Anna/Kap 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
Tredje Kapitlet.
Åtta år hade förflutit och kyrkovärdens gård hade för länge sedan, ur askan åter uppstigit i förherrligad gestalt och kallades af ägaren sjelf och derföre af många andra: ”herrgården.” Det tydliga och äfven af kyrkovärden nog förstådda straffet, hade icke det ringaste förbättrat honom — det var som ville han visa, att han kunde trotsa både Gud och menniskor. Oupphörligen mindre älskad och mera fruktad, började han, att allt tydligare framstå i sin rätta gestalt, hvartill den af pigan berättade historien, om hans grymhet mot Anna, icke minst bidragit. Alla beklagade mor Elsa, som skulle ”dragas” med en sådan man; men ingen visste eller ”genomträngde ändå hela tyngden af Elsas olycka, hvilken nu genom den äldsta sonens hemkomst, förskräckligt ökats; ty hans så kallade, lärdom hade varit af det slag, som försämrat i stället att förbättra honom.
Folke, eller ”herr magistern,” som han nu kallades, hade, sedan han vid tjugusex år, helt knapphändigt och, som det sades, med tillhjelp af faderns pengar, genomgått sin studentexamen, återvändt till hemmet, der han bebodde öfra våningens trenne rum och der han, vid pipan, ölmuggen och romanen, helt makligt förnötte sina dagar. Stolt och uppblåst öfver sin magistertitel och sina långa studier, utöfvade han en slags Loke-magt öfver hela huset; uppeggade sin far till stränghet och snålhet, hatade och nästan förföljde sin bror, den raske och redlige Olof, hatade modern för den ömhet hon visade denne och var så både moderns och broderns plågoande. Olof hade sin ungdom, sitt raska mod, sina förhoppningar för framtiden, som uppehöllo honom — men modern egde intet mer än Olofs kärlek och ehuru den, på allt sätt omgaf henne, outtröttlig och varm — så aftog dagligen både helsa och lynne, och ögat dröjde allt längre och klarare hos de tre små kullarne på kyrkogården.
Olof hade upphunnit sitt tjugonde år och var, som de unga tärnorna allmänt sade ”hiskeligt vacker och hurtiger” och så väl härigenom föremålet för deras tysta önskningar, som för sin raskhet, sin arbetsamhet och sin väntade förmögenhet, den yngling, till hvilken fäders och mödrars ögon litade. Fadern uppmanade honom också ofta, att se sig om efter en rik flicka, och tillade då alltid, att ”herrgården” skulle tillfalla den, som var herre; men Olof såg icke på de rika flickorna — utan in i sitt hjerta, och der låg hans rikedom, hans hopp, hans verld.
Men nu till vår lilla Anna, för hvilken de år som förflutit, nemligen de som ligga mellan de nie och sjutton åren, denna öfvergångstid från barn till jungfru, från knopp till blomma, icke varit det som de äro för så många, dessa glädjens och lyckans barn: en enda herrlig och ljuf majdag, med allt klarare sol, allt rikare blommor. Nej! för henne hade månget mörkt moln dragit öfver den blåa vårhimmeln, månget hvasst törne varit inflätat i ungdomens rosor.
Några månader sedan Anna, så obarmhertigt utkörd af den rika kyrkovärden, hvilat så godt på moderns graf, hade hon i en by helt nära kyrkan blifvit antagen till barnflicka. Olof hade, genom sin mor, skaffat Anna detta ställe, — ty han kunde icke veta henne vandra omkring, för att tigga sitt bröd — ach! det gafs säkert flera hårdhjertade menniskor än fadern — hon kunde ju ännu en gång — kanske många gånger — under åska och störtskurar, under storm och snö, icke äga annat tak än himmeln — och då kunde Olofs arm icke räcka henne — icke han bädda hennes läger och dela det.
Åt den gamla gumman i Rimfalla, som varit så god och så vänlig mot Anna och som så bittert sörjt, att hon skulle sakna Annas ömma omvårdnad, hennes samlade brödskatter och hennes återkomst hvarje lördagsafton, hade den outtröttlige Olof, genom prosten, skaffat en plats i fattigstugan, dit den gamla flyttat några dagar sedan Anna, med sitt lilla knyte under armen, begifvit sig i sin första tjenst.
Det var en helgedagsafton. Anna hade på kyrkogården mött Olof och der tillsammans med honom, så innerligen bedt Gud vara hennes skydd och hjelp, innan hon beträdde sin nya bana och hade till Olof förnyat det, under hela sommaren, så troget uppfyllda löftet, att om möjligt vore, hvarje lördagsqväll möta honom vid grafven.
Efter den, ännu på landet, brukliga sed, att liksom inviga den nykomna tjenaren till nytta och trefnad, skulle Anna, på spiselhörnet uppäta den smörgås, som hennes nya matmoder gifvit henne. Smörgåsen var stor och präktig — Anna hade sällan ätit en sådan — men ändå — Anna förstod det icke sjelf — den smakade icke väl och, under det att hon långsamt uppåt den, nedföllo derpå många varma tårar.
”Ach! om jag bara kunde be mor, så vardt jag nog glad igen!” tänkte Anna och framförde slutligen efter många fruktlösa försök, gråtande sin blyga och ömma bön, att hvarje lördagsafton få besöka moderns graf.
Bondhustrun höll sitt enda årsgamla barn i sitt sköte — hon hörde den moderlösas bön — såg de fallande tårarne och lofvade, icke utan rörelse, att uppfylla Annas begäran: ”såvida du är beskedlig och snäll mot min lilla flicka!” tillade hon, med en modersblick på barnet.
Anna hade icke misstagit sig om glädjemedlet. Hon blef åter glad, förrättade med villighet och en, för hennes år, sällsynt förmåga, alla de små göromål man anviste henne; hade både ömhet och tålamod med den lilla envisa flickan — var innan nästa lördagsafton, hennes och derigenom moderns älskling och gick så lycklig och tacksam till moderns graf och Olofs möte.
Anna hade tillbringat tvenne år hos den goda bondhustrun, hvilken nästan med en mors kärlek älskade henne, då kopporna, denna ännu ohämmade förstörare, gjorde en våldsam hemgång i trakten. De kommo äfven i byn der Anna var — in i det förut så sorgfria hemmet, der alla utom Anna, snart lågo angripna af den förfärliga sjukdomen.
Anna var outtröttlig i ömhet och omvårdnad och skönare har kanske aldrig en englasjäl uppenbarat sig på jorden, än nu hos den elfvaåriga Anna och det var också, som hade, den eljest så skönhetshotande demonen icke vågat angripa henne; ty hon var den enda i hela byn som undslapp honom; men den arma såg sig snart för andra gången moderlös och husvill — ty, inom några veckor, nedgömdes i samma graf, både den goda bondhustrun och hennes enda treåriga barn.
Anna kände sig åter så ensam och värnlös och hade så gerna velat slumra lugnt och sorgfritt hos den älskade modern, det kära barnet.
Nu började ånyo för Anna en svår tid. Hon fick väl snart en annan tjenst; men förgäfves sökte hon sin första, goda matmoder. Köld, bannor, orimliga fordringar och misstankar förföljde henne öfverallt och det var, som skulle icke mera en god menniska möta henne på den törniga vägen. Bönen och Olofs ömhet voro dock alltid de englar, som uppmuntrade och tröstade henne.
Vid femton år hade Anna blifvit beredd till sin första nattvardsgång. Ack! denna tid så salig, så oförgätlig för den goda flickan, hvars själ alltid törstade efter värma och ljus, hade också herrligt utvecklat och uppklarnat den! Prosten kände en innerlig kärlek för sitt nattvardsbarn. Han tyckte sig aldrig funnit ett så ljust förstånd, ett så rent och fromt hjerta, en så lefvande gudsfruktan; ty Anna hade genomgått sorgens skola — hade tömt lidandets kalk och ur den upphemtat trons och tålamodets äkta och sköna perlor — icke dem som verlden vanligen kallar så och hvars falska glans lätt upptäckes i bekymrens och tillämpningens dagar — utan sådane, som i profvets stunder stråla skönast och herrligast och liksom förklarar sin äkthet, sin ovanskliga glans.
Anna var sjutton år och redan omtalad, icke blott som den vackraste flickan i församlingen, utan som den vackraste i hela trakten. Anna förtjente detta loford, ty hennes skönhet var i sanning sällsynt; så väl för dess vårliga nästan genomskinliga friskhet, som ändå mer för dess ljufva och rörande karakter, som gjorde, att den ovillkorligt inträngde i själen.
Många — isynnerhet de; som aldrig kunna tänka sig det sköna annat än på rikedomens och glansens höjder — påstodo att Anna icke kunde vara dotter till de uppgifna föräldrarne, det fattiga skogvaktar-folket; utan hon måste vara ett hittebarn af hög adelig börd.
Anna, i lycklig okunnigliet om allt. detta, log och rodnade, liksom skönare med hvarje morgonsol och såg icke den afund, som mötte henne från de unga bondflickornas blickar; icke den hyllning, hvarmed de unga gossarne omgåfvo henne. Hennes hjerta och hennes tankar tillhörde blott en enda, och denna enda var — Olof.
Den barnsliga ömhet, som ifrån deras första mötesstund förenat dem, hade trogen och varm följt dem genom deras utvecklingstid; hade, i samma rena, men allt mer och mer förherrligade gestalt, omhuldat deras fröjder, deras sorger som en god och trogen skyddsande.
Mången helgedagsafton, trött efter dagens arbete, hade väl Olof med klappande hjerta, ilat till kyrkogården, och der förgäfves väntat sin Anna; men så hade han ock mången gång sett sin längtan belönad; ehuru ofta icke förr än natten utbredt sina tysta vingar, och slutligen hade de, i dess lugna sköte, knäfallande på den kära grafven, i stjernornas sken, beseglat det heliga, så länge i ord outsagda förbundet — hade genom de ömmaste böner nedkallat himlens välsignelse deröfver.
Elsa, hvars modersblick så troget följt den älskade sonen, hade länge, nästan innan de sjelfve anat det, förstått hvart Olofs ömhet för Anna skulle föra honom; men hon var både för god och för förståndig, att söka förekomma hvad som icke kunde hjelpas. Hon såg deri en högre vilja, och älskade Anna med en mors hela kärlek — såg alltid i henne sin Olofs brud — den, som en gång skulle ersätta honom hennes kärlek. Hon tänkte denna tanke så gerna och så ofta; ty hon förstod Annas värde, såg huru kär hon var för hennes son och var alldeles fri från den högfärd som i så hög grad, råder inom de flesta bonde-slägter, der förmögenhet och, en af dem noga upprättad, rang-ordning, ända till onaturlig stränghet följes, i fråga om barnens giftermål: ty med mera förakt emottages icke bondedottern inom en greflig familj, än den arma, så föraktligt kallade ”tjenstepigan”, emottages af sina svärföräldrar — i fall hon emottages — om hon haft den olyckan att blifva hustru till en;bondes, isynnerhet den så mycket ansedde egendomsbondens, son. Mor Elsa hade sett, att rikedomen icke skapar sällheten och, fastän hon aldrig hört det al oss så mycket begagnade ordet ”sympathi”, så förstod hon detta ords djupaste betydelse, och på den, och på Guds välsignelse byggde hon sitt barns lycka. Men Elsa kände förväl sin man, för att icke motse den storm, som hon fruktade skulle krossa de ungas kärlek. Hon hade derföre, då hon af Olof emottagit det frivilliga förtroendet deraf, föreställt honom fadrens ogillande af en förening med Anna, och, då hon hört honom, med det eldiga ynglinga-modet, det varma hjertat försäkra, att intet i verlden kunde förmå honom att afstå från Anna — hvarken hot, eller böner, eller arflöshet, då hade hon föreställt honom nödvändigheten alt förborga deras kärlek, och icke framställa den för fadren förrän Olof vore myndig och således egde rättighet att både tala och handla.
Olof hade ändteligen funnit det kloka i moderns råd och de älskande gömde, som de trodde, så väl sin sköna hemlighet, att intet menskligt öga kunde upptäcka den; men, när kan väl något sådant gömmas så, att icke den spejande nyfikenheten, den lurande afunden uppsnappar och kringsprider det, för att på det sättet störa och hämma kärlekens lycka?
Våra älskandes möten hade blifvit sedda af klockarens dotter, en af de många, som hade ett godt öga till Olof, och som aldrig kunde förlåta Anna hennes skönhet. Hon hade sedan noga bevakat dem, så väl i kyrkan, som vid midsommars-stången och slotterölen och, ifrån alla dessa ställen, samlat en hop upptäckter, hvilka hon, ond i hjertat, men hal och söt om läpparne, på ett ganska fint och uttänkt sätt berättat för kyrkvärdsmor.
Till hennes stora förvåning och harm mottogos icke rapporterna så, som hon påräknat det; utan, som en barnslighet, som ingenting betydde; hvarföre hon uttänkte ett säkrare medel att vinna sitt mål. Hon omtalade saken, med tillbörliga tillägg, för ”far” sjelf och när inte de små vinkarne blefvo förstådda, föreställde hon honom, att han, varm vän och granne till kyrkovärden, borde underrätta honom om den vanära, som hotade hans hus.
”Bah! bror klockare!” svarade kyrkovärden, då den välmenande gubben i valda, och som han trodde, gripande ordalag, anmält "den ”hiskeliga ofärden”, och dolde under ett diplomatiskt leende, den vrede, som sjudade inom honom, ”har ingen fara! jag känner pojken, om han inte håller sig för god att dansa om med hvad för en vacker flicka som helst, men si till långdansen är han lite nogare om hvem han bjuder opp; det blir åtminstone inte någon, som tagit sin försörjning ur socken, på hvad sätt som helst; långt mindre en tiggarunge, som strukit ikring med påsen. Nej! nej! han är inte för roskull son till Folke Jönson i ”herregården.” Han vet nog, att den stammen varit litet nogare än så; och kom ihåg bror klockare! att du aldrig får blåsa och hovera dig på Olles bröllop, om inte hans brud har en skattebonde te far, som har en egen stor rättighet att sitta på: säg du det till alla, som göra sig onödigt besvär.”
Vid dessa ord stod kyrkovärden hög och myndig framför den förlägna klockaren, som riktigt förstod meningen af den fruktades tal och i sitt hjerta förbannade allt sqvaller och qvinnoprat.
Sedan nu kyrkovärden, som han inom sig tänkte, ”qväst den stackarn”, blef han åter den nedlåtande och gästfrie värden och bjöd sin gäst in i ”salen”, ty anderstuga fanns icke i ”herregården”, att spela pass och att taga en aftonvardssup.
Emellertid hade klockarens ord utsått onda frön i kyrkovärdens hjerta, icke derföre, att han ett enda ögonblick tänkte möjligheten af en förening emellan hans son och Anna; men det satte hela hans högmod i uppror, att ett sådant rykte någonsin kunnat våga sig fram, och han beslöt att i hemlighet undersöka, om det verkligen egde någon grund, och, nästan ursinnig, hemkom han till den arma mor Elsa, som han på det grymmaste misshandlade, sedan han, gömd bakom en grafsten, lyckats, ehuru på afstånd, bevittna de älskandes möte.
”Den förbannade tiggarungen! som en gång varit orsaken, att hela mitt hus låg i aska, ska’ nu göra det som är långt värre — sätta en skamfläck på'et, som är svårare att ta’ bort, än det var att bygga opp'et igen” utropade han, fradgande af vrede. Också hotade han sin stackars hustru med stryk och skilsmessa, om hon icke aktade på den ”satans käring-grisen”, som han kallade Olof, hvilken han sade vore värd att piskas både gul och blå.
Till Olof sade han intet, utan behandlade honom blott med ännu mera köld och stränghet än förut; men naturligtvis förtrodde modern alltsammans åt den älskade sonen, uppmanade honom ännu innerligare att bevara sin kärlek inom sitt bröst och försäkrade honom, att alla hans steg hädanefter voro strängt bevakade.
I en af de nästgränsande församlingar bodde en major, hvilken flera år varit enkling och hvars hushåll sköttes af en ogift syster, tjuge år äldre än hon. De hade båda altid intresserat sig för Anna och majoren hade icke sällan på marknader gifvit henne små vackra presenter och hade, på allt'sätt de sednare åren, sökt förmå henne ätt taga tjenst hos honom. Anna hade, oaktadt alla de löften, som han gifvit henne och all den glädje hon kände att få bli piga åt ”den gamla beskedliga fröken”, ändå alltid ståndaktigt nekat; ty hon ville icke bli herregårds-piga — de voro så förnäma och så fina, och så — hon, kunde icke skiljas från den församling, der Olof var — hon skulle ju då aldrig mera få möta honom, på den alltid kära grafven — icke få se honom i kyrkan — icke dansa med honom på lekstugor — icke med honom kläda majstång. — Men nu tyckte Anna, sedan Olof meddelat henne fadrens upptäckt af deras kärlek, det vara bäst — ehuru ondt det än gjorde henne — att komma längre bort från Olof och att derföre antaga Majorens tillbud, hvilket han helt nyligen på en auction till henne förnyat; då han äfven sagt sig veta Annas kärlek till Olof och så väl lofvat att tala vid kyrkovärden härom, när det en gång komme i fråga, som att, i händelse Anna ville till hösten antaga hans tjenst, gifva henne en utstyrsel, som skulle bidraga att blidka den stolte svärfadren.
Olof kunde ej dela Annas tanke i detta fall. Han kunde icke skilja sig så långt från henne — icke låta henne komma på en herregård bland ”betjenter och galenskaper”: men slutligen lyckades det modern och Anna, att, genom gemensamma böner och föreställningar visa honom det nödvändiga i deras skilsmessa, så vida, att han icke ville uppgifva hoppet att nånsin tillhöra Anna.
Ehuru icke utan djup smärta, blef det dock afgjordt, att Anna skulle till Adelsvik, — så hette Majorens egendom, — dit hon verkligen gick den följande Söndagen, att aflemna sin orlofssedel och emottaga städsel. Ack! detta var icke ett ljuft firande af den adertonde födelsedagen!
Emellertid trifdes Anna, emot all förmodan, ganska väl på Adelsvik, och var snart, så väl Majorens, som hans systers stora gunstling. Hennes mildhet och vänlighet afväpnade sjelfva afunden och det fanns ingen i hela huset, som icke älskade den vackra och glada Anna. Väl saknade hon mycket Olof och deras ljufva möten på kyrkogården; men han hade flera gånger helsat på henne, och de hade under julen varit på åtskilliga dansar tillsammans och hade hon ock ändå mera sällan fått råka honom, så visste hon att denna försakelse var nödvändig för den framtid, som stod så ljuf och herrlig för hennes drömmar.
Icke sällan emottog Anna bref från Olof; ty hon hade, så fort som Annas flyttning ur församlingen blifvit bestämd, af klockaren tagit undervisningar i att skrifva; för att på detta sätt kunna samtala med sin Anna. Den gamla fröken läste alltid Olofs bref och erbjöd sig äfven att besvara dem; men det ville icke Anna. Hon blygdes att sjelf sammansätta svaren och icke kunde fröken tala, som Annas hjerta ville det!
Sålunda hade tiden förflutit, då kyrkovärden en dag, i början af sommaren, återkom från tinget, der han tvenne dagar uppehållit sig. Olof hade på förhand skrifvit till Anna om denna faderns frånvaro och bett henne, att hon under den skulle komma till hans hem. Han hade så mycket innerligare framställt denna önskan, som hans mors helsa dagligen aftog och hon mycket längtade att råka Anna. Oaktadt detta hade Anna icke kommit — det oroade Olof så mycket mer, som han icke på länge sett henne och visste, att den goda fröken aldrig nekade Anna att komma, när han underrättade henne om den fruktade faderns frånvaro.
I en icke glad sinnesstämning hade Olof gått att emottaga faderns hästar, för att sedan rida med dem till hagen, Fadern helsade Olof med en blick och en min, genom hvilkas låtsade vänlighet, en slags bitter skadeglädje tydligt framlyste.
Olof blef orolig — han visste icke huru det var möjligt — men han kände inom sig, att detta fadrens uppförande stod i förening med hans hjertas oro öfver Anna.
”Skynda dig att rida vall med hästarne, så att jag får tala med dig om hur’ långt det har lidit med göromålena, me'n jag har varit borta!” sade kyrkovärden och gick emot sin hustru, som, ehuru svag och dålig, nu stod på gården, för att välkomna honom.
Olofs hjerta klappade högre och oroligare och den raske ynglingen nästan darrade, då han skulle spänna ifrån hästarne, med hvilka han genast derpå ilade, som en stormvind till hagen.
Nästan andlös och med stora svettdroppar på den rena pannan står Olof snart åter i förstugan. Han drog några djupa andedrag, antog ett lugnt utseende och inträdde i stugan, der fadren satt med armarne hvilande på bordet.
”Sätt dig vid bordet, så att jag får tala med dig, Olle!” började genast fadren. Det var en ovanlig tillsägelse; men Olof lydde, och nu gjorde kyrkovärden några frågor om körslor och drängar och vattendämningar och dylikt, hvilka Olof redigt och väl besvarade.
”Hvart går du Elsa? jag vill, att du ska’ vara inne och höra nytt från tinget,” återtog Kyrkovärden, efter några ögonblicks tystnad, då han såg sin hustru färdig att lemna rummet.
Elsa vände genast om, och ställde sig midt för bordet och Olof skiftade färg; ty han såg den lurande blick, som fadern kastat på honom.
”Jo, jo! gammal är äldst, och en ä’ inte kyrkovärd och nämndeman och, rätt som det är, riksdagsman för roskull!” började han, och det jäsande högmodet liksom uppblåste hela hans varelse, och han såg sig omkring på sitt lilla auditorium, med en blick, som om han stått lagman på tingshögen.
”Den satans ungen!” fortfor han, efter några ögonblick, och rösten darrade af vrede, ”må inte jag såg, att satan bodde i henne! Hon bränner gårdar ner te’ grund, står ensam fri, midt i huset, der kopporna gör somliga till riktiga skråpuksansigten och lägger de andra i kyrkgåln; så ligger hon och lipar och åbäkar sig på mor sins graf och är inte nöjd med att förföra pojkar, utan, med sina satans trollkonster, förför hon också gamla duktiga karlar, med heder och ambition. Jo! sådan är den der slinkan, den der trollpackan, som skulle brännas, om en ann’ kung sutte på thron och som prosten ändå kallar en Guds engel, för hon ha’ förvändt syna på honom med, och som ha skämt ut det kartigaste hus i hela sockna — jo herr stamfar! gamle Folke Filbyter! du skulle just se på, att en utaf dina söner skämmer ut dig och hela din ätt, genom ett sådant satans stycke. — Ser du, herr junker! jag känner te'et och ha’ sjelf sett dig slå armarna om halsen på den der spinnhusdamen!” tillade den uppretade, med en ljungeldsblick på Olof. ”Var så god och stå still och, om inte bena bär dig, så sätt dig!” fortfor han ytterligare, vändande sig till den darrande Elsa. ”Jag känner nog te’, att du, rätt så hustru du är till Folke Jönsson, är kopplerska åt herrskapet och låter dem mötas, inte blott på kyrkgåln, utan i sjelfva herrgåln och att du sticker tjufbylten i näfven på den der ”slinkan”.
Kyrkovärden måste nu draga andan. — Elsa nedsjönk bäfvande på en stol och Olofs kinder glödde och talade om den vådeld, som ljungade inom honom och som var nära att utbryta. Han reste sig upp och det syntes att han ämnade tala.
”Tig, pojke!” röt fadern och slog våldssamt handen i bordet. ”Du skall få mer att glädja dig åt. — Hör noga på!” tillade han och det vredgade ansigtet log nu emot den arme sonen. “Är det inte ljufligt, att den däjeliga och ärbara jungfru Anna, rätt så klädd i siden hon ä’, blir, för sin dygdesamma lefnad skull, utkörd ur Guds hus och att de spottar henne midt i syna och kallar henne: hennes nåd och majorska, och en hop skällsord, som inte en karl, som jag, vill säga efter en gång.
Ä’ det inte en ära att vara fästman till en sådan?”
Olof reste sig i sin fulla längd och stod nu kraftfull och nästan ridderlig, framför fadern. Det syntes, att han kämpade för att blifva lugn, eller för att synas det. Fadern såg på honom med ett spottskt och föraktligt leende.
”Ni hvarken gör mig ängslig, heller skrämmer mig far!” började han slutligen, med allvarlig, ehuru litet darrande röst, ”ni hör det, då jag säger er, att jag inte vet och aldrig skall veta, en större ära, än att vara Annas fästman och att jag vill båd lefva och dö för henne, som ä’ så fager och oskyldig som Guds englar. Nu säger jag er inte mer, fast jag nog kunde ha’ mycket å säga — för det passar inte en son, att gräla med sin far — han må bära sej åt hur som helst — men ett vill jag säga er, att jag blir väl ett och tjuge år en gång, och det ä’ inte så långt te ändå — och då ska vi talas ve och kom ni ihog: ”det Gud vill ha fram det kan ingen förhindra;” tillade han och rösten mildrades och en tår stod glänsande i det klara upplyftade ögat.
Med raska steg gick Olof mot dörren, och var i begrepp att öppna den, då hans öga föll på den bleka och darrande modern. Han stod i samma ögonblick vid hennes sida.
”Herre Gud mor! att ni ska ha så mycket ledsamt för min skull” utbrast han med öm rörelse och lade sin hand om moderns hals och lutade sig ned öfver henne och strök sakta de fuktiga kinderna och såg på henne med de kärleksfulla ögonen, ur hvilka varma tårar neddroppade. Den kraftfulle ynglingen stod der, på en gång, så förintad och så stor i sin barnsliga kärlek och kyrkovärden lemnade med ett sataniskt hånskratt rummet.