Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 31
| ← Kapitel 30 |
|
Kapitel 32 → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Omkring tre veckor hade förgått efter mötet i Bellagio, då sir Guy och lady Morville på väg från Venedig ankommo till Vicenza. Medan de sutto vid sin frukost där, kom Arnaud in och sade:
»Det var väl, att herrskapet ändrade sig med afseende på resan genom Valtelina i kapten Morvilles sällskap.»
»Hur så? Har du hört något om honom?»
»Jag fruktar, att han har fått lida för sin oförvägenhet. Jag har just fått veta, att en engelsman med samma namn som ni ligger svårt sjuk i Recoara.»
»Hvar, sade du?»
»La badia di Recoara. Det är en brunnsort uppe i bergstrakten norr ut, dit vicenzaborna resa om somrarna för att få frisk luft, men de ha rest därifrån allesammans i går och i förrgår af rädsla för smitta.»
»Jag skall gå och fråga närmare efter», sade Guy och sprang hastigt upp.
Om en kvart kom han tillbaka och sade:
»Det kan knappast vara någon annan än Philip, fruktar jag; jag har talat vid hans läkare, en italienare, hvilken, då han såg namnet skrifvet, strax kände igen det. Han säger, att det är en mycket allvarsam feber.»
»Mycket allvarsam! Hade han bara sett namnet skrifvet?»
»Endast på passet. Philip har icke alls kunnat ge några upplysningar.»
»Så sjuk han då måtte vara! Och alldeles ensam! Hvad skola vi göra? Du måtte väl inte tänka på att lämna mig efter, hvad du än gör?» sade Amabel bönfallande.
»Det är inte så särdeles långt borta, och…»
»Å, säg inte det. Tag mig bara med dig. Men jag skall försöka vara tålig, om du inte anser det vara rätt, men det skulle vara förfärligt svårt!»
Tårarna stodo henne i ögonen, men hon gjorde sitt bästa att hålla dem tillbaka och teg, medan han besinnade sig.
»Stackars min Amy!» sade han om en stund. »Jag tror, att oron skulle vara värre för dig, om jag lämnade dig kvar här.
»Å tack, tack!» utbrast hon.
»Du skall inte göra något vid sjukvården. Nej, jag kan inte tro, att risken kan vara så stor, så vi resa väl tillsammans.»
»Tack, tack, Guy! Och kanske jag kan vara till någon nytta ändå. Är det mycket smittsamt?»
»Det tror jag knappt; han måtte ha fått smittan i Colico och fört den med sig därifrån, så det tros icke, att den skall sprida sig. Men nu måste vi ställa om, att vi komma åstad; jag fruktar, att han är mycket sjuk och ligger så godt som öfvergifven. Det första vi måste göra är att skicka expressbud till vår konsul i Venedig och bedja honom skaffa oss en läkare, ty jag har inte mycket förtroende till den här italienaren.»
De voro snart på väg till Recoara mellan höga klippor på ena sidan och på den andra en liten ström, som flöt nedför den af höga berg begränsade dalgången. Ju högre man kom, desto smalare blef dalen, tills den bildade en klyfta och slutligen en rämna, markerad af de tätt växande kastanjeträden; men hitom denna smalaste del urskilde man taken af den lilla stadens hus. Solen sken klart, luften hade blifvit renare och friskare, ju högre de kommo; Amabel kunde knappast föreställa sig, att sjukdom och död skulle finnas i så vackra och fredliga omgifningar, och hon vände sig till sin man för att säga något därom; men han var försänkt i djupa tankar, och. hon ville icke störa honom.
Staden låg vid själfva flodstranden med de höga, branta klipporna alldeles öfver värdshuset, dit de genast åkte, intagna af de bästa förhoppningar, då de sågo dess renliga yttre.
Guy skyndade till den sjuke, medan Amabel fördes till ett sparsamt möbleradt rum med bonadt golf, där hon med oro väntade hans återkomst. Han var mycket upphettad, då han kom tillbaka, och nästan innan han sagt ett ord, lutade han sig långt ut genom fönstret för att få luft.
»Vi måste genast skaffa honom ett annat rum», sade han. »Han kan omöjligt existera där han är — ett litet krypin med den förskräckligaste feberatmosfär — det var så, att man kunde falla omkull. Vill du ställa om, att ett annat göres i ordning?»
»Genast», sade Amabel och drog på klocksträngen. »Hur var det med honom?»
»Han ligger i dvala; sömn är det inte. Han är förfärligt illa sjuk; jag har aldrig känt en sådan feberhetta. Men det där kvafva kyffet bidrager väl inte så litet därtill; kanske han blir bättre, då vi få flytta honom i friskare luft. Ingen har sett ordentligt till honom. Det är förskräckligt att ligga sjuk i främmande land utan en enda vän.»
Arnaud kom nu, och Amabel skickade honom efter värdinnan, medan Guy återvände till sjukrummet. Ingen hade brytt sig mycket om den ensamme fotvandraren, som varit för sjuk att själf begära hjälp och som dref bort de öfriga gästerna genom rädslan för smitta; men när en engelsk »milord» kom och tog sig an honom, var folket i värdshuset färdigt att göra sitt yttersta för att godtgöra sin försumlighet, och allting ställdes till signorans disposition. Rummen voro många men små, och det bästa hon kunde åstadkomma var att utvälja tre rum i svit på nedre botten, något större än de andra och med utgångar till förstugan, så att man kunde ställa till riktigt korsdrag där. Under hennes öfverinseende ordnade Anne rummen så trefligt som möjligt, hvarpå hon skickade bud, att där var i ordning, samt gick för att själf slå sig ned i motsvarande rum en trappa upp.
Philip var fullständigt utan sans, då han bars in i den nya bostaden. Sjukdomen hade varat ungefär en vecka och hade förvärrats först af att han icke velat tro på den eller ge vika för den och sedan genom bristen på skötsel. Det var förskräckligt att se hans väldiga styrka så bruten, där han låg utan annat lifstecken än de flämtande andetagen. Guy stod lutad öfver honom, lät luften spela in genom fönstret, stänkte vinaigre öfver hans ansikte och fuktade hans läppar med vatten, under tiden ifrigt längtande efter läkaren, på hvilken han dock visste sig få vänta ännu i många timmar. Okunnig om rätta behandlingen, rädd att skada den sjuke och förfärligt orolig som han var, kände han sig ändå nästan tacksam, ty det fanns ingen han så gärna ville göra en tjänst, och kanske kunde han nu få hoppas på fullständig förlikning.
Den sjuke tycktes bli något vederkvickt af den friska luften; andhämtningen blef lättare, han rörde på sig och lät höra ett mumlande ljud, som om han försökt få fram något.
»Da bere» (något att dricka), sade han slutligen.
»Litet vatten?» sade Guy och förde glaset till hans läppar. Vid ljudet af sitt modersmål slog han upp ögonen och såg på Guy med en slö undran i blicken.
»Är det nog nu? Skall jag stryka litet i pannan?»
»Tack.»
»Känns det litet bättre nu? Först i dag fingo vi höra, att du var sjuk.»
Han vände sig otåligt bort, som om han icke velat eller orkat sätta sig in i hvad som sades, och kort efteråt började han yra. Ehuru han gärna hörde engelska, tycktes Guys närvaro till dennes stora sorg icke vara honom riktigt angenäm; dock kunde Philip naturligtvis icke neka att taga emot de tjänster; som han så väl behöfde.
Mot natten tilltog yrseln i så hög grad, att man måste med våld hålla den sjuke kvar i sängen.
Amabel såg icke mycket till sin man den aftonen. En gång kom han upp för att tala vid henne, och hon förmådde honom då att dricka en kopp kaffe, men han gick snart igen, i det han sade henne, att han ämnade vaka, och bad henne gå och lägga sig, ty hon såg blek och trött ut. Natten var förskräcklig, och morgonen medförde endast sanslöshet. Läkaren — en fransman med skarpt utseende — kom och förklarade, att det var ett synnerligen svårt och farligt fall, våldsammare än vanlig malaria och med mera affektion åt hjärnan. Guy var glad att få något att göra i stället för att stå rådlös och se på, men hvarken isblåsa eller senapsdegar tycktes skänka någon lindring, och doktorn sade, att det sannolikt skulle komma att draga länge om, innan febern gaf med sig.
Dag efter dag förgick utan förbättring och med få rediga mellanrum; ja, icke heller de kunde kallas fullt rediga, ty den sjuke tycktes aldrig vara fri från en plågsam föreställning, att han var ensam och sjuk i Broadstone och att hvarken Edmonstones eller officerskamraterna ville komma till honom eller också att han blef hindrad från att besöka Stylehurst. »Hem» var det ord han oftast uttalade. »Jag ville inte fara hem», hörde man alltemellanåt rätt tydligt.
Han var tvungen att mottaga Guys tjänster, då ingen annan engelsman fanns till hands, men närhelst han kände igen honom, såg man tydligt hans motvilja, och när han var någorlunda redig, föredrog han alltid att få hjälp af Arnaud. Likväl var Guy outtröttlig i att passa på honom, vakade alla nätter och visade sig vara en utmärkt sjukvårdare med sin händighet, sin mjuka och melodiska röst, sin snabba blick och sitt tysta och lätta sätt att röra sig. Han hängaf sig åt sjukvården af hela sin själ; aldrig tycktes han tänka på sig själf eller vara medveten om trötthet, endast upptagen af omsorgen om sin patient. Till Amabel kom han sällan utom vid måltiderna och en och annan gång på ett kort besök för att tala om, hur det stod till i sjukrummet. Om han kunde stanna en liten stund, emedan Philip just låg i dvala, brukade hon försöka öfvertala honom att hvila litet, och om det var sent eller midt i middagshettan, kunde hon ibland förmå honom att som en ynnest mot henne lägga sig på soffan, medan hon läste något högt; men det slutade sällan med att han somnade, och han föredrog vanligen att ta henne med sig ut i det fria och ströfva omkring bland kastanjerna och de gröna tufvorna högre upp i dalgången.
Dessa promenader voro hennes högsta glädje; samtalet var naturligtvis under dessa omständigheter alltid allvarsamt, och han berättade henne ofta hvad han tänkt på, medan han suttit i sjukrummets tystnad och vakat. Men de voro korta och sällsynta. Dessemellan fick hon vänta och passa på och hoppas i sin ensamhet; sysselsättning saknade hon icke, ty utom brefskrifningen föllo alla anordningar för sjukrummet på hennes lott. Hon måste skicka efter eller hitta på ersättning för alla de bekvämligheter, som icke funnos till hands i det afsides belägna värdshuset — ge befallningar, skicka bud till Vicenza eller till och med till Venedig och göra en god del med egna händer och Annes tillhjälp. Guy påstod, att hon uträttade mera för Philip utom sjukrummet, än han gjorde där inne, och sade ofta, att han skulle stått alldeles rådlös, om hon icke funnits där med sin uppfinningsrikhet och framför allt sin ljufva närvaro, som gjorde de korta hvilostunderna så vederkvickande för honom.
Så hade det fortgått i mer än fjorton dagar, då en afton den franske läkaren, när han skulle aflägsna sig, sade åt Guy, att han med säkerhet skulle komma igen kvällen därpå, ty han tyckte sig se, att en kris var i annalkande. Guy satt kvar och iakttog uppmärksamt det magra, upphettade ansiktet på kudden, jämförde det med hvad det varit, då de senast skildes åt, och tänkte på, hur underligt det varit med den outrotliga missämjan mellan släkterna. Skulle så illa vara, att detta dyrbara lif icke blefve skonadt, hoppades han åtminstone på ett par ord af försonlighet och välvilja i det sista, hvilka han kunde få minnas för framtiden.
Natten förgick i tung dvala med ett och annat otydligt mumlande, men mot morgonen vaknade Philip upp, och då Guy kände honom på pulsen, frågade han med svag röst: »Hur mycket? Därvid såg det ut, som om ögonen haft ett mera redigt uttryck.
»Jag kan inte räkna», sade Guy, »men det är mindre än i går kväll. Vill du dricka?»
Philip drack, försökte sedan se sig omkring och sade: »Hvad är det för dag?»
»Lördagen den tjugutredje augusti.»
»Jag har varit länge sjuk!»
»Ja, mer än tre veckor, men i dag är du bättre.»
Han teg några ögonblick, tycktes därpå samla sig, såg rakt på Guy och sade i sin vanliga ton, fast mycket matt:
»Jag förmodar, att det är fråga om lifvet?»
»Ja», sade Guy med fast, men mild röst. »Du är mycket sjuk, men icke hopplöst.»
Efter en stunds tystnad, hvarunder Philip legat lugn, fortfor han: »Jag har försökt få hit en prästman, men det har icke lyckats mig. Får jag läsa något för dig?»
»Tack — strax — men jag har något att säga först. Litet mer vatten — tack.» Efter en paus återtog han: »Guy, du har tyckt, att jag har varit orättvis i mitt omdöme om dig; jag har menat väl.»
»Tänk inte på det», sade Guy med en sprittning af glädje öfver de försonliga ord, han så länge längtat efter.
»Och nu har du varit så snäll och vänlig. Om jag får lefva, skall du få se, att jag känner det.»
Han flyttade matt sin afmagrade hand närmare Guy, som tryckte den, knappast mindre glad och tacksam än den dagen, då han stod framför fru Edmonstone i hennes arbetsrum. Philip fortfor om en stund:
»Min syster har mitt testamente. Hälsa henne — och — stackars Laura.»
Hans röst gaf plötsligt vika, men sedan Guy fuktat hans läppar, samlade han kraft att fortsätta.
»Du och Amy göra nog hvad ni kunna för henne. Låt inte slaget komma för tvärt. Å, ni vet inte. Vi ha varit förlofvade länge.»
Guy sade ingenting, men Philip såg hans förvåning.
»Det var mycket orätt; det var inte hennes fel», tillade han. »Jag orkar inte berätta nu, men om jag får lefva, skall jag tala om alltsammans. Hvarom inte, vilja ni då vara vänliga mot henne?»
»Det skola vi visst vara.»
»Stackars Laura!» sade Philip med mycket svagare röst, och sedan han en stund legat tyst, hviskade han: »Läs något.»
Guy läste, tills den sjuke föll i slummer, hvilken varade, tills Arnaud kom för att aflösa Guy, som gick upp till sin hustru.
»Amy», sade han, i det han kom in med ett uttryck af stilla glädje, »han har talat med mig så, som jag hoppades och önskade.»
»Då är allt bra», sade Amabel och besvarade hans blick med en lika stilla och glad. »Är han bättre?»
»Icke egentligen; pulsen är ännu mycket hastig, men han var vid full sans en stund, talade fullständigt redigt och såg sin ställning i ögonen. Hur det än går, är det något att tacka Gud för. Jag är så glad! Låt oss nu läsa.»
Medan de senare sutto vid frukostbordet, sade Guy efter en stunds eftersinnande:
»Amy, har du haft någon idé om att Philip och Laura ha varit fästa vid hvarandra?»
»Jag vet, att hon har hållit mycket af honom, och hon har alltid varit hans favorit. Hvad? Har han varit kär i henne hela tiden, stackars Philip?»
»Han säger, att de äro förlofvade.»
»Laura? Syster Laura! Å Guy, det är omöjligt. Han måtte ha yrat.»
»Jag skulle nästan ha kunnat tro det, men hela hans sätt förbjöd mig att ta det som en villa. Han var för matt att förklara närmare men sade, att det icke var hennes fel, och blef mycket gripen, då han nämnde hennes namn. Han bad oss också skona henne för att alltför tvärt få veta det, om han dör. Han var lika redig och klar, som jag nu är. Nej, Amy, det var ingen yrsel.»
Doktorn kom sent på kvällen. Philip låg som i dvala; febern höll på att minskas, men krafterna sjönko samtidigt, och doktorn förklarade för Amy, som bjöd honom på kaffe, att om patienten blefve räddad, skulle det helt och hållet komma att bero på hennes mans omsorgsfulla vård.
Guy såg hon inte alls till. Det sista hon fick veta var genom en pappersremsa, hvarpå han skrifvit med blyerts: »Pulsen nästan borta; ytterlig mattighet; doktorn förlorar inte hoppet, men det kan dröja många timmar. Gå och lägg dig! Du skall få höra, om det blir någon förändring.»
Amy lydde och låg hela natten mellan sömn och vaka utan att ett ögonblick förlora medvetandet om den oro, som behärskade henne.
Hon spratt upp från en något djupare slummer, just som det började dagas; någon gick i korridoren och vred sakta på låset till Guys dörr. Alltså var det nu öfver — till lif eller död? Hennes hjärta slog hårdt, då hennes man närmade sig, men hon kunde icke få fram något annat än: »Jag är vaken.»
Guy stannade och sade med ansträngdt lugn: »Nu reder han sig.» Därpå kom han fram till hennes säng, och hon märkte, att hans ansikte var vått af tårar.
Han framhviskade några ord af tacksägelse och var därpå åter tyst en stund.
»Nu sofver han riktigt godt», sade Guy slutligen. »Pulsen är jämnare. Mattigheten har varit förfärlig; doktorn har suttit med fingret på pulsen och tecknat åt mig, när jag skulle sticka skeden med det stärkande medlet i hans mun. Två gånger om trodde jag, att det var så godt som slut, och ända till sista timmen hoppades jag knappt, att han skulle gå igenom, men nu säger doktorn, att vi nästan få anse faran öfver.»
Hans tacksamhet var så stor, att han sade sig icke kunna förstå, hur det var möjligt, att en människa kunde få bli så lycklig, framför allt just han. Amy frågade, om han var gladare nu än efter skeppsbrottet, och han svarade, att det hade varit en liten ljusstråle i mörkret, medan detta var en välsignelse så rik och stor, som han aldrig en gång vågat drömma om.
Så gick han tillbaka till sjukrummet, ty doktorn måste resa och Philip behöfde alltjämt den mest omsorgsfulla vård, medan Amy låg vaken och tänkte på, hur öfverjordiskt god hennes Guy var.