Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 30
| ← Kapitel 29 |
|
Kapitel 31 → |
TRETTIONDE KAPITLET.
»Amy, titta hit! sade Guy och pekade på ett namn i resandeboken i Altdorf.
»Kapten Morville!» utropade hon. »Den fjortonde juli — alltså i förrgår.»
»Jag undrar, om vi skola hinna upp honom. Vet ni, hvart den herrn reste härifrån?» fortfor han på franska.
Som herrn hade kommit gående och icke haft annan packning än en ränsel, hade han icke väckt mycket uppseende. Man hade en dunkel föreställning om att han tagit vägen åt S:t Gotthard, men den förare, som sannolikt hade reda därpå, fanns icke tillstädes, och slutet på alla Guys förfrågningar blef: »Jag hoppas vi träffa på honom senare.»
Sanningen att säga var Amabel icke särdeles ledsen, och hon kunde se, att Guy, fast han ingenting sade, icke heller var det. Dessa två månader hade varit fulla af så ren och oblandad lycka, att hon knappast kunde tro, att de lefvat i verkligheten; de hade sett den skönaste natur, de praktfullaste kyrkor och intressantaste historiska minnesmärken, hört den härligaste musik, och först och sist hade Amabel mer och mer fått blicka in i sin mans inre och lärt sig följa hans allvarliga, högstämda tankegång vid de olikartade intryck, som mötte dem.
I München hade de varit med om litet sällskapslif, hvilket nog varit ganska angenämt men dock blott kommit dem att känna det ännu ljufligare att få vara för sig själfva igen; hvilken reskamrat som helst skulle ha varit till öfverlopps, och Philip, som stod dem så nära men aldrig kunde komma ifrån sin småaktiga klandersjuka mot Guy, var den hon för sin del minst gärna ville träffa; dock visste hon, att Guy på intet vis skulle gilla en sådan känsla, och hon teg därför med den.
För tillfället sades ingenting mera om Philip, och de fortsatte till Interlaken, där de tillbragte ett par dagar, medan Arnaud fick besöka några släktingar, som han icke hade träffat på trettio år; och så besöktes de vackra Thuner- och Brienzersjöarna. När de först kommo till bergstrakten, hade Amabel blifvit förskräckligt rädd, då hon såg Guy klättra omkring med en vighet och säkerhet, som han förvärfvat för länge sedan på Redclyffes klippor; men efter det hon hvar gång sett honom komma ned igen utan att ha skadat sig och sedan hon själf låtit locka sig att bestiga en och annan svindlande höjd, hade hon småningom lugnat sig och till och med blifvit en liten, liten smula djärf för egen del.
En vacker afton voro de ute och lustvandrade på de små smala stigar, som getterna och deras vaktare trampat upp på sluttningen af Beatenberg. Amabel satte sig ned för att försöka göra en konturteckning af Jungfrau med angränsande bergstoppar till stöd för de blifvande reseskildringarna för Charles, men hon önskade blott, att hon ägt Lauras färdighet i att rita. Guy klef under tiden allt högre och var snart utom synhåll, fast hon hela tiden hörde hans hvissling.
Bergen voro icke så lätt afritade, eller rättare, hon blef alltmer missnöjd med sina svarta linier och sitt hvita papper vid jämförelsen med den bländande snön mot himmelns klara blå, nu lätt färgadt af aftonrodnadens glöd, och de mörka rämnorna i den kala bergssidan, som vid kontrasten sågo ännu svartare ut. Hon lade ihop ritboken och började plocka några af de förtjusande alpblommorna. Tätt bredvid henne var en gräsbeväxt, lindrig sluttning, på hvilken något längre ned växte en praktfull purpurfärgad saxifraga, som hon kände igen på beskrifning. Hon gick bort för att plocka den, men gräsmattan var hal, och när hon en gång börjat gå utför, fann hon till sin förfäran, att hon icke kunde hejda sig, utan att hon halft sprang, halft åkte utför en sluttning, som hvart ögonblick blef brantare och slutade med ett bråddjup.
Hon skrek högt och grep med båda händerna efter några låga buskar, som stucko fram under en klippa bredvid den bedrägliga gräsmattan. Hon fick tag i en gren och höll sig uppe genom att med båda händerna gripa fast om den, i det hon låg utsträckt på sluttningen men icke kunde få något fäste för fötterna. Att släppa eller förlora taget skulle ha varit att ögonblickligen nedstörta i bråddjupet.
»Guy, Guy!» skrek hon återigen. Å, hvar var han då? Hans hvissling upphörde — han hörde henne — han ropade till svar.
»Här!»
»Guy, hjälp mig!»
Men efter första ögonblickets glädje kom rädslan för att han också skulle glida utför på samma sätt som hon.
»Akta dig, gå inte på gräset! ropade hon. Själf måste hon snart släppa busken — händerna skulle inte orka hålla henne länge till, och hvad skulle det sedan bli af honom? Det var ögonblick långa som timmar.
»Jag kommer — håll dig bara fast!» Hon hörde hans röst helt nära ofvanför sig. Hennes ångest blef allt större. Att gå förlorad, när han var så nära! Men hur skulle han kunna stå på det hala gräset så pass stadigt, att han kunde draga henne uppför?
»Se så», sade han — det kom från stenen, vid hvars fot den lilla busken vuxit fram — »jag kan inte nå dig, om du inte räcker upp ena handen litet — den vänstra handen — rakt upp. Släpp nu!»
Det var ett fasansfullt ögonblick. Amabel kunde icke se honom och kände, som om hon genom att släppa taget skulle störta sig själf i fördärfvet. Själfbevarelseinstinkten hade kommit henne att hålla sig förtvifladt fast just med vänstra handen, som höll om den tjockaste delen af grenen. Men vanan vid ovillkorlig lydnad och tillit var ännu starkare; hon tvekade icke utan grep hårdare tag med andra handen, släppte med den vänstra och sträckte den uppåt.
Hvilken obeskriflig glädje att känna hans hand liksom med ett järngrepp sluta sig omkring hennes handled, just som busken, hvarvid hon hållit sig, började lossna från rotfästet genom hennes tyngd! Om hon tvekat en sekund, hade hon varit förlorad, men hennes tillit till honom hade räddat henne. Ett par ögonblick senare stod hon tryckt intill honom med hufvudet emot hans axel och ögonen slutna; han förde henne sakta därifrån, tills hon slutligen andlös men välbehållen befann sig på den tilltrampade stigen, därifrån bråddjupet icke ens syntes.
»Gud ske tack!» sade han mycket sakta, då han stannade. »Gud vare lofvad, min Amy — ännu har jag dig kvar!»
Hon såg upp och lade märke till hans blekhet, fast hans röst hela tiden varit fast. Hon lutade sig emot honom och stödde hufvudet mot hans axel igen, ty hennes hjärta var alltför fullt af bäfvande tacksamhet för att hon skulle kunna tala, äfven om hon icke varit så andlös och skälfvande.
Mer än en minut förgick sålunda. Nu började hon hämta sig något, såg på nytt upp på honom och sade:
»Å, det var förskräckligt! Jag trodde inte, att du skulle kunna rädda mig!»
»Jag trodde först inte heller det», sade Guy med kväfd röst. »Är du bättre nu? Du har väl inte gjort dig illa? Är det riktigt säkert?»
»Ja då, riktigt säkert. Jag föll ju inte, förstår du, jag bara halkade. Nej tack, det är inte alls något fel med mig.»
Hon försökte stå för sig själf, men darrningen kom tillbaka. Han förmådde henne att sätta sig, och hon lutade sig emot honom, medan han ännu en gång frågade, om hon verkligen inte skadat sig.
»Inte det allra minsta; bara en liten sträckning i den här handleden, och det är intet under. Å, var det inte en Försynens skickelse, att de där buskarna växte just där?»
»Hur gick det till?»
Hon beskref alltsammans; han frågade till och med hvilken blomma hon velat plocka, och då han ett par ögonblick senare gick och hämtade hennes ritbok och sin alpstaf, hade han med sig ett par blommor åt henne.
»Å, så ledsamt! sade hon och gick honom till mötes. »Jag skulle sagt åt dig, att jag inte brydde mig om dem. Hvarför gick du efter dem?»
»Jag riskerade ingenting; jag hade min goda alpstaf, som du ser.»
»Det var väl jag inte visste hvad du gjorde. Jag tyckte det föreföll så omöjligt, så jag kom aldrig att tänka på, att du skulle göra det. Jag skall gömma dem väl till en påminnelse om hur förgänglig all vår glädje är.»
»All?» sade Guy, mindre som om han svarat henne än som om han talat för sig själf, medan hans blick riktades uppåt. »Ingen skall taga eder glädje ifrån eder.»
Amabel kände sig djupt gripen; då hon tänkte på hvad det skulle ha varit för honom, om hans egen lilla hustru så plötsligt och på ett så förskräckligt sätt hade ryckts ifrån honom. Återkomsten hem — mötet med hennes mor — lifvet i ensamhet i det öde hemmet. Hon kunde nästan ha gråtit vid tanken därpå. Och ändå kunde han, i samma ögonblick som han erfor lättnaden efter denna ångest, tala som han nu gjorde. Han kunde se fram till den glädje, som stod åter, fast hans kind ännu var blek af fasa — och hur stor hans ångest och förfäran varit, därom vittnade de brutna ord han under sömnen uttalade flera nätter efteråt, medan han om dagarna ständigt vakade öfver och varnade henne. Hans förlitande på den glädje, som icke kan gå förlorad, kom henne visst icke att betvifla hans kärlek; det kom henne endast att känna, hur långt efter honom hon var, ty månne förhållandet skulle hafva varit detsamma, om faran varit hans?
Ett par dagar senare anlände de till det härliga Lugano, och som vanligt gällde deras första promenad postkontoret; men de hade ingenting för sin möda. Där hade funnits några bref, adresserade till en Morville, men den engelske herrn hade sagt till, att de skulle skickas till Como. Amabel försökte förklara skillnaden mellan kapten Morville och sir Guy, »il cavaliere Guido», som hon öfversatte det, medan han stod bredvid, mycket road af det sätt, hvarpå hans hustru återgaf hans titel; men postmästaren vidhöll, ehuru med största artighet, att adressen var Morville, poste restante.
»Det är åtminstone bra, att vi nu kunna få rätt på kaptenen», sade »il cavaliere», då de gingo därifrån. »Jag skall skrifva och be honom möta oss — skola vi säga i Varenna eller i Bellagio?»
»Hvilketdera han tycker. Det gör väl oss ungefär detsamma.»
»Det låter helt melankoliskt», ssde Guy och såg leende på henne.
»Det var inte med afsikt», sade hon; »jag har inte ett ord att säga emot det. Det är alldeles rätt, och jag skulle inte ens vilja ha det annorlunda.»
»Men det är första afbrottet i vår vakna dröm.»
»Just det», sade Amy; »det är alltihop. Jag är glad, att du känner på samma sätt, men inte vill jag, att du skall ändra dig för det.»
»Kommer du ihåg, hur vi beslöto, att vi inte bara skulle roa oss? Den där händelsen vid Interlaken var liksom afsedd att hejda oss, just som vi höllo på att komma in i det.»
»Tycker du, att vi gjorde det?»
»Åtminstone jag, ty jag vet, att jag kände mig riktigt belåten, att det icke fanns något bref med underrättelse om att Redclyffe var i ordning att mottaga oss.»
»Jag skulle hellre vilja, att det vore Redclyffe än Philip.»
»Jag skulle visst inte heller vilja byta bort mina kära lekande, glittrande vågor mot den där klara blå spegeln till sjö eller de där hvita alptopparna. Mina vågor måste du lära dig hålla af, Amy. Men det är af mera betydelse att bli vän med Philip — det är hvad jag mest af allt önskar mig här 1 lifvet. Inte att jag precis väntar, att vi skola få allt klart, men om inte något närmande göres nu, då det kan ske, komma vi att bli skilda åt för hela lifvet och ovänskapen mellan släktgrenarna att stå på samma punkt som förut.»
»Du har alldeles rätt», sade Amy. »När vi träffas så här långt borta, kanske han verkligen blir glad åt att få se oss och höra litet från Hollywell. Inte tänkte jag i höstas på hvar jag härnäst skulle komma att råka Philip.»
Två dagar senare kom Philip Morville varm och neddammad gående mellan de höga stenmurarna, som på ömse sidor följa vägen och skymma den härliga utsikten öfver sjön vid Bellagio. Han funderade på den biljett han erhållit från Guy och beslöt att vara storsinnad och öfverse med gammalt groll för Amabels skull. Giftermålet skulle få anses hafva dragit ett streck öfver gamla räkningar, och så länge hon var lycklig, stackars barn, skulle han ha fördrag med hennes man, om han också inte ämnade skämma bort honom till den grad som Edmonstones.
Under dessa tankar hade han hunnit fram till staden och uppsökte hotellet. Om en stund befann han sig på en terrass, som hade utsikt åt den djupblå sjön, här af Bellagios landtunga delad i två vikar, och de storartade bergsträckningarna midtemot. En liten båt höll just på att närma sig; han såg, att en herre och en dam, som sågo ut som engelsmän, sutto i den, och gissade, att det var hans släktingar. Nu fingo äfven de syn på honom och vinkade till hälsning. Det kändes riktigt underligt att se de välkända ansiktena i denna främmande omgifning. Han gick hastigt ned till båtbryggan och hälsades med den största hjärtlighet af Guy, hvilken tycktes vara idel ifver att göra den närmare släktskapen gällande och få taga emot hans lyckönskningar.
»Hur mår du, Philip? Så roligt, att vi ändtligen ha fått reda på dig! Här är hon.»
Om han hade velat förarga Philip, kunde han inte ha gått till väga på ett bättre sätt än genom att låtsa, som om ingenting varit i olag och vända upp och ned på alla planer för en förlikning. Men kapten Morvilles vanliga väsen var så pass lugnt och kyligt, att man icke märkte någon synnerlig olikhet, och han kände dessutom mycket medlidande med Amabel, det oskyldiga offerlammet, hvars själfva leenden voro hjärtslitande — och log gjorde hon ofta, ty hon var uppriktigt glad åt sammanträffandet, efter Guy var det; roligt var det ju dessutom att se ett bekant ansikte.
»Jag har edra bref i min ränsel och skall packa upp dem, så fort vi komma till hotellet. Jag tyckte det var bäst att inte skicka ut dem på jakt efter er igen, då vi så snart skulle mötas.»
»Ja visst. Är det många?»
»Ett till hvardera af er, båda från Hollywell. Jag var mycket ledsen, att jag hade kommit er i vägen, men som jag icke hade någon aning om att ni funnos i närheten, nämnde jag endast tillnamnet.»
»Det var tur för oss», sade Guy, »annars hade vi kanske aldrig träffat dig. Vi sågo ditt namn i Altdorf och ha försökt att hinna upp dig alltsedan.»
»Det var roligt att träffa på er. Hur låter det hemifrån?»
»Utmärkt», sade Amy. »Charlie är betydligt bättre, han har varit ute mycket och har till och med flera gånger varit med borta på middag.»
»Det gläder mig att höra.»
»Du vet kanske, att han fortfarande förbättrats efter den här sista svåra sjukdomen.»
»Det skulle förvåna dig, om du finge se, huru mycket rörligare han är», sade Guy, »och hur mycket bättre han kan reda sig ensam.»
»Kan han stödja på foten nu?»
»Nej», sade Amy, »det kan man ej hoppas på, men han är i allmänhet friskare och sofver och äter mera.»
»Jag har alltid tänkt, att han skulle må bättre, ifall han rörde sig litet mer.»
Amabel kände sig förtretad, ty hon trodde, att om Charles blott orkade, rörde han nog på sig; dessutom tyckte hon, att Philip hade något att förebrå sig för olyckshändelsen i trappan. Hon svarade icke, och Guy frågade, hvad Philip haft för sig i dag.
»Jag har promenerat öfver berget från Como. Reser ni alltid så här utan bagage?»
»Å nej» sade Guy; »vi ha våra saker dels i Varenna, dels på hotellet hos Arnaud.»
»Ni ha alltså Arnaud med er?»
»Ja, och Anne Trower», sade Amy, ty hennes kammarjungfru var en flicka från Stylehurst, som länge tjänat vid Hollywell. »Hon blef högst belåten öfver att höra, att vi skulle träffa kapten Morville.»
»Vi ha roligt åt att tänka på hur hon och Arnaud ha det, sade Guy. »De gjorde bekantskap ett par dagar före vårt bröllop, och efter den dagen ha de haft en ständig tête-à-tête, hvilket först måtte ha varit ganska lustigt.»
»Ännu mera nu, sade Amy. »Först tyckte Anne, att herr Arnaud var en så fin herre, att hon knappt vågade tilltala honom. Jag tror ingenting ingaf henne sådan respekt som hans ofantliga artighet, men på sista tiden har han varit helt faderlig mot henne och tog henne med sig på besök till sin systers »châlet», där jag bra gärna skulle ha velat se, hur hon tog sig ut. Hon berättar, att Arnaud vill, att hon skall beundra hans hemland, men hon tycker inte om snön och saknar förskräckligt våra klöfvervallar.»
»Hon, som är från Stylehurst, borde väl älska bergen», sade Philip.
De började alltmer komma från den första stelheten. Philip kunde inte annat än erkänna för sig själf, att Amy såg mycket kry ut och så nöjd, att Guy väl måste anses fullgöra det första af de villkor, Philip uppställt för att ha fördrag med honom. Men det var också bara i början ännu, och naturligtvis skulle Guy väl vara god emot henne i smekmånaden, innan lifvets pröfningar komme. Båda sågo så unga ut, att han, som rådt dem att vänta i fyra år, var färdig att förebrå dem deras ungdom som en dårskap, om inte ett fel; ja, hans egen historia gjorde honom hågad att anse det för nära nog brist på tålamod och uthållighet att gifta sig tidigare än vid trettio år.
Han slets mellan stridiga känslor. Guy var så hjärtlig och godlynt, att han hade svårt att icke vekna, men å andra sidan hade han ju alltid tyckt, att Guy ägde ett synnerligen behagligt sätt, och lyckliga män niskor hade ju lätt för att vara vid godt lynne, så detta var intet skäl att hysa förtroende till honom. Dessutom kunde hans nuvarande lugn och öppenhet bero på att han kände sig säker.
Andra omständigheter bidrogo mera än Philip föreställde sig att — såsom man vanligen uttrycker sig — förarga honom. Han hade alltid hittills stått i jämbredd med Guy, eller snarare framför honom såsom äldre och med stadgadt anseende för sin personlighet; men här gällde sir Guy något, kapten Morville däremot ingenting, och ålderns försteg gick förloradt, då Guy nu var gift och Philip bara en ungherre och hans gäst. Philip ansåg sig visserligen helt och hållet höjd öfver sådana hänsyn, men det smakade icke att vara n:r 2, där han alltid förr brukade vara n:r 1; och denna känsla, kanske i förening med litet blygsel öfver densamma, gjorde honom mera tvär, än han vanligen tillät sig att bli, fast bådas outtröttliga vänlighet då och då för en stund kunde göra intryck på honom och locka fram hans allra nådigaste lynne.
Vid framkomsten till hotellet gaf han dem deras bref, fast han kände det, som om han haft mer rätt än de till ett med Lauras stil på utanskriften; och när han blef lämnad i ensam besittning af förmaket — hvilket var mycket trefligt och hade fönster utåt sjön —, gick han oroligt fram och åter, som om hans egna tankar plågat honom.
Om en stund kommo de tillbaka; Guy satte sig att fortsätta deras gemensamma dagboksliknande bref till Charles, medan Amabel ordnade deras saker, lade böckerna så att de togo sig bra ut och tog fram sitt handarbete, som om hon varit hemma. Philip började se på böckerna.
»Har ni en 'Childe Harold' här?» sade han. »Det var något jag ville se på.»
»Nej, det ha vi inte.»
»Guy, du glömmer aldrig vers; du kan bestämdt hjälpa mig komma ihåg de där raderna om dimmorna i dalen.»
»Jag har aldrig läst dem», sade Guy. »Kommer du inte ihåg, att du varnade mig för Byron?»
»Inte trodde du det var för hela lifvet! Dessutom», fortfor han med en känsla af förlägenhet öfver sin inkonsekvens, då han ju nyss ringaktat Guy för hans ungdom, »dessutom hade det afseende på hans skefva skildringar af de mänskliga lidelserna och icke på hans naturbeskrifningar.»
»Jag tycker», sade Guy och såg upp från sitt bref, »att jag skulle vara mer ohågad att låta en sådan människa som han tolka naturen för mig än något annat ämne utom Skriften. Det är en hädelse att försöka det.»
Jag förstår hvad du menar», sade Amabel eftertänksamt.
»Bättre än jag», sade Philip. »Jag kunde aldrig tro, att du skulle ta mitt råd så efter bokstafven.»
»Jag har känt mig stå i förbindelse till dig för det rådet, alltsedan jag fick litet närmare reda på hurudan Byron var», sade Guy.
»Den förtrollning, som hans fritänkarhjältar utöfva på somliga sinnen, är nog långt ifrån nyttig», återtog Philip, »och du gör klokt i att undvika den. Den halfva sanningen i skildringen, som kommer af hans inblick i sig själf, gör den ännu mera farligt bedårande.»
»Sant», sade Guy, dock utan att ana, huru väl det var för honom, att han aktat på Philips varning; ty hvem kan veta, huru han skulle hafva lyckats i striden med sina lidelser, om han närt sin inbillning med de byronska hjältarnes hämndlystnad, hat och bitterhet?
»Men», fortfor Philip, »jag inser inte, hvarför du skulle utestänga dig själf från de sköna skildringarna, som äro så godt som klassiska, till exempel 'Suckarnas bro' och 'Gladiatorn'.»
»Han må beskrifva gladiatorn så mycket han vill, sade Guy; »jag medger, att det är något storartadt i hans uttryck: 'att slaktas för romarnes nöje blott'. Men det är inte som att sysselsätta sina tankar med bergen här eller hafvet.»
»Nu öfverdrifver du. Skildringens skönhet är hufvudsaken i bådadera.»
»Jag tycker så här», sade Guy. »Det ligger fara i att lyssna till en människa, som måste missuppfatta naturens röst — fara för att man genom att låta örat fängslas af den falska och orena rösten skulle försumma att uppmärksamma den sanna och rena. Jag skulle tro, att man lätt kunde lockas att stanna vid det yttre i naturen eller, ännu värre, att förbinda de mänskliga lidelserna med naturens skönhet och så draga ned den.»
»Du har ju aldrig läst poemet, så du kan ju icke bedöma det», sade Philip, som fann allt detta mycket fantastiskt och trångt. »Denna regel skulle utestänga all naturskildring utom af änglar.»
»Nej, af rättsinniga människor.»
»Då skulle vi få bra litet kvar.»
»Det tycker inte jag», sade Amabel. »Nästan all poesi vi verkligen bry oss om härrör från sådana människor.»
»Till exempel Shakspeare?»
»Ingen kan betvifla hans sinnesriktning, när man ser syftet i hans dramer», sade Guy. »Likaså med Spenser, och jag kan väl också säga Milton — Wordsworth, Scott —»
»Scott?» sade Philip.
»Inberäknadt naturbeskrifningarna i hans romaner», sade Amy, »där det finns både inre och yttre skönhet.»
»Allra mest inre», sade Guy.
»Delvis har du nog rätt sade Philip, som icke ville göra sig skyldig till advokatyr, »men du får förlåta mig, att jag tycker det är en bra långsökt förklaring på hvarför man icke gör Childe Harold till en vägledare i Italien som annat folk.»
Amabel fann detta så retsamt och envist, att hon höll på att förlora tålamodet, men Guy bara skrattade och sade:
»Ja, det är det verkligen, ty saken var, att vi aldrig kommo att tänka på det.»
Det fanns tillfällen, då, som Philip en gång sagt, ingenting förargade honom så mycket som godt lynne; och det är möjligt, att han omedvetet kände sig harmsen öfver att icke som förr irritera Guy genom sin närvaro och sina ord, så att han kunnat se, att han hade rätt i sitt omdöme om honom.
Hvad de båda andra än företogo sig retade honom, i all synnerhet att de voro så hemmastadda med hvarandra och att Guy tycktes höra mera hemma vid Hollywell än han själf. Han satt där med en bok i handen och iakttog dem, då Guy bad att få Lauras bref och Amy kom och tittade på hans ofullbordade svar, skrattade åt det och gaf honom sina uppdrag och hälsningar, medan hon stod bakom honom med handen på ryggstödet till stolen och Guy leende såg på hennes glada ansikte samt svarade henne i samma ton.
»Folk, som inte se djupare än till ytan, skulle säga: Så bra de passa ihop!» tänkte Philip; »och de äro nog också lyckliga, de stackarne, om det bara varade.»
Nu vände Guy sig om och gjorde en fråga om snögränsen på ett sätt så likt hans eget vanliga, att han var färdig att tro, att de gjorde narr af honom.
Därefter kom det allra värsta. De talade om Charles' bref och läto falla några ord om Laura och den beundran, någon person, hvars bekantskap hon gjort vid Allonby, visat henne. Alla människor kunde ju få beundra henne, om de ville; ingenting kunde rubba deras inbördes förtroende, hvad Charles än måtte säga; men det var hårdt att få lof att höra på sådant och inte göra några frågor, ty de trodde synbarligen, att han var upptagen af sin bok, och tänkte icke på att han var närvarande.
Men så kom någonting, som tvang honom att visa, att han hörde på, ty det var något om att hon var »bättre».
»Hvem — Laura?» sade han med ett tonfall, som i trots af hans själfbehärskning lät helt förskräckt. »Ni har inte sagt mig, att hon har varit sjuk.»
»Det har hon inte heller», sade Amy. »Doktor Mayerne sade, att det inte var något egentligt fel med henne, men hon har varit trött och nedsatt på sista tiden, och mamma har tyckt, att hon har behöft omväxling.»
Philip tillät sig icke att sucka, fast han hade det tryckande medvetandet om att han var den, som bragt denna skugga öfver hennes lif, samt att han var alldeles oförmögen att göra annat än lämna henne att lida under tystnad och tålamod. Hur länge? Och under tiden skulle man vara tvungen att se för sig dessa båda unga varelser, hvilka endast genom den tillfälligheten, att de voro rika, voro i besittning af en lycka, som de icke haft tid vare sig att förtjäna eller uppskatta. Han ansåg deras lycka för ytlig, emedan de voro så glada och muntra, som om de blott sökt efter något att skratta åt och funnit det i små misstag, hvarför han var färdig att harmas på dem.
Arnaud hade tämligen föråldrade åsikter om sin befattning som resebetjänt; han hade knappt hunnit sätta sig in i nutidens samfärdsmedel, och hotellen hade också förändrats sedan hans tid. Guy och Amabel, båda unga och friska, brydde sig icke mycket om de dåliga middagarna och ville icke göra den gamle mannen ledsen genom att klaga eller ändra hans anordningar; de åto torrt bröd, när maten var oätbar, gingo till fots, om vägarna voro dåliga, reste desto förr sin väg, om hotellen voro otrefliga, skrattade åt alla obehag och gjorde sig lustiga öfver dem i brefven till Charles. De oroade sig icke ens öfver de vackra utsikter, som de försummat att bese.
Philip tyckte, att allt detta var mycket barnsligt och dumt; det visade, huru litet de voro i stånd att sköta sig och huru vårdslös Guy var om sin hustrus trefnad; korteligen, det bestyrkte hans första uppfattning af deras ungdom och dårskap.
Så förgick första aftonen, kanske desto mera trögt, därför att han, utom att han var ledsen för det han hört om Laura, var något öfveransträngd af flera besvärliga dagsmarscher i hettan. Säkert är, att han dagen därpå icke var på långt när så böjd för att bli ond på dem, när de skrattade åt att han råkat säga »fröken Amabel» i stället för »lady Morville» vid en tillsägelse åt Amys jungfru.
»Det gör ingenting», sade Amy, då Anne aflägsnade sig, och han såg förlägen ut, som en nogräknad person alltid gör, när han felsäger sig, »Anne är van i vid det; Guy säger det ofta och gör stackars Arnaud helt förbryllad genom att skicka honom efter frökens parasoll.»
»Och häromdagen», sade Guy, »då Thorndales bror där borta i München frågade efter lady Morville, måste jag tänka efter, hvem det var.»
»Å, ni råkade alltså Thorndales bror?»
»Ja; han var mycket tillmötesgående. Guy måste söka upp honom för passens skull, och när han fick reda på hvilka vi voro, tog han sin fru med sig på visit och bjöd oss på supé.»
»Antogo ni bjudningen?»
»Guy tyckte, att vi borde göra det, och det var mycket roligt. Det hände oss något ganska egendomligt där. På förmiddagen hade vi sett på de där vackra fönsterna i stora kyrkan, och när jag vänder mig om, får jag se en herre — tydligen en engelsman — stå och fixera Guy af alla krafter. På aftonen träffades vi hos Thorndales, och det befanns vara herr Shene, den framstående konstnären. Han hade blifvit så frapperad af Guys ansikte; det var just hvad han behöfde till en tafla, som han höll på att måla, och han bad så artigt att få ta en skiss.»
»Fick han det?»
»Ja», sade Guy, »och vi blefvo belönade. Jag har aldrig träffat en människa, som varit så behaglig och som på samma gång gifvit så helt intryck af att vara konstnär. Dagen därpå förde han oss till tafvelgalleriet och visade oss allt hvad som var värdt att se på.»
»Och hvad skall du föreställa på hans tafla?»
»Det är just det egna», sade Amabel. »Kommer du inte ihåg, huru Guy förvånade oss alla genom att säga, att hans hjälte var sir Galahad? Just denne sir Galahad skall det bli, knäböjande för den heliga Gral. Herr Shene sade, att han länge hade drömt om det där, och nu, när han såg Guys ansikte vändt uppåt mot fönstret, föll det honom in, att det var just hvad han behöfde; han skulle vilja ge mycket för att få fästa det uttrycket på sin skiss.»
»Jag undrar, hur jag såg ut», sade Guy.
»Ritade han «af dig i egen eller i sir Galahads person?»
»Lyckligtvis i egen.»
»Hur lyckades det?»
»Amy tycker om det, men jag skulle då aldrig ha känt igen mig själf.»
»Ja», sade hans hustru, »du ser inte precis på dig själf i spegeln på samma sätt, som du ser på ett måladt kyrkfönster.»
»Jag kan inte förstå, hur du fick tid att sitta för honom», sade Philip.
»Å, det var en helt liten skiss, som blef färdig på två aftnar och en liten stund på en förmiddag. Han har lofvat mig den, när han får sir Galahad färdig», sade Amy.
»Två—tre aftnar. Ni måtte ha varit länge i München.»
»Fjorton dagar», sade Guy. »Där finns mycket att se.»
Philip förstod icke riktigt detta, icke heller ansåg han det rätt tillfredsställande, att de hade dröjt så länge i en stad, full af förströelser, men han ämnade vara så mild som möjligt mot dem i dag och återgick till sitt vanliga sätt att uppträda beskyddande och spela herre. De voro så vana vid det, att. det icke gjorde dem något; de hade till och med hoppats därpå såsom den största välvilja, han kunde visa dem.
Dagen tillbragtes till största delen på en båtfärd omkring sjön, hvarunder de landade på de vackraste ställena och promenerade små bitar, medan de både där och i båten på det lugna blå vattnet samtalade om den bok, hvarmed deras närmare bekantskap börjat, nämligen »I promessi sposi». Aldrig hade väl några turister tillbragt en lugnare och skönare dag.
Då de jämförde sina resplaner, befanns det, att båda parterna hade omkring åtta dagars ledighet kvar, Philip, innan han skulle inskeppa sig för att resa till Korfu, och de andra båda, innan de skulle börja hemresan. Guy föreslog, att de skulle följas åt någonstädes, bespara posten vidare misstag och draga nytta af Philips språkkunskaper. Philip tyckte, att det skulle bli utmärkt bra för de båda unga att ha honom, som tog hand om dem och lärde dem, huru man bör bete sig på resor; han kom genast fram med sin lilla fick-karta, där han före afresan från Irland prickat ut sin marschruta, då de däremot icke tycktes ha någon viss plan utan reste hvart som helst. Det kom fram, att de hade tänkt på Venedig, men de släppte genast den tanken, då de hörde hans afsikt att följa östliga stranden af Comosjön och sedan öfvergå Stelvio till Tyrolen; alla kunde följas åt så långt som till Botzen, därifrån Philip skulle vandra söder ut igen på bergstigarna och de andra skulle fara till Innsbruck på sin väg hemåt.
Amabel var särdeles nöjd med att få stanna litet längre vid sjöns stränder och spåra upp flera af de i Manzonis bok omnämnda orterna; och om hon i sitt stilla sinne hade tänkt, att detta skulle ha varit roligare utan en tredje persons sällskap, så var hon dock belåten att se, huru mycket Guys sätt hade uppmjukat Philips sträfhet och misstroende, så att hon kunde säga till sin man, att hans experiment visst icke misslyckats.
Hon höll på att ordna med frukosten dagen därpå, då Philip kom in i rummet, och hon berättade för honom, att Guy just då talade med Arnaud om den nya resplanen. Sedan Philip ett par ögonblick stått vid fönstret, vände han sig om och sade i mera häftig ton, än han vanligen brukade:
»Du tror väl inte, att det är något allvarsamt med Laura?»
»Nej visst inte» sade Amy förvånad. »Hon har inte sett kry ut på sista tiden, men doktorn säger, att det inte har någon betydelse, och du vet» — hon rodnade och slog ned ögonen —, »att det var mycket, som kunde vara pröfvande för henne.»
»Är hon stark och frisk? Orkar hon med lika mycket som vanligt?»
»Hon arbetar mera än någonsin; mamma är bara rädd för att hon skall öfveranstränga sig, men hon vill aldrig gå in på att hon är trött. Hon går och undervisar i skolan tre dagar i veckan, förutom att hon hjälper dem med sången på torsdagarna, och hon börjar bli så beläst, så det är förskräckligt. Guy har gifvit henne alla sina gamla böcker i matematik, och Charlie kallar henne alltid fröken Parabel.»
Philip teg, ty han förstod alltför väl, hvarför hon försökte döfva sin längtan och sorg genom trägen sysselsättning; han kände sig bitter mot hela världen, mot hennes far, mot sina egna lefnadsomständigheter, mot de andras lycka, ja, nära nog mot Försynen, som hade gjort honom till den han var.
Om en stund kom Guy in, och det första han sade var:
»Jag är rädd, att vi få afstå från vår plan.»
»Hur så?» utbrusto Philip och Amy på en gång.
»Jag har just fått höra, att det går en feber i Sondrio och hela den trakten, och alla säga, att det skulle vara mycket oförståndigt att utsätta oss för den.»
»Hvad skola vi göra i stället?» sade Amy.
»Jag sade åt Arnaud, att han skulle få besked om en timme», sade Guy. »Jag tänkte på Venedig.»
»Venedig, ja, det blir förtjusande.»
»Hvad säger du, Philip?»
»Jag säger, att jag inte kan inse, hvarför vi skola låta skrämma oss ifrån det vi hade tänkt. Om det går feber bland de halft utsvultna bönderna här, behöfver den därför icke angripa friska, starka människor, som blott resa igenom landet.»
»Ser du, vi kunna knappast undvika att ligga öfver där», sade Guy, »antingen i Colico eller i Madonna. Colico är, efter hvad jag hör, synnerligen osundt vid denna tid på året, och Madonna är själfva medelpunkten för febern — Sondrio inte mycket bättre. Jag kan inte se, att vi kunna göra det utan risk, och fast vi kanske inte skulle vara mottagliga för febern, ser jag intet skäl att utsätta oss därför.»
»Nu gör du dig till slaf af fruktan för smitta.»
»Jag vet inte, hvad det skulle tjäna till att riskera det», sade Guy.
»Om du vill kalla det med ett så pass allvarsamt namn», sade Philip.
»Då gör jag det inte heller», sade Guy leende, »och jag skulle inte bry mig om det, om det funnes något skäl för att fara dit, men då så inte är, kan jag lugnare möta Amys mor, om jag icke utsätter Amy för något ondt.»
»Är Amy tacksam för din omsorg», sade Philip, när hon så gärna ville se sjöns östra strand?»
»Amy är en snäll hustru», sade Guy. »Alltså blir det Venedig. Jag skall ringa på Arnaud. Du kommer väl med oss, eller hur, Philip?»
»Nej tack; jag har hela tiden tänkt få se Valtelina, och en epidemi bland bondfolket tycks mig inte vara skäl nog att hindra mig.»
»Å Philip, du måtte väl inte göra det?» sade Amy.
»Jag är alldeles besluten, tack, Amy.»
»Jag önskar, att du läte öfvertala dig», sade Guy. »Jag skulle tycka det vore synnerligen roligt, om du vore med och förklarade allting för oss i Venedig, och jag tycker inte om, att du skall utsätta dig för faran.»
Dispyten pågick en god stund. Philip gillade ingalunda Venedig, i synnerhet efter det långa vistandet i München, ty han inbillade sig, att det i båda dessa städer var fara för att Guy skulle råka i frestelse genom sina bekantskaper i musikvärlden. Alltså gjorde han för Amabels skull sitt bästa att afvända dem från deras plan, då han i sitt stilla sinne trodde, att febern var bara ett skrämskott, som Arnaud hade hittat på; kanske han också i sin obrutna kraft betraktade själfva sjukdomen som en småsak och fruktan därför som en barnslighet.
Han resonerade därför på sitt mest retsamma sätt, hvilket blef ännu värre, då det tycktes omöjligt att rubba Guys beslut. Alla de gamla misstankarna vaknade, förstärkta af nya. Guy ville icke vara i beroende af honom, var otålig öfver hans sällskap och uppoffrade därför Amys önskningar, med mera i samma väg. Aldrig hade han varit retsammare, fastän han icke ett ögonblick förlorade det lugn, som alltid utmärkte hans sätt. Guy förblef orubblig men bibehöll fullkomligt sitt goda humör, och det utan synbar ansträngning. Till och med Amabel brann af harm öfver Philips öfversittarton mot hennes man, fast hon gladde sig åt att han så fullständigt misslyckades, ty ett förståndigt skäl eller ett skämtsamt svar var det enda han kunde locka fram. Guy föreföll icke det minsta retad af den ton, som förr brukat förorsaka så hårda strider inom honom. Då han en gång allvarsamt hade sagt, att han icke ansåg det rätt att kasta sig i fara utan goda skäl, bibehöll han sin ståndpunkt med så mycken lätthet, att han gärna kunde vara skämtsam och skratta åt sin rädsla för smitta, sitt vankelmod och sin lättrogenhet. Aldrig hade väl någons häftighet varit så väl kufvad, ty om han kunde stå ut med detta, så behöfde han bestämdt aldrig vara rädd för sig själf mera.
Så förgick timmen, och Amabel var hjärtligt glad, då debatten afslöts genom att Arnaud kom för att få sina order. Guy gick genast med honom ut; Amabel samlade ihop sina tillhörigheter, och Philip började efter ett par ögonblicks eftersinnande tala med henne på det halft medlidsamma, halft beskyddande sätt, som han då och då begagnade sig af för att utkasta några smulor af råd eller uppmuntran åt den lilla damma Amy.
»Ja, Amy, du gaf vika på ett mycket snällt sätt, och det är nog det allra rättaste. Du kommer alltid att finna, att det är bäst att ge vika.»
Han kom icke längre med sin tilltänkta varning: för Venedigs förströelser, ty hon vände sig om och såg på honom med en min af ytterlig förvåning. Därpå antog hennes ansikte ett uttryck af lugn värdighet, och hon sade mildt men mycket allvarsamt:
»Jag tror att du glömmer, hvem du talar med.»
Philips instinkt som gentleman kom honom att svara: »Jag ber om ursäkt — och så afbröt han sig tvärt, lika häpen, som om en dufva flugit honom i ansiktet. Han var rent af förlägen, ty han hade verkligen på sätt och vis glömt, att hon var lady Morville och icke lilla kusin Amy, med hvilken det gick an att fritt diskutera Guys karaktär. Han hade ofta varit lika närgången mot sin faster, men hon hade aldrig snäst af honom, fast hon alltid gifvit samtalet en annan vändning.
Amabel hade inte slutat; hon fortfor med sin mjuka röst, bestämdt men icke häftigt.
»En sak skulle jag vilja säga, ty vi komma nog aldrig mer att tala om den här saken och jag har alltid förr varit rädd för dig. Du har alltid missförstått honom — jag skulle nästan kunna säga velat missförstå honom. Du har pröfvat hans lynne mer än någon annan och aldrig uppskattat hans bemödanden att öfvervinna det. Det är icke därför att jag är hans hustru, som jag säger detta — jag är inte ens säker på att det anstår mig att säga det; men jag kan inte lida, att du inte skall få höra det, därför att du tror, att han drifves af ovänliga känslor mot dig. Du vet inte, att din vänskap har varit hvad han mest af allt önskat sig — hur han sträfvat att vinna den — hur efter allt hvad du har gjort och skrifvit han af alla krafter försvarade dig, när de voro onda där hemma — hur han uppsökte dig här ute enkom för att försöka riktigt få bli vän med dig igen.»
Philips ansikte hade antagit ett stelt uttryck, i synnerhet vid orden: »De voro onda där hemma.»
»Det är icke jag», sade han, »som står i vägen för vänskapen; det är hans egen brist på uppriktighet. Mitt omdöme har aldrig ändrats.»
»Nej, jag vet, att det aldrig har ändrats», sade Amabel med sorgsen stränghet. »Men när det en gång gör det, kommer du att bli ledsen öfver att du har bedömt honom så orättvist.»
Hon lämnade rummet, och Philip såg efter henne med en viss respekt. Det fanns verkligen kraft och själfständighet under den veka, ungdomliga ytan, och han hoppades, att hon desto bättre skulle kunna bära de pröfningar, som hennes förhastade giftermål sannolikt skulle komma att medföra för henne; men hvad hennes man angår, så hade hans vankelmod och egensinne i förening i dag gjort sig tydligare gällande än någonsin — vankelmod i öfvergifvandet af sina afsikter och egensinne i att sätta sin vilja igenom.
Missnöjd och full af förakt som Philip kände sig; var han icke vid lynne att bli vekare stämd genom Guys frimodiga öppenhet och önskan att hjälpa honom, så långt deras väg var gemensam. Han var nådig endast mot lady Morville, hvilken han behandlade med vänlighet, afsedd att låta henne förstå, att han högaktade henne för en förebråelse, som väl anstod hennes ställning, fast den icke gjorde honom något. Möjligen tyckte hon, att denna älskvärdhet var mer än vanligt odräglig, ty då de kommo fram till Varenna, var hennes förnämsta tanke, att här skulle de bli af med honom.
»Se så, Philip», sade Guy i sista minuten, »jag önskar du ville besinna dig på saken och följa med till Milano.»
»Tack skall du ha, men jag har bestämt mig.»
»Ja, laga bara att du inte får febern, för jag har inte lust att besvära mig med att komma och sköta dig.»
»Tack, jag hoppas inte behöfva några sådana tjänster af mina vänner», sade Philip med en stolt och sträng min, som sade så mycket som: »Jag vill inte ha din hjälp.»
»Farväl då», sade Guy. I detsamma kom han ihåg sitt löfte till Laura och tillade: »Jag skulle önska, att vi hade råkats litet mera. De komma att bli glada vid Hollywell att få höra något om dig. Du har haft åtminstone en trofast vän där hela tiden.»
De vänliga orden rörde honom ett ögonblick, och hans ton blef mindre stel.
»Hälsa dem från mig, när du skrifver», sade han, »och säg åt Laura, att hon inte får slita ut sig med sina matematiska studier. Farväl, Amy; jag önskar er en lycklig resa.»
De sista hälsningarna hade utbytts, och vagnen for af.
»Stackars liten Amy! sade Philip för sig själf. »Hvad hon har gått framåt! Han har en liten snäll hustru i henne. Ödet har skänkt honom allt hvad en människa kan önska sig, och det är intet under, om han missbrukar sina företräden. Stackars liten Amy! Jag har mindre förhoppningar än någonsin, då hennes uttryckliga önskan icke kunde inverka på hans beslut i denna småsak; men hon är en liten snäll varelse och lycklig i sin blindhet. Må den fortfara länge; det är farbror och faster, som bära skulden.»
Han började vandra uppför stigen uppåt berget; de i vagnen åkande vände sig om, följde med blicken hans fasta, kraftfulla steg och sågo, hur han stannade för att än en gång tillvinka dem ett farväl. Han såg ut som en idealbild af hälsa, kraft och spänstighet.
»Så lik sig», sade Amy med ett så djupt andetag, att Guy smålog, fast han ingenting sade.
»Är du mycket ledsen?» fortfor hon.
»Jag tycker, att jag inte riktigt har begagnat mig af det goda tillfället.»
»Om du inte har det, så har någon annan det så mycket mer. Hvad säger du om, att han började ge mig en lektion i hur jag skulle uppföra mig mot dig?»
»Tyckte han, att det var mycket behöfligt?»
»Det vet jag inte, för jag kunde naturligtvis inte låta honom hålla på.»
Guy skrattade så godt åt föreställningen, att hon kunde behöfva lära sig att skicka sig som hans hustru, att han icke hann bli förargad öfver näsvisheten, och han narrade äfven henne att skratta genom att påstå, att det skett bara af gammal vana.