Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 36

TRETTIOSJETTE KAPITLET.

För fyra månader sedan brud och redan änka, innan hon ens fyllt tjuguett år! Där satt hon nu, ensam och öfvergifven, medan hennes kammarjungfru grät och snyftade ett stycke ifrån och fåfängt sökte efter ord att trösta henne med, slagen af förfäran öfver hennes underliga lugn.

[ 459 ]Kanske hade hon icke fullt satt sig in i sin ställning ännu — kanske också att hon kunde sägas lefva i den sanna verkligheten. Hon kände, att hennes Guy var lycklig — fullkomligt lycklig —, och hon var så van att glädjas med honom, att hon ännu icke blifvit vaken för att hans lycka betydde hennes förlust.

Hon satt alldeles stilla några minuter, tills hon spratt till vid ljudet af djupa snyftningar från rummet inunder.

»Philip!» sade hon till sig själf. Hade inte Guy sagt till henne: »Det blir värre för honom än för dig; du får lof att ta vård om honom.»

Hon tog upp Guys bönbok, hvilken hon utan att tänka därpå tagit med sig från sängkammaren, och gick nedför trappan utan att stanna för att tänka efter hvad hon skulle säga eller göra.

Philip hade dragit sig tillbaka kvällen förut, öfverväldig af att för första gången fullt klart och tydligt se, hur orättvis han varit och hur han misskänt Guys ovanligt ädla, rena och osjälfviska karaktär. I och med detsamma insåg han också för första gången, hur egenkärleken förblindat honom och hur den från barndomen snedvridit hela hans uppfattning.

Hans enda tröst var att hoppas på framtiden, då han genom den varmaste broderliga tillgifvenhet skulle få godtgöra allt. Läkaren ville icke säga honom sanningen, ehuru han klart såg, hur det skulle bli, och Philip anade alltså ingenting, förrän han andra morgonen, sedan han väl var klädd, fick höra italienarne utanför dörren ropa till hvarandra sitt: »è morto» — han är död.

Det kom öfver Philip som ett åskslag. Guy död — Amy änka — allt genom hans förvållande!

[ 460 ]Vacklande tillbaka in i rummet, sjönk han ned på sin soffa och brast ut i våldsamma, oemotståndliga snyftningar, som skakade hela hans kropp. Så fann honom Amy, när hon kom ned.

»Philip», sade hon mildt, »Philip! Gråt inte så.»

Han slog med handen som för att visa bort henne.

»Kom inte hit för att förebrå mig», mumlade han.

»Nej, nej, säg inte så. Jag har kommit hit för att tala om för dig, hur lugn och glad han var — hur fridfullt alltsammans har varit. Tänk, hur lycklig han nu är; han slipper de där svåra striderna, som kostade honom så bitter ånger. Vi borde vara glada för hans del. Här har du hans bönbok; han hade fått den af din far och har alltid begagnat den, och nu ville han, att du skulle ha den. Han skulle ha gett dig den själf, men han orkade inte tala mera i går — men såg du inte, att han räckte den åt dig att se i? Hörde du hans röst, hur klar den ljöd i ängla sången: Ära vare Gud i höjden — — Med de orden på läpparna skildes han hädan; säkert slutade han dem där uppe.»

Philip blef småningom stillare, men han var kroppsligen så medtagen, att hon hade all möda att skaffa honom lindring och vederkvickelse. Hela dagen upptogs mer eller mindre af omtanken om honom, och först då han gått till hvila på kvällen, hade Amabel tid att tänka på, hur ensam hon var.

Just då hördes emellertid vagnshjul rulla utanför, och Amy påminde sig, att hennes föräldrar väntades i kväll. Hon skickade först Anne att möta dem och tog sedan själf emot dem med samma lugn, som nästan föreföll dem onaturligt. Icke en tår fällde hon, icke en blund sof hon, men hon var fullkomligt redig och klar och hade omtanke om allt.

[ 461 ]Begrafningen måste bli redan tidigt morgonen därpå — Mikaelidagen —, och Amabel lät inte afhålla sig från att gå med till grafven. Där stod hon, klädd i samma hvita dräkt som söndagen innan Guy sjuknade, fortfarande utan att gråta eller klaga, medan unge pastor Morris förrättade jordfästningen. Visst kunde man säga, att hennes make fått bära följden af sina fäders synd — här låg han, bruten i ungdomens tid —, men Gud vare lofvad, dödens udd hade blifvit borttagen för honom.

Amy stod så länge kvar och såg ned i grafven, att hennes mor började bli orolig. Men det var icke så lätt att säga något åt henne, och hon rörde sig ej, förrän plötsligt en lång gestalt i ovårdad dräkt kom vacklande fram öfver kyrkogården med förtviflan målad i det aftärda ansiktet. Det var Philip, hvilken man icke velat underrätta om tiden för begrafningen men som råkat få veta, hvart alla gått, och rusat ut som han var.

Nu vände Amy sig om, lade handen på hans arm och sade sakta:

»Det är slut nu, Philip; vi skola gå hem.»

Han gjorde intet försök att sträfva emot utan följde henne mekaniskt, som om hon varit hans skyddsande. Fru Edmonstone iakttog sin dotter med stigande oro och bekymmer. Hvart skulle det ta vägen, om hon aldrig fick lisa genom tårar? Detta måste till slut hämna sig, och ju längre det dröjde, desto värre skulle det bli.

De dagar man ännu dröjde i Recoara upptogos med att vårda Philip, hvilken fortfarande var mycket medtagen, och att skaffa Amy den nödvändigaste sorgdräkten. Sedan detta skett, påyrkade herr Edmonstone med ifver, att de skulle resa; marken riktigt [ 462 ]brände under hans fötter, och Amy måste suckande besluta sig för att lämna denna plats, där hon ännu tyckte sig känna sin mans närvaro och där hans graf fanns.

Philip skulle stanna under Arnauds vård några dagar ytterligare, tills han vunnit mera krafter, då han skulle resa till Korfu. Sjöresan troddes skola vara hälsosam för honom, och han längtade att komma under regementsläkarens vård.

Mellan Edmonstones och Philip hade det icke kommit till någon förklaring. Amy hade berättat för föräldrarne, att Philip skrifvit och erkänt sitt förhållande till Laura, men de hade ändå svårt att af hjärtat förlåta honom och ville under hans nuvarande svaghetstillstånd icke förebrå eller uppröra honom; och alltså skildes de utan att tala ut.

Philip hade dessförinnan fått del af Guys testamente, hvilket var skrifvet af Arnaud efter Guys diktamen, undertecknadt sista dagen han lefde och bevittnadt af de båda herrarne Morris. Innan herr Edmonstone visade honom det, sade han sig vilja förbereda honom på en möjlig missräkning. Philips hjärta bultade hårdt, ty han väntade få höra något om Laura; men efter en mängd halfva meningar och beklaganden och »om» och »men» kom det till slut fram, att Amy väntade ett litet barn till våren.

»Gudskelof» var Philips första ord, hvilket gladde herr Edmonstone hjärtligt och vann hans stora gillande.

Testamentet var, ehuru icke i den vanliga formen, fullt lagligt och oklanderligt. Det innehöll, att Philip, i händelse af en sons födelse, skulle få etthundra åttio tusen kronor, i motsatt fall — då han skulle tillträda fideikommisset — testamenterades till [ 463 ]honom silfret, möblerna och för öfrigt all lösegendom vid Redclyffe, utom de saker, som lady Morville kunde vilja behålla; till fröken Wellwood testamenterades en summa af nittio tusen kronor, till lilla Marianne Dixon aderton tusen; Sebastian Dixons skulder skulle betalas, men allt, som sedan var öfver, tillföll Amabel.

Ingenting kunde tills vidare göras, utom att utbetala penningarna till fröken Wellwood och Marianne samt betala Dixons skulder; det öfriga måste tills vidare bero. Amabel, som tillika med Markham skulle vara testamentsexekutor, blef icke myndig förrän på nyåret.

Till afsked bad Amabel Philip att skrifva ibland och lofvade själf skrifva till honom. Hon kände djupt, att Guy anbefallt honom åt henne, och hon hade nu också själf kommit till att deltaga med honom på samma innerliga sätt, som hennes man gjort.

Redan i Genève upphunnos de hemresande af Arnaud, som förklarade, att kapten Morville icke ville gifva sig till tåls längre i Recoara och verkligen förefallit så pass mycket starkare, att han trodde, att sjöresan skulle vara det bästa för honom.

Hemkomsten till Hollywell var påkostande, men Amy var äfven därvid lika lugn. Hon hade beredt sig på allt och hälsade syskonen med samma milda jämnmod, som hon hela tiden visat. Hon kom strax första morgonen in till Charles för att läsa för honom, såsom de förr brukat, och talade med Laura så systerligt vänligt och deltagande om Philip, att denna kände sig till hälften tröstad i sin sorg af att ha sin kära lilla syster hemma igen.

Fortfarande icke en tår och knappast någon sömn! Hur det skulle gå, var allas rädda undran, ty förr eller senare måste reaktionen komma. Och den kom.

[ 464 ]Charlotte hade i sin ifver att glädja Amy plockat alla de blommor, som funnos kvar i trädgården denna sena årstid, och däribland en sista blomma af klängrosen, hvaraf Guy för ett år sedan vridit på en kvist, medan han den där gången gick ensam med Amy i trädgården. Kontrasten mellan hans liffullhet då och det närvarande grep Amy: plötsligt med sådan styrka, att hon brast i häftig gråt, och då tårarna en gång börjat, var det icke godt att hejda dem. Hon föll i den ena nervskakningen efter den andra, och det dröjde länge, innan hennes mor kunde känna sig lugn för henne.

Efter detta förblef hon hela vintern mer eller mindre klen och vistades mest på sitt rum. Hennes största glädje var att genomgå Guys papper, anteckningar och verser, hvilka Markham lämnat henne med sekretären. Genom dem lefde hon med honom igenom sista året, då han varit så ensam, och tyckte sig på detta sätt komma honom ännu mycket närmare. Hur dyrbara de papperen voro för henne, kunde ingen ana.

Artisten Shene skickade henne Guys porträtt, såsom han lofvat, och det var henne också en stor glädje, liksom äfven ett litet kors af virke från det strandade skeppet, hvilket fru Ashford ämnat ge henne vid hemkomsten och nu i stället sände med Markham till Hollywell.

Stackars Markham, han sörjde kanske djupare än någon annan — han hade hållit af sir Guy dubbelt, både såsom husbonde och nästan som en son. Och att nu se honom bruten i tidigaste ungdomen, han, hela släktets blomma, var nästan mer än den gamle mannen kunde bära. Det var också en stor sorg, att han skulle vara begrafven så långt borta; att det skett på hans egen önskan var icke synnerligen tröstande.

[ 465 ]Från Philip hördes på länge ingenting. Amy började bli riktigt orolig till slut, och då man ändtligen fick veta något, var det genom Eveleen de Courcy, som hade haft bref ifrån sin bror Maurice. Philip hade vid båtens ankomst till Korfu måst bäras i land sanslös; han hade under resan fått recidiv af den svåra febern, som denna gången slagit sig på hjärnan.

Oaktadt den omsorgsfullaste vård, dröjde det länge, innan han repade sig, och ännu längre, innan hans tankekraft klarnade. Man hade då redan hunnit in på det nya året. Han var emellertid ännu så pass klen, att det beslöts att skicka hem honom med sjukpermission för att hämta krafter i svalare luftstreck, och han hade då ingenstädes att bege sig annat än till sin syster, hvilken med hjärtlig ifver hälsade honom välkommen och beredde sig att ägna honom sina ömmaste och trognaste omsorger.

Detta var allt godt och väl, men hennes brist på takt och förstående pinade Philip så oerhördt, i synnerhet genom den karikerade likheten med hans eget forna egenkära väsen, att han snarare tycktes bli sämre än bättre under sin sex veckors långa vistelse i hennes hus. Efter sin svåra sjukdom plågades han af ständig hufvudvärk, och hans sinne var djupt betryckt af ånger, samvetskval och ovisshet beträffande Laura. Han höll nästan på att sjunka i förtviflan.

Från Amabel fick han i slutet af februari ett litet vänligt bref, däri hon med enkla ord sade honom, att hon hade det bra och att alla voro så snälla och vänliga mot henne. Hon yttrade sitt deltagande med honom för häns svåra sjukdoms skull och berättade, hur orolig hon varit öfver hans tystnad; nämnde Laura, som dagligen läste högt för henne, och Charles, som var mycket raskare än förr, samt slutade så här:

[ 466 ]»Farväl, käre kusin. Må Gud välsigna och uppehålla dig. Kom ihåg, att det vår ju ändå Guds vilja och icke ditt verk; därför är det söm det bör vara, såsom Guy alltid sade, och så kommer det också att hädanefter bli.»

Barnsligt i sin enkelhet, som detta bref var, tröstade det Philip mycket. Han förstod dess mening; hon ville säga honom, att hon var lugn och nöjd, och hon ville, att detta farväl — kanske det sista från henne — skulle tillföra honom hennes förlåtelse ännu en gång.

Ett par veckor senare erhöll Philip bref från herr Edmonstone, hvilket kort och godt tillkännagaf, att Amy fått en liten flicka den femte mars och att såväl hon som barnet mådde bra. Så fort hon hämtat krafter nog, skulle handlingar och räkenskaper rörande redclyffska egendomen ofördröjligen öfverlämnas till Philip.

Icke ett onödigt ord för resten.

Philip blef mycket gripen. Han hade hoppats, att Amy skulle få en son och han således slippa taga i arf denna egendom, som han under förflutna år nästan afundats Guy men hvilken han nu betraktade mera som en börda, honom pålagd till straff och bot. Såvida det var möjligt, skulle han öfvertala Amy att låta honom afstå egendomen åt Guys dotter. Hon skulle ju med rätta ha haft den, om icke gamle sir Guy ändrat arfsföljden till prostens och hans sons förmån.

Djupt kände Philip också, att farbroderns bref var så kort och torrt. Att Philip nu skulle taga arf efter den afhållne Guy och dennes dotter uteslutas måste väl göra de gamla på Hollywell ännu bittrare. Hur månne Laura nu kunde ha det?

[ 467 ]Dagen därpå fick han emellertid ett annat bref, denna gång från Charles. Han blef helt förskräckt, när han såg stilen; skulle Charles ha brytt sig om att skrifva till honom, om det icke varit nödtvunget? Det måtte stå mycket illa till — kanske med Amy och barnet — — —

Ändtligen fattade han mod och grep sig an med att läsa brefvet, knappt troende sina ögon, när han läste de vänliga och uppmuntrande orden, så olika den Charles han sett och känt.

Det var som en utläggning af faderns bref, försäkrande Philip om att allt stod så bra till som det kunde göra; Amy själf, som bedt Charles skrifva, hade hälsat, att hon var så glad och tacksam för att hon fått en dotter, och Philip fick på inga villkor gräma sig däröfver.

Charles tillade, att med kännedom om Amys uppriktighet måste man tro henne mena hvad hon sade; det syntes också på henne, att hon var nöjd att slippa alla bekymmer och omsorger för den stora egendomens skull.

Detta bref gjorde Philip obeskrifligt godt. Att Amabel förlåtit honom, det visste och kände han, men att hon skulle ha förmått Charles att bli hans vän, det var ett under öfver alla under. Häraf fick han mera hopp än han någonsin förr vågat hysa, och han förstod nu, att herr Edmonstones bref icke var att betrakta såsom en uppsägelse af vänskapen utan blott såsom en tillfällig yttring af misshumör.

Han kände sig kryare efter detta och fick energi nog att företaga hvad han länge påtänkt men icke orkat, nämligen att rida öfver berget till Stylehurst, sitt gamla hem.

[ 468 ]Vid sina förra besök hos Margaret hade han alltid tillbragt mycken tid där, utom sista gången, då han försummat att gå dit. Underligt nog var det ingenting, som under feberyrseln så hade legat för honom som denna försummelse. Hos sådana naturer som hans är kärleken till barndomshemmet så djupt rotad, att kanske ingen annan känsla kan täfla med den.

Vägen öfver heden var full af minnen. Här hade han ströfvat omkring och fiskat i bergbäckarna, medan han drömt om hur han skulle utmärka sig i framtiden. Föga hade han anat, hur mycket lidande, som han skulle genomgå, innan han nådde den ställning, han drömt om, eller hur den innan dess skulle förlora sin sötma och vändas i idel bitterhet.

Framkommen till Stylehurst, satte han in sin häst i värdshusets stall och uppsökte klockarens hustru, gamla Susan, en af de människor, som höllo mest af honom i denna världen. Hon såg helt förskräckt ut och kände icke igen honom, förrän han började tala.

»Bevare mig, är det inte herr Philip!» sade hon och skakade på hufvudet. »Så ni skrämde mig, och så dålig ni ser ut!»

Han slog sig ned och började språka med en känsla af hemtrefnad och lugn, som han icke på länge erfarit. Den goda gumman hade hört om sir Guys död, och hon beklagade mycket, att den hygglige, vänlige unge herrn skulle gå bort så snart; hon, liksom alla andra, som haft aldrig så litet med Guy att göra, hade fått ett djupt intryck af hans hjärtevinnande, varma väsen. Det var riktigt uppfriskande för Philip att träffa någon, som tog saken så, ty hans syster plågade honom dagligen genom att mer eller mindre öppet glädja sig åt att hennes bror nu var arfvinge till Redcclyffe.

[ 469 ]»Det måtte allt ha varit fasligt ledsamt för er», sade gamla Susan så deltagande, att det gjorde Philip godt.

Hon berättade honom, hur ofta sir Guy hade varit vid Stylehurst, i synnerhet under senare delen af sin vistelse i trakten; han hade ofta frågat efter prosten och hade en gång till och med hjälpt hennes man att klippa hängasken vid grafvarna. En gång — det var söndagen före Mikaeli — hade han varit där hela dagen och suttit på trappan mellan båda gudstjänsterna.

Söndagen före Mikaeli! Det var just vid den tiden, då Philip af alla krafter eggat sin farbror att vara sträng mot Guy och själf triumferat öfver sin öfverlägsenhet, sin skarpsynthet och de tydliga bevis man ändtligen vunnit på Guys onda sinnelag. Hvad var det han hade stridt emot? Hvar hade det onda sinnet i själfva verket funnits?

Han tog kyrknyckeln och gick ensam in på kyrkogården, där han blef stående vid de tre grafvarna. Det kom öfver honom en känsla, som om hans far begärt räkenskap af honom för hvad han gjort med den fader- och moderlöse gossen. Hade icke Philip haft Guys bönbok, tecknet till att det var frid i det sista, skulle han knappast ha kunnat bära denna tanke.

Här hade han gått vid sin mors hand, mellan sina beundrande systrar, medveten om att han var familjens och socknens stolthet. Familjens —? Hur var det, när han sista gången före faderns död kom hem, öfverhöljd med loford och belöningar; när han hade stått där, stolt och lycklig, och väntat på ett erkännsamt ord af fadern, hade denne lagt sin hand på bokhögen och med djupt allvar sagt: »Philip, allt [ 470 ]detta gåfve jag gärna för ett enda bevis på hjärtats ödmjukhet.»

Det hade varit den enda förebråelse han hört af sin far. Sårad och harmsen hade han vändt sig bort för att söka deltagande hos Margaret. För henne hade han visat sina verkliga känslor, ty hon smickrade och beundrade honom; mot fadern, som skulle ha varnat honom för ärelystnad och egenkärlek, blef han alltmera sluten. Det hade varit hans olycka, att han varit för klok att låta någon ana, hur egenkär och uppblåst han var.

Så gick han in i kyrkan och knäböjde vid altarringen.

Om hans far kunnat se honom i denna stund, hade han säkert kunnat glädjas öfver sin son. Han skulle icke ha sörjt öfver hans härjade yttre, de brutna krafterna, den slappade tankeförmågan; nu var hjärtat vekt och ödmjukt. Han skulle ha fröjdat sig öfver att de ord, som i denna stund tröstade den ångrande, voro dessa: »Ett förkrossadt och bedröfvadt hjärta vill du, Gud, icke förakta.»

Det var, som om Philip först här, där så många trogna böner uppsändts för honom, kunnat börja taga åt sig förlåtelsen och stilla sin oroliga själ. Efter den dagen var den bittraste delen af hans lidande öfver, och han kunde tänka på Amabels förlåtelse såsom en försmak af Guds.