av rödaste guld och besatta med smaragder i kanten; där funnos massor av svärd, dolkar och jaktknivar med diamantfästen; där funnos gyllene offerkärl och slevar och flyttbara altare av former, som man aldrig numera får se; där funnos nefritpokaler och armband; där funnos rökelsekar, kammar och burkar för parfymer, för hennasmink och ögonpuder, allt i drivet guld; där funnos näsringar, armringar, pannsmycken, fingerringar och bälten i otalig mängd; där funnos gördlar av sju fingers bredd, av i fyrkant slipade diamanter och rubiner, samt träkistor med tredubbla järnbeslag, från vilka träet hade multnat bort, så att man såg högar av oslipade stjärnsafirer, opaler, kattögon, safirer, rubiner, diamanter, smaragder och granater.

Vita Kobran hade rätt. Inga penningar i världen skulle tillnärmelsevis ha räckt till att betala värdet av dessa skatter, den utvalda samlingen från århundradens krig, plundringar, handel och beskattning. Mynten ensamma voro ovärderliga, för att inte tala om ädelstenarna; och den döda vikten av ensamt guld och silver måste ha uppgått till två eller trehundra ton. Varje infödd härskare i Indien i våra dagar, om än så fattig, har en undangömd skatt, som han ständigt ökar; och fastän det någon enstaka gång händer, att en upplyst furste skickar fyrtio eller femtio oxvagnar fullastade med silver för att utbytas mot statspapper, behåller dock flertalet av dem sina skatter och kunskapen om dem för sig själva.

Men Mowgli förstod naturligtvis icke, vad dessa ting betydde. Knivarna intresserade honom en smula, men de hade icke samma goda svikt som hans egen, och därför lät han dem åter falla. Till slut fann han någonting, som verkligen var lockande och som låg framför en howdah, [ 102-103 ]halvt begravet bland mynten. Det var en två fot lång ankus eller elefantpikstav närmast lik en liten båtshake. Toppen utgjordes av en enda rund, glittrande rubin, och på åtta tum nedanför var handtaget besatt med oslipade turkoser, som sutto tätt tillsammans och bildade ett mycket gott fäste. Nedanför dem fanns en ring av nefrit med ett blommönster runt omkring; men bladen utgjordes av smaragder och blommorna av rubiner, infattade i de kalla gröna smaragdstenarna. Återstoden av handtaget var av rent elfenben, under det att spetsen — piken och kroken — var av guldinlagt stål med bilder av elefantjakter; och de bilderna intresserade Mowgli, som såg, att de hade någonting att skaffa med hans vän.

Vita Kobran hade följt honom tätt i hälarna.

»Är det inte värt livet att ha fått se det här?» sade han. »Har jag inte visat dig en stor ynnest?»

»Jag förstår ej», sade Mowgli. »Föremålen äro kalla och hårda och duga alls inte att äta. Men den här — han lyfte upp ankusen — »skulle jag vilja ta med mig, så att jag finge betrakta den i solen. Du säger, att allt detta är ditt. Vill du skänka mig den här, så skall jag bära hit grodor åt dig att äta.»

Vita Kobran rent av skälvde av ondskefull glädje.

»Naturligtvis ger jag dig den», sade han. » Allt vad här finnes skänker jag dig — till dess du går bort.»

»Men jag tänker gå nu. Det här stället är mörkt och kallt, och jag önskar taga med mig den taggspetsiga tingesten till djungeln..»

»Se efter vid din fot! Vad ser du där?»

Mowgli tog upp någonting vitt och blankt.

»Det är benet av en människas huvud», sade han lugnt. »Och här äro två till.»

»De kommo hit för många år sedan för att taga bort skatten. Jag talade till dem i mörkret, och de blevo liggande stilla.»

»Men vad nytta skulle jag ha av allt det här, som du kallar skatt? Om du vill giva mig denna ankus att taga med mig, så bjuder jag dig god jakt. Om ej, så bjuder jag dig det oaktat god jakt! Jag slåss inte med Gift-Folket, och jag har också lärt mig din stams Mästareord.»

»Här finnes endast ett Mästareord. Och det är mitt!»

Kaa flög fram med gnistrande ögon.

»Vem bad mig föra hit Människan?» väste han.

»Jag helt visst», läspade den gamla Kobran? »Det var länge sedan jag såg människan, och denna Människa talar med vår tunga.»

»Men det var inte tal om att döda. Hur skulle jag kunna gå till Djungeln och berätta, att jag fört honom till döden?» sade Kaa.

»Jag talar inte om att döda, förrän tiden är inne. Och vad ditt gående eller icke gående beträffar, så har du hålet i muren. Fred nu, din feta apdödare! Jag behöver bara vidröra din nacke, och djungeln skall ej vidare få se dig. Aldrig kom Människa hit för att återvända med bibehållen andedräkt under sina revben. Jag är skattvaktaren i Konungens Stad!

»Men, du din vita mask i mörkret, jag har ju sagt dig, att här varken finnes konung eller stad! Djungeln, intet annat än djungeln ligger runt omkring oss!» skrek Kaa.

»Skatten finnes här ännu. Men den här saken skola vi lätt ordna. Vänta bara en stund, Kaa av Klipporna, och se på hur pojken springer. Det finnes plats här för en munter lek. Livet är ljuvt. Spring en stund och lek, pojke!»

Mowgli lade lugnt sin hand på Kaas huvud.

»Den vite har hittills endast haft att göra med människor ur Människo-Flocken. Han känner inte, vad jag går för», viskade han. »Han har önskat en jakt, må han få den!»

Mowgli hade stått med ankusspetsen vänd nedåt. Nu slungade han den snabbt, och den föll tvärvis ned strax bakom den stora ormens huva och naglade fast honom vid golvet. Blixtsnabbt låg Kaa med hela sin tyngd på den sig i smärta vridande kroppen och gjorde den maktlös från huva till stjärt. De röda ögonen brunno, och med de sex tum av huvudet, som voro fria, slog kobran ursinnigt, till höger och vänster.

»Döda!» sade Kaa, när Mowglis hand grep om kniven.

»Nej,» sade han och drog kniven ur slidan. »Jag kommer aldrig mera att döda utom för föda. Men se här, Kaa!»

Han grep ormen bakom huvan, bände upp munnen med knivbladet och blottade de förfärliga gifttänderna i [ 104-105 ]överkäken. De lågo svarta och förtvinade mot gommen. Vita Kobran hade överlevat sitt gift, som en orm gör.

»Thuu» (Du är som en multnad trädstubbe), sade Mowgli, och i det han gav Kaa en vink att draga sig undan, drog han ankusen ur såret och. återgav Vita Kobran friheten.

»Konungens skatt behöver en ny vaktare», sade han med djupt allvar. »Thuu, du har skött din sak illa. Spring nu och lek, Thuu!»

»Jag blyges. Döda mig!» väste Vita Kobran.

»Här har redan talats för mycket om att döda. Vi ämna gå nu. Jag tar med mig den taggspetsiga tingesten, Thuu, ty jag har tävlat om den och besegrat dig.»

»Se då till, att tingesten inte dödar dig till slut. Det är Döden! Kom ihåg, det är döden! Det finnes i den där mera än som behöves för att döda människorna i hela min stad. Du kommer ej länge att bära den, Djungel-Människa, ej heller han, som tager den ifrån dig. De skola döda och döda och döda för dess skull. Min kraft är förtorkad, men ankusen skall fullfölja mitt verk. Det är döden! Det är döden! Det är döden!»

Mowgli kröp ut genom hålet igen, och det sista han såg, var Vita Kobran, som ursinnigt högg med sina ofarliga gifttänder efter de på marken liggande gudarnas slöa guldansikten, under det han väste: »Det är döden!»

De voro glada att ännu en gång få komma upp i dagsljuset, och när de åter voro i sin egen djungel och Mowgli lät ankusen glittra i morgonljuset, var han nästan lika belåten, som om han hade funnit en knippa för honom nya blommor att sticka i håret.

»Den här glänser ännu mera än Bagheeras ögon», sade han förtjust, i det han lät rubinen snurra. »Jag skall visa den för honom. Men vad kunde Thuu mena med sitt tal om döden?»

»Det kan jag inte säga. Jag är ledsen ända ut i stjärtspetsen över att du inte lät honom smaka din kniv. Det kommer alltid något ont från Kalla Hålorna — över marken och under den. Men nu är jag hungrig. Jagar du med mig denna morgon?»

»Nej; Bagheera måste se den här. God jakt!»

Mowgli dansade i väg, svängande sin stora ankus, och stannade då och då för att beundra den, till dess han kom till den del av djungeln, där Bagheera mestadels brukade vistas, och fann honom drickande efter ett präktigt rov. Mowgli berättade honom alla sina äventyr från början till slut, och Bagheera vädrade allt emellanåt på ankusen. När Mowgli kom till Vita Kobrans sista ord, spann Bagheera gillande.

»Vad Vita Hatten sade, var då riktigt?» frågade Mowgli ivrigt. »Jag föddes i Konungens burar i Oodeypore, och i min mage gömmer jag nog på en annan och kännedom om människan. Många, många människor skulle döda tre gånger under en enda natt bara för den där röda skenens skull.»

»Men stenen gör den bara tyngre. Min lilla blanka kniv är bättre. Och... den röda stenen duger inte att äta. Varför skulle de då döda?»

»Mowgli, gå du och sov! Du har levat bland människor, och ändå...»

»Jag minns, jag minns! Människor döda därför, att de inte jaga — av sysslolöshet och för nöjets skull. Håll dig vaken, Bagheera! För vad ändamål har man gjort den här taggspetsiga tingesten?»

Baghera öppnade till hälften ögonen — han var mycket sömnig — och sade med en liten försmädlig blinkning:

»Den har tillverkats av människor för att stickas i huvudet på Hathis söner, så att blodet sprutar ut. Jag såg någonting liknande på gatorna i Oodeypore framför våra burar. Den här tingesten har smakat blodet från många sådana som Hathi.»

»Men varför sticker man den i elefanternas huvuden?»

»För att lära dem Människo-Lagen. Människorna sakna både tänder och klor, och därför tillverka de dylika ting — och ännu värre.»

»Alltid blod, vart jag kommer, till och med på föremål, som Människo-Flocken gjort», sade Mowgli med avsky. Han kände sig en smula trött av ankusens tyngd. » Om jag hade vetat det här, skulle jag inte tagit den. Först var det Messuas blod på läderremmarna, och nu är det Hathis. Jag vill inte ha den längre. Se här!»

[ 106-107 ]Ankusen flög gnistrande och försvann med spetsen nedåt bland träden hundra fot därifrån.

»Nu är min hand fri från Döden», sade Mowgli och gned händerna med ren, fuktig jord. »Thuu sade, att döden skulle följa mig. Han är gammal och vit och tokig.»

»Vit eller svart, död eller liv, nu tänker jag sova, Lille Bror. Jag kan inte jaga nätterna i ända och tjuta dagen lång, som somligt folk kan.»

Bagheera begav sig till en jakthåla, som han kände till omkring två mil därifrån. Mowgli svingade sig med lätthet upp i ett passande träd, flätade ihop tre eller fyra lianer, och på mindre tid än som åtgår att berätta det låg han och gungade femtio fot över marken. Ehuru han inte hade någon egentlig motvilja för starkt dagsljus, följde Mowgli sina vänners vanor och begagnade det så litet som möjligt. När han vaknade bland det mycket högröstade folk, som bor i träden, var det åter skymning, och han hade drömt om de vackra stenar han kastat bort.

»Jag vill åtminstone betrakta dem en gång till», sade han och gled ned för en lian till marken.

Men Bagheera var före honom. Mowgli kunde höra honom vädra i skumrasket.

»Var är den taggspetsiga tingesten?» skrek Mowgli.

»En människa har tagit den. Här är hennes spår.»

»Då få vi se, om Thuu talade sanning. Om det spetsiga föremålet är döden, kommer denna människa att dö. Låtom oss följa efter.»

»Döda först!» sade Bagheera. »Tom mage gör osäkert öga. Människor gå mycket långsamt, och djungeln är tillräckligt våt för att bevara det lättaste spår.»

De dödade så snart de kunde, men nära tre timmar hade gått, innan de slutat äta och dricka och togo i tu med spåret. Djungelfolket vet, att ingenting är skadligare än att kasta i sig maten.

»Tror du, att den spetsiga tingesten vänder sig i människans hand och dödar henne?» frågade Mowgli. »Thuu sade, att det var Döden.»

»Det få vi se, när vi finna den» , sade Bagheera och travade på med nedböjt huvud. »Det är en ensam-fot» (han menade, att det var spåret av endast en människa), »och tyngden av det där föremålet har pressat ned hans häl djupt i marken.»

»Hej, det är klart som en sommarblixt», svarade Mowgli, och de fällo in i ett snabbt, kort spårtrav, som slingrande följde genom månskenets rutor märkena efter de två nakna fötterna.

»Nu springer han fort», sade Mowgli. »Tårna äro utbredda.» — Färden gick över en bit fuktig mark. — »Men varför vänder han tvärt åt sidan här?»

»Vänta!» sade Bagheera och kastade sig med ett väldigt språng framåt så långt han kunde.

Det första man har att iakttaga, när ett spår upphör att tydligt framträda, är att göra ett långt skutt framåt, utan att lämna några egna förvillande fotmärken på marken. Bagheera vände sig om, när han kommit ned på fötterna igen efter språnget, och ropade över till Mowgli:

»Här möter honom ett annat spår. Det är efter en mindre fot, det här spåret nummer två, och tårna äro vända inåt.»

Mowgli sprang fram och tittade.

»Det är foten av en Gondjägare», sade han. »Se här! Här släpade han sin båge i gräset. Det är förklaringen till, varför det första spåret vände så hastigt åt sidan. Stor Fot gömde sig för Liten Fot.»

»Det är riktigt», sade Baghera. »Genom att korsa varandras spår sudda vi bara till märkena; låt oss därför ta ett spår vardera. Jag. är Storfot, Lille Bror, och du är Lillfot, Gonden.»

Bagheera hoppade tillbaka till det ursprungliga spåret, lämnande Mowgli lutad över det besynnerliga spåret med inåtvända tår efter skogarnas lilla vilde.

»Nu», sade Bagheera, i det han rörde sig steg för steg utefter fotavtryckens kedja, »vänder jag, Storfot, åt sidan här. Nu gömmer jag mig bakom en klippa och står stilla utan att våga byta om fot. Ropa ut ditt spår, Lille Bror!»

»Nu kommer jag, Lillfot, till klippan», sade Mowgli och följde sitt spår. »Nu sätter jag mig ned under klippan, stödd på min högra hand och med bågen vilande mellan mina tår. Jag väntar länge, ty märket av mina fötter är djupt här.»

[ 108-109 ]»Jag också», sade Bagheera, gömd bakom klippan. »Jag väntar, med ändan av den taggspetsiga tingesten vilande på en sten. Den slinter, ty här är en repa på stenen. Ropa ut ditt spår, Lille Bror!»

»Ett par kvistar och en stor gren äro brutna här», sade Mowgli i viskande ton. »Hur skall jag nu ropa ut det här? Åh, nu förstår jag! Jag, Lillfot, går min väg under buller och bång, för att Storfot må höra mig.» — Han lämnade klippan och gick steg för steg bland träden, höjande rösten, allt eftersom han närmade sig ett litet vattenfall. — » Jag — går — långt — bort — där — ljudet — av — fallande — vatten — överröstar — det — buller jag — gör och —här — väntar — jag. Ropa ut ditt spår, Bagheera, Storfot!»

Pantern hade gjort kast åt alla håll för att se, huru Storfots spår ledde bort från bakhållet bakom klippan. Nu gav han hals.

»Jag kommer fram bakom klippan på mina knän, släpande med mig den taggspetsiga tingesten. Då jag inte kan upptäcka någon, springer jag, Storfot, springer fort. Spåret är tydligt. Lät oss följa var och en sitt spår. Jag springer.»

Bagheera flög fram utefter det tydligt markerade spåret, och Mowgli följde Gondens steg. En stund rådde tystnad i djungeln.

»Var är du, Lillfot?» ropade Bagheera.

Mowglis röst svarade honom knappast hundra fot åt höger. »Hm!» sade pantern med en djup harskning.

»De två springa jämsides och närma sig varandra!

»De rusade på ytterligare ett par tusen fot, alltjämt hållande sig på ungefär samma avstånd från varandra, till dess Mowgli, vars huvud inte var så nära marken som Bagheeras, ropade:

»De ha mötts. God jakt — se här! Här stod Lillfot med, sitt knä på en klippa — och därborta är Storfot!» Inte trettio fot framför dem låg, utsträckt över ett stenrös, kroppen av en av traktens bymän, med en liten smal, fjäderförsedd Gondpil genom rygg och bröst. »Var Thuu så gammal och tokig, Lille Bror?» sade Bagheera saktmodigt. »Här är åtminstone en död.»

»Låt oss fortsätta. Men var är elefantbloddrickaren — den rödögda piken?»

»Lillfot har den — kanske. Det är ensamfot nu igen.»

Det ensamma spåret av en lätt man, som hade sprungit fort och burit en börda på sin vänstra axel, fortfor runt en lång och låg bergutlöpare med torrt gräs, i vilket varje fotsteg syntes för spårarnas skarpa ögon lika tydligt som märken i glödgat järn.

Ingendera talade, till dess spåret slutade vid askan efter en lägereld i en hålväg.

»Åter en!» sade Bagheera och stannade, som om han hade förvandlats till sten.

Liket av en liten skrumpen Gond låg med fötterna i askan, och Bagheera såg forskande på Mowgli.

»Det här har gjorts med en bambupåk», sade gossen efter en enda blick. » Jag begagnade en sådan bland bufflarna, när jag tjänade Människo-Flocken. Kobrornas Fader — jag är ledsen över att jag skämtade med honom — kände ynglet väl, och det borde jag också ha gjort. Sade jag inte, att människor dödade för att ha något att göra?»

»Sannerligen, här dödade de för de röda och blå stenarnas skull», svarade Bagheera. »Kom ihåg, jag har varit i konungens av Oodeypore burar.»

»Ett, två, tre, fyra spår», sade Mowgli, lutande sig över askan. »Fyra spår av män med skodda fötter. De gå inte så fort som Gonden. Vad hade väl den lille skogs-mannen gjort dem? Se, de ha samtalat alla fem, på stående fot, innan de dödat honom. Bagheera, låt oss vända om. Min mage är tung i mig, och ändå dansar den upp och ned som en gultrasts bo i ändan av en gren.» »Det är inte god jakt att lämna uppspårat villebråd. Följ!» sade pantern.

»Dessa åtta skodda fötter ha inte gått långt.» Ej ett ord yttrades mera under drygt en timmes tid, medan de följde det breda spåret av de fyra männen med skodda

fötter. Det var klart, helt dagsljus nu, och Bagheera sade: » Jag luktar rök.» »Människor äro alltid mera hågade för att äta än springa» [ 110-111 ]svarade Mowgli, där han travade ut och in mellan de låga buskarna i den nya djungel, som de höllo på att utforska. Bagheera, som var ett litet stycke till vänster om honom, lät höra ett obeskrivligt strupljud.

»Här är en, som slutat upp att äta», sade han.

Ett oredigt bylte av brokiga kläder låg under en buske, och runt omkring fanns litet utspillt mjöl.

»Det här är återigen gjort med en bambupåk», sade Mowgli. »Se! Det vita dammet är vad människor äta. De ha tagit bytet från denne — han bar deras föda —och givit honom till byte åt Chil Glada.»

»Det är den tredje», sade Bagheera.

»Jag skall bära färska, tjocka grodor till Kobrornas Fader och göda honom fet», sade Mowgli för sig själv. »Denna elefantbloddrinkare är Döden själv — men ändå förstår jag ingenting.»

»Följ!» sade Bagheera.

De hade gått ännu ett par tusen fot, när de hörde Ko, Kråkan, sjunga en dödssång i toppen av en tamarisk, i vars skugga tre män lågo. En halvslocknad eld rökte i mitten av kretsen, under en järnplåt, på vilken låg en svartbränd kaka osyrat bröd. Nära elden och lågande i solljuset låg den rubin- och turkosprydda ankusen.

»Den där tingesten har verkat raskt — här slutar alltsammans», sade Bagheera. »Huru ha dessa dött, Mowgli? Det finns inte ett märke eller en skråma på någon av dem.»

En djungelbo lär sig genom erfarenheten att känna växt- och bärgifter fullt ut lika bra som många doktorer. Mowgli luktade på röken, som steg upp från elden, bröt av en bit av det svartnade brödet, smakade på det och spottade ut det.

»Dödsäpple», sade han hostande. »Den förste måste ha blandat det i maten åt dessa, som dödade honom, sedan de först hade dödat Gonden.»

»God jakt, i sanning! Villebråden stupa tätt», sade Bagheera. »Dödsäpple» kallar djungeln spikklubbsäpplet eller datura, det verksammaste gift, som finnes i hela Indien.

»Vad skola vi nu göra?» sade pantern. »Skola du och jag döda varandra för den där rödögda dråparens skull?»

»Kan den tala?» viskade Mowgli. »Gjorde jag den orätt, när jag kastade bort den? Mellan oss två kan den inte stifta ont, ty vi efterfika inte vad människor efterfika. Om den lämnas kvar här, skall den säkerligen fortsätta att döda den ena människan efter den andra lika hastigt som nötter falla i stark blåst. Jag älskar inte människorna, men inte ens jag vill se sex stycken dödas på en natt.»

»Vad mera? De äro endast människor. De dödade varandra och hade stort nöje därav», sade Bagheera. »Den förste lille skogsmannen var en god jägare.»

»De äro icke desto mindre ingenting annat än valpar, och en valp kan dränka sig under försök att bita månglittret på vattnet. Felet var mitt», sade Mowgli, som talade liksom om han förstod allting. » Jag vill aldrig mera föra in i djungeln besynnerliga ting — inte ens om de äro lika vackra som blommor. Den här» — han fattade försiktigt ankusen — »skall återvända till Kobrornas Fader. Men först måste vi sova, och vi kunna ej sova bredvid dessa sovare. Och så måste vi begrava honom, så att han inte löper sin väg och dödar sex till. Gräv mig ett hål under det där trädet.»

»Men, Lille Bror», sade Bagheera, i det han gick bort till stället, »jag säger dig ännu en gång, att det inte är bloddrickarens fel. All förargelsen kommer från människorna.» »Det gör detsamma», sade Mowgli. »Gräv hålet djupt. När vi vakna, skall jag ta upp den och bära den tillbaka.»

Asterisk.svg

Två nätter därefter, då Vita Kobran låg och ruvade i sorg i mörkret nere i valvet, skamsen, plundrad och ensam, dansade turkosankusen ned genom hålet i muren och föll skramlande på golvet av guldmynt.

»Kobrornas Fader», sade Mowgli (han var nog försiktig att hålla sig på andra sidan muren), »skaffa dig en ung och stark medhjälpare av ditt eget folk vid vaktandet av Konungens skatt, så att ingen människa må komma med livet härifrån.»

»Åhå, han återvänder således! Jag sade, att det var [ 112-113 ]döden. Men hur kommer det till, att du ännu är vid liv? mumlade den gamla kobran, i det han kärleksfullt slingrade sig kring ankusfästet.

»Vid den Tjur, som köpte mig fri, jag vet inte! Men sex dödade den på en natt. Släpp honom aldrig mera ut härifrån.»

  1. Howdah: säte, oftast beklätt, för två eller flera personer vid ritt på elefantryggen.