Baskervilles hund (1912)/Kapitel 9

←  Barrymore vid fönstret

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Ljuset på heden

Utdrag ur Doktor Watsons dagbok  →

NIONDE KAPITLET.
(Doktor Watsons andra rapport.)
LJUSET PÅ HEDEN.

Baskerville Hall, den 15 oktober.

Min bäste Holmes!

Om jag icke hade så särdeles mycket att med­dela dig under första veckorna jag var här, kan du väl inte förneka, att jag nu ger dig ersättning för den förlorade tiden och att händelserna följa tätt på var­andra. I min sista rapport avslutade jag rubriken Barrymore vid fönstret, och nu har jag en hel massa att berätta, som, om jag ej misstar mig, kom­mer att förvåna dig på det högsta. Sakerna ha tagit en alldeles oförmodad vändning. På sitt sätt ha de inom de senaste fyrtioåtta timmarna blivit mycket kla­rare, på sitt sätt mera invecklade än förut. Men jag skall tala om alltsammans, så du får döma själv.

Före frukosten den morgon, som följde på mitt även­tyr, gick jag korridoren fram och undersökte rummet, där Barrymore varit föregående natt. Det västra fönstret, där han stått och tittat så ivrigt, har som jag nu upp­täckte, en egendomlighet, som utmärker det framför alla andra fönster i huset — därifrån kan man näm­ligen se bäst ut över heden. Ett tomrum mellan två träd gör det möjligt att från denna plats blicka rakt ned på den, då man däremot från de andra fönstren blott skymtar den i fjärran. Härav följer, att Barrymore måste ha sett efter någon eller något på heden, då han gjorde sig besvär att gå hit.

Men på vad sätt än Barrymores rörelser kunde förklaras, kände jag det allt för ansvarsfullt att tiga med dem tills jag vunnit klarhet. Efter frukosten gick jag in till baroneten i hans skrivrum och berättade honom allt det jag sett. Han blev mindre överraskad än jag väntat.

— Jag visste, att Barrymore vandrade omkring i huset om nätterna, och jag tänkte just tala med ho­nom om det, sade han. Två eller tre gånger har jag hört hans steg i gången, kommande och gående unge­fär vid den tid ni nämnde.

— Då är det inte otroligt, att han varenda natt går in och tittar i det där fönstret, anmärkte jag.

— Nej, det kan nog hända. I så fall kunna vi följa honom i spåren och se efter vad han har för sig. Jag undrar vad er vän Holmes skulle göra, om han vore här?

— Jag tror, att han skulle göra just det ni före­slog, sade jag. Han skulle gå efter Barrymore och taga reda på vad han gjorde.

— Då skola vi båda tillsammans göra det.

— Men han skulle säkert höra oss.

— Mannen är litet döv, och i alla fall måste vi underkasta oss risken. I natt sitta vi uppe inne i mitt rum och vänta tills han går förbi. Sir Henry gnuggade helt förnöjd händerna, och det var tydligt, att han icke hade något emot ett litet äventyr, som bildade avbrott i det något enformiga livet på heden.

Baroneten har trätt i förbindelse med den arkitekt, som hade uppgjort de nya planritningarna åt sir Charles, och med en entreprenör från London, så att snart börjar väl det stora ombygget. Här har varit dekoratörer och fournissörer från Plymouth, och det märks mycket väl, att vår vän har storartade idéer och varken tänker spara på besvär eller utgifter, när det gäller att upp­rätta familjens storhet. Sedan han fått huset restaurerat och ommöblerat fattas icke mer än en fru för att allt skall bli fullkomligt. Oss emellan sagt, så ges det täm­ligen tydliga tecken till, att den bristen snart blir avhjälpt, så vida den unga damen själv ej har någonting däremot, ty sällan har jag sett en man så betagen i en kvinna som han i vår vackra granne, fröken Stapleton. Detta oaktat tyckes dock icke allt härvidlag gå så lätt och ledigt som man kunnat ha anledning vänta. I dag till exempel råkade vår vän ut för en stötesten, som gjort honom både ledsen och orolig.

Efter det nyss anförda samtalet om Barrymore satte sir Henry på sig hatten och gjorde sig färdig att gå ut. Naturligtvis följde jag hans exempel.

— Jaså, kommer ni med, Watson? sade han och gav mig en underlig blick.

— Det beror på, om ni ämnar er ut på heden, sade jag.

— Ja, det gör jag.

Då känner ni mina instruktioner. Jag vill inte gärna synas ogrannlaga, men ni hörde hur allvarligt Holmes ålade mig att inte lämna er, framför allt att inte låta er ensam begiva er ut på heden.

Sir Henry lade småleende sin hand på min axel.

— Min käre vän, sade han, Holmes kunde inte förutse vissa saker, som hänt mig, sedan jag kom hit. Ni förstår väl vad jag menar? Jag är säker på, att ni minst av allt skulle vilja vara mig till besvär. Jag måste nu gå ensam.

Jag kände mig verkligen förlägen och visste var­ken vad jag skulle säga eller göra, och innan jag be­sinnat mig, hade han tagit sin käpp och gått.

Men sedan jag betänkt saken började mitt sam­vete livligt förebrå mig, att jag under någon förevänd­ning släppt honom ur sikte. Jag tänkte mig, hur det skulle kännas, om jag nödgades komma tillbaka till dig och berätta, att någon olycka inträffat i följd av min avvikelse från dina föreskrifter. Möjligen skulle jag kunna hinna upp honom, och så begav jag mig genast på väg åt det håll, där Merripit House ligger.

Jag skyndade framåt av alla krafter utan att se skymten av sir Henry, förrän jag kom till det ställe där gångstigen till heden viker av från landsvägen. Rädd för att jag ändå möjligen gått vilse, steg jag upp på en kulle, från vilken jag kunde få en över­blick över grannskapet — samma kulle vars ena sida utgöres av stenbrottet. Då fick jag genast syn på ho­nom. Han var där framme på stigen, ungefär en fjär­dedels mil från mig, och vid hans sida såg jag en dam, som inte kunde vara någon annat än fröken Stap­leton. Det var alldeles tydligt, att det redan kommit till förklaring dem emellan, och att de stämt möte här. De gingo långsamt framåt, fördjupade i sitt samtal, och jag såg henne göra små livliga rörelser med händerna, som om hon velat ge eftertryck åt vad hon sade, un­der det att han hörde på mycket uppmärksamt och ett par gånger skakade på huvudet, som om han avgjort varit av annan mening än hon. Jag stod där bland ste­narna och såg på utan att rätt veta vad jag skulle taga mig till. Att följa efter dem, hinna upp dem och avbryta deras förtroliga samtal stred ju mot vanligt folkvett, och dock var det min otvetydiga skyldighet att ej ett ögonblick släppa honom ur sikte. Det var just inte någon rolig uppgift att spionera på en vän, men jag hade verkligen intet annat att göra än att ob­servera honom uppifrån kullen och att freda mitt sam­vete med att jag efteråt skulle bekänna för honom vad jag gjort. Sant är, att om någon fara plötsligt hotat honom, så var jag för långt borta att kunna vara till någon hjälp, men nog håller du väl ändå med mig om, att min belägenhet var ganska kinkig och att jag ej hade något val?

Vår vän sir Henry och den unga damen hade gjort halt på stigen och stodo fördjupade i sitt samtal, när jag på en gång märkte, att jag ej var enda vittnet till deras möte. Någonting grönt, som fladdrade i luften, ådrog sig min uppmärksamhet, och nästa ögonblick såg jag, att detta fladdrande föremål bars på en käpp av en man, som färdades på den knaggliga marken. Det var Stapleton med sin insektshåv. Han var de unga tu mycket närmare än jag och tycktes gå åt deras håll. I detsamma drog sir Henry plötsligt den unga damen till sig. Han hade lagt armen om livet på henne, och hon vände bort ansiktet och tycktes vilja göra sig fri. Han böjde sitt huvud mot hennes, och hon lyfte avvär­jande upp handen. I nästa ögonblick ryckte de sig ifrån varandra och vände sig hastigt om. Stapleton var an­ledningen till detta. Han kom hals över huvud springande mot dem med håven dinglande efter sig. Han gestikulerade och nästan hoppade av iver, då han hunnit fram till de älskande. Vad detta skulle betyda, kunde jag naturligtvis inte veta, men på mig gjorde det det intrycket, att Stapleton häftigt förebrådde sir Henry, som i sin ordning sökte förklara sig och blev allt mer och mer förargad, när den andre ej ville taga reson. Flickan stod bredvid, stolt och tyst. Till sist svängde Stapleton om på klacken och vinkade befallande åt systern, som efter en tveksam blick på sir Henry följde brodern och gick. Naturforskarens vredgade åtbörder visade, att även den unga damen var föremål för hans missnöje. Baroneten stod en minut och såg efter dem och gick sedan med sänkt huvud och synbart nedsla­gen tillbaka samma väg han kommit.

Vad allt detta betydde kunde jag icke veta, men jag blygdes för att utan min väns vetskap ha bevittnat en så förtrolig scen. Jag sprang därför ned från kullen och mötte baroneten vid dess fot. Han var röd i ansiktet av vrede och rynkade pannan, som om han varit ytterst villrådig.

— Nej, se Watson! Varifrån kommer ni? sade han. Inte är det möjligt, att ni ändå lupit efter mig?

Jag förklarade alltsammans, sade, att det varit mig omöjligt att stanna inne, att jag följt honom i spåren och bevittnat vad som passerat. Hans ögon gnistrade till en början av harm, men min uppriktighet avväpnade honom, och han brast i ett allt annat än muntert skratt.

— Det skulle väl kunna tyckas, att man borde få vara ostörd mitt på en sådan där prärie, sade han, men ta mig tusan, tror jag inte, att hela trakten ryckt ut för att beskåda mitt frieri — som för övrigt inte var något roligt att se. Var hade ni köpt biljett?

— Jag stod där uppe på kullen.

— Det vill säga i fonden. Hennes bror däremot befann sig på nedre parkett. Såg ni, då han rusade på oss?

— Ja, det gjorde jag.

— Har ni någonsin kommit på den idéen, att han är galen — jag menar hennes bror?

— Nej, det kan jag just inte säga, att jag gjort.

— Jag kan väl tro det. Själv har jag alltid förr trott, att han var klok, men i dag skall jag säga er, att antingen är det han eller jag, som borde klädas i tvångströja. Vad är det för fel med mig? Ni Watson, har nu några veckor levat tillsammans med mig, och nu ber jag er ärligt säga vad ni tänker. Har ni nå­gon anledning att tro, att inte jag skulle bli en god man, om jag fick en hustru, som jag älskade?

— Nej, det har jag visst inte.

— Min ställning i världen kan ju ingen klandra, så det måtte vara mig själv han inte kan med. Vad har han emot mig? Så vitt jag vet, har jag aldrig gjort en mask för när; och ändå ville han inte låta mig röra vid hennes fingerspetsar!

— Sade han det?

— Det och mera till. Det skall jag tala om för er, Watson, att ehuru jag endast känt henne några veckor, så var det något som genast sade mig, att hon var skapad för mig, och också hon — ja, nog var hon lycklig i min närhet, det kan jag då svära på. Det är ibland ett ljust uttryck i kvinnoögat, som säger mer än ord. Men han har aldrig låtit oss träffas på tu man hand, och först i dag trodde jag mig ha funnit ett tillfälle att få tala några ord med henne utan vittnen. Hon ville gärna stämma möte med mig, men när hon kom, var det inte om kärlek hon ville tala, och skulle icke heller ha låtit mig göra det, om hon fått råda. Hon återkom oupphörligt till, att här var det farligt att vistas och sade, att hon ej skulle känna sig lycklig, förrän jag rest härifrån. Jag svarade, att sedan jag sett henne, hade jag inte brått att lämna trakten, och att om hon verkligen önskade, att jag skulle resa, så kunde ej hennes önskan uppfyllas, om hon inte ställde det så, att hon kunde följa med. Och därmed var ju frieriet färdigt, men innan hon hann svara, kom den där ohövliga brodern sättandes och såg ut som en galning. Han var blek i synen av ilska, och hans ljusa ögon flammade av ursinne. »Vad tog jag mig till med den unga damen? Hur vågade jag ägna henne en uppmärksamhet, som var henne motbjudande? Trodde jag, att jag kunde göra vad som helst för att jag var baronet?» — Hade han inte varit hennes bror skulle han minsann ha fått svar på tal. Som det nu var, sade jag honom, att de känslor jag hyste för hans syster, behövde jag inte skämmas för, och att jag hop­pades, att hon en gång skulle hedra mig genom att bli min maka. Detta tycktes ej förbättra saken, och då blev också jag ond och svarade honom med mera hetta än jag bort göra, efter hon stod bredvid. Slutet blev, att han, som ni såg, marscherade av med henne, och här står jag, som om jag tappat både handskar och vantar. Säg mig, Watson, vad allt detta skall betyda, och jag stannar i större förbindelse hos er, än jag någonsin kan avbörda mig.

Jag försökte att förklara saken både si och så, men jag visste verkligen inte själv, vad jag skulle tänka. Så väl vår väns titel som hans förmögenhet, ålder, karaktär och utseende talar till hans fördel, och jag vet inte något, som han har emot sig, om ej det olycksöde, som vilar över familjen. Att hans avancer så ohövligt blivit tillbakavisade, utan att det tagits någon hänsyn till flickans egna önskningar, och att hon utan invändning funnit sig i sitt öde, förefaller högst be­synnerligt. Våra gissningar upphörde emellertid, och vi lugnades av Stapleton själv, som avlade ett besök hos sir Henry samma eftermiddag. Han hade, sade han, kommit för att be om ursäkt för sin ohövlighet på mor­gonen, och efter ett långt enskilt samtal med sir Henry i dennes skrivrum blev resultatet det, att osämjan bila­des, och till tecken av försoning skola vi dinera på Merripit House nästa fredag.

— Inte vill jag ändå påstå, att mannen är klok, sade sir Henry. Jag glömmer aldrig uttrycket i hans ögon, när han kom rusande på mig i morse, men det erkänner jag, att hans sätt att be om ursäkt var mönstergillt.

— Kunde han på något sätt förklara sitt upp­förande?

— Han säger, att hans syster är hans allt i världen. Det är helt naturligt, och det gläder mig, att han för­står att uppskatta henne. De ha alltid varit tillsam­mans, och efter hans beskrivning måtte han ha fört ett mycket isolerat liv utan annat sällskap än hennes, så att tanken att förlora henne syntes honom förfärlig. Han hade inte förstått, sade han, att jag börjat fästa mig vid henne, och då han med egna ögon fick se att så var, gav det honom en sådan chock, att han till en början ej var ansvarig för vad han sade eller gjorde. Han beklagade på det högsta vad som passerat och erkände hur barnsligt och själviskt det var av honom att inbilla sig, att han hela livet igenom skulle få be­hålla sin vackra syster för sin egen räkning. Skulle hon lämna honom, såg han hellre, att hon gifte sig med mig, som ju var en granne, än med någon annan. I alla händelser var det en prövning för honom, och det komme nog att dröja en tid, innan han kunde finna sig i sitt öde. Han lovade att ej på minsta vis sätta sig emot giftermålet, om jag ville förbinda mig, att under tre månader låta saken vila och nöja mig med att söka vinna hans systers vänskap utan att göra anspråk på hennes kärlek. Jag lovade, och så står saken nu.

Och därmed är ett av våra små mysterier klarerat. Det är trevligt att ha nått botten på något ställe i det träsk, där vi plumsa omkring. Vi veta nu varför Stapleton med motvilja betraktade sin systers friare, ehuru denne friare var en så önskvärd epusör som sir Henry. Och nu övergår jag till en annan tråd, som jag dragit ut ur den trassliga härvan, nämligen hem­ligheten med de där nattliga snyftningarna, fru Barrymores förgråtna utseende och hovmästarens förstulna färd till det västra gallerfönstret. Gratulera mig, min bäste Holmes, och säg, att du inte missräknat dig på ditt ombud, att du inte ångrar det förtroende du visade mig genom att skicka mig hit. Allt det nyss upp­räknade har blivit fullkomligt klart genom en natts arbete.

Jag sade »genom en natts arbete», men det var nog två nätters arbete, ty första natten upptäckte vi blankt intet. Jag satt uppe med sir Henry inne i hans rum till klockan tre på morgonen, men vi hörde ej ett ljud, förutom slagurets i trappan. Det var en ganska melankolisk vaka, som slutade med att vi båda somnade i våra stolar. Lyckligtvis läto vi icke modet falla utan beslöto att försöka en gång till. Följande natt skruvade vi ned lampan och sutto och rökte cigar­retter utan att giva minsta ljud ifrån oss. Det var otroligt så långsamt timmarna förgingo, och dock uppehöllos vi av detta tysta intresse, som jägaren erfar, då han ger akt på fällan, till vilken han hoppas att villebrådet skall locka sig. Klockan slog ett, hon slog två, och för andra gången hade vi så när misströstat om framgång, då vi i en blink sutto kappraka i sto­larna, med alla våra trötta sinnen sporrade till ny verksamhet. Vi hade hört knarrande av steg i gången.

Smygande skredo de fram och dogo så småningom bort. Då öppnade baroneten sakta dörren, och vi an­trädde vår upptäcktsfärd. Vår man hade redan gått omkring galleriet, och i korridoren rådde mörker. Sakta smögo vi fram, tills vi hunnit till andra flygeln. Vi kommo just i lagom tid för att uppfånga en skymt av den långe, svartskäggige figuren, som med något utskju­ten rygg gick på tå i gången. Därefter steg han in genom samma dörr som vid föregående tillfälle. Ljus­skenet lyste upp dörrarmen ett ögonblick och sköt en enda gul stråle över korridorens dunkel. Vi hasade oss försiktigt fram, prövande varje tilja, innan vi vågade belasta den med vår hela tyngd. Vi hade vidtagit det försiktighetsmåttet att taga av oss stövlarna, men ändå knarrade de gamla plankorna under våra fötter. Ibland föreföll det alldeles omöjligt, att han inte skulle höra oss. Till all lycka är mannen litet döv, och dessutom var han helt upptagen av det han hade för händer. När vi till sist kommo till dörren och tittade in, funno vi honom framåtlutad mot fönstret med ljuset i handen och det bleka, spejande ansiktet tryckt mot rutan, all­deles som jag sett honom för två nätter sedan.

Vi hade icke på förhand planlagt vår kampanj, men baroneten är en man, för vilken det mest rätt­framma sättet alltid är det mest naturliga. Han gick in i rummet, och i detsamma rusade Barrymore med ett kvävt utrop från fönstret och stod likblek och dar­rande framför oss. Hans mörka ögon, som stucko skarpt av mot det vita ansiktet, voro fulla av fasa och förvåning, då han stirrade på sir Henry och mig.

— Vad har ni för er härinne, Barrymore?

— Ingenting sir. Han var så uppskakad, att han knappt kunde tala, och skuggorna i rummet dansade upp och ned, så darrade ljuset, som han höll i handen. Jag skulle bara se efter att fönstret var riktigt stängt. Jag går ibland och ser efter det om nätterna.

— I andra våningen?

— Ja, jag prövar alla fönstren.

— Se så, Barrymore, sade sir Henry strängt, vi ha föresatt oss, att sanningen skall fram, och ni spar tid, om ni låter oss höra den med det första. Svara strax! Inga lögner! Vad gjorde ni vid fönstret?

Karlen såg på oss, som om han känt sig alldeles hjälplös, vred händerna och gav alla tecken till tvekan och bestörtning.

— Jag gjorde inte något ont, det försäkrar jag. Jag höll ljuset mot fönstret.

— Och varför höll ni ljuset mot fönstret?

— Fråga mig inte, sir Henry, fråga mig inte. Jag försäkrar er på min heder, att hemligheten inte är min. Om den bara angick mig, skulle jag visst inte försöka att dölja den för er.

Plötsligt fick jag en idé, och gick och tog ljuset på fönsterplattan, där hovmästaren ställt det ifrån sig.

— Han höll säkert upp det för att ge en signal, sade jag. Låt oss se efter, om någon svarar. Jag höll det på samma sätt som han gjort och spejade ut i den mörka natten. Svagt utskiljde jag trädens svarta massa och hedens ljusare vidd, ty månen stod bakom molnen. Och så ropade jag till av förtjusning, ty en liten gul ljusprick hade plötsligt genomträngt det mörka täckelset och glänste nu tydligt i mitten av den svarta fyrkant, som inramades av fönstret.

— Se där ha vi det! utbrast jag.

— Nej, nej, herr doktor, det är ingenting alls, in­föll hovmästaren. Jag försäkrar er —

— För ljuset över fönstret, Watson, ropade baroneten. Se, nu rör sig det andra med. Nu, lömske skurk, torde det inte bli så lätt att förneka, att det var en signal. Sjung ut! Vem är er medbrottsling därute, och vad är det för otyg ni ha för er?

Barrymores ansikte fick nu ett uttryck av öppet trots.

— Det är min affär och inte er, sade han. Jag talar ingenting om.

— Då lämnar ni ögonblickligen min tjänst.

— Som ni befaller. Är jag tvungen, så finns det väl ingen annan råd.

— Och märk väl, att ni blir bortkörd. Jag tycker sannerligen, att ni borde skämmas. Er släkt har levat tillsammans med min under detta tak i mer än hundra år, och så ertappar jag er, invecklad i mörka stämplingar mot mig.

— Nej, nej, sir; visst inte mot er! Orden ut­talades av en kvinnlig stämma, och fru Barrymore, blekare och än mera uppskakad än sin man, stod i dörren. Hennes voluminösa gestalt, iförd kjol och stor schal, skulle ha förefallit ytterst komisk, om ej ut­trycket i hennes ansikte vittnat om en sådan förtvivlan.

— Vi måste ge oss av härifrån, Eliza. Det blev slutet på den historien. Det är så gott du börjar packa strax, sade hovmästaren.

— O, John, John, har det då kommit därhän? Det är mitt fel, sir Henry, alltihop är mitt fel. Vad han gjort, har han gjort för min skull och för att jag bett honom.

— Så tala då ut! Vad betyder alltsammans?

— Min stackars olycklige bror håller på att svälta ihjäl därute på heden. Vi kunna inte låta honom för­gås utanför våra portar. Ljuset är signal åt honom, att han skall få mat, och hans ljus därborta är tänt för att visa vart maten skall bäras.

— Er bror är således —

— Den förrymde fästningsfången — Selden, brotts­lingen.

— Jaha, så är det, sir, sade Barrymore. Jag sade er, att hemligheten inte var min och att jag inte kunde tala om den för er. Nu har ni hört den, och nu ser ni, att om det var några stämplingar å bana, så gällde de åtminstone inte er.

Detta var alltså förklaringen på de smygande natt­vandringarna och ljuset i fönstret. Både sir Henry och jag stirrade alldeles häpna på kvinnan. Var det väl möjligt, att denna tröga, aktningsvärda person var av samma blod som en av landets mest beryktade brottslingar?

— Ja sir, jag heter Selden i mig själv, och han är en yngre bror till mig. Vi skämde bort honom, när han var pojke och läto honom i allt få sin vilja fram, tills han fick den föreställningen, att världen var till för hans nöje och att han kunde göra vad han behagade. Sedan kom han i dåligt sällskap, och djävu­len fick makt med honom, så att vår mor sörjde ihjäl sig för hans skull, och vårt namn släpades i smutsen. Snart gick det från brott till brott, han sjönk allt lägre och lägre, och det beror blott på Guds nåd, att han ej fått bestiga schavotten. För mig var han dock alltid den lille lockhårige gossen, som jag skött och lekt med, som äldre systrar pläga göra. Det var därför han bröt sig ut ur fängelset. Han visste, att jag fanns här, och att vi inte kunde vägra att hjälpa honom. När han en natt släpat sig hit, trött och utsvulten, hack i häl eftersatt av vaktknektarna, vad kunde vi väl göra? Vi släppte in honom, gåvo honom mat och skötte om honom. Så kom ni, sir, hem från Amerika, och min man ansåg, att min stackars bror skulle kunna vara tryggare på heden än på något annat ställe, tills förföljelsen avstannat. Men varannan natt försäkrade vi oss om, huruvida han var kvar eller ej genom att ställa ett ljus i fönstret, och om signalen besvarades, gick min man ut med litet kött och bröd till honom. Var dag hoppades vi, att han givit sig av, men så länge han fanns i närheten, kunde vi inte svika honom. Och detta är hela sanningen, så visst jag är en kristen människa, och är det någon, som bör klandras, så inte är det min man, utan det är jag, ty det är för min skull han gjort vad han gjort.

Kvinnan talade med så mycket allvar och reda, att man ej kunde annat än känna sig övertygad av hennes ord.

— Är det sant, Barrymore?

— Ja, sir Henry, vart enda ord är sant.

— Jag kan i så fall inte klandra er för att ni understött er hustru. Glöm vad jag sagt. Gå nu, ni två tillbaka till ert rum, och vi skola tala vidare om saken i morgon.

Sedan de gått, sågo vi åter ut genom fönstret. Sir Henry hade öppnat det, och den kalla nattvinden träf­fade våra ansikten. Långt i fjärran lyste ännu den lilla gula lågan.

— Det är obegripligt, att han törs, sade sir Henry.

— Kanske är det så placerat, att det endast här­ifrån kan ses.

— Det är troligt. Hur långt härifrån tror ni det är?

— Borta vid kluvna klippan.

— Alltså blott en eller två mil härifrån.

— Knappast det.

— Mycket långt borta kan det väl inte vara, om Barrymore plägat gå dit med mat. Och vid det där ljuset ligger den skälmen och väntar. Blixt och dun­der, Watson, tror jag inte jag går ut och hugger kanaljen.

Samma tanke hade genomfarit mitt huvud. Paret Barrymore hade ju icke invigt oss i något förtroende. Deras hemlighet hade blivit dem avtvingad. Karlen var farlig för samhället, en överbevisad skurk, som man icke kunde hysa något medlidande med och för vilken det ej fanns någon ursäkt. Vi gjorde ej mer än vår plikt, om vi begagnade oss av detta tillfälle att förpassa honom tillbaka till den plats, där han icke kunde göra något ont. Hans råa, våldsamma natur var sådan, att andra skulle få umgälla, om vi nu visade oss efterlåtna. Vilken natt som helst skulle till exempel våra grannar, syskonen Stapleton, kunna bli angripna av honom, och kanhända var det tanken på detta, som gjorde, att sir Henry var så ivrig att komma i väg.

— Jag följer med, sade jag.

— Gå då efter en revolver och sätt på er era stövlar. Ju förr vi ge oss av, dess bättre är det, ty annars torde karlen släcka ljuset och bege sig från stället.

Fem minuter därefter stodo vi utanför porten, fär­diga att anträda vår expedition. Vi skyndade igenom den mörka trädplanteringen, där höstvinden sakta kla­gade och de fallande löven prasslade. Nattluften var tung av fuktiga ångor, vittnande om förgängelse. Då och då blickade månen fram några sekunder, men mol­nen jagade över fästet, och just som vi veko in på heden, började ett tätt regn att falla. Ljuset fortfor att stadigt brinna framför oss.

— Ni är väl beväpnad? frågade jag.

— Jag har min jaktpiska med mig.

— Vi få lov att komma över honom hastigt, ty det påstås, att han är mycket våldsam. Om vi helt oväntat angripa honom, så ha vi honom i vårt våld innan han kan göra motstånd.

— Jag undrar just, sade baroneten, vad Holmes skulle säga om det här. Vad var det nu igen det stod om dessa mörka timmar, då ondskans makt når höjd­punkten?

Som till svar på hans fråga steg plötsligt från hedens vida dunkel samma underliga ljud, som jag redan förut en gång hört vid utkanten av det stora Grimpenträsket. Det bars av vinden genom den tysta natten, först ett tjut eller rytande och sedan dog det bort i ett doft mummel. Åter och åter upprepades det, hela luften dallrade därav, nu ljöd det gällt, vilt, hotande. Baro­neten grep mig i rockärmen och hans ansikte lyste vitt i mörkret.

— Store Gud, vad är det Watson?

— Det vet jag inte. Det där ljudet förekommer allt emellanåt på heden. Jag har hört det en gång förr.

Det dog bort, och en fullkomlig tystnad slöt sig om oss. Vi stodo och ansträngde oss för att höra, men kunde ingenting vidare förnimma.

— Watson, sade han, det där var hundtjut.

Blodet isades i mina ådror, ty något i hans röst vittnade om, att han gripits av hemsk skräck.

— Hur kalla de det där ljudet? frågade han.

— Vilka?

— Människorna här i trakten.

— Åh, de äro mycket okunniga. Vad gör det er vad de kalla det.

— Tala om det för mig, Watson. Vad säga de?

Jag tvekade, men kunde icke undgå att svara.

— De säga, att det är Baskervillernas hund, som tjuter.

Han undertryckte ett utrop och teg några ögonblick.

— Nog var det en hund, sade han till sist, men ljudet kom långt bort ifrån, antagligen från det där hållet.

— Det är svårt att säga varifrån det kom.

— Det steg och föll med vinden. Ligger inte Grimpens träsk där bortåt?

— Jo, det gör det.

— Och därifrån kom också ljudet. Säg mig upp­ riktigt, Watson, om inte ni också tyckte, att det lät som en hunds tjutande? Jag är väl ingen barnunge heller? Ni behöver inte vara rädd att låta mig höra sanningen.

— Jag var i sällskap med Stapleton, då jag hörde det sist. Han sade, att det kunde vara en mycket sällsynt fågels rop.

— Nej, nej, det var bestämt en hund. Är det möjligt, att det kan ligga någon sanning i de här histo­rierna? Är det tänkbart, att jag verkligen är utsatt för­ fara från ett så dunkelt håll? Inte kan ni väl tro det, Watson?

— Nej, nej.

— Och dock var det någonting helt annat att skratta åt det i London än att stå här ute i mörkret på heden och lyssna till ett sådant skriande. Och så tan­ken på farbror! På marken invid honom där han låg, syntes ju spår av en hund. Allt passar så underligt ihop. Jag tror inte egentligen, att jag är någon mes, men det ljudet isade mitt blod. Känn på min hand.

Den var kall som marmor.

— Ni är er nog lik igen i morgon.

— Nej, jag tror inte jag kan bli av med det här tjutet, Vad råder ni mig att göra?

— Skola vi vända om?

— Nej, för tusan. Vi ha gått ut för att få karlen fast och det skola vi också minsann. Vi sätta efter straffången, och det är inte otroligt att en avgrundshund sätter efter oss. Framåt marsch! Vi svika inte vår föresats, om än helvetet släppt lös alla sina hundar och skickat ut dem på heden.

Vi stretade oss långsamt fram i mörkret. Omkring oss reste sig de skrovliga klipporna, framför oss tind­rade den lilla gula ljusfläcken. Ingenting är så svårt att beräkna som avståndet från ett ljus en beckmörk natt, och ibland tycktes skenet komma långt bort från horisonten, ibland föreföll det, som om det varit blott några alnar ifrån oss. Men till sist kunde vi se, var­ ifrån det kom, och då visste vi, att vi voro mycket nära det. Ett drypande ljus var nedstucket i en sig uppåt vidgande remna på en hög sten, vars tvenne delar skyddade det för vinden och hindrade det att synas annat än i rak riktning mot Baskerville Hall. Ett väldigt granitblock dolde oss då vi kommo, och hopkrupna där bakom tittade vi över det på signalljuset. Det var underligt att se detta enda ljus brinna mitt på heden, utan att något tecken till liv förspordes i närheten — en liten rak, gul låga, som sköt upp och belyste de båda stenväggarna.

— Vad skola vi nu göra? viskade sir Henry.

— Vänta här. Han är nog inte långt ifrån sitt ljus. Låt oss se, om vi inte kunna upptäcka en skymt av honom.

Knappt hade jag uttalat orden, förrän vi båda två fingo se honom. Över den tudelade sten, i vars remna ljuset brann, sköt ett ondskefullt, fult ansikte fram, ett avskyvärt, djuriskt ansikte, fårat och ristat av dåliga lidelser. Vanställt av smuts, försett med borstlikt skägg och tovigt, nedhängande hår, kunde det gärna ha till­hört en av dessa gamla vildar, som fordom bebott jordkulorna på bergsluttningarna. Ljuset under honom återglänste i hans små illpariga ögon, vilka lömskt pli­rade åt höger och vänster i mörkret, som om han varit ett listigt vilddjur, lyssnande efter jägarens steg.

Det var tydligt, att något väckte hans misstankar. Kanhända plägade Barrymore begagna sig av någon liten signal, som vi uraktlåtit att giva, eller också hade karlen någon annan anledning att tro, att icke allt stod rätt till, ty jag kunde läsa hans farhågor i hans elaka ansikte. När som hälst kunde han släcka ljuset och försvinna i mörkret. Jag sprang därför fram och så gjorde även sir Henry. I samma ögonblick utstötte fången en förbannelse och kastade en stor sten med sådan kraft, att den splittrades mot blocket, bakom vilket vi gömt oss. Jag uppfångade en skymt av hans korta, fyrkantiga, starkt byggda gestalt, då han reste sig och vände oss ryggen för att springa sin väg. Av en lycklig tillfällighet bröt just då månen fram mellan molnen. Vi rusade upp till kullens krön, och där sågo vi vår man springande utför dess motsatta sluttning, hoppande över stenarna, som lågo i vägen för honom, vig och rörlig som en stenget. Ett lyckligt skott från min revolver kunde ha lemlästat honom, men jag hade tagit vapnet med mig till självförsvar om jag blivit angripen, icke för att skjuta på en obeväpnad man, som sprang av alla krafter för att komma ifrån oss.

Vi voro båda snabba löpare i god kondition, men vi insågo snart, att det icke fanns någon möjlighet för oss att hinna upp honom. Vi sågo honom länge i månskenet, tills han tedde sig som en liten prick, som hastigt rörde sig bland rullstenarna på sluttningen av en kulle i fjärran. Vi sprungo och sprungo, så att vi nästan tappade andan, men avståndet mellan oss och fästningsfången blev allt större och större.

Till sist stannade vi och satte oss flämtande ned på ett par stenar, under det att vi sågo honom så småningom försvinna.

Och just då hände det någonting högst besynner­ligt och oväntat. Vi hade rest oss upp och skulle just vända om och gå hem, ty det var naturligtvis inte värt att fortsätta jakten. Till höger stod månen lågt, och en granitklippas tandade spets avtecknade sig mot silverskivans nedre kurva. Svart som en staty, skuren i ebenholz, reste sig en manlig gestalt på klipp­spetsen mot den glänsande bakgrunden. Tro inte, att det var en synvilla, Holmes. Jag försäkrar dig, att jag aldrig i mitt liv sett någonting tydligare. Så vitt jag kunde se, var det en smärt, högväxt man, som stod där. Han höll benen något åtskils, armarna korslagda över bröstet och huvudet nedböjt, som om hans tankar ruvat över denna öken av torv och granit, som låg utbredd framför honom. Han kunde gärna ha varit denna trakts förkroppsligade ande, och denne man vi­sade sig långt från det ställe där den andre försvunnit. För övrigt var han mycket längre än han. Med ett utrop av förvåning vände jag mig om och grep tag i baroneten för att visa honom synen, men i ett ögon­blick hade den försvunnit, och mannen var borta. De skarpa klippuddarna avtecknade sig alltjämt mot må­nens nedre del, men den högsta spetsen uppbar icke längre den tysta, orörliga gestalten.

---