Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 01

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Fru Rachel Lynde häpnar

Matthew Cuthbert häpnar  →

I.
FRU RACHEL LYNDE HÄPNAR.

Fru Rachel Lynde bodde alldeles där stora landsvägen till Avonlea svängde ned i en liten dalsänka, kantad av alar och ormbunkar och genomfluten av en bäck, som hade sin källa långt inne i skogen på andra sidan den gamla Cuthbertska gården. Den påstods vara en ganska nyckfull och yster bäck under sitt första lopp genom dessa skogar, med mörka hemligheter av tjärnar och porlande fall mellan stenblocken. Men när den hann fram till Lyndes sänka, var den ett lugnt och sedesamt litet vattendrag, ty inte ens en bäck kunde passera förbi fru Rachel Lyndes dörr utan tillbörlig hänsyn till anständigheten och det passande.

Den hade förmodligen reda på, att fru Rachel satt i sitt fönster och höll ett vaksamt öga på allting, som kom förbi, från och med bäckar och barnungar, och att, om hon märkte någonting besynnerligt eller oriktigt, hon aldrig skulle ge sig någon levande ro, förrän hon uppspårat grunden och orsaken.

Det finnes många människor, både i Avonlea och annorstädes, som äro i stånd att träget befatta sig med sina grannars angelägenheter, just därför att de försumma sina egna. Men fru Rachel Lynde var en av dessa ovanligt dugande personer, som både rå med att sköta sina egna sysslor och samtidigt hysa ett obeskrivligt intresse för sin nästas affärer.

Hon var en skicklig husmor, under vars överinseende allting gick som ett urverk; hon var den förnämsta kraften inom syföreningen, biträdde nitiskt i söndagsskolan och var en av stöttepinnarna i »Kyrkliga hjälpföreningen» och Hednamissionens bundsförvant.

Trots allt detta hade fru Rachel mycken tid över att sitta vid sitt köksfönster i timtal och sticka vaggtäcken av ljusvekegarn — hon hade stickat sexton stycken, brukade Avonleas husmödrar berätta med förfärade röster — och hålla ett skarpt öga på stora landsvägen, där den löpte ned i dalsänkan och sedan slingrade sig uppför den branta röda kullen på andra sidan. Eftersom Avonlea låg på en liten trekantig halvö, som sköt ut i S:t Lorenzobukten, med vatten på två sidor, så måste var och en, som kom eller som gick, passera vägen uppför backen och sålunda, själv ovetande, springa gatlopp inför fru Rachels allseende öga.

Hon satt där en eftermiddag i början av juni. Solen sken varm och klar in genom fönstret; fruktträdgården på sluttningen nedanför huset stod som i den skönaste bruddräkt av blekröd och vit blom, och myriader bin surrade över den. Thomas Lynde — en beskedlig liten karl, som folket i Avonlea brukade kalla Rachel Lyndes man — sådde rovfrö på åkern nedanför kullen bakom ladan, och Matthew Cuthbert borde ha gjort detsamma på sin stora nyplöjning nere vid bäcken invid Grönkulla. Fru Rachel visste, att han rätteligen borde göra det, för hon hade kvällen förut inne i William Blairs handelsbod hört honom säga till Peter Morrison, att han ämnade så rovfrö kvällen därpå.

Peter hade frågat, förstås, ty Matthew Cuthbert var inte den, som självmant berättade någonting.

Och har man sett — så kommer i stället Matthew Cuthbert klockan halv fyra på blanka eftermiddagen en arbetsdag mitt i veckan i sakta mak körande genom sänkan och uppför backen. Och ännu mera: han hade vit krage och sin bästa omgång kläder, vilket var ett tydligt bevis på, att han ämnade sig utom Avonleas hank och stör. Och han hade giggen och den bruna märren, vilket angav, att färden skulle gå ganska långt. Vart i all världen skulle Matthew Cuthbert åka, och vad kunde han ha för ärende?

Hade det varit någon annan karl i Avonlea, skulle fru Rachel med sin sällsynta förmåga att stava och lägga ihop rätt väl ha kunnat gissa sig till bägge svaren. Men Matthew for så sällan hemifrån, att det måste vara någonting både angeläget och ovanligt, som narrade ut honom. Han var mycket blyg och försagd till sin natur och visste ingenting värre än att ge sig ut bland främmande människor eller fara till någon plats, där han bleve tvungen att tala.

Matthew, uppsträckt i vit krage och körande en gigg, var en syn, som inte ofta erbjöd sig. Hur mycket fru Rachel än grubblade, stod hennes förstånd stilla och hennes eftermiddagsro var störd.

— Jag ska verkligen gå över ett tag efter teet till Grönkulla och ta reda på av Marilla, vart han har åkt och i vad ärende, var det beslut hon till sist fattade. — Han far eljes aldrig till stan vid den här tiden på året, och han gör aldrig några besök. Vore han läns på rovfrö och skulle fara för att köpa mera, skulle han väl aldrig klä sig så där och ta giggen. Men han körde inte så fort, att det kunde vara för att hämta doktorn. Ändå måste det ha hänt någonting särskilt se’n i går afton. Jag begriper det absolut inte, så mycket är säkert, och jag får inte frid i mitt samvete, förrän jag fått veta, varför Matthew Cuthbert i dag åkt bort från Avonlea.

Efter teet anträdde följaktligen fru Rachel sin vandring. Långt att gå hade hon ej; det ganska stora, oregelbundet byggda och av fruktträd omgivna hus, där familjen Cuthbert bodde, låg bara några stenkast uppåt landsvägen från Lyndes sänka. Se’n hade man förstås den långa, smala avtagsvägen. Matthew Cuthberts far var lika skygg och ordknapp som hans son efter honom och hade, när han byggde sitt hem, lagt det så långt han kunde från sina medmänniskor utan att precis gömma det inne i skogen. Deras hus var uppfört vid den yttersta gränsen av det avröjda området, och där låg den ännu i dag, nätt och jämt synlig från stora landsvägen, där alla andra Avonleahus lågo intill varandra i en liten sällskaplig rad.

Fru Rachel Lynde tyckte inte, att man kunde sägas bo på ett sådant ställe.

— Man har tak över huvudet — det har man onekligen, sade hon, när hon trippade framåt avtagsvägen, där gräset spirade upp och vagnshjulen plöjt djupa fåror. Den kantades på ömse sidor av nyponbuskar.

— Ingen under, att både Matthew och Marilla ä’ en smula konstiga, så som de leva här alldeles för sig själva. Träd är inte värst mycket sällskap, men den sorten ha de Gudi nog av här. Jag ville hellre titta på människor. De se förstås rätt nöjda och belåtna ut, men det är väl för att de äro vana, kan jag tro. Man vänjer sig vid allt, sa’ irländaren, skulle hängas.

Därmed lämnade fru Rachel avtagsvägen och kom in på Grönkullas gårdssida. Denna gård var mycket grön och putsad och välhållen, kantad på ena sidan av höga, aktningsbjudande pilar och på den andra av prydligt klippta pyramidpopplar. Inte en enda obehörig sticka eller sten sågs ligga där, ty hade den funnits där, hade fru Rachel sett den. Hennes enskilda mening var, att Marilla Cuthbert sopade den gården lika ofta som hon sopade huset. Man kunde ha ätit ett mål mat från marken direkte utan fruktan för någon inblandning av mindre tilltalande beståndsdelar.

Fru Rachel knackade kort och ljudligt på köksdörren och steg in, då hon uppmanades att göra detta. Köket på Grönkulla var ett hemtrevligt rum — det skulle åtminstone ha varit det, om det inte varit så pinsamt rent och propert, att det gav intryck av ett aldrig använt förmak. Fönsterna vette åt öster och väster; genom det västra, som låg åt gårdssidan, strömmade in en flod av milt junisolsken, men det östra, varifrån man uppfångade en skymt av trädgårdens vita körsbärsblom och de lätt vajande, smärta björkarna nere i dälden vid bäcken, var omslingrat av grönskande vildvin.

Här brukade Marilla Cuthbert sitta, när hon någonsin satt, alltid en smula misstrogen gentemot solskenet, vilket föreföll henne alltför nyckfullt och flyktigt för denna allvarliga och ansvarsfulla värld, och där satt hon just nu och stickade. Bordet bakom henne var dukat till kvällsvard.

Fru Rachel hade knappast hunnit riktigt låsa dörren, förrän hon med öga och förstånd inhämtat allt, som fanns på detta bord. Det var dukat för tre, så att Marilla väntade tydligen, att Matthew skulle ha någon med sig hem till kvällsvarden. Men det kallskurna på assietterna var av helt ordinärt slag, och det fanns endast vildäppelmarmelad och en sorts småbröd, så att något så särdeles fint och hedersamt främmande var det nog inte, som väntades.

Men vad skulle man då tro om Matthews vita krage och den bruna märren? Fru Rachel började känna sig smått huvudyr inför så många olösta gåtor i samband med det lugna och allt annat än mystiska Grönkulla.

— God afton, Rachel, sade Marilla muntert. — Tycker du inte det är en härlig kväll? Sitt ned, är du snäll! Hur må alla de dina?

Någonting, som i brist på annat namn kunde kallas vänskap, fanns och hade alltid funnits mellan Marilla Cuthbert och fru Rachel, trots — eller kanske just på grund av — deras inbördes olikhet.

Marilla var en lång och mager kvinna, med vassa kanter och utan kroklinjer. Hennes mörka hår framvisade några grå strimmor och var alltid uppsnott i en hård liten knut, på ett mordiskt sätt genomstungen av två metallhårnålar. Hon såg ut som en kvinna med trång syn på livet och ett strängt samvete, vilket hon också var. Men det fanns ett drag omkring hennes mun, som, om det varit en den allra lillaste smula mera utvecklat, hade kunnat antyda sinne för humor.

— Vi må alla förträffligt, sade fru Rachel. — Men det liksom for för mig, att här kanske inte stod så alldeles bra till — det var när jag såg Matthew åka bort i dag. Jag tänkte, att han möjligen for till doktorn.

Det ryckte på ett betydelsefullt sätt kring Marillas mungipor. Hon hade väntat fru Rachel; hon förstod mycket väl, att åsynen av Matthew, som utan känd orsak guppade bort i giggen, skulle vara för mycket för hennes grannfrus nyfikenhet.

— Nej vars, jag känner mig ganska kry, fastän jag hade min svåra huvudvärk i går, sade hon. — Matthew for till stationen. Vi ska få hit en liten pojke från ett barnhem i Nova Scotia, och han kommer med tåget i kväll.

Om Marilla hade sagt, att Matthew farit till stationen för att hämta en känguru från Australien, kunde fru Rachel ej ha blivit mera förbluffad. Hon förlorade faktiskt tungans bruk i fem sekunder. Det var orimligt att antaga, att Marilla drev med henne, men fru Rachel nästan tvangs till denna förmodan.

— Menar du allvar, Marilla? frågade hon, när hon fått tillbaka rösten.

— Ja, naturligtvis, sade Marilla, som om anskaffandet av småpojkar från barnhem i Nova Scotia utgjorde en del av det vanliga vårarbetet på varje ordentlig farm i Avonlea, i stället för att det var ett på denna trakt absolut oerhört nyhetsmakeri.

Fru Rachel kände, att hennes andliga jämnvikt rubbats. Hon tänkte med utropstecken. En pojke! Just Marilla och Matthew Cuthbert tagande till sig en pojke! Från ett barnhem! Nej, här stundade sannerligen världens yttersta tider! Aldrig skulle hon förvåna sig över någonting hädanefter! Aldrig över någonting!!

— Hur i all världen ha ni kommit på en sådan idé? frågade hon i ogillande ton.

Detta hade skett, utan att hennes råd inhämtats, och måste följaktligen ogillas.

— Åh, vi ha funderat på det en tid bortåt — eller rättare sagt hela vintern, svarade Marilla. — Fru Spencer tittade in här en dag före jul och sa’, att hon till våren skulle skaffa sig en liten flicka från barnhemmet i Hopetown. Hennes kusin bor där, så fru Spencer har ofta hälsat på och känner väl till förhållandena. Och Matthew och jag ha resonerat om den här saken alltsedan dess. Vi skulle ha lust att ta oss en pojke. Matthew är ju till åren — han är fyllda sextio — och är inte så rapp i vändningarna, som han fordom varit. Han har allt rätt mycket känning av sitt hjärta. Och du vet, hur förskräckligt svårt det är att leja främmande hjälp. Aldrig finns det annat att få än dessa dumma, halvvuxna franska pojkar, och så fort man lärt in en tocken en smula och nätt och jämt fått fason på honom, så ska han i väg till hummerburkfabrikerna eller ned till Staterna.

Allra först talte Matthew om en Barnado-pojke. Men det betackade jag mig för. »De kanske äro ganska bra — jag vill visst inte påstå motsatsen», sa’ jag, »men jag vill inte veta av några gatungar från London. Ge mig åtminstone en, som är född här på orten. En vansklig sak är det alltid, vem vi än få. Men jag kommer att känna mig lättare till sinnes och sova lugnare om nätterna, om vi få en, som är barnfödd i Kanada», sa’ jag.

Ja, till slut så bad vi fru Spencer välja ut en åt oss, när hon ändå själv skulle resa dit för att hämta sin lilla flicka. Vi hörde i förra veckan, att hon skulle fara, så vi skickade hälsning med bekanta, att hon skulle skaffa oss en pigg och trevlig pojke på tio eller elva år. Vi tyckte det skulle vara den bästa åldern — gammal nog att kunna uträtta småsysslorna ordentligt och ung nog att ännu ta emot rättelser. Han ska få ett gott hem och god handledning. I dag fingo vi telegram från fru Spencer — postbudet hade det med sig — och hon säger, att de komma med halvsextåget i eftermiddag. Därför åkte Matthew till Bright River för att hämta honom. Fru Spencer släpper av honom där, för hon fortsätter naturligtvis själv till Vitsands station.

Fru Rachel satte en stolthet uti att alltid säga sin mening rent ut. Hon beredde sig att göra detta även nu, sedan hon något så när hämtat sig efter den första sinnesrörelsen.

— Vet du, Marilla, jag får uppriktigt säga dig, att ni stå i begrepp att göra en stor galenskap och vad mera är — någonting rent av riskabelt. Inte veta ni det minsta vad ni få! Ni ta ett främmande barn in i ert hus och hem, och ni veta inte ett dugg om honom, hurudant lynne han har, vad för slags föräldrar han har eller hur han kommer att arta sig med tiden. Det var inte längre se’n än i förra veckan, som jag läste i en tidning, hur en man och en hustru här längre västerut togo en pojke från en inrättning, och han satte eld på huset om natten — tuttade på med flit, Marilla — och så när brände dem levande i sina sängar. Jag har hört talas om ett annat fall, då en sådan där upptagen pojke slickade i sig grädden och sög ur alla äggen — de kunde aldrig vänja honom av me’t. Om du frågat mig till råds — vilket du inte gjort, lilla Marilla — så skulle jag ha sagt: för vad du gör — ta aldrig ett främmande barn i huset!

Dessa något senkommande varningar tycktes varken förnärma eller skrämma Marilla. Hon stickade lugnt vidare.

— Jag vill inte förneka, att det ligger i en viss sanning i vad du säger, Rachel. Jag har själv varit ganska villrådig. Men Matthew var så fasligt pigg på det. Det såg jag, och därför gav jag efter. Det är så sällan som Matthew alldeles bestämt vill någonting, att när han gör det, tycker jag alltid det är min skyldighet att ge efter. Och vad risken angår — kära du, det är väl risk med nästan allt vad man gör här i världen … Det är också riskabelt att ha egna barn, för den delen — fastän man väl borde veta ungefär vad påbrå man ger dem. Inte bli de alltid så lyckade! … Men Nova Scotia ligger ju inte långt härifrån, det är inte det samma som att få honom från England eller Staterna. Han kan väl inte vara så värst olik oss själva.

— Ja, jag hoppas innerligt det måtte gå bra, sade fru Rachel i en ton, som tydligt angav de starkaste farhågor. — Men kom inte och säg, att jag inte varnade er, om han sätter eld på Grönkulla eller lägger stryknin i brunnen — det var en barnhusunge i Nya Brunswick, som gjorde det, med den påföljd att hela familjen dog i de ohyggligaste plågor … Men den gången var det en flicka.

— Vi ska ju heller inte ha någon flicka, sade Marilla, som om förgiftning av brunnar vore en uteslutande kvinnlig talang och ej behövde befaras i samband med en pojke. — Det skulle aldrig falla mig in att ta en flicka att fostra upp. Det förundrar mig, att fru Spencer gör det. Men hon skulle nog inte dra sig för att adoptera ett helt barnhem, om hon komme på den idén.

Fru Rachel hade helst velat stanna, tills Matthew kom hem med det nya förvärvet. Men när hon besinnade, att det dröjde minst två dryga timmar, innan han kunde väntas, så bestämde hon sig för att gå vidare och titta in till familjen Bell och berätta nyheten för dem. Den skulle säkerligen framkalla stor uppståndelse, och fru Rachel älskade mycket att ställa till uppståndelse.

Hon avlägsnade sig därför, till stor lättnad för Marilla, ty den senare kände sitt tvivel och sin fruktan taga ny fart under inflytandet av fru Rachels mörka farhågor.

— Jag vill vara skapt som en nors, om jag nånsin hört på maken! utbrast fru Rachel, när hon väl åter kommit ut på landsvägen. — Är det inte precis som en tokig dröm? Ja, pojken är det synd om, det är säkert. Matthew och Marilla ha ingen aning om barn och komma att fordra utav honom, att han ska vara klokare och stadigare än sin egen farfar — om han nånsin haft nå’n, vilket väl är tvivelaktigt. Jag tycker det riktigt känns kusligt att tänka på en barnunge på Grönkulla; där har aldrig varit en enda, för både Matthew och Marilla voro vuxna, när det nya huset byggdes — och Gud vet för resten, om de själva någonsin varit barn. Jag ville inte för någonting i världen vara i den där fattiga ungens kläder. Den blir det synd om.

Så utgöt sig fru Rachel för de blommande nyponbuskarna; men om hon kunnat se det barn, som just i denna stund tåligt väntade vid Bright Rivers järnvägsstation, skulle hennes medlidande ha varit ännu djupare och innerligare.