Baskervilles hund (1912)/Kapitel 14

←  Näten fästas

Baskervilles hund av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Familjen Baskervilles hund

En återblick  →

FJORTONDE KAPITLET.
FAMILJEN BASKERVILLES HUND.

En av Sherlock Holmes brister — om man nu skall kalla det en brist — var hans stora obenägenhet att fullt meddela någon annan varelse sina planer, förrän stunden för deras utförande var kommen. Del­vis fann denna obenägenhet sin förklaring i hans makt­fullkomliga natur, som älskade att härska och att över­raska, delvis också i hans yrkesmässiga försiktighet, som manade honom att ej överlämna något åt slumpen. Resultatet var emellertid mycket prövande för dem, som tjänstgjorde som hans ombud och medhjälpare. Jag hade ofta lidit av det, men aldrig i högre grad än under denna långa åktur i mörkret.

Vårt samtal besvärades av kuskens närhet i den förhyrda wursten, så att vi nödgades tala om likgil­tiga ämnen, fastän vi befunno oss i den allra största spänning. För mig kändes det som en verklig lätt­nad efter detta onaturliga band på känslorna, då vi till sist rullade förbi Franklands hus och visste, att vi voro i närheten av Baskerville Hall och skådebanan för uppträdet. Vi körde icke fram till porten utan stego av vid allégrinden. Körsvennen betalades och fick order att genast vända om, och vi anträdde vår vandring till Merripit House.

— Är ni beväpnad, Lestrade?

Den lille detektiven log.

— Så länge som jag har pantalonger har jag en höftficka, och så länge jag har en höftficka, har jag någonting i den.

— Gott. Min vän och jag äro också rustade att möta svårigheter.

— Ni är fasligt tystlåten av er den här gången, herr Holmes. Vad är det närmast fråga om?

— Att vänta.

— Det här kan just inte kallas någon särdeles muntrande plats, sade detektiven med en rysning och såg sig om på de dystra klipporna och på dimman, som lik en stor sjö låg över Grimpens träsk. Där lyser det ju i ett hus.

— Det är Merripit House och målet för vår färd. Jag måste bedja er att gå på tå och tala viskande.

Vi gingo försiktigt stigen framåt, som om vi ämnat oss till själva byggningen, men Holmes hejdade oss, då vi voro på ett par hundra stegs avstånd därifrån.

— Här är det bra, sade han. Dessa väldiga ste­nar till höger bilda ett förträffligt gömställe.

— Ska vi vänta här?

— Ja, här skola vi ligga i försåt. Kryp in i klyf­tan, Lestrade. Du har ju varit inne i huset, Watson? Kan du göra reda för rummens läge? Vad är det för fönster med gallerverk, som ligga hitåt?

— Det är visst köksfönstren.

— Och det, som ligger bortom dem, där det lyser så klart?

— Det är bestämt matsalen.

— Rullgardinerna äro uppe. Du vet bäst hur lan­det ligger. Smyg dig dit fram och se efter vad de göra — men låt dem för Guds skull inte märka, att de äro bevakade.

Jag gick på tå framåt stigen och böjde mig ned bakom den låga mur, som omgav den förkrympta frukt­trädgården. Smygande mig fram i dess skugga, nådde jag en punkt, varifrån jag kunde se in genom det gardinlösa fönstret.

Det fanns blott två män i rummet, sir Henry och Stapleton.

Under det att jag stod och såg på dem, steg Stap­leton upp och lämnade rummet. Jag hörde knarran­det av en dörr och raska steg på sanden. Därefter såg jag naturforskaren stanna vid dörren till ett uthus, som låg borta i ett hörn av trädgården. En nyckel vreds om i låset, och när han gick in hördes ett be­synnerligt, bråkigt ljud inifrån. Han stannade blott ett ögonblick där, och sedan hörde jag än en gång nyc­keln vridas om, Stapleton gick förbi mig och försvann så i byggningen. Sedan han kommit tillbaka till sin gäst, smög jag mig bort till mina följeslagare för att berätta dem vad jag sett.

— Sade du, att frun inte var med dem, Watson? frågade Holmes, sedan jag givit min rapport.

— Nej, det var hon inte.

— Var kan hon då vara, efter det inte lyser i något annat rum utom i köket?

— Jag kan inte begripa var hon är.

Jag har redan sagt, att det svävade en tät, vit dimma över Grimpens träsk. Den drev långsamt åt vårt håll och reste sig som en låg mur ett stycke ifrån oss, tjock och skarpt begränsad. Månen lyste på den, och den såg ut som ett stort skimrande isfält, på vilket klippstenarna i fjärran tedde sig som isberg. Holmes hade vänt ansiktet ditåt och mumlade otåligt, då han iakttog dess långsamma närmande.

— Den kommer åt det här hållet, Watson

— Är det farligt?

— Ytterst farligt — det enda i världen, som kunde omintetgöra min plan. Inte måtte han väl dröja länge kvar därinne nu. Klockan är redan tio. Vår fram­gång, ja, hans liv kan bero på, att han kommer, innan dimman lagt sig över stigen.

Med var minut drevs den bomullslika dimman, som betäckte halva heden, allt närmare huset. Dess första lätta ringlar skymtade redan över det upplysta fönstrets gyllene fyrkant. Trädgårdens bortre mur var redan osynlig, och träden omgåvos av vita ångor.

— Om han inte är ute inom en kvart, så ligger dimman över stigen. Om en halvtimme kunna vi inte se händerna för ögonen.

— Skola vi draga oss tillbaka, så att vi komma på högre mark?

— Ja, det är visst bäst.

Allt eftersom dimman böljade framåt retirerade vi, tills dess vi kommit en halv engelsk mil från byggningen, och alltjämt svepte detta täta, vita, månbelysta hav långsamt och obevekligt närmare.

— Vi få inte gå för långt, sade Holmes, ty då skulle han kunna bli upphunnen innan han kommit fram till oss. Det är bäst att vi stanna här. Han föll på knä och lade örat till marken. Gud vare lov, nu kommer han visst.

Ljudet av snabba steg bröt hedens tystnad. Nedhukade mellan stenarna, fäste vi våra blickar vid den silverkantade muren framför oss. Stegen ljödo hårdare, och fram genom dimman kom som ur ett moln mannen vi väntat på. Han såg sig överraskad omkring, då han trädde ut i den klara, stjärnbelysta luften. Därpå följde han raskt stigen, gick tätt förbi oss, där vi lågo, och vidare uppför den långa sluttningen. Han såg sig oupphörligt omkring, som om han varit orolig.

— St! sade Holmes, och jag hörde att han spände sin pistol. Se upp! Nu kommer han!

Från det inre av den tjocka, rörliga dimman hördes ett tassande ljud. Vi voro på omkring femtio alnars avstånd från den vita molnväggen och vi stirrade på den alla tre, ovissa om vilken avskyvärd företeelse, som skulle framträda därur. Jag befann mig tätt bredvid Holmes och kastade en blick på hans ansikte. Det var blekt men triumferande, och ögonen glänste klart i månskenet. Plötsligt fingo de dock ett annat uttryck, och hans läppar öppnades av häpnad. I samma ögon­blick uppgav Lestrade ett tjut av fasa och kastade sig framstupa till marken. Jag sprang upp och fick tag i min pistol men stod som tillintetgjord vid åsynen av det gräsliga djur, som kommit fram ur dimman. En hund var det, en ofantlig, kolsvart hund, men icke en sådan hund, som människoöga skådat. Eld flammade ut från det öppna gapet, ögonen glödde som brinnande kol, nos, öron och käke voro tecknade med fladdrande lågor. Aldrig har en sjuk hjärna i vildaste feberyrsel kunnat framkalla någonting mera ohyggligt, helvetiskt och fasaväckande än det djur, som sprang fram ur den murliknande dimman.

Med långa skutt satte det väldiga svarta djuret utför gångstigen, i spåren på vår vän. Vi voro så lam­slagna av den hemska företeelsen, att hunden hunnit förbi oss, innan vi åter blevo herrar över våra nerver. Holmes och jag avfyrade samtidigt våra vapen, och det hiskliga tjut, som följde på skotten, visade, att åtminstone det ena tagit. Djuret stannade dock ej utan störtade alltjämt framåt. Långt borta på stigen sågo vi sir Henry, som vände sig om, blek som ett lik i mån­ljuset, med händerna höjda av fasa och med ögonen hjälplöst stirrande på det ohyggliga föremål, som för­följde honom.

Men det av hunden utstötta smärtetjutet hade jagat alla våra farhågor på flykten. Om han var sårbar, var han också dödlig, och om vi kunde såra honom, kunde vi också döda honom. Aldrig har jag sett någon människa springa så som Holmes sprang nu. Jag anses ganska snabbfotad, men han var lika långt före mig som jag före den lille yrkesdetektiven. Framför oss på vår ilande färd hörde vi från andra sidan backan sir Henrys upprepade skrik och hundens hesa rytande. Jag hann fram i lagom tid att få se odjuret rusa på sitt offer, kasta det till marken och närma nosen till dess strupe. Men i nästa ögonblick hade Holmes tömt fem revolverpipor och förpassat kulorna in i hundens sida. Med ett sista ångesttjut och ett argt glävsande i luften rullade den över på rygg, fäktade vilt med tassarna och föll så tillintetgjord ned på sidan. Jag stod där flämtande och tryckte pistolen mot det gräsliga, lysande huvudet, men det tjänade ingenting till att skjuta av skottet. Jättedjuret var redan dött.

Sir Henry låg medvetslös där han fallit. Vi sleto upp hans krage, och Holmes höjde en tacksam suck till Gud då vi upptäckte, att han icke var sårad och att vi hunnit fram i tid. Vår väns ögonlock började redan darra, och han gjorde ett svagt försök att röra sig. Lestrade pressade in sin konjaksflaska mellan baronetens tänder, och snart blickade ett par skrämda ögon upp mot våra.

— Min Gud! viskade sir Henry. Vad är det? Vad i himmelens namn är det?

— Vad det var, så är det odjuret dött nu, sade Holmes. Vi ha för alltid avfärdat den Baskervillska spökhunden.

Till storlek och styrka var det ett förfärligt djur, som låg där utsträckt framför oss. Det var icke en ren blodhund, ej heller en ren dogg, utan tycktes vara en blandning av båda — skranglig, vild och stor som en lejoninna. Ännu i dödens orörlighet tycktes de ofant­liga käkarna drypa av blåaktiga lågor, och de små djupt liggande, elaka ögonen voro inringade i eld. Jag lade min hand på den glödande nosen, och då jag strax därefter höll upp fingrarna, glänste och gnistrade de i mörkret.

— Fosfor, sade jag.

— Ja, och en särdeles listigt gjord blandning därav, sade Holmes och luktade på ämnet. Ingen lukt, som kunnat menligt inverka på hundens väderkorn förnimmes här. Vi äro skyldiga att bedja er om ursäkt, sir Henry, ty det var alls inte meningen att utsätta er för en sådan skräck. Nog hade jag tänkt mig en hund, men inte en sådan företeelse som denna. Dimman hindrade oss dessutom att taga emot honom så hastigt som vi bort.

— Ni ha räddat mitt liv.

— Efter att först ha utsatt det för fara. Är ni stark nog att stå?

— Giv mig ännu en klunk konjak, och jag kan göra vad som helst. Se så, ja. Hjälp mig nu upp. Vad ämnar ni göra?

— Lämna er här. Ni orkar inte med flera även­tyr i kväll. Om ni väntar här, så skall sedan en av oss följa er hem.

Han försökte att resa sig men var ännu dödsblek och darrade i varenda led. Vi ledde honom till en stor sten, där han satte sig och gömde ansiktet i hän­derna.

— Vi måste lämna er nu, sade Holmes. Vårt verk måste fullbordas, och varje ögonblick är dyrbart. Saken ligger utredd, och det gäller att få tag på upphovs­mannen.

— Det är ytterst osannolikt, att vi komma att finna honom i hans hem, fortfor Holmes, då vi snabbt gingo framåt stigen. Skotten ha säkert sagt honom, att han förlorat sitt spel.

— Vi voro dock tämligen långt borta, och dim­man betog i någon mån ljudet, invände jag.

— Han följde säkert efter hunden för att kalla honom tillbaka. Å nej, han är allt sin kos nu. Men vi skola emellertid genomsöka huset.

Halldörren stod öppen, och vi rusade in samt skyn­dade från rum till rum med en hastighet, som förbluf­fade den gamle avsigkomne betjänten, som mötte oss i korridoren. Ej ett spår av mannen, som vi sökte, kunde vi upptäcka. I övre våningen var emellertid ett av sovrummen stängt.

— Det finnes någon därinne, utbrast Lestrade. Jag hör att det rör sig. Öppna den här dörren!

En sakta klagan nådde våra öron. Holmes spar­kade till dörren strax ovanför låset, och den flög upp. Med spända pistoler störtade vi alla tre in i rummet.

Men icke heller här fanns den nedrige ärkeskälm vi väntat att få se. I stället mötte oss en sådan säll­sam och underlig syn, att vi ett ögonblick stodo och stirrade i stum häpnad.

Rummet hade använts till ett slags naturhistoriskt museum, och utefter väggarna voro uppställda en mängd med glaslock försedda lådor, som innehöllo den sam­ling fjärilar och insekter, vars kompletterande utgjorde den underlige och farlige mannens förströelse och nöje. Mitt i rummet stod en stock, som tjänade till stöd för den gamla maskstungna bjälke, som uppbar taket. Vid stocken var medelst åtskilliga lakan fastsurrad en figur, så dold av sina bindlar, att det till en början var omöjligt att se, om det var en man eller en kvinna. En handduk var lagd om halsen och tätt åtbunden på stolpens baksida. En annan handduk betäckte ansiktets nedre del och lämnade blott ögonen fria — ett par sorgsna mörka ögon, som besvarade våra stirrande blickar med ett uttryck av blygsel och ångest. På mindre än en minut hade vi lossat knutarna och veck­lat upp banden, och fru Stapleton sjönk ned på golvet framför oss.

— Den uslingen! sade Holmes. Hit med konjaksflaskan, Lestrade. Sätt henne på stolen. Hon har svim­mat av misshandel och utmattning.

Hon öppnade åter ögonen.

— Är han räddad? frågade hon. Har han und­kommit.

— Han kan inte undkomma oss, min fru.

— Nej, nej. Jag menade inte min man, jag me­nade sir Henry. Är han räddad?

— Ja.

— Och hunden?

— Är död.

Hon höjde en suck av lättnad.

— Lovad vare Gud! O, den eländige! Se hur han behandlat mig! Hon vek upp ärmarna och med fasa sågo vi, att armarna voro fulla av blåmärken. Men vad är det för en småsak! Värre är det sätt varpå han torterar min ande och min själ.

— Er ovilja är helt naturlig, sade Holmes. Säg oss var vi kunna finna honom. Om ni stått honom bi i hans onda anslag, så gör nu bot därför genom att hjälpa oss.

— Det finnes ett ställe, dit han kunnat fly, sva­rade hon. På en ö i träskets mitt ligger en gammal tenngruva. Där var det han höll hunden gömd, och där hade han också ordnat sig en tillflykt i händelse av fara. Dit har han troligen begivit sig.

Dimman låg nu tät som bomull mot fönstret. Hol­mes höll upp lampan, så att den blev synlig.

— I kväll kunde ingen leta sig fram genom Grimpens träsk, sade han.

Hon brast i skratt och klappade i händerna. Hen­nes ögon gnistrade och tänderna glänste.

— Dit torde han väl hitta men inte därifrån, sade hon. Inte kan han se kvistarna, som markera vä­gen! Han och jag hjälptes åt att plantera dem. Ack, om jag ryckt upp dem igen! Då skulle ni ha haft honom i ert våld.

Vi insågo alla, att det var omöjligt att sätta efter honom förrän dimman lättat. Under tiden lämnade vi Lestrade att bevaka huset och följde baroneten till­baka till Baskerville Hall. Makarna Stapletons histo­ria kunde icke längre undanhållas honom, men han bar slaget som en man, då han fick veta sanningen om den kvinna han älskade.

Och nu närmar jag mig slutet av denna underliga historia efter att ha sökt att låta läsaren dela de mörka farhågor och svävande gissningar, som så länge förtyngde våra sinnen och som upplöste sig på ett så tragiskt sätt. Morgonen efter hundens död hade dimman höjt sig, och vi blevo av fru Stapleton förda till den plats, där hon och hennes man funnit en stig genom träsket. Vi fingo en ganska tydlig förnimmelse av vad den arma kvinnan måst utstå, när vi iakttogo den iver och villig­het varmed hon hjälpte oss att uppspåra hennes man. Vi lämnade henne där hon stod på den lilla halvön av fast torv, som stack upp ur det vidsträckta kärret. Från dess kant markerade några här och där ned­ stuckna pilspön den i sicksack mellan sävklungorna gå­ende stig, som ledde fram mellan dessa grönskummiga gropar och lömska gungflyn, vilka stängde vägen för främlingar. Frodig vass och yppiga, slemmiga vatten­växter utsände dunster av förmultning, som slogo oss i ansiktet, under det att vi flere gånger höllo på att halka ned i det mörka, skälvande träsket, som för varje steg vi togo sattes i gungning vitt omkring oss. Blott en gång märktes det, att någon före oss vandrat fram på samma stråt. Ett mörkt föremål hade fastnat på en tuva ängsull, som höjde sig ur dyn. Holmes sjönk ned till midjan, då han vek av för att taga det, och om inte Lestrade och jag varit tillstädes och dragit upp honom, skulle han aldrig mer satt foten på fast mark. Han höll upp en gammal svart stövel i luften. Meyers Torrento var tryckt på insidan av lädret.

— Den kan väl vara värd ett gyttjebad, sade han. Det är vår vän sir Henrys förkomna stövel.

— Ditkastad av Stapleton, stadd på flykt.

— Alldeles. Han höll den kvar i handen, sedan han hetsat hunden med den, och han flydde, då han märkte, att spelet var förlorat. Hunnen hit, kastade han den ifrån sig. Så pass långt hann han alltså levande.

Men mera än så fingo vi aldrig veta, ehuru vi nog kunde gissa oss till både ett och annat. Det var ingen möjlighet att finna några fotspår i träsket, ty de utplånades genast av den stigande dyn, men då vi till sist hunnit över moraset och nått fastare grund sågo vi oss ivrigt om efter sådana. Intet kunde dock upp­täckas. Om marken vittnade sant, så nådde aldrig Stapleton den tillflyktsort han under den töckniga kvällen så ivrigt sökt. Någonstädes i Grimpenträskets fördolda djup, nere i det väldiga morasets sugande dy fann denne sluge och grymme man sin grav.

Många spår av honom voro till finnandes på den gungflyomgjordade ö, där han haft sitt hemska red­skap gömt. Ett ofantligt drivhjul och ett till hälften igenfyllt schakt utvisade var den nedlagda gruvan varit belägen. På ett ställe utvisade en märla med vidfäst kedja jämte en mängd avgnagda ben var djuret varit instängt.

---