Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Annes bekännelse
Anne på Grönkulla
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

En storm i ett vattenglas
En tebjudning och dess följder  →


[ 117 ]

XV.
EN STORM I ETT VATTENGLAS.

— O, ett sådant härligt väder! sade Anne, satte näsan i vädret och drog in den full med luft. — Är det inte roligt att leva en så’n här dag, så säg! Jag tycker synd om dem, som ännu inte äro födda och få njuta av den. Nog för de kunna få vara med om andra härliga dagar, men just den här få de inte … Och tänk också, vad det är roligt att vi ha en sådan vacker väg att gå till skolan!

— Ja, det här är bra mycket trevligare än att gå stora landsvägen, som är så dammig och het, sade den praktiskt anlagda Diana, som just höll på med att titta ned i sin matsäckskorg och inom sig göra en beräkning. Om de tre läckra och saftiga vinbärstårtor, som där vilade, skulle delas på tio flickor, hur många bitar finge då varje flicka?

Avonleas små skolflickor lade alltid »ihop» sina medförda frukostar, och skulle någon understå sig att ensam eller blott tillsamman med sin bästa vän sätta i sig tre vinbärstårtor, skulle hon för alltid ha befäst sitt rykte att vara »gräsligt snål». Men ack — tre små tårtor på tio flickor — det bleve ju ändå bara en smakbit åt var och en …

Den väg, som Anne och Diana gingo till skolan, var verkligen vacker. Inte ens i inbillningen kunde Anne skapa någonting vackrare, och då kan man förstå! … Att gå stora landsvägen skulle ha varit ytterst oromantiskt, men att gå De älskandes stråt och förbi »Pil, pil, susa!» och Violernas dal och Björkstigen var väl romantiskt om något.

De älskandes stråt utgick från Grönkullas köksträdgård och löpte långt inåt skogen så långt de Cuthbertska ägorna räckte. Kossorna brukade gå den vägen till vissa [ 118 ]betesmarker, och på vintern körde man hem vedlassen på den. Anne hade hittat på namnet, när hon vistats en månad på Grönkulla.

— Jag vet nog, att där inte gå några älskande, förklarade hon för Marilla, men Diana och jag hålla just på med att läsa en så’n rysligt rolig bok, och i den finns där en De älskandes stråt. Därför ville vi ha en också, tyckte vi. Namnet är sött, va’? Och jag tycker särskilt om den stigen, därför att där kan man skratta och skrika så mycket man vill, utan att folk frågar en, om man är klok …

Anne gick ensam ut på morgonen och följde De älskandes stråt ända fram till bäcken. Här var henne Diana till mötes, och de båda små flickorna vandrade därefter i sällskap under lönnarnas kronor, tills de kommo fram till en liten spång. Där lämnade de stigen, gingo genom herr Barrys hage och förbi »Pil, pil, susa!» På andra sidan »Pil, pil, susa!» kom Violernas dal — en liten grönskande fläck inne i skuggan av herr Bells stora skog.

— Inte ä’ där några violer nu, inte, berättade Anne för Marilla, men Diana säger, att om våren stå där tusen sinom tusen — därför ha vi kallat den Violernas dal. Diana tycker att jag är så styv i att hitta på bra namn på ställen. Det är ändå trevligt att vara styv i någonting … Men Diana hittade på Björkstigen. Jag lät henne få det, för hon ville så gärna, men nog hade jag kunnat tänka ut någonting mera poetiskt än Björkstigen rätt och slätt … Ett så’nt namn är det väl ingen konst att hitta på! Men Björkstigen är i alla fall ett av de vackraste ställen i hela världen, vet Marilla!

Det var den också. Andra människor, som sett mer än Anne, tyckte så med, när de någon gång råkade förirra sig dit.

Det var en liten smal, buktande stig, som slingrade sig utför en långsträckt sluttning rakt igenom herr Bells skog, [ 119 ]där ljuset silade sig ned genom det klargröna lövverket. Den kantades utmed hela sin längd av smärta unga björkar, vitstammiga och med smidiga grenar. Ormbunkar och stjärnblommor, liljekonvaljer och nattskattans skarlakansröda stånd växte där i täta mängder, och luften var alltid full av en fin, kryddaktig doft och av fåglarnas locktoner och skogsvindarnas sus i trädkronorna. Om man gick tyst — med Anne och Diana hände det kanske en gång i månaden — kunde det hända, att man såg en kanin skutta tvärs över stigen.

Nere i dalen mynnade stigen ut i stora landsvägen, och se’n hade man bara kvar den granbevuxna backen upp till skolan.

Avonleas skolhus var en vitrappad byggnad, låg i taket och med breda fönster. Inomhus var den möblerad med solida gammaldags pulpeter, som gingo att öppna och slå igen och hade skivorna fullkarvade med tre generationer skolbarns initialer och hieroglyfiska inskrifter. Skolhuset låg ett stycke från vägen, och bakom det låg en skum furuskog och en bäck, där alla barnen på morgonen satte ned sina mjölkflaskor för att de skulle stå där och hålla sig friska och svala till den tidiga middagstimmen.

Det var med många hemliga farhågor, som Marilla på september månads första dag såg Anne vandra åstad till skolan. Anne var en sådan konstig flicka. Hur skulle hon komma överens med de andra barnen? Och hur i all världen skulle hon bära sig åt för att hålla sin mun under skoltimmarna?

Men allting gick bättre än Marilla vågat hoppas. Anne kom hem på aftonen vid ett strålande lynne.

— Jag tror nog, att jag kommer att trivas i skolan, förkunnade hon. — Fast lärar’n är då både si och så … Hela tiden så snurrar han på sina mustascher och tittar på Prissy Andrews. Hon är ju vuxen, kantänka … Hon är sexton år [ 120 ]och ska söka sig in vid seminariet i Charlottetown nästa år. Tillie Boulter säger, att lärar’n ä’ pin kär i henne. Hon har mycket vacker hy och lockigt brunt hår, som hon burrar upp så stiligt … Hon sitter på den långa raden bakerst, och han sitter där med för det mesta — för att gå igenom läxorna med henne, säger han. Men Ruby Gillis säger, att hon såg, hur han skrev någonting på hennes griffeltavla, och när Prissy läste det, så blev hon illande röd i ansiktet och fnös till … Ruby Gillis säger, att hon inte tror det hade alls att göra med läxan …

— Anne, understå dig aldrig mera att tala i den tonen om din lärare, sade Marilla skarpt. — Du går inte till skolan för att nyfiket koxa omkring dig och höra på dumt struntprat. Dig kan han väl alltid lära någonting, och du går dit för att lära. Aldrig mera får du komma hem och duka upp sådana här historier. — Nå, du uppförde dig väl skickligt och snällt?

— Jo jo men, sade Anne i belåten ton. — Det var för resten inte så svårt som jag hade trott. Jag sitter bredvid Diana. Vår plats är alldeles invid fönstret, och jag kan titta ned på Mörka, speglande vågen. Där ä’ fullt med trevliga flickor i skolan, och vi hade vådligt livat under middagsrasten. Det är så roligt att ha så många snälla flickor att leka med. Men jag tycker förstås bäst om Diana, och det kommer jag alltid att göra. Jag tillber Diana.

Jag är fasligt mycket efter de andra. De ä’ alla på femte kursen, och jag är bara på fjärde, och det tycker jag ä’ så harmligt … I dag hade vi läsning och geografi och kanadensisk historia och diktamen. Herr Phillips sa’, att min stavning var gräslig, och han höll upp min griffeltavla, så att alla kunde se den — med fullt med bockar i kanten … Jag skämdes så, Marilla, inte var det artigt gjort mot den, som var där första gången … Ruby Gillis gav mig ett äpple, och [ 121 ]Sophie Sloane lånte mig ett sött skärt kort med påskriften »Får jag följa er hem?» Hon ska ha det tillbaka i morgon. Och Tillie Boulter lät mig låna sin pärlring hela eftermiddagen. Får jag ta några av vaxpärlorna på den gamla nåldynan inne på vindskontoret att göra mig en ring utav? Och o Marilla — Jane Andrews sa’ till mig, att Minnie Mac Pherson sa’ till henne, att hon hörde Prissy Andrews säga till Sarah Gillis, att jag hade en mycket vacker näsa … Marilla, det är den första komplimang jag nånsin fått i mitt liv, och ni kan inte tro, så underligt det kändes! Marilla, har jag verkligen en vacker näsa? Jag vet, att ni alltid säger sanningen.

— Din näsa duger mycket bra, svarade Marilla kort.

I hemlighet tyckte hon, att Annes näsa var ovanligt välbildad, men det skulle aldrig ha fallit henne in att säga det.

Detta var för tre veckor sedan, och hittills hade allting gått väl. Och nu, denna friska septembermorgon, trippade Anne och Diana helt muntert utför Björkstigen, två de lyckligaste små flickor i Avonlea.

— Jag skulle tro, att Gilbert Blythe kommer i skolan i dag, sade Diana. — Han har varit och hälsat på hos sina kusiner i New Brunswick hela sommaren, och han kom hem först i lördags kväll. Han ser väldigt bra ut, Anne. Och han retas alldeles förskräckligt med flickorna. Han ä’, så han kan plåga livet ur en …

Dianas tonfall angav, att hon föredrog att få livet plågat ur sig framför att ha det i behåll.

— Gilbert Blythe? sade Anne. — Är det inte hans namn, som står skrivet på väggen strax bredvid ingången och med Julia Bells namn ovanpå?

— Jo, sade Diana och knyckte på nacken. — Men jag tror inte han är så värst förtjust i Julia Bell. Jag har hört honom säga, att han har lärt sig multiplikationstabellen på hennes fräknar.

[ 122 ]— Tala inte om fräknar med mig, sade Anne. — Det är inte finkänsligt, när jag har så många. Men jag tycker det är mycket dumt att kluttra gossars och flickors namn tillsammans på väggarna. Jag skulle vilja se den, som vågade sätta ihop mitt namn med en pojkes. Inte för att någon skulle göra det, förstås, skyndade hon sig att tillägga.

Anne suckade. Hon ville inte ha sitt namn skrivet på väggen. Men det var ändå litet förödmjukande att veta, att det nog inte var någon fara för, att det skulle hända.

— Pyttsan, det är ju bara skoj, sade Diana, vars svarta ögon och glänsande hårflätor farit så grymt fram med Avonleapojkarnas hjärtan, att hennes namn figurerade på väggen i den välvda förstugan i förening med väl ett halvt dussin andra namn. — Och tro aldrig, att du själv går fri! Charlie Sloane är rent betagen i dig. Han sa’ till sin mamma — sin mamma, hör du — att du var den piggaste flickan i skolan. Det må välan vara bättre än att se bra ut.

— Nej; det är det inte, svarade Anne likt den lilla äkta kvinna hon var. — Jag vill hellre vara vacker än kvick. Och jag kan inte med Charlie Sloane. Jag tål inte pojkar, som blänga med ögonen som han. Om någon skreve upp mitt namn tillsamman med hans, så vet jag inte, vad jag gjorde … Men det är roligt att sitta överst i klassen.

— Nu får du Gilbert i din klass, återtog Diana, och han brukar alltid sitta överst. Men han är bara i fjärde kursen, fastän han snart fyller fjorton. För fyra år se’n var hans pappa sjuk och måste fara till Alberta för att sköta sin hälsa, och Gilbert fick följa med. Där voro de nästan i tre år, och Gil gick knappast i någon skola, förrän de kommo tillbaka. Hädanefter får du nog svårt för att behålla din plats överst, Anne.

— Det gör mig ingenting, svarade Anne hastigt. — Man kan verkligen inte känna sig stolt över att sitta över en massa [ 123 ]småbarn på nio och tio år … Jag blev uppflyttad i går för att jag kunde stava till »franska revolutionen». Josie Pye satt överst, och kan du tänka dig — hon tittade i boken! Herr Phillips såg’et inte, men jag gjorde det. Och jag gav henne en sådan blick, må du tro, så hon blev röd som en pion och stavade orätt i alla fall.

— De där flickorna Pye ä’ ena riktiga markattor, sade Diana förargad, när de klättrade över stättan till stora landsvägen. — Kan du tänka dig, i går gick Gertie och satte sin mjölkflaska på min plats i bäcken. Jag talar inte med henne se’n dess.

Medan herr Phillips hölls i den bortre delen av rummet och hjälpte Prissy Andrews med ett svårt räkneproblem, viskade Diana till Anne:

— Där sitter Gilbert Blythe till höger tvärs över mittelgången, Anne. Titta på honom och se, om du inte tycker han ser bra ut?

Anne tittade i den angivna riktningen. Hon hade ett utmärkt tillfälle att göra det, ty Gilbert Blythe var strängt upptagen med att med en knappnål spika fast Ruby Gillis’ långa gula fläta — hon satt på bänken framför honom — vid ryggstödet av denna bänk. Det var en lång pojke, med brunt, lockigt hår, skälmska bruna ögon och ett retsamt smålöje kring munnen.

Efter en liten stund reste sig Ruby Gillis hastigt för att gå fram och visa en addition för läraren. Hon föll tillbaka på bänken med ett litet skrik och trodde, att hennes hår skulle ryckas ut med rötterna. Alla tittade på henne, och herr Phillips stirrade så strängt på henne, att Ruby började gråta. Gilbert hade petat undan knappnålen och studerade sin geografi med det allvarligaste ansikte i världen. Men när uppståndelsen något lagt sig, tittade han på Anne och blinkade åt henne med ett obeskrivligt uttryck av tjuvpojke.

[ 124 ]— Jag tycker nog, att Gilbert Blythe ser bra ut, förtrodde Anne Diana. — Men han är fasligt påflugen. Det är då inte fint att blinka åt en flicka, som man alls inte känner.

Men det var ej förrän frampå eftermiddagen, som det började ske större händelser.

Herr Phillips satt borta i en vrå och hjälpte Prissy Andrews med en tysk verbalform, och resten av eleverna gjorde ungefär vad som föll dem in, mumsade på äppelkart, viskade, ritade gubbar på sina griffeltavlor och körde beklagansvärda gräshoppor, ordentligt selade med segelgarnståtar, fram och åter på pulpeternas skivor. Gilbert Blythe satt och försökte förmå Anne Shirley att titta på honom, vilket fullständigt misslyckades, ty Anne Shirley var i denna stund totalt glömsk ej blott av Gilbert Blythes tillvaro, utan av varenda annan lärjunges i Avonleas skola. Hon kom ej ens ihåg själva skolan, utan satt med hakan stödd mot handen och ögonen fästa på den lilla blåa skymt av Mörka, speglande vågen, som man uppfångade från hennes fönster. Hon befann sig långt borta i ett färgskimrande drömland och hörde och såg ingenting utom sina egna underbara syner.

Gilbert Blythe var ej van att göra sig omak för att en flicka skulle titta på honom och han se’n ej skulle ha någonting för besväret. Hon skulle se på honom, den där rödhåriga flickan Shirley med den lilla spetsiga hakan och de stora ögonen, som inte voro lika någon annan flickas ögon i hela Avonlea.

Gilbert sträckte sig tvärs över gången mellan pulpeterna, nappade till sig ändan av Annes långa röda fläta, höll ut den en armslängd från sig och väste med en genomträngande viskning:

— Det brinner! Det brinner!

Då gav Anne honom en blick, och det en som kändes.

Hon gjorde mer än så. Hon störtade upp, och alla [ 125 ]hennes granna drömslott föllo i ruiner. Hennes ögon flammade av vrede, men glöden släcktes snart av harmens och förödmjukelsens tårar.

— Du elaka, otäcka pojke! utbrast hon lidelsefullt. — Hur kan du våga?

Och — smack! … Det var Anne, som dängde sin griffeltavla i huvudet på Gilbert, så att den — tavlan, inte huvudet — sprang i tjugo bitar.

Skolan i Avonlea njöt alltid av ett uppträde. Det här var ju ett ovanligt nöjsamt sådant. Vartenda barn sade »o!» med både fasa och förtjusning. Diana höll på att tappa andan. Ruby Gillis, som hade ömtåliga nerver, började gråta. Tommy Sloane lät sitt fyrspann av gräshoppor skena, så att han aldrig mera fick tag i dem, medan han med gapande mun stirrade på Anne och den trasiga griffeltavlan.

Herr Phillips klev med långa steg uppför gången och lade en tung hand på Annes axel.

— Anne Shirley, vad skall detta betyda? frågade han förargad.

Anne svarade ej. Det var för mycket begärt av en svag mänsklig varelse att bedja henne inför hela skolan omtala att en pojke sagt »det brinner!» åt henne. Det var Gilbert, som oförskräckt tog till ordet.

— Det var mitt fel, herr Phillips. Jag retades med henne.

Herr Phillips brydde sig inte om Gilbert.

— Det gör mig ledsen att se en min lärjunge visa ett sådant häftigt humör och en sådan ondsinthet, sade han i högtidlig ton, som om blotta förmånen att vara hans lärjunge borde utrota alla dåliga lidelser ur små ofullkomliga dödliga varelsers hjärtan. — Anne, gå och ställ dig framför svarta tavlan och stå kvar där under resten av eftermiddagen.

Anne skulle oändligt mycket ha föredragit att bli utkörd [ 126 ]ur klassrummet; en bestraffning sådan som denna var för hennes känsliga natur en grymhet. Hon lydde, med ett stelt, vitt ansikte. Herr Phillips tog en kritbit och skrev på svarta tavlan över hennes huvud:

»Ann Shirley har ett mycket svårt lynne. Ann Shirley måste lära sig att lägga band på sitt lynne.»

Och så läste han upp det högt, så att till och med första förberedande, som inte kunde läsa skrivet, skulle förstå alltsamman.

Sedan fick Anne stå där under den övriga delen av lektionstiden med denna inskription över sitt huvud. Men hon varken grät eller stod med nedslagna ögon. Vreden jäste ännu för stark inom henne, och den höll henne uppe, trots all blygsel och grämelse. Med förtrytsamma blickar och högröda kinder mötte hon både Dianas medlidsamma ögon, Charlie Sloanes harmsna huvudruskningar och Josie Pyes försmädliga leenden. Vad Gilbert Blythe angår, ville hon ej ens se på honom. Aldrig mera ville hon se på honom. Aldrig ville hon tala med honom.

När skoltiden var slut, vandrade Anne ut med högburet huvud. Gilbert Blythe stod och passade på henne utanför porten.

— Jag är så fasligt ledsen för att jag gjorde narr av ditt hår, Anne, viskade han i förkrossad och botfärdig ton. — Det är jag sannerligen. Var nu inte långsint!

Anne svepte förbi honom utan en blick eller ett tecken, som tydde på, att hon hört.

— O, Anne, att du bara kunde! … suckade Diana halvt förebrående, halvt beundrande, medan de gingo utför backen.

Diana kände, att hon aldrig hade kunnat motstå Gilberts bönfallande vädjan.

— Aldrig förlåter jag Gilbert Blythe, sade Anne med [ 127 ]stor bestämdhet. — Och herr Phillips stavade mitt namn utan e, till på köpet. Min själ lider marter, Diana.

Diana hade ej den blekaste aning om vad marter var, men hon förstod, att det måste vara någonting gräsligt.

— Inte får du ta det så hårt att Gilbert skojade med ditt hår, sade hon tröstande. — Han retas ju och gör narr av alla flickor. Mig skojar han med, därför att mitt hår är alltför svart. Han har kallat mig »kråkan» väl ett dussin gånger, men ännu aldrig har jag hört honom säga ett enda ord till ursäkt.

— Det är också faslig skillnad mellan att kallas för en kråka och få höra att »det brinner», sade Anne med värdighet. — Gilbert Blythe har sårat mina känslor på ett ytterst pinsamt sätt, Diana.

Det är möjligt, att stormen kunde ha lagt sig utan något vidare vågsvall, om ingenting annat hade hänt. Men en olycka kommer sällan ensam.

Avonleas skolbarn tillbragte ofta middagsrasten med att plocka kåda inne i herr Bells granskog uppe på sluttningen på andra sidan den stora betesmarken. Därifrån kunde de ha ett öga på Eben Wrights hus, där läraren var inackorderad. Så fort de sågo herr Phillips träda ut därifrån, kilade de åstad allt vad tygen höllo mot skolhuset, men som avståndet dit var ungefär tre gånger så långt som den lilla stigen från herr Wrights hus, kommo de, i regeln andlösa och flämtande, ungefär tio minuter för sent.

Den följande dagen fick herr Phillips ett av sina då och då påkommande »ryck», då han ville utrota gamla ovanor. Han förkunnade, innan han gick hem för att äta middag, att han väntade att vid sin återkomst finna alla eleverna som tända ljus sittande på sina platser. Den, som kom för sent, skulle bli straffad.

Alla pojkarna och några av flickorna begåvo sig som [ 128 ]vanligt till herr Bells granskog i akt och mening att stanna bara så länge, att de hunne samla nog kåda till en »tugga». Men det var härligt inne under granarna, och de långa gula kådklumparna lyste så förföriskt som den grannaste bärnsten från trädstammarna — de valde och petade loss och tuggade och strövade hit och dit. Och det första, som återkallade dem till medvetande av tidens gång, var ett gällt skrik från Jimmy Glover, som satt uppflugen i toppen av en ärevördig gammal gran.

— Lärar’n kommer!

Flickorna, som voro nere på flata marken, störtade först i väg och lyckades nå skolhuset i sista sekunden. Gossarna, som måste brådskande krångla sig ned ur träden, blevo försenade, och senast av alla kom Anne — Anne, som ej alls brytt sig om att plocka någon kåda utan helt lycksalig vandrat ensam vid den bortre ändan av grandungen, där ormbunkarna räckte henne till midjan, sakta sjungande för sig själv och med en krans av blåklockor på håret, som om hon vore detta ensliga, skuggiga ställes älva. Men Anne kunde springa likt ett rådjur, och nu gjorde hon ett sådant utomordentligt bruk av sina långa ben, att hon hann upp pojkarna vid dörren och for in i skolhuset tillsamman med dem, just som herr Phillips skulle hänga upp sin hatt.

Herr Phillips’ krampaktiga begär att införa nyttiga reformer hade fördunstat, och han ville visst inte ha besvär med att straffa ett dussin lärjungar. Men han måste ju ändå på något sätt stå vid sitt ord, som härvidlag var en hotelse. Han såg sig därför om efter en syndabock och fann genast en sådan i Anne, som hade sjunkit ned på sin plats, andfådd och flämtande och med den glömda blåklockkransen hängande ned över ena örat, varigenom hon kom att för omilda ögon se ovanligt rufsig och slarvig ut.

— Anne Shirley, eftersom du tycks vara så förtjust i [ 129 ]gossarnas sällskap, ska du väl få din vilja fram under resten av lektionstiden, sade läraren försmädligt. — Tag blommorna ur håret på dig och gå och sätt dig hos Gilbert Blythe!

De andra pojkarna fnittrade. Diana bleknade av deltagande, plockade kransen ur Annes hår och tryckte hårt hennes hand. Anne stirrade på läraren som förvandlad till en stenbild.

— Hörde du, vad jag sade, Anne? frågade herr Phillips strängt.

— Ja, det gjorde jag, svarade Anne långsamt, men jag kunde inte tro, att ni menade allvar.

— Jo, det kan jag försäkra, att jag gjorde, sade läraren med det sarkastiska tonfall, som alla barnen, Anne mest, avskydde av hjärtans grund. Det förfelade aldrig sin verkan. — Lyd genast!

Ett ögonblick såg Anne ut, som om hon ämnade absolut vägra. Men se’n förstod hon, att det ej var någon annan råd, reste sig stolt, gick över mittelgången, satte sig ned bredvid Gilbert Blythe, lade armarna mot pulpetskivan och begrov ansiktet mellan dem. Ruby Gillis, som uppfångade en skymt av det, när det sjönk ned, berättade för de andra på hemvägen från skolan, att hon aldrig sett någonting så hemskt — »det var precis som en kalkad vägg, med otäcka små röda fläckar på.»

För Anne var detta det ohyggligaste tänkbara. Det var ju ledsamt att väljas ut, hon ensam, bland ett dussin barn, som voro lika skyldiga; det var ännu värre att skickas att sätta sig hos en pojke, men att denna pojke just skulle vara Gilbert Blythe var en råga på kränkningen och förödmjukelsen, som fullkomligt knäckte henne. Hela hennes inre sjöd av blygsel och vanmäktig vrede.

I början tittade de andra barnen åt hennes håll, sneglade och fnissade och knuffade på varandra. Men när Anne aldrig [ 130 ]lyfte upp sitt huvud och Gilbert gnodde på med division i bråk, som om han med hela sin själ gick upp däruti, återgingo de snart till vad de själva hade för händer, och Anne blev glömd.

När herr Phillips samlade ihop historieläxlaget, skulle Anne ha gått med, men Anne rörde sig ej, och herr Phillips, som skrivit ihop några smäktande verser »Till Priscilla», innan han samlade ihop eleverna, funderade alltjämt på ett kitsligt rim och märkte ej, att hon fattades.

När ingen såg åt deras håll, tog Gilbert upp ur sin pulpet ett litet skärt sockerhjärta med en gyllene inskription, »Du är söt», och lät det glida in i kröken av Annes ena armbåge. Varpå. Anne reste sig, tog det skära hjärtat försiktigt mellan sina fingerspetsar, släppte ned det på golvet, malde det till stoft under sin klack och återtog sin nedlutade ställning utan att värdigas bestå Gilbert en enda blick.

När undervisningen var slut, gick Anne tillbaka till sin egen pulpet, plockade med viktig min fram allting, som hon hade där, böcker och skrivbokshäften, penna och bläck, räknebok och testamente, och staplade upp det i en prydlig hög på sin spräckta griffeltavla.

— Varför tar du hem allt det där, Anne? undrade Diana, så fort de kommo ut på landsvägen. Hon hade ej vågat framställa frågan förut.

— Jag kommer inte mera tillbaka till skolan, sade Anne.

Diana höll på att tappa andan av häpnad och tittade på Anne för att se, om hon verkligen menade vad hon sade.

— Låter Marilla dig stanna hemma? frågade hon.

— Det får hon allt göra, sade Anne. — Jag går aldrig tillbaka till skolan — till den karlen.

— O, Anne! — Diana såg gråtfärdig ut. — Nog är du ändå bra stygg! Vad ska jag ta mig till? Nu sätter mig herr Phillips tillsamman med den apan Gertie Pye — det vet [ 131 ]jag han gör, för hon sitter ensam. Kom tillbaka, jag ber dig, söta, rara Anne!

— Jag skulle göra nästan vad som helst i världen för dig, Diana, sade Anne sorgset. — Jag skulle låta slita mig lem från lem, om jag kunde göra dig en tjänst därmed. Men det här kan jag inte göra, så be mig inte om’et. Du bara gör mig upprörd.

— Men tänk på allt det roliga du går miste om, klagade Diana. — Vi ska bygga ett så’nt vådligt trevligt nytt hus nere vid bäcken, och vi ska spela boll i nästa vecka. Du har aldrig varit med om att spela boll, Anne — det är så gräsligt spännande. Och vi ska få lära oss en ny sång, Jane Andrews håller redan på med att öva in den. Och Alice Andrews har lovat att låna oss en ny rolig bok att läsa högt, när vi sitta ute i det gröna — du som är så kär i högläsning, Anne.

— Men ingenting förmådde beveka Anne. Hennes beslut var fattat. Hon ville inte mera gå tillbaka till skolan och herr Phillips, och det sade hon Marilla, sedan hon kommit hem.

— Dumheter, sade Marilla.

— Det är inte några dumheter alls, sade Anne och betraktade Marilla med högtidliga och förebrående ögon. — Förstår inte Marilla, att jag har blivit förolämpad?

— Minsann om jag orkar höra det! Du går i skolan precis som vanligt i morgon.

— Ne-ej, då. — Anne skakade milt på huvudet. — Jag går inte tillbaka dit, Marilla. Jag ska läsa på mina läxor hemma och vara så snäll som det nånsin är mig möjligt och sitta tyst hela tiden — om det går, förstås … Men till skolan går jag inte tillbaka, det kan jag försäkra.

Marilla såg någonting liknande oböjlig halsstarrighet titta fram ur Annes lilla ansikte. Hon förstod, att det skulle bli [ 132 ]ganska svårt att få bukt därmed och beslöt klokt nog att tills vidare låta udda vara jämnt.

— Jag ska kila ned och tala med Rachel ett tag om detta, tänkte hon. — Det tjänar ingenting till att resonnera med Anne just nu. Hon är ledsen och upprörd, och det anar mig, att hon kan vara fruktansvärt envis, om hon sätter den sidan till … Men så vitt jag kan förstå, har herr Phillips burit sig rätt omdömeslöst åt. Fast aldrig skulle det duga att säga så åt henne … Nu ska jag språka i ämnet en liten stund med Rachel. Hon har haft tio barn i skolan, så hon bör väl ha någon erfarenhet. Hon lär för resten ha fått reda på hela historien vid det här laget.

Marilla fann fru Lynde stickande på sitt vaggtäcke lika flitigt och gladlynt som vanligt.

— Jag förmodar du anar mitt ärende, sade hon en liten smula förläget.

Fru Rachel nickade.

— Det gäller väl bråket, som Anne ställt till i skolan, kan jag tro, sade hon. — Tillie Boulter var på väg hem och berättade alltihop för mig.

— Jag vet mig ingen levande råd, sade Marilla. — Hon säger, att hon går inte tillbaka till skolan. Jag har aldrig sett en unge med så’n självkänsla. Men jag har väntat mig obehag, alltsedan hon begynte skolan. Jag förstod, att den här lugna ostördheten inte kunde räcka länge. Hon är så ovanligt känslig och överspänd till sin natur. Vad tycker du jag bör göra, Rachel?

— Ja, efter du ber mig om råd, Marilla, sade fru Lynde älskvärt — fru Lynde visste ingenting bättre än att bli tagen till råds — så skulle jag i ditt ställe för en gångs skull låta henne få sin vilja fram; det skulle jag. Min tro är, att Phillips bar sig illa åt. Men det skulle vara högst oklokt att erkänna det inför barnen, det fattar du nog. Och i går var [ 133 ]han naturligtvis i sin fulla rätt, när han straffade henne för vredesutbrottet. Men i dag — det var en annan sak. De andra, som kommo för sent lika väl som Anne, skulle också ha straffats, det är givet. Och mig tilltalar intet sättet att låta flickorna till straff sitta hos pojkarna. Vad är nu det för dumheter? Tillie Boulter var så arg så hon fräste. Hon tog avgjort Annes parti och sa’, att alla de andra kamraterna gjorde så med. Anne tycks i alla fall ha gjort sig riktigt omtyckt av dem. Jag trodde aldrig, att hon skulle komma så bra överens med dem.

— Du tycker då verkligen, att jag bör låta henne få stanna hemma? sade Marilla förundrad.

— Jaha. Det vill säga, jag låter henne stanna hemma, så länge hon själv tycker, om jag vore som du. Sanna mina ord, Marilla, om en vecka har hon lugnat sig igen och går gärna självmant tillbaka; men skulle du tvinga henne, Gud vet vad hon då kunde ställa till, så att den sista villan bleve värre än den första. Ju mindre väsen vi göra av detta, desto bättre, tycker jag. Skolkar hon nu en vecka, så inte förlorar hon mycket på det. Herr Phillips är alls inte någon duglig lärare. De få ju stimma och leva precis som de vilja; de yngre få sköta sig själva, och han befattar sig bara med de stora eleverna, som han ska läsa upp till seminariet. Han skulle aldrig i tiden ha fått sitt förordnande förnyat, om inte hans morbror suttit med i skolrådet och förstått att göra sig gällande. Jag bedyrar, att skolundervisningen här på ön — den ger jag inte ett ruttet lingon för.

Fru Rachel ruskade på huvudet som för att antyda, att finge hon bara säte och stämma inom skolrådet, skulle man snart få se på en annan tingens ordning …

Marilla följde fru Rachels råd, och det sades aldrig ett ord mer om att Anne skulle återvända till skolan. Hon läste sina läxor hemma, skötte sina småsysslor och lekte med Diana [ 134 ]i den kalla, purpurröda höstskymningen. Men när hon mötte Gilbert Blythe på landsvägen eller stötte på honom i söndagsskolan, gick hon förbi honom med ett iskallt förakt, som ej i minsta grad upptinades av hans tydliga åstundan att gottgöra vad han förbrutit. Ej ens Diana lyckades i sina försök att mäkla fred. Anne hade tydligen föresatt sig att hata Gilbert Blythe till sina dagars ända.

Men lika mycket som hon hatade Gilbert, lika mycket älskade hon Diana med hela den kärlek, som bodde i hennes varma lilla hjärta — så lidelsefullt, antingen det gällde att tycka om en människa eller hysa den starkaste motvilja för henne.

En afton, när Marilla kom in från köksträdgården med en korg nyplockade äpplen, fann hon Anne sittande ensam i en fönstersmyg, bittert gråtande.

— Hur är det fatt nu då, Anne? frågade hon.

— Ack, det är Diana, snyftade Anne. — Jag håller så gränslöst av Diana, Marilla. Jag kan inte leva utan henne. Men jag vet mycket väl, att när vi blivit vuxna, så gifter Diana sig och far sin väg och lämnar mig kvar. O, vad ska jag då ta mig till? Jag hatar hennes man — jag hatar honom … Jag har tänkt mig in i alltihop — bröllopet och allt det andra — Diana klädd i en snövit dräkt, med slöja på huvudet, så vacker och ståtlig som en drottning … Och jag är brudtärna också, med en förtjusande klänning och puffärmar, men med ett bristande hjärta bakom mitt leende ansikte. Och se’n säger jag Diana farväl för a-a-alltid …

Där svek rösten Anne, och hon överväldigades av de bittraste snyftningar.

Marilla vände sig hastigt bort för att ej visa, hur det ryckte kring hennes mungipor. Men det var för sent — hon sjönk ned på närmaste stol och brast i ett så hjärtligt och för henne ovanligt skratt, att Matthew, som gick förbi på [ 135 ]gården utanför, förundrad stannade. När hade han någonsin hört Marilla skratta så där?

— Kära barn, pustade Marilla så fort hon kunde tala; så du kan sitta och göra upp saker och ting! … Men det kanske ändå för säkerhets skull vore skäl, att du började med skolan igen, så du ändå en liten tid hinner vara tillsamman med henne, innan hon gifter sig och du börjar hata hennes stackars man. Vad säger du om mitt förslag?