Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 38

←  Skördemannen, vilkens namn är död

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Kröken av vägen

XXXVIII.
KRÖKEN AV VÄGEN.

Marilla for till staden dagen därpå och återvände på kvällen. Anne hade följt Diana till Tallbacken, och när hon kom hem igen, fann hon Marilla sittande vid köksbordet med huvudet lutat i handen. Hela hennes hållning hade en prägel av nedslagenhet, som skar Anne i hjärtat. Aldrig hade hon sett Marilla sitta så där slapp och hopsjunken.

— Är du mycket trött, Marilla?

— Ja — nej — jag vet inte … sade Marilla tonlöst och såg upp. — Trött är jag väl också, kan jag tro, men det har jag inte tänkt på … Det är inte det.

— Råkade du ögonläkaren? Vad sade han? frågade Anne ängsligt.

— Ja, jag råkade honom. Han undersökte mina ögon. Han sa’, att om jag alldeles hör upp med att läsa och sy och med allt annat arbete, som anstränger ögonen, och om jag aktar mig för att gråta, och om jag använder de glasögon, som han har ordinerat åt mig, så tror han, att mina ögon inte ska försämras och att jag ska slippa min svåra huvudvärk. Men gör jag inte allt det där, så blir jag stenblind om ett halvår. Blind! Anne, tänk på, vad det vill säga!

Anne brast ut i ett häftigt rop och satt sedan tyst i en minut. Det kändes som om hon ej kunde tala. Slutligen sade hon med osäker röst:

— Marilla, låt bli att själv plåga dig med den tanken! Han har ju givit dig hopp. Om du är aktsam och rädd om dig, kommer du ju inte att mista synen, och om hans glasögon bota din svåra huvudvärk, är ju mycket vunnet med det.

— Jag ger inte mycket för det hoppet, sade Marilla bittert. — Vad har jag att leva för, om jag inte kan läsa eller sy eller göra någonting sådant? Jag kunde lika väl vara blind — eller död. Och vad gråta beträffar, så kan jag inte låta bli det, när jag sitter och känner mig ensam. Men det tjänar ju ingenting till att tala om … Kan du skaffa mig en kopp te, vore jag tacksam. Jag hänger knappt ihop mer … Säg nu ingenting om det här till någon människa ännu så länge. Jag står inte ut med, att folk kommer hit och frågar och beskärmar sig och tycker synd …

När Marilla ätit sin lilla tesupé, övertalade Anne henne att gå till sängs. Därefter gick Anne själv till östra gavelrummet och satte sig ned vid sitt fönster i mörkret, ensam med sina tårar och sitt beklämda hjärta. Hur sorgligt hade ej allting förändrats, sedan hon satt där samma kväll hon kommit hem! Då hade hon varit full av hopp och fröjd, och framtiden hade vinkat med härliga löften …

Anne kände, som om hon levat åratal sedan den stunden, men innan hon gick och lade sig, fanns det ett leende på hennes läppar och frid i hennes hjärta. Hon hade modigt sett sin plikt i ansiktet och i den funnit en vän — som plikten alltid är, när vi ej sky den.

En afton några dagar senare kom Marilla långsamt in från gården, där hon stått och talat med en besökande — en man från Carmody, som Anne blott kände till utseendet.

— Vad ville herr Sadler, Marilla?

Marilla satte sig vid fönstret och såg på Anne. Hennes ögon voro fulla av tårar, trots ögonläkarens förbud, och hon förmådde ej behärska sin darrande röst, när hon svarade:

— Han hade hört, att jag ämnar sälja Grönkulla, och nu vill han köpa det.

— Köpa det? Köpa Grönkulla? — Anne undrade, om hon hört rätt. — Aldrig ämnar väl Marilla sälja Grönkulla?

— Anne, jag vet inte, hur det ska kunna undvikas. Jag har grubblat så mycket på alltsamman. Om mina ögon voro friska, kunde jag stanna här och leja en duktig dräng och själv ha överinseendet. Men som det nu är, går det inte. Jag kanske mister min syn helt och hållet, och vad kan jag då uträtta? Ack, aldrig trodde jag, att jag skulle behöva uppleva den dagen, då jag måste sälja mitt gamla hem … Men allting skulle bara vanskötas och få förfalla, tills ingen människa skulle vilja köpa det. Varenda cent av våra pengar gick, då banken stupade, och här är en del räkningar från förra hösten att betala. Fru Lynde har rått mig att sälja gården och ackordera in mig någonstans — hos henne, förmodar jag. För gården får jag inte mycket — den är liten, och byggnaderna äro gamla. Men det blir väl ändå, så att jag kan få mig en liten livränta. Jag är glad åt att du är försörjd med ditt stipendium, Anne. Det är ledsamt, att du inte får något hem att komma till under ferierna, men det blir väl någon råd med det också …

— Bedrövelsen blev Marilla övermäktig, och hon började bittert gråta.

— Du får inte sälja Grönkulla, sade Anne beslutsamt.

— Ack, Anne, om jag ändå sluppe … Men du ser ju själv. Jag kan inte gå här ensam. Jag skulle bli galen av bekymmer och ensamhet. Och synen skulle jag mista — det vet jag alldeles säkert.

— Du ska inte behöva bo här ensam, Marilla. Jag stannar hos dig. Jag far inte till Redmond.

— Du far inte till Redmond? Marilla lyfte sitt stackars rödsvullna ansikte ur händerna och såg på Anne. — Vad i all världen menar du?

— Precis vad jag säger. Jag ber att få lämna tillbaka stipendiet. Det beslöt jag kvällen efter det du kom hem från staden. Marilla, käraste Marilla, inte kan du tro, att jag skulle kunna lämna dig ensam i all din sorg efter allt vad du har gjort för mig? Jag har tänkt och funderat så mycket … Låt mig nu berätta mina planer för dig! Herr Barry vill ju arrendera lantbruket nästa år? Då slipper du alla bekymmer för det. Och jag ämnar ta mig en lärarinneplats. jag har sökt platsen här — men den lär jag nog inte få, för skolrådet har lovat den åt Gilbert Blythe. Men skolan i Carmody kan jag få — det sa’ mig herr Blair i går kväll i butiken. Det är klart, att det inte blir så roligt och bekvämt, som om jag hade fått platsen här i Avonlea, men jag kan ju ändå få bo hemma och själv skjutsa mig fram och åter till Carmody, åtminstone så länge vädret är vackert. Och även i vinter kan jag komma hem om fredagarna. En häst få vi ha kvar för det. Åh, jag har tänkt ut alltihop, må du tro! Jag ska läsa högt för dig och pyssla om dig och hålla dig vid gott humör. Du ska inte behöva sitta och leds och känna dig ensam. Vi ska få så hemtrevligt och skönt här, du och jag på tu man hand.

Marilla hade lyssnat, som om hon ej kunde tro sina öron.

— Ack, Anne, allting skulle gå lättare för mig, om du vore här, det vet jag nog. Men jag kan inte låta dig göra ett sådant offer för min skull. Det skulle vara rysligt illa gjort.

— Så du säger! — Anne skrattade glatt. — Här är inte tal om något offer … Ingenting kunde väl vara värre än att skiljas från Grönkulla — ingenting kunde göra mig mera ont. Vårt kära gamla hem måste vi behålla. Mitt beslut är fattat, Marilla — jag far inte till Redmond, jag stannar tvärtom här och tillträder en plats. Var du inte ledsen för min skull!

— Men dina framtidsplaner? Din ärelystnad har väl gått åt helt annat håll? …

— Det kan väl hända … Men framtidsplaner har jag nu som förr, de äro bara liten smula förändrade … Jag vill bli en god lärarinna — och jag vill rädda din syn. Se’n ämnar jag nog också bedriva litet egna studier, fastän jag går här hemma … Åh, jag har legat och tänkt så mycket hela denna vecka … När jag lämnade seminariet, tyckte jag, att min framtid låg framför mig så rak som en utstakad landsväg. Jag tyckte att jag kunde se framåt den många många milstolpar bort. Nu kröker vägen … Jag vet inte, vad som ligger bortom kröken, men jag vill försöka tro, att det är det allra bästa … Grönskande vidder, skuggor och dagrar och härliga landskap med höjder och dalar, som jag ännu aldrig har skådat …

— Jag känner ändå, som om jag inte borde låta dig avstå därifrån, sade Marilla med tanke på stipendiet.

— Men du kan inte hindra mig. Jag är snart sjutton år och envis som synden — det har fru Lynde en gång sagt mig, skrattade Anne. — Vad går det för nöd på mig, Marilla? Jag är bara hjärtans glad vid tanken på att jag får stanna kvar i vårt kära hem. Ingen kan älska Grönkulla så som du och jag — därför måste vi också behålla det.

— Du kära, välsignade flicka! sade Marilla och gjorde ej längre några invändningar. — Jag tycker alldeles det är, som om du återskänkt mig livet. Jag borde väl stå på mig och skicka i väg dig till Redmond, men jag kan inte … Det lönar sig inte att försöka … Du får din vilja fram, Anne.

Då det blev bekant i Avonlea, att Anne Shirley avstått från sin plan att fara till högskolan och i stället ämnade stanna hemma och ta sig en lärarinneplats, blev saken föremål för diverse utläggningar. En hel hop gott folk, som ej hade reda på Marillas ögon, tyckte att hon gjorde dumt. Ej så fru Allan. Och det sade hon Anne i så berömmande ordalag, att de lockade tårar i Annes ögon. Den snälla fru Lynde gjorde det ej heller. Hon kom upp en afton och fann Anne och Marilla sittande på förstugubron i den varma doftande sommarkvällen. De tyckte om att sitta där, när skymningen sänkte sig och vita nattfjärilar flögo omkring och doften av mynta fyllde den daggfriska luften.

Fru Rachel lät sin omfångsrika person sjunka ned på stenbänken invid förstugudörren. Bakom bänken växte en hel rad skära och gula stockrosor. Hon drog ett djupt andetag, både av trötthet och lättnad.

— Det var riktigt skönt att få sätta sig. Jag har varit på benen hela dagen, och hundra kilo är minsann inte narri att bära omkring … Du kan prisa din lycka som inte är fet, Marilla. Nå, kära Anne, jag hör att du inte bryr dig om att fara till högskolan. Det riktigt gladde mig att höra det. Du har verkligen nu precis så mycket bildning, som en kvinna gör med … Vad ska det tjäna till, att flickor gå på vidlyftiga kurser ihop med ungherrar och proppa huvudet fullt med latin och grekiska och annat tocke där skräp?

— Jag ämnar i alla fall fortsätta med studier på egen hand här hemma, fru Lynde, sade Anne glatt. — Jag tänker ha en privat högskola på Grönkulla.

Fru Lynde slog ifrån sig med bägge händerna.

— Anne Shirley, då tar du livet av dig!

— Visst inte! Det ska tvärtom bekomma mig utmärkt. Jag ämnar visst inte överanstränga mig. Jag får så mycket ledig tid de långa vinteraftnarna, och handarbete ligger inte för mig just … Fru Lynde har kanske hört, att jag ska bli lärarinna borta i Carmody?

— Nej, det har jag visst inte hört. Jag har hört, att du ska bli lärarinna här i Avonlea. Så har åtminstone skolrådet bestämt.

— Vad säger fru Lynde? ropade Anne och rusade upp, så överraskad blev hon. — Men de ha ju lovat platsen åt Gilbert Blythe?

— Ja, det hade de. Men så fort Gilbert fick höra, att du hade sökt den, gick han till skolrådet — de hade sammanträde i skollokalen i går afton — och sa’ dem, att han tog tillbaka sin ansökan och bad dem bifalla din i stället. Han sade, att han ämnade ta platsen i Vitsand. Han avstod naturligtvis från platsen här för att göra dig en tjänst, eftersom han visste, hur gärna du ville stanna kvar hos Marilla, och jag får säga, att det var både snällt och bra gjort utav honom. Och verkligen ganska självuppoffrande också, för han får betala sin inackordering i Vitsand, och det vet vem som helst, att han hädanefter får försörja sig själv. Därför beslöt skolrådet att ta dig, och inte kunde jag sitta kvar hemma, sedan Thomas kommit från det sista sammanträdet och berättat den nyheten för mig.

— Jag tycker inte jag bör ta emot det, sade Anne med låg röst. — Jag menar — inte ska jag låta Gilbert göra en sådan uppoffring — för min skull …

— Det lär du nog inte kunna förhindra. Han har redan tecknat under kontraktet med Vitsands skolråd, så honom hjälper det inte, om du nu skulle vägra. Men naturligtvis tar du emot platsen — den kommer du att sköta riktigt galant … Vad i alla dar är det för en blinkfyr de ha borta i fönstret på Barrys gavel?

— Det är Diana, som signalerar åt mig, att jag ska komma dit, skrattade Anne. — Vi hålla fast vid vår gamla vana. Jag får lov att springa över och höra vad hon vill.

Anne ilade utför klöverängen likt ett rådjur och försvann inne i spökskogens hemlighetsfulla djup. Fru Lynde såg efter henne med vänligt överseende i blicken.

— Hon har ännu kvar rätt mycket av barnet i somliga avseenden.

— Ja, men hon har mycket mer av kvinna i somliga andra, svarade Marilla med en liten ansats av sin forna skärpa.

Men skärpa var ej längre något utmärkande karaktärsdrag för Marilla. När fru Lynde kom hem till gubben Thomas den kvällen, sade hon:

— Du må tro mig eller ej — Marilla Cuthbert har blivit mjuk …

Kvällen därpå gick Anne till den lilla kyrkogården för att sätta friska blommor på Matthews grav och vattna den skottska rosenbusken. Hon dröjde kvar, tills det började skymma; hon njöt av ställets ro och fridfullhet, popplarnas sus var som lågt, vänligt tal, och gräset kring gravarna växte som det ville. När hon slutligen reste sig och vandrade utför den långsträckta backen, som sluttade ned mot Mörka, speglande vågen, hade solen gått ned, och Avonlea låg framför henne i det dröjande återskenets genomskinliga klarhet.

Milda fläktar drogo förbi, mättande med sötma från klövervallarna. Hemmens ljus började tändas och glindra fram mellan lummiga trädkronor. Nedanför låg havet, förtonande i purpurrött dis och med långa dyningar, som suckade och brusto i snövitt skum. Himlen i väster glödde ännu i praktfulla färger, och den lilla sjön speglade dem i milda och dämpade skiftningar. Annes hjärta blev vekt och varmt inför all denna naturens skönhet.

Halvvägs utför sluttningen kom en lång yngling visslande ut genom en grind invid den gamla Blytheska gården. Det var Gilbert, och visslingen dog på hans läppar, när han kände igen Anne. Han lyfte hövligt på mössan, men han skulle ha gått tyst vidare, om icke Anne stannat och räckt fram sin hand.

— Gilbert, sade hon med högröda kinder, — jag ville tacka dig för att du givit mig platsen vid skolan. Det var mycket snällt av dig — och jag hoppas du måtte förstå, hur jag uppskattar din godhet.

Gilbert fattade ivrigt den framräckta handen.

— Det var inte någon särskild godhet, Anne … Jag var glad att kunna göra dig den lilla tjänsten. Bli vi goda vänner efter detta?

Anne skrattade och försökte draga åt sig sin hand.

— Ack, Gilbert, jag förlät dig av hela mitt hjärta den där dagen nere vid sjön, fastän jag sade sådana ovänliga ord. Jag har burit mig bra dumt åt … Men — jag kan ju lika väl tala om det — jag har ångrat mig så mycket.

— Nu ska vi bli de allra bästa vänner, utbrast Gilbert glatt. — Vi äro födda till att vara goda vänner, Anne — nu har du länge nog trotsat ödet! Jag vet, att vi kunna hjälpa varandra på många sätt. Du ämnar ju studera på egen hand, inte sant? Det ska jag också. Kom nu, så följer jag dig hem.

Marilla tittade nyfiket på Anne, när denna kom in i köket.

— Vem var det, som kom uppför avtagsvägen med dig, Anne?

— Det var Gilbert Blythe, svarade Anne och kände till sin förtret, att hon rodnade. — Jag mötte honom i Barrys backe.

— Jag trodde inte du och Gilbert Blythe voro så goda vänner, att du skulle stå en halvtimme vid grinden och språka med honom, sade Marilla med ett litet leende.

— Nej, det ha vi heller inte varit — vi ha varit duktigt osams … Men nu ha vi kommit överens om, att det är mycket förståndigare att hädanefter vara vänner. Ha vi verkligen stått där en halvtimme? Jag trodde det bara var några minuter. Men du ska veta, Marilla, vi ha fem års trumpen tystnad att ta igen!

Anne satt länge vid sitt fönster den kvällen, och en känsla av glad belåtenhet höll henne sällskap. Vinden prasslade sakta i körsbärsträdens grenar, och kaprifoliets söta doft fördes i ljumma vågor upp mot henne. Stjärnorna blinkade över de mörka furorna nere i dälden, och Dianas ljus tindrade genom gläntan.

Annes synkrets hade blivit trängre sedan den kvällen, då hon satt där efter sin hemkomst från seminariet, men även om stigen, som låg framför hennes fötter, skulle bli smal, så visste hon dock, att den stilla lyckans blomster skulle spira upp utmed den. Den fröjd, som ligger i ärligt arbete och hoppfyllda strävanden och innerlig vänskap, skulle alltid bli hennes; ingenting förmådde stäcka hennes fantasis vingar eller stänga den strålande drömvärld, hon skapat sig. Och alltid kunde hon ju blicka framåt mot »kröken av vägen.»

— Gud är i sin himmel, och då blir det nog bra med allting här på jorden, viskade Anne sakta.