Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 02

←  Fru Rachel Lynde häpnar

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Matthew Cuthbert häpnar

Marilla Cuthbert häpnar  →

II.
MATTHEW CUTHBERT HÄPNAR.

Matthew Cuthbert och den bruna märren skumpade makligt fram de fjorton kilometerna till Bright River. Det var en vacker väg, där den slingrade sig mellan prydliga lantgårdar, med understundom ett stycke kåddoftande furuskog att köra genom eller en dalgång, där vilda plommonträd sträckte ut sina knippen av luftig blom. Luften var mättad med doften från många fruktträdgårdar, och ängarna förtonade sig på avstånd i ett töcken av purpur och opalskimmer, medan fåglarna sjöngo och drillade med det jubel, som tillhör vårens första tider.

Matthew njöt av färden på sitt eget sätt, utom i de ögonblick, då han mötte kvinnor och måste nicka till dem. Ty på Prins Edvards ö är det skick och bruk, att man nickar till alla och envar, man möter på landsvägen, antingen man känner dem eller ej.

Matthew var rädd för alla fruntimmer med undantag av sin syster Marilla och fru Rachel; han hade en obehaglig känsla av, att de hemlighetsfulla varelserna skrattade åt honom i mjugg. Och han torde nog ha haft full anledning att tänka detta, ty han såg ganska märkvärdig ut till sin yttre människa, med sin otympliga figur, sitt långa, järngrå hår, som snuddade vid de kutiga axlarna, och det mjuka, bruna helskägget, som han burit allt sedan han var tjugo år. Han hade i själva verket vid tjugo års ålder sett ut ungefär som han såg ut vid sextio, dock icke fullt så grå.

När han kom fram till stationen, syntes där ej skymten av något tåg. Han trodde, att han var ute för tidigt, varför han band sin häst inne på gården till det lilla hotellet och vandrade bort till stationshuset. Den långa plattformen låg nästan öde; den enda synliga levande varelse var en flicka, som satt på en hög med takspån vid dess yttersta ända.

Matthew, som endast lade märke till, att det var en flicka, kilade förbi henne så fort som möjligt utan att titta på henne. Om han sett på henne, hade han knappast kunnat undgå att fästa sig vid den spända, orörliga förväntansfullheten i hennes hållning och uttryck. Hon satt där och väntade på någon eller något, och som sitta och vänta för närvarande var det enda hon hade att göra, uppgick hon i detta tillstånd med all den intensitet, varav hon var mäktig.

Matthew stötte på stationsinspektoren, just som denne stängde biljettluckan för att gå hem och äta kvällsvard, och frågade honom om inte fem och trettiotåget snart skulle vara inne.

— Fem och trettiotåget har kommit och gått för en halv timme sedan, svarade den tillfrågade. — Där steg utav en passagerare, som skulle till er — en liten flicka. Hon sitter därborta på spånhögen. Jag bad henne gå in i väntrummet för damer, men hon sa’ att hon hellre ville stanna kvar härute. Här hade hon — hur var det nu igen? — ett större fält för iakttagelser, sa’ hon. Den lär allt vara något till dyrbar!

— Jag väntar ingen flicka, sade Matthew hjälplöst. — Jag är här för att hämta en pojke. Han ska vara här. Fru Spencer skulle föra hit honom från Nova Scotia åt mig.

Stationsinspektoren visslade.

— Då är det nog något misstag begånget, sade han. — Fru Spencer steg av tåget med den där flickan och lämnade henne åt mig. Sa’, att ni och er syster skulle ta henne som fosterbarn från ett barnhem och att ni skulle vara här och ta emot henne. Det är allt vad jag vet om saken — och flera barnhusbarn har jag inte på lager.

— Det här förstår jag inte, sade Matthew ängsligt, inom sig önskande, att Marilla vore här för att reda upp situationen.

— Det är väl så gott ni talar med flickan, sade stationsinspektoren. — Hon vet nog besked — gott munläder har hon, det vill jag lova. De kanske voro läns på pojkar av det märket ni ville ha.

Han svängde om på klacken och gick sin väg, ty han var hungrig. Och den olycklige Matthew lämnades ensam kvar för att göra vad som var svårare än att träda in till lejonet i dess kula — gå fram till en flicka — en främmande flicka — en barnhusflicka — och fråga henne, varför hon inte var någon pojke … Matthew stönade invärtes, vände sig om och började sakta lunka utmed plattformen bortåt hennes håll.

Hon hade haft ögonen fästa på honom, alltsedan han första gången passerat förbi henne, och hon höll ögonen på honom även nu. Matthew såg ej på henne, och om han hade gjort det, skulle han ändå ej fått någon uppfattning av hennes person. Men en normal iakttagare skulle ha sett följande:

En flicka på omkring elva år i en mycket kort, mycket snäv och mycket ful klänning av grågult, hemvävt ylle. Hon bar en urblekt brun sjömanshatt, och under hatten hängde två mycket tjocka och ilsket röda hårflätor ned på hennes rygg. Ansiktet var litet, blekt och magert och mycket fräknigt; munnen var stor, och detsamma voro ögonen, som voro gröna i vissa dagrar och stämningar och gråa i andra.

Så långt en vanlig iakttagare. En mera skarpsynt skulle ha sett, att hakan var mycket spetsig och framskjutande, att de stora ögonen voro fulla av intelligens och liv, att munnen hade vackra läppar och var uttrycksfull, pannan bred och välbildad. Korteligen — vår mera skarpsinnige betraktare skulle ha kommit till den slutsatsen, att ingen vanlig själ bodde inom denna hemlösa lilla kvinnovarelse, som Matthew Cuthbert var så gränslöst rädd för.

Plågan att behöva taga till ordet besparades emellertid Matthew, ty så fort hon förstod, att han ämnade sig fram till henne, reste hon sig upp, omfattade med den ena bruna, magra handen grepen till en luggsliten, gammaldags kappsäck, och räckte honom den andra.

— Jag kan förstå, att ni är herr Matthew Cuthbert på Grönkulla, sade hon med anmärkningsvärt klar och behaglig röst. — Jag är så glad att råka er. Jag nästan började bli rädd, att ni inte skulle komma och hämta mig, och jag undrade just, vad som kunde ha hänt. Jag hade gjort upp för mig själv, att om ni inte komme i afton, skulle jag gå framåt stigen till det stora vilda körsbärsträdet vid kröken och klättra upp där och sätta mig över natten. Jag skulle inte vara ett dugg rädd, och det skulle vara förtjusande att sova uppe i ett vilt körsbärsträd, överfullt med vit blom, i månskenet. Säg, tycker ni inte det? Man kunde tro, att man sutte inne i ett marmorpalats, va’? Och jag var alldeles säker på, att ni skulle hämta mig i morgon bittida, om ni inte gjorde det nu.

Matthew hade förläget tagit den knotiga lilla handen i sin, och samtidigt fattade han sitt beslut. Han kunde inte säga detta barn med de glänsande ögonen, att alltsamman var ett missförstånd; han vill ta henne hem med sig och låta Marilla göra det. Här på stationen kunde han i alla händelser inte lämna henne kvar, och det finge väl anstå med alla frågor och förklaringar, tills han åter hunnit hem till Grönkulla.

— Det var ledsamt, att jag skulle komma så sent, sade han tafatt. — Kom nu! Hästen står här borta på en gård. Ge mig din väska!

— Ack, den bär jag själv, svarade flickan muntert. — Den är inte tung alls. Allt vad jag äger och har ligger i den, men den är ändå inte tung. Och om den inte bäres på ett särskilt sätt, så lossnar handtaget vid ena sidan — men jag känner till knepet, jag, så därför bär jag den helst själv. Det är en fasligt gammal kappsäck. Jag är ändå bra glad åt att ni kommit, även om det hade varit trevligt att sova uppe i ett vilt körsbärsträd …

Vi ha visst ett långt stycke att åka, eller hur? Fru Spencer sa’ det var nästan fjorton kilometer. — Det gläder jag mig åt, för jag tycker så mycket om att åka. O, vad det är underligt, att jag ska bo hos er och höra till er! Jag har aldrig hört till någon människa … Men se barnhemmet, det var värst av allting. Jag har bara varit där fyra månader, men det var nog. Ni har väl aldrig varit barn på ett barnhem, kan jag tro, så därför kan ni omöjligt fatta, hur det är. Det är värre än allt man kan tänka sig … Fru Spencer sa’, att det var styggt att säga så där, men jag menade inte någonting styggt … Det är rätt lätt att vara stygg utan att själv veta av det. Barnhusmänniskorna va’ snälla — ja för all del. Men allting är så förfärligt enahanda och alltid likt sig på ett barnhem — utom själva barnen, förstås.

Om dem kunde man i tankarna göra upp så många saker och ting — flickan bredvid en, till exempel, hon kunde ju kanske vara dotter till en greve och ha stulits bort från sina föräldrar i sin späda barndom av en otäck barnjungfru, som dog, innan hon hann bekänna sitt brott … Jag brukade ligga vaken på nätterna och tänka ut sånt där, för på dagen hade jag inte tid. Det är väl därför jag är så skranglig och mager — för nog är jag bra mager, säg? Jag har nästan inget kött på mina knotor. Jag föreställer mig så gärna, att jag är knubbig och fet, med gropar i armbågarna …

Här tystnade Matthews skyddsling, dels därför att andedräkten tröt henne, dels därför, att de hade kommit fram till giggen. Sedan sade hon ej ett ord, förrän de lämnat byn och åkte utför en brant liten backe. Vägen var här så djupt nedskuren i den mjuka marken, att dess kanter, bevuxna med blommande vilda körsbärsträd och smärta björkar, likt vallar höjde sig flera fot över de åkandes huvuden.

Flickan räckte ut sin hand och bröt av en vild plommongren, som strök emot giggens sida.

— Är den inte vacker? Vad tänker ni på, när ni ser ett sådant träd luta sig ut uppifrån gräsvallen med kvistarna höljda av skir vit blom?

— Ja, si det är mer än jag kan säga, sade Matthew.

— En brud tänker ni på, förstås — en vitklädd brud med en luftig vit slöja. Jag har aldrig sett nå’n, men jag kan väl tänka mig, hur hon skulle se ut. Själv kommer jag nog aldrig att stå brud. Inte lär nå’n vilja gifta sig med mig — såvida det nu inte skulle vara en hednamissionär. En hednamissionär får väl inte vara så kinkig … Men en vit klänning hoppas jag ändå, att jag ska få nå’n. gång. Det är min högsta önskan! Jag är så förtjust i vackra kläder. Och jag har aldrig haft en vacker klänning i hela mitt liv, så långt jag kan minnas — men desto mera längtar man då efter att få en! Inte sant? Och jag kan ju alltid tänka mig, att jag är klädd i en praktfull skrud …

I morse, när jag for från barnhemmet, så var jag så ledsen för att jag skulle ha den här gamla fula verkensklänningen på mig. Alla barnen på hemmet gå i sådana. Der var en handlande i Hopeton förra vintern, som skänkte trehundra meter verken till barnhemmet. Somliga sa’, att det var därför, att ingen ville köpa den varan, men jag vill hellre tänka mig, att det var, därför att han unnade alla oss barn väl … Fast vackert är det inte!

Jag satt på tåget och föreställde mig, att jag hade på mig en den vackraste ljusblå sidenklänning — lika gärna kan man ju ta till någonting riktigt extrafint — och en stor hatt översållad med blommor och vaggande plymer, och guldklocka och gredelina handskar och bruna knäppkänger. Jag kände mig så glad, och jag njöt så utav färden. Och inte var jag sjösjuk alls på ångbåten. Det var inte fru Spencer heller, fast hon brukar vara det. Hon sa’, att hon inte hade tid att bli sjuk, så måste hon passa på mig, för att inte jag skulle falla över bord. Hon sa’ att hon aldrig hade sett maken till orolig själ … Jag ville förstås titta på allting, som fanns att se på båten, för vem kunde veta, när jag skulle få ett sådant tillfälle igen …

Åh, här ha vi ännu flera blommande körsbärsträd — det var då en härlig ö, detta! Jag är så förfärligt glad, när jag tänker på, att här ska jag få stanna. Jag har alltid hört sägas, att prins Edvards ö var den vackraste plats i hela världen, och ofta föreställde jag mig att jag bodde här, fast aldrig kunde jag tro, att det skulle gå så väl … Tänk, när ens lyckligaste drömmar slå in — o! … Men de här röda landsvägarna äro lustiga! När vi stego på tåget i Charlotte Town, och de röda vägarna begynte flyga förbi, frågade jag fru Spencer, vad det var, som gjorde dem röda, och hon sa’, att det visste hon inte och jag skulle för Guds skull förskona henne från flera frågor … Hon sa’ att jag hade visst redan frågat henne om tusen ting … Ja, det kan nog hända, men hur får man reda på saker, om man inte gör några frågor? Och vad är det, som gör landsvägarna röda?

— Sannerligen jag det vet, sade Matthew.

— Det är en av de saker, som ännu återstå för mig att ta reda på. Är det inte gränslöst roligt att tänka på allting, som finnes att närmare ta reda på? Det är sådant, som gör, att jag känner mig så glad över att jag lever — världen är så intressant … Den skulle inte vara hälften så intressant, om vi visste allting på förhand, säg? … Men jag kanske pratar för mycket? Folk brukar alltid säga till mig, att jag gör det. Ni kanske hellre ville, att jag sutte tyst? Då ska ni bara säga ifrån. Jag kan tiga, när jag föresätter mig det, fastän det är svårt …

Matthew var själv mycket förundrad däråt, men han hade verkligen roligt. Likt många tystlåtna människor tyckte han om pratsamt folk, när de skötte om pratandet själva och ej fordrade, att även han skulle lämna sitt bidrag till konversationen. Men han hade aldrig väntat finna något nöje i en liten flickas sällskap. Fruntimmer voro tråkiga nog i alla avseenden, men småflickor voro värre. Han avskydde deras sätt att skyggt smita förbi honom, förstulet sneglande på honom, som om de väntade, att han skulle sluka dem i en enda munsbit, om de vågade säga ett ord.

Detta var Avonleatypen för en väluppfostrad liten flicka. Men detta fräkniga, klarögda underdjur var någonting helt annat, och fastän hans trögare intelligens fann det ganska svårt att hålla jämna steg med hennes djärva tankesprång, tyckte han, att han kände sig »smått uppiggad» av hennes prat. Han sade därför, sävligt som vanligt:

— Tala du så mycket du vill. Mig gör det ingenting.

— Ack, så snällt! Jag känner på mig, att ni och jag komma att trivas så bra ihop. Det är så skönt att få tala, när man vill, och inte jämt få i sig, att barn ska man se, men inte höra. Det ha de sagt till mig väl en miljon gånger. Och så skrattar folk åt mig, därför att de tycka jag tar till så stora ord. Men har man stora tankar, så är man väl också tvungen att använda stora ord för att uttrycka dem — säg?

— Det tycks väl så … sade Matthew.

— Fru Spencer sa’, att min tunga måste vara fastsatt på mitten — annars kunde den inte röra sig så ledigt, sa’ hon. Men det är den inte, den sitter fast med den bortersta ändan. Fru Spencer sa’, att, ert ställe heter Grönkulla. Jag frågade ut henne om allt möjligt. Hon sa’, att det växer trän runt omkring den. Trän — det är mitt liv! Där fanns rakt inga sådana kring barnhemmet, bara några små spinkiga stackare utanför stora ingången med vitmålade träburar ikring sig … De sågo själva ut som föräldralösa barn. Och jag tyckte det var så synd om dem. Jag brukade säga till dem: »Ack ni små stackare! Tänk om ni växte ute i den stora susande skogen med fullt med andra trän omkring er och fin mossa och linnearevor täckande över era rötter och en bäck inte långt borta och fåglarna sjungande i era grenar — då skulle ni allt skjuta fart och växa! Men här får ni stå i knut, och ni kommer ingen vart … Jag vet nog, hur ni känner er till mods, små trän.» — Jag var ledsen, när jag for ifrån dem i morse. Man blir så fästad vid sådana slags ting, inte sant? — Finns det någon bäck i närheten av Grönkulla? Det glömde jag att fråga fru Spencer om.

— Jo jo men — där är en strax bakom huset.

— O, tänk! … Det har alltid varit en av mina drömmar att få bo helt nära en bäck. Ack, om ändå ens drömmar lite oftare ginge i fullbordan! … Nu känner jag mig i alla fall så fasligt nöjd och belåten. Men se riktigt lycklig, det kan jag aldrig bli, för — ja, vad kallar ni den här färgen?

Hon slängde den ena av de båda långa, glänsande flätorna över den magra axeln och höll upp den framför ögonen på Matthew. Matthew var ej van att yttra sig om damers hårfärg, men i detta fall kunde det ej råda något tvivel.

— Det är väl rött, skulle jag tro, sade han.

Flickan lät flätan åter falla — med en suck, så djup att den tycktes komma ända nedifrån hennes tår och utandas flera århundradens sorger.

— Ja, det är rött, sade hon resignerat. — Nu förstår ni, varför jag inte kan vara riktigt lycklig. Det kan ingen med rött hår. Det andra bryr jag mig inte så värst mycket om — fräknarna och de gröna ögonen och min magerhet. Allt det där kan jag tänka bort. Jag kan föreställa mig, att jag har en den skäraste rosenbladhy och violblå ögon, som stråla som stjärnor. Men se håret — det kan jag inte tänka bort. Det stannar kvar. Jag gör ändå mitt bästa. Jag säger till mig själv: hennes ansikte var omramat av ett glänsande hår, svart som korpvingen … Men hela tiden vet jag, att det är illande rött, och det är min stora sorg. Den kommer att räcka livet igenom. En gång så läste jag i en bok om en flicka, som hade en hjärtesorg, men det var inte rött hår. Hon hade tvärtom guldglänsande lockar, som föllo ned kring en alabasterpanna. Vad är alabasterpanna? Det har jag aldrig kunnat få reda på. Kan ni säga mig det?

— Nej, det är jag rädd, att jag inte kan, sade Matthew, som började bli yr i huvudet.

Han kände sig så, som han en gång känt sig i sin gröna ungdom, då han varit med om en utfärd och en annan pojke narrat honom att »mala salt».

— Ja, någonting bra måste det i alla fall ha varit, för hon var gudomligt vacker. Hur skulle det måntro kännas att vara gudomligt vacker?

— Fråga inte mej! … sade Matthew.

— Nå men om ni finge välja — vilket skulle ni helst vilja vara — gudomligt vacker eller gnistrande kvick eller änglalikt snäll?

— Ja, se det vore nog svårt att bestämma sig för …

— Precis vad jag själv tycker! Jag är alltid i valet och kvalet. Men det kan just vara detsamma, för jag blir aldrig någonting utav’et. Änglalikt snäll allra minst … Fru Spencer, hon sa’ — o, herr Cuthbert! O, herr Cuthbert!! O, herr Cuthbert!!!

Fru Spencer torde ej ha uttryckt sig på detta sätt; ej heller hade flickan ramlat ur giggen eller Matthew företagit sig någonting mera förvånansvärt. Landsvägen hade helt enkelt gjort en krök, och de åkande befunno sig inne i »allén».

»Allén» hade fått detta namn av Newbridges befolkning och utgjordes av en fyra eller femhundra meter lång vägsträcka, varöver välvde sig två rader stora och vitt utgrenade äppelträd, som för många år sedan planterats av en något »konstig» gammal lantbrukare. De åkte under en lång valvgång av snövit, doftande blom. Under grenarna rådde en mild skymning, och långt borta i bakgrunden sken den violetta och purpurfärgade aftonhimlen likt ett stort målat kyrkfönster.

Anblickens skönhet tycktes beröva flickan talförmågan. Hon lutade sig tillbaka i giggen med de magra händerna hopknäppta i knäet och ansiktet i stum hänförelse lyftat mot den vita glansen över deras huvuden. Ej ens sedan de lämnat »allén» och åkte utför den långa backen till Newbridge, talade hon eller rörde på sig. Med nära nog förklarat ansikte blickade hon in i solnedgången, och hennes ögon sågo härliga syner, som drogo förbi mot den skimrande bakgrunden.

Genom Newbridge, en folkrik liten by, där hundar skällde på dem, små pojkar hojtade och nyfikna ansikten tittade fram i fönsterna, åkte de, alltjämt under tystnad. De tillryggalade ytterligare tre kilometer, och flickan hade ännu ej öppnat munnen. Hon kunde tiga, det var tydligt, lika energiskt som hon kunde tala.

— Nu känner du dig allt bra nog hungrig och trött, sade Matthew slutligen — andra skäl till den långa tystnaden kunde han ej tänka sig. — Nu ha vi heller inte så värst långt kvar att åka.

Hon vaknade upp ur sina drömmerier med en lång suck och såg på honom med blicken hos en själ, som svävat vida i stjärnströdda rymder.

— O, herr Cuthbert, viskade hon, den där grönskande valvgången vi foro genom — allt det vita — vad var det? — Du menar väl allén, kan jag tro, sade Matthew efter några ögonblicks djup eftertanke. — Ja, den är rätt nätt på sitt vis.

— Nätt? Åh, det är väl inte det rätta ordet. Vacker inte heller. Det säger inte på långt när tillräckligt. Åh, det var underbart — underbart! Det var det första, jag sett i mitt liv, som man inte kunde tänka sig mera förtjusande. Jag fick en så’n besynnerlig känsla här, — hon lade handen på bröstet — riktigt som värk, men det var bara därför att jag njöt. Har ni någonsin haft sådan värk, herr Cuthbert?

— Nej, det kan jag just inte påminna mig.

— Jag får det rätt ofta — när jag ser någonting så där förfärligt vackert. Men varför ska den där förtjusande valvgången kallas allén? Det namnet säger ju ingenting. Nej, den skulle heta — låt mig se — jo, Ljuvlighetens vita väg. Är inte det ett fint sagonamn? När jag inte tycker om namnet på ett ställe eller en människa, så tänker jag alltid ut något nytt åt dem. Där fanns en flicka på hemmet, som hette Hepzibah Jenkins, men jag kallade henne alltid i mina tankar Rosalia De Vere. Andra människor kunna ju kalla den där lövgången för allén, men jag kommer alltid att säga Ljuvlighetens vita väg.

Åh kors — ä’ vi nu snart hemma? Jag är både glad, och jag är ledsen … Jag är ledsen, för att den här åkningen har varit så rolig, och det är alltid ledsamt, när det roliga tar slut. Det kan ju komma någonting ännu roligare efter, men det är inte värt man gör sig för säker … Det har åtminstone varit min erfarenhet. Men ack — vad jag är glad, att jag får komma hem! Jag har ju aldrig haft ett verkligt hem, så långt jag kan minnas tillbaka. Nu känns det igen så där underligt i bröstet på mig …

De hade nu passerat backens högsta punkt. Nedanför dem låg en helt liten sjö, vilken nästan såg ut som en flod, så långsträckt och buktande var den. En bro löpte tvärs över den, och från bron och den lilla sjöns nedre ändpunkt, där en gulbrun kedja sandåsar skilde den från den mörkblå havsviken utanför, låg vattnet så klart som en spegel med de finaste skiftningar av krokusblått och skärt och luftigt grönt och andra milda förtoningar, för vilka ännu inga namn blivit uppfunna.

På den motsatta sidan om bron smög sig sjön in mellan lummiga dungar av tall och lönn och låg mörkt glänsande under deras glidande skuggor. Här och där lutade sig ett vilt plommonträd ut från den branta stranden, likt en ung flicka, som står på tå för att kunna skåda sin egen bild. Från kärret invid ena sidan av sjön ljöd de kväkande grodornas egendomligt klara och svårmodiga kör. En liten grå stuga tittade fram mellan vita äppelträd från sluttningen högre upp, och fastän det ännu ej var fullt mörkt, tindrade ett ljus i ett av dess fönster.

— Det där är Barrys göl, sade Matthew.

— Usch, så’nt fult namn. Jag ska kalla den — låt mig se — Mörka, speglande vågen. Ja, det passar bra. Det kunde stå i en vers. Mörka, speglande vågen … Det är så vackert, så det riktigt ryser i mig … Ryser det ibland i er?

Matthew funderade.

— Åhjo, nog händer det … Det liksom ryser i mig, när jag ser de där otäcka vita maskarna, som kräla upp i gurksängarna. Tockna ä’ di äckligaste kräk jag vet.

— Det är nog ett annat slags rysning, det … För det är ju bra stor skillnad mellan maskar och en sjö med mörka, speglande vågor. Varför kalla andra människor den för Barrys göl?

— Det är väl därför att herr Barry bor däruppe i det lilla huset. Tallbacken heter hans gård. Om inte den där tjocka träddungen låge alldeles bakom, kunde man se Grönkulla härifrån. Nu ska vi över bron, och se’n kröker vägen, så det är ännu ett bra stycke kvar.

— Har herr Barry några små flickor? Ja, inte så fasligt små, menar jag — så där vid min ålder?

— Han har en, som är elva år. Hon heter Diana.

— Åh! — Hon drog djupt efter andan. — Det var ett — ett bedårande namn!

— Åh, jag vet just inte det … Jag tycker det låter hedniskt. Tacka vill jag Jane eller Mary eller sådana hyggliga namn. Men när Diana föddes, så hade de en skollärare inackorderad, och så läto de honom välja namn, och han kallade henne Diana.

— Ack, om de ändå haft en sådan skolmästare till hands, när jag föddes! … Här kommer bron. Då kniper jag ihop ögonen och blundar. Jag är alltid rädd, när jag far över broar. Jag har en känsla utav, att precis när vi kommit till mitten, ska den vika ihop sig som en fällkniv och klämma oss. Därför blundar jag. Men jag kisar alltid lite, när jag tror, att vi hunnit nära mitten. För ifall den skulle fara upp och se’n slå igen över oss, så ville jag naturligtvis titta på det … O, så trevligt det dundrar … Nu ä’ vi över. Nu ska jag se mig om. God natt, kära Mörka, speglande våg! Nu ser vattnet ut, som om det småler mot mig. Jag säger alltid god natt till saker, som jag tycker om, alldeles som jag skulle göra det till människor.

När de hunnit uppför nästa backe och vägen åter krökte, sade Matthew:

— Nu ha vi bara litet kvar. Därborta ligger Grönkulla —

— Ack nej, säg det inte! avbröt hon andlöst, i det hon grep tag i hans halvt lyfta arm och slöt ögonen, så att hon ej skulle se, vartåt han pekade. — Låt mig få gissa! Jag ska nog gissa rätt.

Hon öppnade åter ögonen och såg sig omkring. De befunno sig på krönet av en liten kulle. Solen hade gått ned för en stund sedan, men landskapet låg ännu övergjutet av en sällsam klarhet. I väster höjde sig en mörk kyrkspira mot en guldröd himmel. Nedanför låg en liten dal och på andra sidan en långsträckt, sakta stigande ås, strödd med prydliga lantgårdar.

Flickans ögon irrade från den ena till den andra, sökande och längtansfulla. Slutligen stannade de vid en liten gård, ett stycke till vänster, ganska långt från landsvägen, omgiven av blommande fruktträd, som glänste matt vita i skuggan från den närbelägna skogen. Över den, på den molnfria himlen i sydväst, stod en stor, blänkande stjärna och lyste vägledande och löftesrik.

— Där är det, sade hon och pekade.

Matthew smällde förtjust till märren med tömmarna.

— Ja minsann är det så! sade han. — Men fru Spencer har väl förstås gett en mycket noggrann beskrivning.

— Nej, då, det försäkrar jag. Vad hon sade hade lika väl kunnat passa in på vilket ställe som helst. Jag hade inte alls gjort mig någon bestämd föreställning. Men så fort jag skymtade gården därborta, kände jag, att där ligger mitt nya hem. Måtte det inte bara vara en dröm! Tänk, att min arm måste vara både gul och blå, så många gånger har jag nupit mig i dag — för att jag skulle vakna upp förstås, om det vore en dröm … Men ibland, när det är en riktigt härlig dröm, så nänns man inte nypa sig, man vill bara drömma vidare …

Med en liten belåten suck försjönk hon åter i tystnad.

Matthew flyttade sig oroligt på sätet. Han var glad åt att det var Marilla och inte han, som skulle meddela denna husvilla stackare, att det hem, hon redan fröjdade sig åt, ej skulle öppna sin dörr för henne. De åkte över Lyndes sänka, där det redan var alldeles mörkt — dock ej så mörkt, att inte fru Rachel kunde se dem från sin fönstersmyg, medan de åkte uppför backen och följde den långa avtagsvägen till Grönkulla.

När de körde fram till huset, bävade Matthew för den stundande förklaringen — med en känsla av medlidande, som han ej själv förstod. Han tänkte ej på sig själv och Marilla eller på all den olägenhet detta missförstånd troligen komma att vålla dem — han tänkte på flickans svikna förhoppningar. När han såg framför sig, hur den hänförda glansen skulle slockna i hennes ögon, fick han en högst pinsam känsla av, att han skulle hjälpa till med att mörda någon — ungefär samma motvilja, som betog honom, när han skulle sticka en gris eller en kalv eller något annat oskyldigt litet djur.

Gården låg alldeles mörk, när de svängde in på den, och poppellöven rörde sig på grenarna med ett silkeslent prassel.

— Hör, hur träden tala i sömnen, viskade hon, när körsvennen lyfte, henne ned på marken. — Så vackra drömmar de måtte ha!

Hon tog ett stadigt grepp i kappsäcken, som innehöll »allt vad hon ägde och hade», och följde honom in i huset.